Sully Prudhomme – Dikter

Nu har jag läst den allra första pristagaren, Sully Prudhomme från Frankrike. Lite extra högtidligt. Å ena sidan tyckte jag att vissa teman återkom ständigt och jämt.

Tårar:
”Säg vadan mina tårar strömma, då moln ej på min himmel gå?”
”Här nere vi tårdränkta minnen bevara”
”hvad tanke månne nyss det var, som gör, att tårar fukta kinden”
”Än hoppfullt ditt ögonpar ler, än tåradt i sorg det sig ter.”
”när jag ser dessa tårar, som aldrig bli torra”

Stjärnor:
”af osedd hand beständigt blir samma stjärna satt”
”Till stjärnorna gå mina drömmar”
”hon vare mig lik stjärnan, vi ej hinna.”
”Än sprida stjärnor i dunklet sin tjusning”
”När det stjärnklart blir: den skönsta stjärnan i hans hjärta ler”

Kanske lite enahanda. När man läst några stycken känner man på sig när det är dags för en stjärna eller en tår (andra teman är själar, rosor, kyssar).

(Dock vet jag nu inte vad jag ska säga om äldre texter. Jag måste bli bättre på frågor. Vilka begrepp fanns när den här texten skrevs? Vilka frågor svarar den på? Vad var aktuellt när den skrevs? Innan jag gnäller på den. Har läst artikel i DN om svenska studenters brist på just frågor. Intressant artikel. Slut på kapning av recension.)

Å andra sidan så överraskar den mig genom oväntade vändningar. Kanske mina fördomar efter flera sidor rosor och tårar, men ändå. En dikt börjar med ett besök på Louvren, särskilt Venusstatyerna. Sedan ser han en fattig flicka och så avslutar han så här:

"Tigg du i gathörnen bröd
och kläder av penningens träl!
För kvinnor av sten byggdes Louvren –
de andra få svälta ihjäl!"

Jag kan mycket väl tänka mig att de här dikterna enligt Svenska Akademien var det utmärktaste i idealisk riktning 1901. Nu känns de gamla, men ändå lite fina ibland.

"Med höstens dödssuck, som i frostkall il
mörk över säfklädd insjö far
en hviskning blandas : sjön med strandens pil
ett dämpadt samtal har."

Det blir 2 poäng och en liten extra fanfar, det är ju ändå den första pristagaren.

Fakta
Sully Prudhomme, Frankrike, fick priset 1901 ”såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning”.

Rabindranath Tagore – Hemmet och världen

När man läser en bok som utspelar sig för hundra år sedan är det enklare om den är skriven av en människa från samma tid som en själv. Då berättar författaren mer om miljön och maten och hur saker ser ut och vilka värderingar som råder, eftersom läsaren inte förväntas känna till det. Kanske är det lite samma som i fantasy?

Angående Indien så får jag bara veta lite om hur huset var uppbyggt med främre och bakre rum, lite om släktskap och svärdotter/svärsonens ställning. Men mycket av denna info står i översättarens noter. Bra grej, det där med noter.

Boken handlar om hur en nationalistisk våg sveper över landet. Swadeshi är den nya termen, att bara handla med indiska varor och bojkotta allt utländskt.

I centrum står Nikhil och Bimala, ett förmöget par som varit gifta i nio år. Nikhil försöker förmå Bimala att sluta dyrka honom och följa med ut i världen, att se mer än hemmet. Men hon vill inte. En dag kommer så Sandip, en vän till Nikhil och nationalist och manipulatör ut i fingerspetsarna. Bimala följer med och lyssnar på hans tal, och blir förälskad, först i nationalismen men sedan i Sandip. Sedan får hon för sig att hon är en gudinna för nationen. Boken flyter på och de tre får berätta i tur och ordning, och ge sin bild av hur det hela utvecklar sig. "Det hela"= både relationerna och politiken.

För att vara så pass lång (296 sidor) är det inte många händelser som händer. Kanske för att en av de tre berättarna hela tiden är i hemmet, där hon faktiskt inte gör så mycket alls. Hon gör inget hushållsarbete, odlar inga växter och har ingenting för sig. På de sista två sidorna blir det lite dramatiskt, men annars – en lååååångsam bok med mycket fokus på debatt om vilken typ av fosterlandskärlek som är rätt. Jag upplever att författaren tar ställning, men på ett mycket diskret sätt. Eller så är det jätteuppenbart, men jag är för ovan vid den här typen av bok så jag ser det inte.

Fakta
Rabindranath Tagore, Indien, fick priset 1913 ”på grund av hans dikters djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet, som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess egen engelska dräkt även med den västerländska vitterheten”.

Lite extramaterial om författaren

Tagore har skrivit oerhört mycket. I Alex - författardatabasen som man kommer åt genom minabibliotek.se - står det att han skrivit "över tusen dikter, två tusen sångtexter, åtta romaner, åtta novellsamlingar, ett par dussin pjäser, därtill ett stort antal essäer och facklitterära texter, det mesta på bengali men några titlar på engelska." Man kan ju bli matt för mindre. (Två av sångtexterna är för övrigt Indiens och Bangladeshs nationalsånger!)

Tips: På Nobelmuseet kan man beskåda en staty/byst av Tagore (se bild till höger med blank panna). Han verkar ha varit en intressant person med många talanger och idéer. Väl värd att skriva ett arbete om i gymnasiet eller liknande. Slut på tips.

José Echegaray – Den store Galeotto

Detta är ett drama om gott rykte och ”ens goda namn”. Känns det igen från Mors rival kanske?

Ernesto, 26 år, är som en son till Julian och Teodora (okända åldrar, Teodora ganska mycket yngre än Julian). Julian står i tacksamhetsskuld till Ernestos far, så när han dog fick Ernesto flytta in hos dem. När pjäsen börjar vill Ernesto försöka sig på att tjäna sina egna pengar och de har en diskussion om detta.

Det har dock börjat gå rykten i staden om att det är något skumt med att Ernesto och Teodora tillbringar så mycket tid tillsammans. De berörda vet inget om detta och är goda vänner. Allt hade kunnat fortsätta i frid och fröjd om inte Julians bror + fru bestämmer sig för att de inte längre kan tiga om detta oerhörda. De tror nämligen att de båda har en affär.

