Mo Yan – Vitlöksballaderna

Ӏrade bybor lyssna noga nu
när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden;
När kejsar Liu av Stora Han grundade landet
befallde han byborna att odla vitlök åt honom.”

Varje kapitel inleds med en vers ur en sång som den blinde sångaren Zhang Kou sjunger. En vitlöksballad. Berättelsen utspelas i Paradisets län, som är så långt från sitt namn man kan komma.

Efter att ha läst ut boken vill jag nämligen ta en dusch och dricka ett glas rent, klart, kallt vatten. Det är inte en trygg värld som visas fram. Inget är att lita på. Inte familjen, inte staten, inte rättsväsendet. Det finns aldrig en lugn stund i boken när jag känner att ”nu kan de slappna av”. Det finns bara skräck, förklädd till vanlighet. Mycket obehagligt.

Mo Yan verkar också gilla att skriva om kroppsvätskor. Går det en sida utan att någon dricker kiss, fiser, blöder eller kräks? Eller äter löss?

”Ljudet av den medelålders kvinnans kräkningar skrämde liv i fjärde faster. Hon gnuggade sina ögon som blivit trötta av lusjakten och torkade bort lössen som fastnat i mungiporna. När de kletade fast på handryggen smetade hon av dem på väggen.”

Om böcker hade en lukt-feature som hörde ihop med berättelsen skulle den här lukta vitlök, möglig vitlök, blod, var, grodor och paddor, urin, sårskorpor och fostervatten. Och vitlök igen. Sa jag blod?

I boken berättas flera personers historia parallellt. Händelserna i nutid skrider sakta framåt medan man får veta vad som lett fram till dem. Det är ganska smart, för man undrar hela tiden var de två berättelserna ska mötas, vilken punkt är mitten?

När han fick priset kritiserades Mo Yan av många för att stödja regimen, eller vara för följsam. Men i Vitlöksballaderna får jag sannerligen inte någon positiv bild av makten. Det gör mig dock lite rädd, för om det här är okej, vilka missförhållanden är det då som censureras? Vilka böcker är det som inte ges ut?

Det blir 3 poäng, för att kärlekshistorien mellan Gao Ma och Fang Jinju är intressant och för att upproret är intressant och för att utblicken i ett kinesiskt län på 80-talet är intressant. För allt äckligt vill jag ge den en tvåa, men det är väl att vara lite väl kinkig.

Fakta
Mo Yan, Kina, ”som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid” fick priset 2012.

Titel: Vitlöksballaderna
Författare: Mo Yan
Förlag: Bokförlaget Tranan (2012)
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Hitta boken på: Bokus, Adlibris, biblioteket

Romain Rolland – Jean-Christophe

Här kom mina fördomar på skam. En samlingsvolym på drygt 400 sidor, bestående av två böcker. Jag tänkte: "Jag läser bara bok nummer ett, för att spara tid." Bah! Efter del ett var det helt omöjligt att inte ha gripits av den unge Christophes öde så till den milda grad att fortsatt läsning kändes som det enda alternativet.

Fast, vad är det jag har läst? Det skulle kunna vara en sån bok som gestaltar en ung mans uppväxt, vari han trots en torftig omgivning och en supande far håller sin rena ande obefläckad och för sin själ mot känslans och ansvarets hamn.

Men ibland skriver Rolland om denna strävande själ med vad jag uppfattar som ironisk touch. Han målar upp den unge mannens inre stormar, yttre agerande och svallande tankar som något enastående fantastiskt i sin rättrådighet, och i nästa mening kan det stå: ”Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga eller allmänbekanta ting. De dryftade allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om uppenbarelsebokens.” Och det är ganska roligt, i all sin seriösa inramning.

Första boken handlar om när han är 0–6 år. Och det glömmer man bort, eftersom han sätts att passa sina två yngre syskon, är väldigt musikalisk och sjunger saker som hans farfar skriver ner i noter, tvingas öva piano tre timmar varje dag och får uppträda i frack inför en hel salong. Och får väldigt mycket stryk. Barnens ställning var sannerligen annorlunda förr.

Författaren får mig verkligen att tro på att Christophe finns, att hans barndom är så här ur hans egna ögon (trots hans stormiga känslosvall). Det tycker jag är det bästa med boken. Och så beskrivs hans farfar väldigt levande och så gillar jag deras relation.

Den får en stark, stark 3:a. (Som endast överträffas i starkhet av den hypokondri som Christophe lider av under vissa delar av barndomen.)

Fakta
Romain Rolland, Frankrike, fick priset 1915 ”såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper”.

Bertrand Russell – Strid för freden

Av Bertrand Russell har jag läst en samling tal och artiklar från 1964–1966. De riktar sig till olika publiker (t. ex. ”ett massmöte i Havanna”, ”London School of Economics”, ”en brittisk konferens om solidaritet med Vietnams folk”) men handlar ganska mycket om samma ämne: imperialismen är grunden till mycket ont, och USA håller på med fruktansvärda saker i Vietnam.

Först kändes det lite tungt att hela tiden börja om med samma ämne i varje tal och artikel. Men som jag tidigare konstaterat så hann vi aldrig fram till Vietnamkriget i skolan, så det var till sist ganska bra att repetera olika händelser så att jag nu faktiskt lärt mig något.

B. R. är mot kapitalism, imperialism och håller flera kraftigt fördömande tal över västländernas agerande överallt i världen. Jag tycker att han är bra på att skriva tal och artiklar. Det fungerar förvånansvärt bra att läsa dem istället för att lyssna på dem, men det hade varit intressant att höra honom själv hålla talen.

