Så tänkte Akademien cirka 1986 och framåt

Äntligen! Sista delen i den rafflande följetongen om hur Akademien egentligen har tänkt. Allt enligt den eminenta lilla blå boken* (ibland med vissa tillägg från en lite tjockare blå bok). Förra gången om Okända mästare, nu om en bredare blick.

Cirka 1986 och framåt: Global spridning
Efter att ha gett priset till vådligt många skandinaver och européer började Akademien arbeta aktivt för att bredda den geografiska spridningen bland pristagarna. Språkfrågan, som tidigare varit ett smärre problem (om ingen i Akademien kan läsa det specifika språket och inga översättningar finns är det onekligen svårt att bedöma en text), löste de genom expertutlåtanden och specialöversättningar. Från 1986 och tio år framåt gick priset i tur och ordning till Nigeria, USA, Egypten, Spanien, Mexico, Sydafrika, St. Lucia, USA, Japan och Irland. Något bättre spridning än under prisets 30 första år.

PS: En spaning inför framtida pristagare är personer som skriver vittneslitteratur; författarna har själva har varit med om någon händelse som de beskriver. Händelsen är ofta hemsk.

Här finns alla böcker jag läst av 1980-talets pristagare, 1990-talets pristagare, 2000-talets pristagare och 2010-talets pristagare.

Är det något land du tycker att de har missat?


* Liten blå bok. På blöt balkongmatta som hänger på tork på bord. Slut på väderinfo, avd. Umeå.

Mo Yan – Vitlöksballaderna

Ӏrade bybor lyssna noga nu
när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden;
När kejsar Liu av Stora Han grundade landet
befallde han byborna att odla vitlök åt honom.”

Varje kapitel inleds med en vers ur en sång som den blinde sångaren Zhang Kou sjunger. En vitlöksballad. Berättelsen utspelas i Paradisets län, som är så långt från sitt namn man kan komma.

Efter att ha läst ut boken vill jag nämligen ta en dusch och dricka ett glas rent, klart, kallt vatten. Det är inte en trygg värld som visas fram. Inget är att lita på. Inte familjen, inte staten, inte rättsväsendet. Det finns aldrig en lugn stund i boken när jag känner att ”nu kan de slappna av”. Det finns bara skräck, förklädd till vanlighet. Mycket obehagligt.

Mo Yan verkar också gilla att skriva om kroppsvätskor. Går det en sida utan att någon dricker kiss, fiser, blöder eller kräks? Eller äter löss?

”Ljudet av den medelålders kvinnans kräkningar skrämde liv i fjärde faster. Hon gnuggade sina ögon som blivit trötta av lusjakten och torkade bort lössen som fastnat i mungiporna. När de kletade fast på handryggen smetade hon av dem på väggen.”

Om böcker hade en lukt-feature som hörde ihop med berättelsen skulle den här lukta vitlök, möglig vitlök, blod, var, grodor och paddor, urin, sårskorpor och fostervatten. Och vitlök igen. Sa jag blod?

I boken berättas flera personers historia parallellt. Händelserna i nutid skrider sakta framåt medan man får veta vad som lett fram till dem. Det är ganska smart, för man undrar hela tiden var de två berättelserna ska mötas, vilken punkt är mitten?

När han fick priset kritiserades Mo Yan av många för att stödja regimen, eller vara för följsam. Men i Vitlöksballaderna får jag sannerligen inte någon positiv bild av makten. Det gör mig dock lite rädd, för om det här är okej, vilka missförhållanden är det då som censureras? Vilka böcker är det som inte ges ut?

Det blir 3 poäng, för att kärlekshistorien mellan Gao Ma och Fang Jinju är intressant och för att upproret är intressant och för att utblicken i ett kinesiskt län på 80-talet är intressant. För allt äckligt vill jag ge den en tvåa, men det är väl att vara lite väl kinkig.

Fakta
Mo Yan, Kina, ”som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid” fick priset 2012.

Titel: Vitlöksballaderna
Författare: Mo Yan
Förlag: Bokförlaget Tranan (2012)
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Hitta boken på: Bokus, Adlibris, biblioteket

Mario Vargas Llosa – Bockfesten

Dominikanska republiken. Landet som Carla i Scrubs kommer från. Var väl ungefär det enda jag visste om denna halva ö.

Nu vet jag mer.

Jag vet att landet hade en diktator mellan 1930 och 1961. Att det delar ö med Haiti. Att det odlas socker där. Att det finns hajar. Och att landet har ett komplicerat förhållande till USA.

Bockfesten handlar om diktatorn Trujillos sista dag i livet. Den handlar även om Dominikanska republikens dagar före, under och efter hans styre. Plus om de som försöker döda honom. Och så får man höra en berättelse av en person vid namn Uranita, som kommer tillbaka till landet för att ... ja, hon vet inte riktigt varför. Släktingarna undrar varför hon aldrig hört av sig, hennes pappa som varit så fantastisk. Eller?

Bokens styrka: 
– En rejäl genomgång av en diktator och en diktatur. Författaren försöker visa hur människor kan låta förtryck ske. Det tycker jag att han lyckas med, och att hans Nobelprismotivering stämmer sjukt bra. Karaktärerna har massor av sidor och känns inte som ditlagda för att vara "den goda" eller "den onda".
– Alla dessa olika berättelser och hopp i tiden är ihopvävda väldigt snyggt utan att det blir hackigt eller svårt att hänga med.