Sedan handlar pjäsen om hur det går. Vad händer när två stycken försöker rentvå sig från misstankar, men ingen tror dem? Jag kan säga så mycket som att duell med värja finns med som ett alternativ.

Titeln ”Den store Galeotto” syftar på en pjäs som Ernesto vill skriva, en pjäs om hela världen. Där en mängd olika skådespelare gör små handlingar; dramat ska tilldra sig inom personerna själva. Julian avråder honom och tycker att det är för metafysiskt:

”På vad sätt skola dessa intre stormar ge sig till känna? hvem skall berätta dem för åskådaren? hvar ser han dem? Skola vi en hel afton gå på jakt efter en blick, en suck, en gest, en lösryckt fras? Nej, min gosse, det kan man inte kalla att roa sig. Vill man ge sig in på sådana hårklyfverier, studerar man filosofi.”

Förutom i första stycket när de pratar om Ernestos pjäs är hela dramat skrivet på vers. Raderna rimmar på ett sätt som jag inte lyckats lista ut, ibland två rader efter varandra, ibland varannan eller tredje eller så en enstaka här och där. Det verkar random men är troligen ytterst planerat. Det låter snyggt när man läser det högt. Kanske har det ett namn också.

Boken trycktes i den här utgåvan 1902 och är därför skriven på äldre svenska med hv och fv. Man låter lite mer upprörd med hv och fv i sina ord, tycker jag nog allt. På försättsbladet står att handlingen försiggår i våra dagar i Madrid år 18.. men man får inte veta de sista två siffrorna.

Jättesvårt att ge den ett betyg. En 3:a känns för mycket, för jag rekommenderar den inte till någon, fast den var ju ändå lätt att läsa och ibland lite underhållande. Kanske en stark 2:a. Ja, det får det bli.

Fakta
José Echegaray, Spanien, fick priset 1904 ”med avseende fäst å hans omfattande och snillrika författarskap, som på självständigt och originellt sätt återupplivat det spanska skådespelets stora traditioner”.

Rudolf Eucken – Levnadsminnen

I Spoilerboken kallas filosofen Rudolf Euckens Nobelpris för den största fadäsen i prisets historia och han döms ut som oläsbar för normala människor. För att ge honom lite kompensation för en sådan totalsågning får han här ett extra långt inlägg. Jag har dock inte läst hans filosofiska verk utan hans memoarer, som var förvånansvärt läsbara. (Hjälp, är jag normal?)

”Mina levnadsminnen ha huvudsakligen att förtälja om kampen mot livets förytligande.”

Så börjar boken. Jag fascineras av att vissa saker är samma idag. Till exempel hans reflektion att samhället mest tänker på tillväxt och prioriterar ned kultur och bildning. (Jämför t.ex. med fackförbundet DIK:s upprop ”Jag bidrar till samhällsnyttan oavsett vad Svenskt näringsliv säger” eller denna debattartikel i SvD.)

Ostfriesland – bästa delen av Tyskland
Eucken växte upp i Ostfriesland, en ort som verkar lite bättre än alla andra orter. Boken är strikt kronologisk. Eucken har en strapatsfylld barndom: kvävs nästan av ett hänglås, får svår scharlakansfeber, har en bror som dör mycket abrupt. Pappan dör också, när Eucken endast är 5 år, och hans mamma måste då ta emot inackorderingar för att klara ekonomin. Trots detta så verkar Ostfriesland mycket lämpligt och angenämt:

”Naturen kring Aurich är mycket lämplig för uppväxande ungdom. Staden ligger på en bred sandås, som sträcker sig genom myrmarkerna. Olika större och mindre skogsdungar erbjuda angenäma uppehållsplatser.”

Som att läsa ett CV
Sedan fortsätter han och går igenom sina studier och alla sina jobb och resor i tjänsten. Det känns ibland som att jag läser hans CV med ”directors commentary-spåret” påslaget. Han tackar de som tackas bör, berättar om sina skrivna verk mycket ingående med vilka recensioner de fick, vilka som brydde sig om boken samt i vilken upplaga den nu befinner sig. Dessutom berättar han gärna om hur han gick tillväga för att utforma sin filosofi:

”Det gällde att genom ett slags reduktion upplösa det skenbart fasta och stela andliga komplexet i en levande verksamhet, röjande en helhet, det gällde att väcka och befria det principiella, som låg inneslutet, ja, begravet i det gripbara prestationsförloppet.”

Vid dessa passager förstår jag plötsligt hur de tänker när de skriver ”oläsbart”. En hel bok vore en utmaning.



”Jag har upplevt de stora inre omvälvningarna i de tyska förhållandena.”
Mellan hans flyttar kommer det med en hel del om Tysklands politiska situation från andra halvan av 1800-talet och framåt. Och det är minst sagt snårigt. Jag försöker hänga med, men de olika kungarna, striderna, rikena och trupperna är mig för obekanta för att det ska gå särskilt bra. Under första världskriget ser han det som sin plikt att höja Tysklands ande. Han oroar sig mer för själarna och humöret än för fysiska skador. Han håller tal och reser runt och ger ut skrifter. Och skriver filosofiska verk. Till skillnad från Churchill ser han Tyskland som stackaren som blir anfallen, den som svälts ut av de hatfulla fienderna. Samma krig från två olika samtida synvinklar. Tänkvärt.

Kommentarer om samtida filosofer
Han är också välbekant med olika filosofer, hänvisar till dem och förhåller sig till deras idéer antingen för eller emot. Han kan till exempel säga ”den Kantska omvälvningen fick här ej sin rätta värdering” eller ”Trendelenburg fann Fischers filosofiska metod mycket själfull, men alltför subjektiv.” Och då nickar jag vist och låtsas att jag förstår.