Vad har jag då lärt mig av boken? B. Russell var/är en av Vietnamkrigets största offentliga motståndare (jag känner i och för sig inte till några fler), och stod bakom Russell-tribunalen, som sammanställde bevis om brott under Vietnamkriget. USA med dess stödjare anföll och bombade och satte upp läger och betedde sig sjukt svinigt åt. Citat från sidan 88:

”Enligt amerikanarnas egna uppgifter placerades åtta miljoner vietnameser i tvångsarbetsläger i Södern. Också genom amerikanska uppgifter vet vi, att 1 500 ton bomber dagligen fälls över Nord-Vietnam; det innebär ett medeltal av 650 räder i veckan och ett tonnage, som överstiger det som gällde för Andra Världskriget och Koreakriget. Utöver detta använder de amerikanska styrkorna vapen som kemikalier, gas, napalm, fosfor, splitterbomber (lazy dogs) och bakteriologisk utrustning.”

Det är brutalt och fruktansvärt och jag håller med författaren i att USA:s agerande inte är ett dugg bättre än nazisternas under andra världskriget. Boken kan med fördel läsas innan man ser någon amerikanskt vinklad film om Vietnamkriget.

Bertrand Russell är en intressant person. Jag kommer inte läsa någon av hans filosofiska verk, men kanske en eller annan biografi. Spoilerboken vill få det till att hans anti-amerikanska inriktning efter 1962 berodde på hur han bemöttes som professor i New York. Men det tror inte jag. Han går lika hårt åt Storbritanniens regering och även fredsrörelsen, när den kräver ologiska saker av ett ockuperat folk.

Det märks tydligt att boken är från 1960-talet i språket. Ordval och vilka känslor som han anspelar på. Är man medveten om det är den ändå läsvärd.

Fakta
Bertrand Russell, Storbritannien, fick priset 1950 ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.

Ivo Andric – Bron över Drina

Jag har läst en bok där huvudpersonen är en bro. Det var inte så konstigt som det låter, även om den första fjärdedelen kändes lite som att titta på ett sånt där program på Kanal 10 eller Discovery där de Bygger Jättestora Saker eller Flyttar Gigantiska Grejer. Vill man ha en manual till att bygga en bro med elva valv finns det här.

Bakgrunden till bron är i korthet denna: En ung pojke som rövas bort till det osmanska riket minns för alltid överfarten över floden Drina i en ranglig färja. När han blivit en mäktig pascha beslutar han att bygga en bro över Drina och på så sätt förbinda västerlandet med orienten.

Genom boken får man sedan följa vad som händer med bron och dess stad, Višegrad, från det att bron börjar byggas år 1566 fram till första världskriget. Författaren är en allvetande berättare som dyker ner här och där och beskriver olika människors livsöden som korta noveller, samtidigt som samhällets utveckling (i hans tolkning) är den röda tråden.

Ibland får det mig att associera till Stad-serien om Stockholm av Per-Anders Fogelström. Men Fogelström låter läsarna följa med samma familj och släkt genom generationer och det känns verkligen som att jag känner dem. Här beskrivs stadens liv och människorna mer duttigt. Det blir ingen som jag bryr mig om. Men det kanske är så när det är en bro som står i centrum. Den är som en ent, finns i så många år att några fjuttiga människoår bara är en liten suck.

Det som boken gör bra är att den lyckas ge ett intryck av hur de etniska motsättningarna och spänningarna i den här delen av Europa har byggts upp. Det är turkar och schwaber och ungrare och österrikare och bosnier och judar och serber och kroater med flera. Och maktpositionen växlar.

Var den då läsvärd? Ja. Den första halvan något mindre läsvärd. Jag ger den en mycket stark 3:a.

Andra som skrivit om boken: Mimmimarie, som också tyckte att bron är huvudpersonen. Bloggen Världens litteratur, som har en mycket bra genomgång över egentligen allt runt omkring boken. Där kan ni även få veta hur det gick för bron efter bokens slut!

Fakta
Ivo Andric, Jugoslavien, fick priset 1961 ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”.

Frans Eemil Sillanpää – Silja

Silja handlar om folk som hade det svårt i Finland i början av 1900-talet. Jag borde alltså gilla den, och det gör jag nog också. Första halvan av boken handlar om Siljas pappa, den sista bonden på Salmelus, och andra halvan om Silja, den enda av de fyra barnen som levde längre än barndomen.

Det är som Kulla-Gulla fast istället för upp går det ner. Får även Kejsarn av Portugallien-vibbar av far-dotter-relationen. Och så tror jag att Anne på Grönkulla skulle älska hjältinnan i berättelsen: hon har ett rent sinne, kinder med röda rosor och ögonfransar som skuggar den genomskinliga kinden. Ibland står hon också och spejar ut över vattnet. Och så blir hon förälskad.

Får intrycket att Sillanpää vill gestalta den perfekta människan, och berättelsen känns lite som en saga. Siljor kan inte finnas i verkligheten. Men med den inställningen kan jag liksom ändå acceptera hur hon är och vad hon gör, och jag tycker faktiskt riktigt mycket om henne.