Saker som var jobbiga med boken:
– Det finns några riktigt obehagliga tortyrkapitel. Jag läser med stora hopp i texten.
– Uranitas berättelse gör mig väldigt ledsen på många sätt.

Bokens nackdel:
Det är extremt mycket detaljer och namn = inte mina favoritgrejer. Här är ett citat på två meningar (jag lovar, det är bara två) som jag tycker är typiska för boken. Så mycket info i varje mening så att man blir lite besatt av att man är dålig på namn och nästan känner för att göra en sammanställning av alla inblandade på en whiteboard inklusive massor av lappar och ritade streck på, à la polisfilm.

"Henry Dearborn, John Banfield och Bob Owen på legationen hade givit den sitt formella stöd och givit CIA-chefen i Ciudad Trujillo, Lorenzo D. Berry ('Ägaren till Wipmpy's snabbköp?' 'Just det.') i uppdrag att förse dem med pengar, vapen och sprängämnen. Förenta staterna var oroliga för Trujillos övertramp ända sedan attentatet mot den venezolanske presidenten Rómulo Betancourt och ville bli av med honom och samtidigt försäkra sig om att han inte ersattes av ännu en Fidel Castro."

Dessutom visar citatet hur boken handlar mycket om politik. För det gör den. Och det är ganska grått och dystert mest hela tiden.

Omdöme
Det är en speciell bok som jag kommer att minnas. Den känns dokumentär även om författaren har sagt att många av detaljerna och personerna är påhittade. Den var "bra". Den var dock inte kul att läsa. Kanske för att jag blev så deppig av att tänka på diktaturer och dystra grejer. Eller för att författaren öste på med att skriva varenda sak som han kom på. Eller för att jag tänkte flera gånger MEH HUR LÄNGE KAN DET TA ATT LÄSA EN BOK ENS??? Boken hade kunnat vara minst hundra sidor kortare. Dock – väldigt bra att den finns så att epoken Trujillo blir berättad om. Den får 4 poäng, men jag skulle aldrig någonsin vilja läsa om den. Och om man vill läsa något lätt är detta totalt fel bok.

Fakta
Mario Vargas Llosa, Peru, fick priset 2010 "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Tomas Tranströmer – Dikter och prosa 1954-2004

En recension under press. Ju mer jag får veta om Tomas Tranströmer, desto mindre magiska blir dikterna. Därför vill jag snabbt snabbt skriva den här recensionen innan jag läser för mycket. För de förtjänar ett högt betyg. Ju.

Jag läser just nu en kurs om Nobelpriset i litteratur, där "särskild vikt ska fästas vid årets pristagare". Så vi har bland annat läst Air Mail (återkommer till den), några essäer om Tranströmers dikter och snart ska jag börja på Tomas Tranströmer: ett diktarrporträtt. Imorgon är det en föreläsning och under den följande veckan är det Tranströmerdiskussion i det än så länge ganska sparsamt befolkade webbforumet. Att skriva den här recensionen idag är med andra ord min sista chans. Innan jag tvingas in i en massa kunskap som förstör.

Till kursen hör självklart även att läsa massor av dikter. Från den fina samlingen med guld på omslaget. Så här var det att läsa i den innan jag hade läst något alls nästan OM författaren:

Men? Hur kan han veta hur det är i min hjärna? Och i mitt liv? Den här dikten handlar ju om mig! Och den här! Och den här! Preciiiiis så där är det! Och sådär har jag aldrig tänkt! Coolt! Fantastisk formulering! Jag gillar ju dikter! Who would have known?

De flesta dikter (inte alla) skapade en känsla, en stämning, en bild som jag tyckte om att vara i. Behövde inte nödvändigtvis läsa dem högt, de var fina som ord också. Det här med naturen och det oväntade och det mystiska. Jag gillar't. Massor av dikter var verkligen som lyrikens hoppning. Dessutom verkar Tranströmer gilla skog, precis som jag.

Sedan läste jag halva Air Mail (som jag återkommer till, för den är skitbra egentligen) som består av brevväxlingen mellan Tranströmer och en amerikansk poet som heter Robert Bly. De översätter varandras texter och pratar på om hur de tänkt kring det ena och det andra och vilket ord och uttryck som passar bättre och sämre. (Gillar dem starkt! Verkar vara två hyvens typer! Shitloads med gill! = tre olika uttryck för samma sak)

MEN det hemska hände. När jag fortsatte i diktsamlingen och stötte på någon av dikterna som jag läst om i Air Mail fick jag inte samma känsla. De var inte magiska längre. Det var ju "dikterna som Tomas hade skrivit". Han som jag nu "känner" genom att ha läst hans brev. Den där handlar ju om när han gjorde repövning, och det där handlar om hans bröllopsresa. Det där är hans sommarhus och det där är om hans bil.

Det var inte längre små miniuniversum som flödade fritt och jag fick tolka som jag ville (och därför tyckte om så mycket). Det var dikter Med En Bakgrund Och Ett Sammanhang. Allt blev så vardagligt. Och liksom vanligt.

SÅ. Jag skyndar mig att ge första halvan av Dikter och prosa 1954-2004 fem välförtjänta poäng. Om det inte känns allt för dystert så kommer jag att skriva ett "vad hände sen-inlägg" om hur det gick med den här kursen. Men min poäng står fast.

Fakta

Tomas Tranströmer, Sverige, fick priset 2011 "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".