En bok om arbetet, även om han hade familj…
Familjen nämns på några få rader. Man får veta att han är gift, har tre barn och att de bor i en villa i lantlig idyll. Trots att hans hustru inte var lärd är han mycket glad över att hon ”var full av andliga intressen och ägde en utpräglad konstnärlig begåvning, varmed förband sig en stor praktisk och organisatorisk förmåga.” Detta gav ”åskådlighet och friskhet” till hans liv och filosofiska tänkande. Han verkar ha höga tankar om henne, även om han väljer ovanliga ord för att säga det.

Nobelpris 1908 – en kompromiss
Och om Nobelpriset då? Han skriver att ”möjligheten härav var väl här och var antydd av svenska vänner”, och den 14 november kom meddelandet om att han fått priset. Han går på en rad fester där den dåvarande konungen berättar om ”det livliga intresse, som hans fader, konung Oskar, hyste för min filosofi”. I Espmarks bok Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag beskrivs han som ett dåligt val, en kompromiss när kommittén inte kunde enas om antingen Lagerlöf eller Swinburne. Men det visste han ju inte då, utan var glad och stolt över priset.

Saker jag irriterar mig på
Vissa gånger blir jag irriterad på hans sätt att se på saker. Han får skriva ett tröstande och uppmuntrande brev till det bulgariska folket, som publiceras i bulgarisk press. Han får ett tackbrev, undertecknat av ”alla ledande personer i Bulgarien” och gläder sig sedan åt att ha kommit i personligt förhållande till ett helt folk. Han fick ett brev! Hur känner han genom det ett helt folk? Personligen?

Han är inte heller mycket för sociala reformer. Enligt hans åsikt behöver kulturens utveckling tydliga distanser och uppdelningar i högre och lägre skikt. Det är nödvändigt att ”en begränsad livskrets har den förnämsta omsorgen om mänsklighetens andliga självbestånd”. Undrar vad han tyckt om bokloggar. Arbetar vi i omsorg om mänsklighetens andliga självbestånd? Är vi i det högre skiktet?

Slutligen
Eucken får 2 poäng och en eloge för att hans memoarer inte är oläsbara. Dock får man inte skriva mer än 1000 ord om en och samma pristagare. Nya regler sedan första januari. Over and out.

Fakta
Rudolf Eucken, Tyskland, fick priset 1908 ”på grund av det sanningssökande allvar, den genomträngande tankekraft och vidsynthet, den värme och styrka i framställningen, varmed han i talrika arbeten hävdat och utvecklat en ideal världsåskådning”.

Karl Gjellerup – Kvarnen

Genre 
”Stillsam dansk landsbygdsskildring”. Eller: ”Triangeldrama på bondgård. Kärleksroman med ängeln-och-djävulen-tema och en mjölnaränkeman i mitten.” Eller: ”En deckare/mordhistoria med tjuvskyttar.” Eller: ”En spökhistoria med otäcka vålnader”. Eller: ”En moralisk-poäng-roman.”

Det är en mångsidig läsning Kvarnen bjuder på. Det kan väl hända att K Gjellerup har en underliggande idé om ett moraliskt budskap genom hela boken, men de olika delarna växlar i stil och handling så att jag faktiskt blev riktigt fängslad av boken. Bladvändare är väl att ta i, men jag började inte städa ugnen för att slippa läsa vidare.

Handling
Vi har ett danskt kvarnhushåll där hustrun dör och pigan Lisa direkt sätter igång sin plan för att bli ny mjölnarhustru. I kulissen väntar kärlekskranke drängen Jörgen, ett tamt rådjur, f.d. svärmodern Drakemadammen, samt två fromma syskon varav den ena möjligen skulle kunna vara ett tänkbart parti för mjölnaren. Bring on the drama.

Andra funderingar
Boken är ett exemplariskt exempel på hur kvinnan beskrivs som natur/icke-rationell varelse. Det andra könet – oh yes.

”[-] där i hennes vilda, otuktade kvinnofantasi, vilken ej hindrades av någon som helst förnuftsskranka eller någon länk av logisk sammanknytning, med en viss mytbildande urkraft hade skapats en föreställning om hemlighetsfull förbindelse mellan rådjuret Jenny och dess härskarinna”

Jag instämmer inte i författarens syn, men jag kan sortera ut dessa passager under läsningen och ändå fortsätta med boken. Språket består av långa meningar med ganska invecklad meningsbyggnad på sina ställen. Vissa uttryck tänker jag mig är ovanliga för en nutida läsare:

”Saken hade ej ryckt ett tuppfjät framåt.”

Det har dock en viss charm. Gjellerup är också bra på att beskriva vissa av karaktärerna i boken på ett mycket sarkastiskt sätt som verkligen gör att man fattar hur inbilska, fåfänga eller dumma de är, utan att han säger det rakt ut.

Trots den sega starten blev boken ändå rätt så intressant, och jag ger den en stark 2:a.

Fakta
Karl Gjellerup, Danmark, fick priset 1917 ”för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning”.

Maurice Maeterlinck – Fågel blå

"Feeri i fem akter och tio tablåer" är undertiteln till detta drama av Maurice Maeterlinck. Enligt NE.se är ett feeri ett "sagoaktigt sceneri el. sagostämning" och en tablå är en underavdelning till en akt i ett skådespel. Fast det är inte så viktigt när man läser. Men jag gillar ord.

Fågel blå handlar om två skogshuggarbarn som en natt får besök av en fe. Fen ber dem att leta reda på Fågel blå, för det är det enda som kan rädda hennes sjuka dotter. Till hjälp får de en hatt med en diamant som man kan vrida på. Vrider man åt ena hållet, då kommer sakernas och trädens och djurens själar fram och man kan prata med dem, vrider man åt andra hållet – då kryper själarna tillbaka igen.

Tyltyl vrider på diamanten så att hans Hund, systern Mytyls Katt samt olika livsmedel börjar prata och blir deras följeslagare på färden. Självklart är Elden och Vattnet inte så goda vänner, och Hunden och Katten ogillar varandra och kör lite förräderi och liknande. Det blir lite makabert när Brödet skär av en bit av sin mage när barnen blir hungriga, och när Sockret bryter av sina fingrar.

Det här var en väldigt enkel pjäs att hänga med i. Kanske för att den är i sago-fantastystil, och upplagd som en resa. De möter olika personer/själar, och letar efter en specifik sak hela tiden. Inga avvikelser och så.