Jag gillar språket. Skulle kunna försöka beskriva det som en blandning av vardagligt och filosofiskt, utan att farten i texten försvinner. ”Kustaa på Salmelus – senare Siljas far – vandrade leende alla sitt livs stigar” kan det till exempel stå på en sida. Och på en annan står det ”Hans far var en vanlig butter och tvär gubbe, modern också hon en ganska bastant gumma som hade fött hela tio barn”. Punkt slut, inga krusiduller.

I slutet dyker också striderna mellan de röda och vita upp, och en liten glimt av Finlands historia visas upp genom Siljas ögon. Boken är en vacker och sorglig berättelse som jag inte riktigt vet vilken genre den tillhör. Kanske ”moralisk resa mot döden”? Den får tre starka poäng. Om den inte hade känts så idealisk i sin inriktning hade den nog fått en fyra.

Fakta
Frans Eemil Sillanpää, Finland, fick priset 1939 ”för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”.

Frédéric Mistral – Sången om Rhône

Med detta omslag väntade jag mig oundvikligen the horror. Men jag gillade faktiskt Sången om Rhône! Det är en berättelse på ”jambisk orimmad elvastavig vers” (enligt förordet i alla fall) och det visade sig vara rätt bra scvhung i den sortens vers.

Boken handlar om en resa med en slags pråm-karavan från Condrieú till marknaden i Beaucaire och tillbaka. Många olika passagerare kliver på och många saker hinner hända under färden.

En prins av Oranien misstas av en vacker guldvaskerska för att vara Näcken (eller flodguden Lou Drac som översättaren valt att kalla honom, kanske för att de svenska läsarna skulle hänga med?). En sällskap med musicerande damer från Venedig letar guld. Kärlek uppstår. Ond bråd död inträffar. Och någon får en sandsäck i huvudet.

Tycker att berättelsen är en intressant historisk skildring av att färdas med flodpråm. 80 hästar drar båtarna uppströms, draglinor hålls upp med pinnar för att inte fastna i buskar, man måste mäta med en stav om sandbankarna har flyttat sig, och ropa Dömet! Riket! istället för styrbord och babord.

På något sätt påminner berättelsen om Fylke. Hobernas Fylke alltså, i Sagan om ringen. Både hober och Rhônebor gillar mat. De gillar sånger, verser och berättelser. Alla har sin bestämda plats, könsroll och livsväg och allt är gemytligt och trevligt. De har lite släktfejder och sånt, men inget allvarligt. Hej och hå. Vet dock inget om deras fötter.

Mistral väver in myter och legender från området på ett smidigt sätt. Visst, boken känns gammal men den ÄR ju gammal. Det enda jag inte gillar är slutet.
SPOILER-VARNING!
Det är så typiskt. Vad är grejen med den sortens slut? Han vill kanske visa på en poäng eller så, men att döda 80 hästar för att visa att den nya tiden är på ingång är väl ändå lite väl.

Fakta
Frédéric Mistral, Frankrike, fick priset 1904 ”med avseende fäst å det ursprungsfriska, snillrika och sant konstnärliga i hans diktning, som troget avspeglar hans hembygds natur och folkliv, samt å hans betydelsefulla verksamhet som provençalsk filolog”.

Språkligt PS:
I (det ganska långa) förordet berättas att Frederic Mistral var en förkämpe för langue d'oc, occitanskan och dess varianter. Han samlade in ord, han nedtecknade dialektala variationer och kämpade för att språket skulle likställas med franska inom den franska staten. Det gick dock inte så bra, trots att det varit ett ytterst trendigt språk under 1100- och 1200-talen. Kanske är det som en hedersgest till språket som hans namn stavas på det occitanska sättet (Frederi) på omslaget?

Notförtecknings-PS:
Noterna är mycket ingående. Jag gillar att de finns, det känns som att översättaren är väldigt mån om att texten ska bli förståelig för läsare som inte kan något om Provence. Det finns dock gränser för hur mycket jag känner att jag behöver veta om greve Bousouns släktskap med Karl den skallige i Frankrike eller vem som exakt lagt grunden till varje stad i varje krök av floden Rhône.

Derek Walcott – Söndagscitroner

Ibland när jag ska skriva om en pristagare tänker jag på vad jag tror att jag kommer att tänka på i framtiden när jag tänker på pristagaren.

När det gäller Derek Walcott och hans Söndagscitroner kommer jag att tänka: Havet. En stämning/stil/ton i dikterna som jag gillade. Havet. Inte svårläst, men ändå inte otänkvärt. Havet.

Walcott kommer från St. Lucia, en ö i Västindien. De har nog mycket hav. Här är en liten bit från slutet av dikten Hamnen:

Andra som nu ser min färd utåt
på ett hav som är grymmare än något kärleksord
kan ändå se det lugn i mig som resan skapar, 
trotsande nya vatten i ett gammalt såll,
och de som skyddar sig mot tankar kliver ombord på ångare
medan de hör vaga rykten om roddbåtar som sjunkit
     nära stjärnorna.

Här finns alla möjligheter för mitt dikt-ovana sinne att förvirras och tycka att det här var väl ändå fånigt. Ord som kärleksord, hav och stjärnorna finns med. Ack. Men faktiskt var det en av mina favoriter. Och citrondikten tyckte jag också om. Och väldigt många rader här och där.

Jag läste den först en gång och sedan en gång till. Och det var faktiskt så att jag tyckte mer om den andra gången. Om jag läser två gånger till kommer den kanske få en fyra, men nu blir det tre starka poäng.

Fakta
Derek Walcott, St. Lucia, fick priset 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang”.