Den mest oväntade scenen (också lite skruvad, men ok) är när de träffar alla blåa barn som kommer att födas genom alla tider. Barnen väntar på den dag när de ska födas, och förbereder sig noga med vad de ska ta med sig. Vissa tar med sig en uppfinning (typ en extra bra förgasare) eller ett specialsätt för att odla extra stora tomater, vissa tar med sig "två brott som de ska begå" eller "scharlakansfeber och lunginflammation".

Somliga säger att Fågel blå är en symbol för längtan, eller Fågel Fenix och återfödsel. Det kan också vara en symbol för hopp. Eller lycka. Jag vet inte vad jag tror. Men antingen kan man läsa pjäsen som en underhållande saga för barn (och kanske blanda upp mellan könen vem som gör saker och vem som står bredvid och gråter, är rädda och vill gå hem i princip hela tiden) eller så kan man läsa den som en metafor över valfri symbolisk sak, typ längtan.

Pjäsen ingår i en samlingsbok med flera pjäser, så vill man kan man ju alltid fortsätta med Trolovningen, där Tyltyl och Mytyl är med igen. Fast 7 år senare.

Fakta
Maurice Maeterlinck, Belgien, fick priset 1911 ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.

Michail Sjolochov – Ett människoöde

Sjolochov har skrivit ett långt (mäster)verk om människorna vid floden Don. Det har jag inte läst. Istället valde jag den novelliska Ett människoöde. I samma bok läste jag även novellen Husbonden. Den kanske är lite mer Don:sk.

Ett människoöde är en klar och tydlig berättelse, berättad av en person i boken för en annan person i boken. De har ingen relation utan träffas vid en vägkant. Berättaren, människoödet,  är en man som varit med under andra världskriget, förlorat sin familj, och nu tagit hand om en föräldralös pojke som tror att han är hans pappa.

Berättelsen innehåller, om jag ska vara krass, inget nytt som jag inte läst förr. Det finns väldigt många böcker som liknar denna. Och just Sjolokovs version var inte på något extra speciellt sätt extra bra. Det känns lite hemskt att säga så, för jag tycker att huvudpersonen är väldigt sympatisk.

Den andra novellen, Husbonden, handlar om hur ett äldre par som är bönder ger bort sina djur till kolchosen, typ det kollektiva jordbrukandet, för att kunna se fram emot en lugn ålderdom där de inte behöver slita. Men det blir inte riktigt som de tänkt, för mannen upptäcker att hans liv helt plötsligt saknar mening när han inte har några djur att ta hand om. Förr i tiden alltså. Inte så olikt nutiden.

Fakta
Michail Sjolochov, Sovjetunionen, fick priset 1965 ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv”.

Jacinto Benavente – Mors rival

Visserligen är pjäser bra för genomsnittet, men just denna var kanske inte det som gjorde gårdagens eftermiddag till världens bästa.

Mors rival är en pjäs i tre akter. Den handlar om relationerna mellan en mor och dotter plus moderns nya man, två byar snara till rivalitet, toppat med en skara hängivna och/eller skvallriga tjänare. Jag tyckte inte så mycket om den. Eller - den stannar inte kvar och känns betydande i mitt liv.

Acacia har just förlovat sig med Faustino. På väg hem blir han mördad. Först pekar alla ut Acacias ex, kusinen Norberto. Ryktesspridningen börjar.

”Idag har allt utarbete legat nere, alla stå i stora skockar och prata, och kvinnorna gå från hus till hus och från port till port, och de här dagarna har det inte varit bestämda mattider i något hus.” s. 89

Men är det verkligen ett så enkelt triangeldrama? Cliffhanger!!!

Andra ingredienser: det viktiga i kvinnans heder och goda namn, helgonikoner som förlovningspresent (tack, men hon tillber inte henne så mycket), fruktan för skärselden, skuld, svartsjuka och moral, samt många namn. Raimunda, Esteban, Eusebio, Benabe. Otippat även Rödluvan.

Den får två svaga poäng. Och jag kommer att ha glömt den snabbt.

Fakta
Jacinto Benavente, Spanien, fick priset 1922 ”för det lyckliga sätt varpå han fullföljt den spanska dramatikens ärofulla traditioner”.

William Faulkner – Medan jag låg och dog

Vad är Faulkners grej? Vad vill han säga med den här boken? Är två frågor som dyker upp när den är slut. Att livet är förgängligt? Att den taskigaste personen får det bäst?

Enligt NE.se är Faulkner en av modernismens författare. Och modernismen, det innebär att ersätta textens logiska och kronologiska uppbyggnad med psykologiska, symboliska och drömartade strukturer. Vill man uppleva modernismen i litterär form är ”Medan jag låg och dog” således ett utmärkt val.

Handlingen (som jag upplevt den) går ut på att Addie Bundren har dött och nu ska hennes kvarlevor fraktas i en hemsnickrad kista till Jefferson, där hon har önskat att bli begravd med sin släkt. Hela familjen reser tillsammans, alla med olika agendor.

På grund av mycket regn måste de köra långa omvägar. Liket börjar lukta och hela historien är ganska absurd. Gamar svävar över dem, mulorna drunknar och jag tycker faktiskt inte att det är rätt av pappan hur han skaffar fram pengar till nya.

Boken består av korta kapitel berättade utifrån de olika karaktärernas perspektiv. De pratar på olika sätt, med olika mycket dialekt, och tänker på olika sätt. Vissa har många filosofiska tankar, andra tänker mer på tårtor. Anse (maken) tänker mycket på att han vill ha nya löständer.

Känslan när jag läser är att det är rörigt, och lerigt och regnigt. Modernismen är nog inte en stil i min smak, men jag gillar Jewels häst. Och slutet är faktiskt lite kul. Det blir en 2:a.

Fakta
William Faulkner, USA, fick priset 1949 ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”.

Joseph Brodsky – Vattenspegel

Den här var en ”Vad håller jag på med-bok”. Jag skulle aldrig ha läst klart den om det inte var för projektet. Egentligen var det väl inget fel på den, men den fångade mig inte och gjorde inget enastående intryck. Ibland var han i någon filosofisk utläggning om tåren eller tiden vilket jag inte kände mig som primärmottagare till.

Handling: Brodsky tillbringar vissa vintermånader i Venedig, vars vinterljus han förälskat sig i. Som läsare får man ett antal ytterst korta kapitel (max 2–3 sidor) om olika saker som han tänker på. Det kan exempelvis vara den ovan nämnda tåren, eller hur husen i Venedig är byggda, eller vilka som egentligen åker gondol.

Brodsky skriver också lite om stadens historia och framtid. På sidan 93 står det till exempel att det är ”en tilltalande tanke att göra stan till ett centrum för vetenskaplig forskning, i synnerhet som traktens fosforrika mat säkert skulle ha en positiv effekt på varje form av intellektuellt arbete”.

Han tar även upp Venedigs problem med sjunkandet, och den dåliga vattenkvaliteten. Han resonerar lite om hur man skulle kunna förbättra saker och ting. På sidan 80 skriver han till exempel: ”Hur som helst skulle jag ringa till Sverige och fråga Stockholms stadsfullmäktige om råd: i den stan hinner man inte ut från hotellet förrän en lax hoppar upp ur vattnet för att salutera en, trots all industri och nedsmutsning.”

(Viktig fråga: träffade han denna lax i samband med prisutdelningen 1987? Fakta som talar för: Vattenspegel kom ut 1992. Fakta som talar mot: Det kanske är is i Stockholm på vintern och svårt för laxar att hoppa? Anyhow. Jag vill att han ska ha träffat laxen 1987. Det känns rätt på något vis.)

Boken får 2 svaga poäng. Den knatar upp till en tvåa på grund av fosforrika maten-meningen och andra liknande tvära kast som i sitt sammanhang framstår som relativt humoristiska.

Fakta
Joseph Brodsky, USA (född i Sovjetunionen), fick priset 1987 ”för ett vittfamnande författarskap, präglat av tankeskärpa och poetisk intensitet”.

Angående vilket land som pristagarna räknas till här bland etiketterna så kör jag stenhårt efter Svenska Akademiens indelning. Och angående Brodsky så är det högst rättvist att ingen ära tillfaller Sovjet eftersom de utvisade honom ur landet. Som om man skulle få räkna med mål som en utvisad spelare gör i ett reservmål på en annan plan bredvid. Hah.

Miguel Angel Asturias – Stormvind

Stormvind är bara drygt 200 sidor men det tog säkert 50 innan jag blev intresserad. Måttligt intresserad. Jag tror det beror på berättarstilen.

Det känns som att boken flyter på bättre på sitt originalspråk. Många meningar har långa haranger som man måste traggla sig igenom och vissa känns klumpiga på svenska. Tror även att författaren har en förkärlek för avancerade ord – något som också kan påverka läsflytet. På vissa sidor skulle man kunna plocka ut ord till ett helt högskoleprov. Till exempel:

• Latent närvarande
• Orkestrala
• Frenetiska
• Veritabelt
• Kalebasser
• Infantilism
• Epopé
• Korintiska pelare

Fast andra stycken är väldigt enkelt uppbyggda och talspråkliga. Så det kanske är en symbol för dualismen i diskursen. Eller nåt.

Boken handlar om en ort vid Guatemalas kust där det odlas bananer. Vissa från inlandet flyttar till kusten för att ta lån, köpa mark och odla bananer – livets frukt och egentligen som att odla pengar direkt på plantan – om man ska tro somliga. Men Bananbolaget (United Fruit, numera Chiquita) är sneaky och slutar köpa upp bananer. Då går odlarna i strid (försöker i alla fall) ledda av den mystiska före detta sytillbehörsförsäljaren Lester Mead.

Det är en bok med mycket uppenbart budskap: Bananbolaget gör fel och är onda. Jag gillar oftast böcker där budskapet inte är så enahanda. Bananbolagets direktör har kalla, stela ögon bakom starka glasögon. (Varför är glasögonbärare alltid de byråkratiska/onda typerna?) (Utom i Harry Potter, tack JKR för detta.) Tyvärr verkar det som att olika fruktföretag fortfarande är sneaky, Dole-dokumentären är kanske det senaste i frågan.

Stormvind innehåller även en mängd människor som gifter sig, skiljer sig, är sjuka i olika saker och förälskar sig i sjöjungfrur. Relationer är inte i fokus i boken, det får man istället lite här och där, ibland åker de till havet men alla är så utarbetade att ingen riktigt orkar njuta. Det är ganska eländigt egentligen.

Det bästa, men också konstigaste med boken, är hur den slutar. Utan att avslöja något så kan jag säga: det blir bara konstigare och konstigare och sen slutar den oväntat. Stormvind är del 1 i en serie av tre (fyra på svenska) och jag kommer troligtvis inte att läsa fortsättningen. Däremot ska jag se Dole-filmen.

Fakta
Miguel Angel Asturias, Guatemala, fick priset 1967 ”för hans färgstarka diktning med rötter i folklig egenart och indianska traditioner”.

PS: Man kan även läsa boken som ett exempel på hur de svenska matvanorna har utvecklats sedan 1967 när denna översättning gjordes. På sidan åtta hittas i en översättarnot ”aguacatepäron (avocado), en stor, mycket saftig päronliknande frukt” och på sidan nio beskrivs chilikorven chorizo. I varje kyldisk numera en standardkorv.

PS2: På Naturskyddsföreningens sajt kan man läsa mer om gifter och besprutning och annat gött som finns på de traditionella bananerna. Nobelprisprojektet äter helst inte giftbananer och rekommenderar alla att köpa Krav/Fairtrade-bananer.

Roger Martin du Gard – Släkten Thibault 1, Den grå skrivboken

Jag har läst del ett i den åtta delar långa historien om släkten Thibault. Det är en ganska kort bok (167 sidor ungefär, lagom för en förkylning) och när den slutar har inte mycket hunnit hända. Tycker att författaren kunde ha slagit ihop böckerna två och två för att inte slösa så mycket på pärmar och för att folk inte ska bli så avskräckta av att det är åtta stycken.