Dario Fo – Dario Fo x 4

Baksidestext:
”Dario Fo x 4 innehåller fyra uppsluppna enaktare där Fo med sedvanlig munterhet låter förvecklingarna snurra runt med lurendrejare, horbockar och gaphalsar.”

Jag fattar! Fars för clown! Förlåt Fo för att jag fick dig att verka djup och svår!  Det här är ju som att titta på något program där folk går in och ut genom dörrar och är dumma i huvudet. Fast med aningens bättre humor.

Om Nobelprisprojektet hade varit en pjäs av Dario Fo hade antagligen författarna stått gömda i golvur och klivit fram när jag minst anat det, haft kärleksaffärer huller om buller, lurat folk på pengar, skjutit och/eller balsamerat varandra samtidigt som jag åsåg det hela med stor förvirring och gjorde tappra försök att hänga med i svängarna (jag skulle t.ex. ha rollen ”polisen” eller ”frun” eller ”målare 2”). Böckerna skulle antagligen försöka lura mig på något sätt och så gifter sig alla i slutet med någon annan. Gärna nakna i en tunna.

Förutom att små pjäser är ett ypperligt sätt att komma framåt i somliga projekt är det rätt kul att läsa saker i den här formen. Och Dario Fo x 4 är nog till och med ännu lättare att börja med än Lång dags färd mot natt. Vilken man bör välja kan dock skilja sig åt beroende på om man helst läser lättsamt och komiskt eller tragiskt och djupt.

(Men enligt Dario Fos prismotivering verkar han ju även upprätta värdigheter och gissla makter, vilket han kanske gjorde här också, fast jag missade det. Eller så gisslade han kommunala regler och fuskare och folk med utomäktenskapliga förbindelser. Ingen vet.)

Fakta
Dario Fo, Italien, fick priset 1997 för att han ”i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.

Eugene O’Neill – Lång dags färd mot natt

Det här är ett självbiografiskt drama som O’Neill testamenterade till Dramaten (alltså i Sverige) för att han kände sig mest uppskattad här. Lite fränt ändå! Det är dedikerat till hans fru (den tredje i raden).

Efter att ha läst pjäsen är jag glad att jag även har läst hur hans liv blev sen (om det nu är han som är Edmund, men det övriga är rätt likt). För det var en väldigt dyster sak den här färden mot natten. Ändå tyckte jag att det var läsvärt och jag kan starkt rekommendera boken till folk som vill prova på ett drama.

Handlingen (som jag inte visste något om alls, även om jag har hört och sett namnet på denna pjäs en miljard gånger, till exempel som rubrik på en av OS-kommentatorernas bloggar) är:

En familj under en dag. Det är varning för ras. Det börjar som en skakning i ett par reumatiska händer och slutar i ångest och förnekelse och uppgörelse och dränkning av sorger.

Jag vet inte om slutkänslan är positiv eller negativ. Fast det kanske inte är den som räknas. Det är hur som helst väldigt bra skildrat hur raset händer. Och jag har faktiskt lite sympati för allihop, fast de är som de är.

Om jag ska jämföra pjäsen med Vävarna så tyckte jag mer om LDFMN. Fast inte nog mycket för en 4. Och jag vill inte sänka Vävarna till en 2:a, det var den alldeles för underhållande för. Jag har blivit snålare med betygen. Stackars den bok som blir kvar till sist?

Fakta
Eugene O’Neill, USA, fick priset 1936 ”för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik”.

Gerhart Hauptmann – Vävarna

Vävarna är en bok som är en pjäs i fem akter som bygger på ett vävaruppror i Schlesien i Tyskland på 1840-talet. Eftersom boken är så gammal står det inte "baserad på en verklig händelse" både fram och bak utan det får man googla sig till på egen hand.

Det är lite speciellt att läsa en pjäs. Kan bli hackigt, men jag tycker att här funkar det bra. I varje akt beskrivs först miljön väldigt noga och detaljerat. Sedan är det dialog, och ibland skriver han hur någon ser ut (oftast blodfattig, utmärglad och klädd i trasor). 

Hauptmann lyckas också sjukt bra med att få in ett uppror i texten utan att det är själva upproret på scenen. Det återges från olika personer som inte direkt är med exakt när det händer. Alla miljöer i texten är inomhus, men det finns till exempel dörrar och fönster samt nyfikna grannar som ingående rapporterar vad som händer. 

För att 1) vara jättejättegammal och 2) ett drama så är det oväntat spännande och intressant. Jag blir fast! I första akten lämnar vävarna in det tyg de har vävt och får ersättning. Missnöjet över den låga lönen och allas eländiga brist på mat gör att det minst sagt är dålig stämning på utlämningskontoret. I andra akten introduceras en före detta bybo, numera soldat, som kommer hem och hälsar på. Han kan eventuellt vara väldigt inne på det här med uppror och att samla alla och gå iväg och göra upp...

I handlingen ingår också en vävarsång (en sång där de sjunger om hur uselt liv de har och att allt är direktörens fel). Jag tänker att missnöje nuförtiden sällan uttrycks i att någon skriver en visa (på rim) som man sedan går ut och sjunger i grupp utanför någons hus. Fast det blir förstås värre än en sång efter hand, en uppretad folkhop är inte att lita på. Välkänd djungelregel.

En specialgrej är att boken är skriven på talspråk/dialekt från förr. Det raljeras om att det dricks schlampanjevin och det uppviglas tess dä tar en ända med förskräckälse. Först – lite störigt, sen – man vänjer sig.