Handlingen i korthet: Två skolkamrater har rymt efter att en grå skrivbok där de skriver att de älskar varandra upphittats. Eftersom de inte har några pengar, kontakter eller smarta planer hittas de snabbt och återförenas med respektive familj.

Jag fattar inte: älskar de varandra som vänner eller som kärlekspartners? Är det därför som det är THE HORROR och man inte får låta pressen få nys om skandalen? (Båda är pojkar.) Eller är det att de har rymt? Eller båda?

Familjen Thibault skyller allt på den andra pojken, Daniel. (Han är ju för övrigt PROTESTANT och bara en sån sak vittnar ju om vilken förkastlig karaktär han har.) Men egentligen är det tvärt om, Jacques Thibault är den som hittat på att de ska rymma. Jacques är för övrigt mycket intresserad av poesi och har Sully Prudhomme (!!!) som en favorit.

Många av karaktärerna i boken känns smala, och där för att fylla en viss roll. De är antingen ”God moder” eller ”Vän syster med hund” eller ”Förlupen fader” eller ”Ansvarsfull broder” eller ”Taskig präst”. Till och med när någon ska visa att de har två sidor sida känns det som ytterligare en roll. Pappan i släkten Thibault är å ena sidan ”Diktatorisk familjetyrann” och å andra sidan ”Ångerfull far (och god katolik)”. Det är svårt att förklara hur det känns när man läser. Lite som att alla är platta? Och så är det mycket prat om ideal och karaktär. Men det kanske hör till böcker från denna tid?

Det som är bra med boken är att den håller mitt intresse vid liv. Man undrar hur det ska gå. Mitt i allt hänger även olika liv på en skör tråd och ett otrohetsdrama lurkar omkring i kulisserna. Boken känns verkligen som en upptakt till en längre historia och jag tror att den gör sig bättre som helhet.

Fakta
Roger Martin du Gard, Frankrike, fick priset 1937 ”för den konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv”.

PS: Att jag valde Släkten Thibault just nu beror mest på att det förekommer ett flitigt refererande till den i Flickorna i Villette, som var en av augustis läsningar. Så om man läst alla åtta kan nog Villette-boken vara en ännu större fröjd.


Har en liten förkärlek för gamla försättsblad. De är så seriösa i versaler och allt. Och med stämplar och grejer. Fint.

Giosuè Carducci – Valda dikter (bemynd. öfvers. från italienskan jämte en lefnadsteckning af författaren af Aline Pipping)

Carducci-boken, vilken oväntad skatt!

Först en levnadsbeskrivning som i en strikt saklig ton berättar om allt från Carduccis härstamning (i ordalag som vore han en OS-häst) och uppväxtvillkor, till utbildning och litterär karriär.

Man får bland annat veta att Carducci vid elfva års ålder skrev sin första dikt med anledning af en tam ugglas död. Och trots att han var bosatt på den toskanska maremman, denna ”osunda, för febrar utsatt landsträcka mellan Alpenninernas sluttning och Tyrrhenska hafvet” lyckades han ganska bra med det han företog sig i livet.

Förutom att få tag i de böcker han ville ha. Jag känner stor sympati för honom av denna anledning. Om han hade levt nu hade vi kunnat förenas i vår kamp för att få tag i våra dyrgripar. Jag i Umeå, Carducci i Riccardiska biblioteket i Florens:

”Icke tillfreds med de tryckta upplagor som funnos här ville han äfven rådfråga handskrifterna. Naturligtvis nekade man till en början att anförtro dessa dyrbara skatter åt en halvvuxen gosse, men slutligen lät man honom dock få sin vilja fram.”

Slut på introt och över till dikterna. Från flera olika samlingar har Valda dikter plockats ut. Inledningsdikten handlar om olika träd (man får veta att Carduccis favoritträd är granen) och sedan är det dikter i bombastisk stil. Man känner riktigt att det borde låta TADA och spelas fanfar efter varje dikt. Det kan till exempel låta så här:

”Under åskan från sänkta musköter framstörtar, en stolt leopard, med sitt vapen i hand. Då ramlar Bastiljen. Danton med den kraftiga armen upplöser din dräkt kring den stolta, jungfruliga barmen.”

Och jag har fått en ny grej att säga till hästarna i stallet:

”Framåt, du min guldbruna fåle, min starke kamrat!

Säg, vinkar oss icke antiken i marmorornat

där borta, du kära?”

Båda exemplen ur Framåt! Framåt!

Efter drygt 100 små, små sidor har jag läst Valda dikter om krig, kärlek och natur. Moder Italia och Cesar är också med. Och Apollo. Men bäst gillar jag dikten om hur en oformlig hop kliver på ett tåg tidigt en höstmorgon, och inte vet vad de kommer att möta för öden. Och så tycker jag att sista dikten i boken (Avsked) är intressant. Där skriver han om hur en poet inte är en lätting som lever vid andras bord utan en hårt arbetande smed som smider ihop minnen och tankar till en glödande massa. Och jobbigt är det.

Det blir en 2:a ändå, för det är ju som sagt inte de underhållande berättelserna OM författaren som bedöms i detta projekt, utan min upplevelse av författarens egen produktion.

Fakta
Giosuè Carducci, Italien, fick priset 1906 ”i betraktande ej blott av hans rika lärdom och kritiska forskningar, utan främst som en hyllning åt den plastiska energi, den stilens friskhet och den lyriska styrka, som utmärka hans poetiska mästerverk”.

Henri Bergson – Skrattet

Den här boken höll aldrig på att ta slut. Men nu äntligen. Henri Bergsons bok/essä Skrattet från 1900 handlar lite om skrattet, men mest om komikens väsen. Trots sitt förmodat underhållande ämne är det en långtråkig, dyster och svårläst liten skrift. Jag tror att han kommer fram till följande:

1. Man skrattar bara åt mänskliga saker (en lustig hatt är kul för att den är gjord av en människa).
2. Man skrattar inte åt den man har medkänsla med (detta gör skillnaden mellan drama och komedi).
3. Mekanisk stelhet är kul (typ en som ramlar).
4. Skrattet är en social gest för att dämpa excentriciteten hos individer som annars skulle ha kunnat isolera sig från samhället (skrattet är enligt hans idé alltid utpekande och straffande).
5. Skrattretande lyten är de som kan härmas av en välskapt människa (whaat?).

Exempel på saker som man skrattar åt, enligt Bergson:

• hår som ändras från mörkt till blont
• en röd näsa
• en som ramlar på gatan
• en i omoderna kläder
• en hund som är klippt endast till hälften
• en man som klär ut sig
• en skog där träden är fullklistrade med valaffischer.

Det här gör att hans exempel på komik känns väldigt föråldrade. Hans exempel från samtida pjäser och böcker känner jag heller inte till. Och exemplen är ju det som ska göra en sån här text bra. Här drar de bara ner intrycket.

Till författarens fördel: Han är en mästare på metatext. Text om hur texten är uppbyggd. Han kan beskriva hur texten är som en stig i en skog, där vi stannar upp vid en korsning, för att följa tre avvikande vägar till sitt slut, återvända till korsningen och sedan fortsätta rakt fram på den ursprungliga stigen. Sedan börjar han med stig 1, osv. Därför blir det en tvåpoängare till H. Bergson istället för en etta.

Jag håller även med om hans slutsats att komiken ofta låter karaktärerna vara fast i ett handlingsmönster. De är bara en sak hela tiden. Som till exempel Solsidans Ove Sundberg – Den snåla, Mickan – Den ytliga. För att ta ett mer nutida exempel.

Fakta
Henri Bergson, Frankrike, fick priset 1927 ”som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits”.

Camilo José Cela – Pascual Duartes familj

Den här boken gick snabbt att läsa. Den var även makaber. Handlingen handlar om hur Pascual Duarte växer upp och börjar göra makabra saker.

Boken är uppbyggd som PD:s memoarer, skrivna av honom själv i fängelset i väntan på sin död. Memoarerna ska ha skickats av en vakt till någon som sedan lämnade dem i ett apotek (?) och där hittades de av en tredje person. Alla dessa personer gjorde mig mycket förvirrad i början, och till på köpet dödades en hund utan anledning eller vidare omsvep.

Som huvudperson är PD inte någon man gillar. Och man=jag. Han är som T-bag i Prison break. I vissa korta fall får man sympati för honom, och i vissa sällsynta fall förstår man att han kunde ha varit någon annan, om omständigheterna varit andra. Men mestadels, nej. Han gör makabra saker.

(En parentes: Överlag tycker jag att man kan märka en fäbless hos Nobelpristagare för att skriva om personer som är offer för dystra omständigheter och bara går runt och gör random saker. I det här fallet mördar. Det gjordes till exempel i Främlingen, och i Pan, och i Och solen har sin gång, och i Ett hus åt Mr Biswas. Fast nu drar jag visst alla över en kam, bara för de dystra omständigheternas skull, och det är kanske inte riktigt okej.)

Boken verkar ha varit lite väl när den kom ut 1942. Det finns ett förord där författaren säger att poängen med bokens huvudperson är att han ska vara ett varnande exempel för andra. Trots detta blev den beslagtagen av censuren och släpptes först några år senare. Det kanske är det mest intressanta med boken.

Sammanfattning: Kort bok, en man tågar mot sin undergång, makabra mord, inte så engagerande. 2 poäng och snabbt lämna igen den till biblioteket.

Fakta
Camilo José Cela, Spanien, fick priset 1989 ”för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet”.

Grazia Deledda – Ärliga själar

Jag tror att om jag hade läst litteraturvetenskap skulle jag veta vilken stil den här boken tillhör, och när den var modäärn. Jag tror nämligen inte att det är nu den är modern. Det är snarast motsatsen.

Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet, på Sardinien. Den handlar om den föräldralösa Annicca som kommer för att bo hos sin morbror Paolo Velènas familj. Annicca är en ärlig själ. I boken finns bland annat följande karaktärer:

1. Avgudad äldste son som leker aristokrat och slarvar bort familjens pengar under sina studier till advokat.

2. Rejäl och lantlig näst äldste son som är en hederlig och rejäl arbetare som tar hand om jorden och drömmer om olivpressar. Sa jag att han var rejäl?

3. Två mellansystrar som är vackra och likadana. En blir sedemera gift men den andra är för nogräknad.

4. Yngre syster som är ett glatt, tanklöst yrväder, även ganska vacker (Lydia Bennet skulle ha en kompis här tror jag).

5. Två yngre bröder som inte märks så mycket, deras funktion är att markera tidens gång (de blir äldre).

6. Vän till nr 1, rik, flirtig advokat to be. Somliga hyser tvivel på hans moral.

7. En hop med tjänstefolk, som alla bedyrar hur fantastiskt ärlig och rejäl nr 2 är.

8. Höns, hästar och jakthundar.

Och så är det lite förvecklingar och dylikt, och allt handlar om vem som ska bli gift, hur och med vem. Det skulle kunna vara lite Jane Austenigt om det inte vore så vansinnigt tråkigt.

Några frågor att klura på:

- Vem kommer Annicca att gifta sig med?

- Vem kommer Caterina (nr 4) att gifta sig med?

- Är "en tårtformig deg med ål" verkligen gott?

Boken innehåller ett språk av den här typen:

"Och jag lider, ja, jag lider, ty jag har gått vilse på vägen, men vill låtsas vara likgiltig till och med för mig själv."

eller

"Då hon talade, kunde hon väl stundom elda upp sig, ögonen lyste, hennes skratt var som en metallisk vibration i hennes milda röst (-)".

och

"De böjde sig mjukt och vid varje böjning var det som om en stråle av pärlor fallit ner i bäckens glittrande vatten."

Har då bokstackarn inga fördelar? Jo! Sardinien framstår som jordens vackraste plats och väldigt mycket som ett ställe man vill resa till. Boken är lite som en inlagd persika - söt och sliskig samt ganska trevlig under själva ätandet. Men den är sannerligen inte bra för tänderna och man kan inte leva enbart på denna rätt. Slut på djup analys.

Fakta

Grazia Deledda, Italien, fick priset 1926 ”för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem”.