Vävarna får faktiskt en 3:a. Oväntat men välförtjänt.

Fakta
Gerhart Hauptmann, Tyskland, fick priset 1912 ”förnämligast för hans rika, mångsidiga, framstående verksamhet inom den dramatiska diktningens område”.

PS: Precis den här pjäsen har Teater tillsammans spelat under sommaren 2012. Hade lätt velat se den! Fast det verkar vara inblandat någon Brecht också. Oklart vem det är eller vad han har med detta att göra. Dock har uppsättningen mest fått positiva recensioner (tror jag, det är ibland inte så lätt att tolka vad de egentligen tycker, de där kritikerna).

William Butler Yeats – Han önskar att hans älskade vore död

Varje morgon klockan fem över sex har jag de senaste veckorna suttit i badrummet och försökt fokusera blicken på en dikt av Yeats. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra. I slutet fick han flytta in till soffan för mer ordentlig, vaken läsning.

Boken har mycket extramaterial vilket gillas skarpt. Först ett förord (bra), sen en introduktion (bra, bättre än Spoilerboken och Alexdatabasen). Sedan kommer dikterna på både engelska och svenska (sjukt bra!), och i slutet har de även tryckt in kommentarer från sammanställaren (sådär, ibland vill man verkligen veta vad karln syftar på i de mer fluffiga dikterna, men ibland känns det lite klängigt. Som att sammanställaren/kommenteraren verkligen vill att man ska tolka dikten rätt och springer efter en och säger såhärsåhärsåhärsåhär är det tänkt).

Yeats har verkligen hållit på länge med diktandet. Den här samlingen är ett urval med de som sammanställaren bedömer "håller bäst". Jag tror jag håller med, ofta tycker jag att det är bra. Kanske inte den om sjöjungfrun, den var lite tramsig.

Men översättningar av dikter – det verkar svårt. Yeats gillar rim (och nästanrim) och det blir inte alls lika bra på svenska. Till exempel i början på To a child dancing in the wind rimmar det så snyggt:

"Dance there upon the shore;
What need have you to care
For wind or water's roar?"

Och på svenska har de skrivit:

"Dansa där på stranden;
varför skulle du bry dig om
vinden eller havets dån?"

Hmpf! Inget flyt! Ingen fröjd! Ingenting!

Jag läser ibland den engelska versionen högt för mig själv och försöker låta som Fi från serien Burn Notice. Det går sisådär, men det är ändå rätt fint att höra på ljudet av rimmen och nästanrimmen.

Med hjälp av introduktionen får jag veta att Yeats hade en hangup på Sköna Helena. Dikterna som på något sätt handlar om eller symboliskt resonerar om hennes person är de minst intressanta i hela samlingen. Grekisk mytologi – inte min favorit.

Men han verkar ha utgått mycket från saker i sitt eget liv. Yeats hade till exempel olika teorier om hur tidsåldrar fungerade och kraschade och så var han gift med ett medium som "återförde fantasin till hans diktning". Förutom det så var han olyckligt kär i en irländsk nationalist vid namn Maud Gonne, som jag antar att han syftar på när han vill att en älskad ska vara död. Hon älskade nämligen aldrig honom tillbaka, trots att han friade ett flertal gånger, även till hennes dotter.

Yeats får 3 starka poäng. Dikterna handlar om livet och döden och Irland och människor och hans olika stadier av kärlek och sexualitet. Han var lite arg också. Och förvirrad. Och sorgsen. Därmed finns det nog en dikt som passar de flesta i denna bok.

Fakta
William Butler Yeats, Irland, fick priset 1923 ”för hans ständigt besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck åt ett folks anda”.

Ivan Bunin – Mörka alléer

Det här är en novellsamling som håller sig till ett ämne: Kärlek. Gärna olycklig sådan (folk skjuter sig i båda tinningarna med revolvrar) eller folk som tänker tillbaka på Hur Det Var När De Rodde Omkring Med Lantflickan På Sjön.

Boken innehåller 22 noveller som är mellan 0,5 och 30 sidor långa. De utspelar sig i Ryssland eller Paris-ish. Det är oftast på den tiden när man åkte släde och hade långrock (slutet på 1800-talet?). Fast de i Paris är lite senare, tror jag.

Kärlekstemat varieras mellan olyckliga kvinnor, män och barn. Det är mycket jämställt – alla lämnar varandra till höger och vänster, även om männen oftare är i jag-form och får stå för berättandet och beskrivandet av kvinnornas filtstövlar och vackra knän.

Jag gillar språket. Det innehåller bland annat meningar på en halv sida som ändå inte är krångliga och formuleringar som beskriver hur det ser ut som får mig att verkligen SE hur det ser ut.

En intressant notering i svallvågorna efter håriga-armhålan-i-Melodifestivalen-skandalen: här har kvinnor rikligt med hår, även under armarna, och det beskrivs som vackert. Till och med sjukt hett.

Fakta
Ivan Bunin (statslös; född i Ryssland), fick priset 1933 ”för det stränga konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen”.

Juan Ramón Jiménez – Silver och jag

”Silver är liten, len i huden, långhårig. Så mjuk att ta på att man kunde tro att han var av bomull och inte hade några ben i kroppen.”

Silver är en åsna. Inte en diktator, som jag trodde. Silver och jag låter precis som en bok som skulle kunna innehålla personliga stycken om att träffa en diktator. (Jag läser sällan baksidestext. Typiskt spoilrig text.)

Detta är den första Nobelpristagare som jag lyssnat på. Det är en svit i åtta satser. En som heter Ingemar Flodén läser delar ur Juan Ramón Jiménez Silver och jag. Mellan varje del är det lite gitarrmusik av den där sorten när man inte vet när det är refräng och vers eller när det ska ta slut. Inga andra instrument. Jag ligger under en filt i soffan och känner mig vansinnigt kulturell. (Och helt idiotisk som frivilligt väljer detta gitarrljud framför Little Bee, som jag fullständigt fallit för.)

Det är inte dikter utan det är en berättelse om en man och hans skägg och hans åsna. Och andra människor och sköldpaddor som de möter. Mannen utan tänder som är stor som en oxe. Ibland dricker de vatten ur en bäck. Det finns också återblickar på barndom. Skulle kunna säga att den även funderar på livet och döden.

Det är ytterst vilsamt att lyssna istället för att läsa. Jag gillar Silver. Och berättarstilen. Om det inte vore för att det känns oöverstigligt jobbigt och inte alls som en bok jag längtar efter så skulle jag nog kunna läsa hela boken med behållning och nöje. Det kanske låter som ett dubbelt budskap, och det är det. En av anledningarna till att jag gillar det jag hör är antagligen att jag vet att det bara är en begränsad mängd.

Enda nackdelen är att uppläsaren påminner om han som läser upp Bamse (”med lååånga laaansar”, ni vet). Det förtar lite av den vansinnigt kulturella känslan.

Och ja, den här recensionen skrevs i realtid, under gitarrspelsdelarna. Tror att det var till J. R. Jiménez fördel att jag just har ätit middag och just börjat semestern. Fast jag blev också positivt överraskad av hur trevlig jag tyckte att boken var och hur mycket jag brydde mig om personerna (och åsnorna) i den.

Mimmimarie och Helenas boksidor är två andra som också gillat Silver.

Fakta
Juan Ramón Jiménez, Spanien, fick priset 1956 ”för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet”.

Wladyslaw Reymont – Bönderna (hösten)

Här hamnar man mitt i en liten polsk by, på en lerig potatisåker, i slutet av 1800-talet. Höjden av mode är fladdrande färggranna band, dagarna är fyllda med tröskning och kålskärning, tingsrättsmål, marknader, lokalpolitik och byskvaller samt bröllopsfester på över 40 sidor. Fullkomligt fascinerande. Jag läser med nöje om hur den halta drängen funderar över sin livslott och hur arvstvisterna driver sonen ur huset.

Reymont skriver vackert, på ett gammaldags sätt. Solen vandrar som spindelväv över mossiga grejer och när hösten kommer känner man det i hela kroppen. Hela byn hukar.

Det nämns ett krig, eller unga som kallas iväg som soldater, men jag blir inte klokare av Wikipedias beskrivning av Polens historia. Under 1800-talet kan det ha varit strid mot vem som helst som dessa ungherrar begav sig av till.

Det mesta i boken är lätt att ta till sig, förutom detta med judarna. De kallas för öknamn, de misstros, de beskrivs som lömska, giriga personer, de blir drivna med. Antisemitismen är stor! Det märks inte alls något hat mot Ryssland eller annan överhet utan bara en massa agg mot herrgården och godsägaren.

Undrar hur det skulle bli med alla dessa passager om boken kom i ny översättning?

Annat intressant är att Vilhelm Moberg tydligen har inspirerats av Reymonts stil, och jomenvisst – lite Utvandrisk är den allt. Lera och sten och allmoge och slit och gudsförtröstan. Fast här är den katolsk.

Fakta
Wladyslaw Reymont, Polen, fick priset 1924 ”för hans stora nationalepos Bönderna”.

Kenzaburo Oe – Mardrömmen

Den här boken innehåller så mycket, trots sin medeltjocklek, att det känns helt omöjligt att skriva ett kortfattat referat av handlingen. Men huvudstoryn är att Fågel, huvudpersonen, och hans fru har fått ett missbildat barn. Boken berättar om hur Fågel hanterar, eller inte hanterar, detta.

Eftersom nästan allt kretsar kring Fågels drömmar, tankar, utseende, liv, handlingar och rädslor måste man förhålla sig till honom på något sätt. Jag gillar honom inte. Och ändå – det kanske är precis så här människor funkar, när det händer något som de inte alls varit förberedda på? En personlig katastrof?

På det sättet är boken ett mästerverk. Jag kan förstå att den är bra. Objektivt sett. Oe beskriver utvecklingen hos Fågel väldigt bra. Han blir extremt verklig i all sin självrannsakan och kamp för att vara mer än han är och ta sig fram.

Men han får för sig att han ska döda folk. Han har våldtagit sin vän. Han verkar hata sin fru. Han är ansvarslös. Han vill att hans barn ska dö. Han är egoistisk. Bara för att han får en Insikt där mot slutet (ändras totalt?) är han ingen som är lätt att gilla.

När jag läste boken var mina sympatier hos barnet. Det som kallas Saken på sjukhuset och som flyttas under en filt från ställe till ställe för att skammen är så stor.

Boken innehåller mycket kroppsvätskor, sex och visky. Den är brutal och dyker ner i en persons värsta skrymslen. Inte en bladvändare, inte någon person att tycka om, inte en fröjd. Den är objektivt bra, men jag tyckte inte alls om att läsa den.

Fler synpunkter rekommenderas starkt! Kafka och kannibalerna, Lyrans noblesser, Violens boksida, Litteretro och Ella Andrén på Dagensbok.com har alla skrivit intressanta bitar om denna bok. Klick!

Fakta
Kenzaburo Oe, Japan, fick priset 1994. Enligt motiveringen en författare ”som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden”.

Halldór Laxness – Atomstationen

Denna bok handlar om Något Politiskt. Efter andra världskriget vill vissa styrande personer på Island sälja en bit av Island till USA för att de ska ha en militärbas där. Eller en utgångspunkt för välgörenhetsaktioner. Jag tror att det senare är ett svepskäl. Folket är upprörda eftersom Island nyss blivit självständigt.

Vissa vill även hämta hem ”nationens älsklingssons” ben från Danmark och ha en ny begravning. Båda sakerna har typ hänt i verkligheten.

Flummigt? Ja. Lägg till en orgelspelande filosof, två lagerarbetare som kallar sig gudar och kör omkring i en Cadillac samt en seriös debatt om allmänna daghem. Sedan tror jag att statsministern kallas för Tusen Tänger för att han köpt en massa tänger per person?

Huvudpersonen heter Uggla och kommer från landet, norrifrån. Hon får arbete hos politikern Bui Arlands familj som hushållerska. Hennes tankar och upplevelser är det som jag kan ta fasta på i boken. Jag associerar till ”Flicka med pärlörhänge” ibland.

Det är en krånglig bok att hänga med i. Den är liksom politisk-filosofisk-flummig. Samtidigt är den väldigt speciell på ett bra sätt. Jag tror att jag kommer att minnas den, och inte bara för att det figurerar en fårpestdirektör och en silloljeraffinaderidirektör i den.

3 poäng känns som ett menlöst och fegt betyg till en bok som jag hade kunnat bli jättefascinerad av eller såga totalt. Men om man tittar på hur framsidan ser ut så passar ju ett menlöst, fegt betyg perfekt.

Fakta
Halldór Kiljan Laxness, Island, fick priset 1955 ”för hans målande epik, som förnyat den stora isländska berättarkonsten”.

Günter Grass – Lådan: Mörkrumshistorier

Den här boken växer med tiden. Först: the horror. Bara en massa rörig dialog, en massa ältande om Mariechens kamera (a.k.a. lådan). Åtta barn som heter likadant och man får gissa vem som säger vad, för det står inte.

Men det tar sig! När jag började fatta hur boken var uppbyggd och hur språket funkade så började även historien intressera mig.

Och efter ett par kapitel inser jag – den "far" som "hamrar på sin Olivetti" är ju Günter Grass själv i egen hög person. Alla de åtta barnen är hans barn, och de har fått var sitt kapitel till att berätta om sin uppväxt.

Jag visste inte att det här var en biografi, eller en sidekick till "När man skalar lök". Och det kanske var bra. För nu fick jag känna mig som en detektiv. (AHA en RÅTTA, men Grass har ju skrivit en bok om det... AHA en FLUNDRA men Grass har ju skrivit en bok om det.... osv. osv.)

Berättelsen kretsar som sagt kring barnens olika upplevelser av sin pappa under uppväxten. Och eftersom de har olika mammor – även relationerna och villervallan när pappan hela tiden bryter upp.

Som en annan viktig person finns Mariechen/gumman Marie/Marie som fotar saker med sin Agfa Spezial. Det är lite mysteriemässigt kring lådan, den fotar saker som inte händer, drömmar och flyttar folk i tiden. Som läsare får man fundera på vad som verkligen är sant.

Rent läsningsmässigt var den en utmaning, men det var det nog faktiskt värt, när jag summerar det hela i efterhand.

Fakta
Günter Grass, Tyskland, fick priset 1999, "för att i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte".

John Steinbeck – Öster om Eden

Det här var en stillsam bok. Och jag är fruktansvärt besviken på baksidestexten. Därför kommer recensionen mest att bestå av kommentarer till densamma.

Baksidestext:

"När Adam Trask gifter sig med den demoniska, oemotståndligt vackra Cathy lägger han grunden till livslång olycka för sig själv och sina efterkommande."

Nej. Olyckan fanns där redan innan. Och jag tycker inte att de här personerna är mer olyckliga än några andra. De är människor och de är därför både lyckliga och olyckliga. Fel att fokusera på olycka som Bokens Stora Grej.

Baksidestext:

"Efter att ha fött tvillingsönerna Aron och Caleb, lämnar Cathy familjen vind för våg."

Ok, men ändå nej. Den fantastiska tjänaren Li tar hand om familjen och gör det bättre än Cathy någonsin skulle ha gjort. Hon sticker, men hallå – vind för våg? Att en mor lämnar är som alltid värre än att en far gör det. Typiskt.

Baksidestext:

"Pojkarna växer upp utan mor – ändå får hon en avgörande betydelse för det brödrahat som uppstår mellan dem."

WHAT? Om det är något som finns i den här boken så är det kärlek. Hat, visst, lite ibland, men det är kärlek, inte hat som driver historien framåt. Och om bröderna nu hatar varandra så är det kanske typ tre sidor.

Baksidestext:

"Med lidelse och kraft gestaltar Öster om Eden detta gripande släktdrama."

Jag blir mer gripen av släkten Hamiltons drama. Mer om dem och mindre om de här trista Trasks hade varit nice.

Baksidestext:

"Ett mäktigt verk, som ger en vid rundmålning av amerikanskt liv från inbördeskriget fram till första världskriget."

Här ger jag faktiskt baksidestexten en poäng. Det är intressant om amerikanskt liv. Fordens inträde, sheriffens valprocess, bordellernas funktion, viskyns stavning (!) och så vidare. Det är inte gulligt utan det är intressant.

Som helhet är det en väldigt stillsam bok. Det går sakta framåt och mycket av handlingen utspelar sig i tankar och känslor och föreställningar om grejer. Den går inte att läsa snabbt, 15 minuter om dagen är lagom.

Ibland är de här utläggningarna om Människan och Livet fina, ibland jättejättetråkiga. Men jag gillar den ganska omfattande utläggningen om ordet timsjel – du må. Och så gillar jag Abra, och Li. Synd att boken mest handlar om andra.

Fakta

John Steinbeck, USA, fick priset 1962 ”för hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.

Herta Müller – Hjärtdjur

Detta är en bok om Rumänien under diktatur, har jag förstått. Det är inte kul, har jag förstått.

Boken är skriven på ett mycket ovanligt sätt, många ord känns som symboler för något annat, och många händelser beskrivs utan att det egentligen står exakt vad som händer. Man får försöka kolla bakom texten, och det är för svårt för mig.

Oftast är det som att läsa något på ett språk som man bara kan lite av. Men ibland är språket så exakt på pricken vacker-koncentrerat att jag ser allt helt klart framför mig. Som när Herr Feyerabend står i blixtarnas sken och stoppar hö i en blå kudde. Då är boken fantastisk.

Det är mycket som jag tror betyder något annat, men jag förstår inte vad. Alla upplysningar om vad "Fåren med röda fötter", "trämeloner" och "plåtfår" betyder emottages tacksamt. Egentligen känns det som att det enda jag förstår är att jag inte förstår. Hur det är att leva i en diktatur.

(Dock har jag drömt mardrömmar i natt om att folk ska komma och förfölja mig, eller föra bort folk jag tycker om, så ett visst bestående intryck har den gjort, boken.)

En viktig del i handlingen är att folk dricker blod på slakterierna. Det är mycket fokus på det, tycker jag, som inte gillar blod alls faktiskt.

Eftersom boken handlar om några unga människor som försöker leva som de vill i en förtryckarstat skulle boken kunna vara spännande. De skickar ju som sagt brev med hemliga koder i, de gömmer böcker, de läser förbjudna böcker osv osv osv. MEN den är inte spännande – det är ensamt och hemskt och folk runt omkring verkar vara hjärntvättade och allt är mutor och korruption och utnyttjande och förhör. Och det är antagligen mer sant.

Trots detta får boken 3 poäng, den var ovanlig på ett bra sätt, men jag blev inte så wow-ad som jag hade hoppats på. Och långa stycken begriper jag ju faktiskt ingenting.

Fakta

Herta Müller, Tyskland, "som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap", fick priset 2009.

Eyvind Johnson – Nu var det 1914

Det här med namn alltså. Och så var det 1914 heter ju inte boken. Som jag skrev förut. Den heter Nu var det 1914. Men den är tydligen en egen bok! Så jag hade inte ens behövt tillämpa Eyvind Johnson-begränsningen. However:

Handling synligt

14-årig pojke lämnar fosterföräldrar, gör en snabbvisit hos föräldrar för att sedan medelst tåg dra ut i vida världen. Den vida världen innebär flottning, tegelbruk och potatisupptagning. Det är dock inte så mycket action som det kan låta här.

Handling osynligt

14-årig pojke blir vuxen. Går från att vara rädd, söka sin plats och vilja passa in till att känna att hallå, att leva är ju värsta grejen! (Vilket han kanske hade sagt om han varit 14 idag.)

Miljö

Norrbotten! Omslaget på boken=hemma. Älvar är älvar och inga floder eller åar. Tallskog och granskog. Tror att den till och med luktar nysågade stockar. Eventuellt.

Tyckeri

I början tyckte jag inte om berättarstilen. Att kalla någon för "den gamla kvinnan" istället för "min faster" eller vad hon nu var kändes överdrivet. Och det är ju ganska enformigt arbete han hamnar på, den unge mannen. Men det tar sig! Jag börjar så smått bry mig lite om de här personerna, som ger bort sin klocka innan sprängning, utifallatt.

Och mitt i allt dyker det upp en saga om hur dimman ger folk sjukdomar. Den gillade jag, oväntat nog. Kan ju annars vara ganska sträng mot random saker som inte hör till berättelsen.

I Johnsons efterord (till hela Romanen om Olof) får sagan sin förklaring:

"Om författarens försök att ge en helbild slinter mot en ofta tråkig verklighet, som tycks honom så grå att han lägger ner pennan och bara sitter och stirrar ut i luften, då kan han göra omvägen över sagan. Sagan är alltid en öppen dörr."

Håller med om att sagan gav en bättre helbild av 1914.

Romanen om Olof sägs vara självbiografisk till viss del. Jag vill därför lägga en liten lapp till den stackars 14-åringen på hans brits där det står: "HEJ! Du kommer i framtiden att sitta i Svenska Akademien OCH få världens finaste litteraturpris! Det kan du se fram emot när du går bland dina potatisar."

Jag går dock nu och tar en dusch och njuter av mitt elektriska ljus och mitt icke dödshotande arbete.

Fakta
Eyvind Johnson, Sverige, fick priset 1974, ”för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst”.