Eugenio Montale - Ovädret och annat

Jag har dragit mig så för att skriva det här inlägget. Men nu är det antingen skriva inlägg eller betala räkningar som gäller, och då blev det så här.

Eugenio Montale. Jag känner verkligen att jag inte gör honom rättvisa med mitt tyckeri. Så här:

Han har skrivit cirka 150 dikter. I Ovädret och annat finns ett fåtal av dessa. På både originalspråk och svenska (trevligt att läsa även om jag inte kan språket, det känns mer äkta. Och så ser man om några ord börjar på samma bokstav eller låter fint när man läser upp dem).

Både baksidestexten, förordet och annat jag läser om honom ger verkligen ett sympatiskt intryck av denne Montale. Och magnolia är ett vackert ord på en vacker växt, vilket ger pluspoäng. För magnolia finns med både här och där.

MEN.

Jag har varit alldeles för trött och upptagen och oengagerad under läsningen, så jag minns inget, vet inget och känner inget när jag tänker på dikterna. Utöver magnolian finns det även pinje, men jag orkar inte ens bry mig om att bry mig. Jag orkar inte bestämma mig för om dikterna handlar om politik eller naturen. Kanske om båda? Och vad har jag med det att göra? På den nivån är engagemanget.

Ett exempel på en bit som jag gillar:

Ovädret som på magnolians torra blad

låter de långa marsåskvädrens

hagel falla

Ur: Ovädret

Ett exempel som jag inte gillar:

I de slutna ögonen

inträder en måne av amarant, ett moln är den

som sväller; och när sömnen för den allt längre bort,

är blod ännu kvar bortom döden.

Ur: I sömnen

Så, nu kan ni bilda er en egen uppfattning om det här är kul eller inte att läsa. Jag ger det 2 poäng men tycker synd om denna poet som fick så lite uppmärksamhet från mig.

Som om han skulle bry sig.

Fakta

Eugenio Montale, Italien, fick priset 1975 ”för hans särpräglade diktning som med stor konstnärlig känslighet tolkat humana värden i tecknet av en illusionsfri livssyn”.

Theodor Mommsen – Fältherrar och statsmän

Boken handlar uteslutande om Stora Fältherrar och Statsmän, vilket inte är så oväntat med tanke på titeln. De flesta av dessa utmålas som fantastiska mönsterbilder av romerska aristokrater (sportiga, juridiskt kunniga, krigarsnillen, visa, ärorika, snygga, vältaliga), men vissa håller inte för Mommsens hårda granskning. Ungefär så här kan det då låta:

Sulla: ”en tyrann, hvilken tillfälligtvis kommit i spetsen för staten”.
Pompejus: ”i alla avseenden förträfflig soldat, (-) dock äfven som militär utan spår af högre begåvning”, och ”denna äkta optimistiska och äkta romerska medelmåtta”.

Några typer
Crassus beskrivs som en mäktig myglare. Han försnillar pengar, förfalskar testamenten och mutar domstolar. Hans livsfilosofi är att man "måste kunna underhålla en krigshär på sina räntor". Han ägde tydligen 34 miljoner. Oklart hur mkt det är nu.

Den person som mest skulle kunna beskrivas som legendary är ändock Mitradates. Han blev kung i något österland (enligt Mommsen) vid 12 års ålder och hamnade direkt under dödshot av sin mor (förmyndarregent). Han levde i vildmarken i 7 år och blev sjukt tuff. Han vann alla matätartävlingar (som han själv anordnade) och körde 16 hästar framför samma vagn. Etc. etc.

Mycket om dödssätt
Fältherrarna/statsmännen jobbar till sin dödsbädd. Till exempel med att driva in pengar till tempelrenoveringar. Annars kan de finna döden för mördarhand, eller sluta som Cajus Marius: ”efter sju dagars sjukdom, i hvars vilda fantasier han på Mindre Asiens fält utkämpade de strider, vilkas lagrar voro bestämda för Sulla, var han den 13 januari 86 ett lik”.

Vissa fältherrar får en extra fin beskrivning
Cajus Marius: ”i Scipios krig mot Numantia ådrog han sig (-) den stränge fältherrens uppmärksamhet genom det snygga skick, i vilket han höll sin häst och sina vapen”. Bra person sköter sin häst.

Sist kommer Cesar
Boken slutar med 10 sidors oavbruten hyllning till Cajus Julius Cesar – världens åttonde underverk om man får tro Mommsen. Det bästa är ändå hans beskrivning av Cesar som ung. Han hade ”reciterat och deklamerat, sysslat med litteratur såsom tidsfördriv och gjort vers, inlåtit sig i hvarjehanda kärleksaffärer och låtit inviga sig i den dåvarande toalettvishetens raknings- friserings- och manschettmysterier”. Hehe, inte ens Cesar gick fri från modet.

Allt är marinerat i Mommsens egna åsikter
Mommsen fick Nobelpriset som historiker. Han lägger till lite väl många värderingsord för min smak, om det här nu ska vara en historisk skildring med något mått av objektivitet. När det står att Scipio ”tvang soldatpacket att ånyo böja sig under den gamla krigstuktens järnhårda tryck” tolkar jag det som att soldaterna är ett pack, vilket är en värdering.

Det blir i och för sig roligare att läsa än en ”vanlig”, nutida historiebok, men det känns föråldrat och blir lite störigt i längden. Jag tror inte att Mommsen faktiskt VET hur dessa personer tänkte och tyckte, men det ger han intryck av att göra. Sluta ljuga, Mommsen, vill jag säga.

Tröttande och segt
Boken har inga stycken. Den består av ett par sidor om varje person, med rak högermarginal. Sjukt jobbigt att läsa, och följaktligen somnades det nästan, innan jag hunnit till sidan 25. Började göra anteckningar, och då gick det något bättre. Men det tog nog halva boken innan jag hade kommit in i stilen och slutat se alla h före v och sånt där.

I betyg får den en 2:a. Visst, det var lite småkul ibland, och lite intressant att sätta in de här personerna i en tidslinje, men OH NO – inget jag skulle välja att läsa för mitt eget höga nöjes skull.

Fakta
Theodor Mommsen, Tyskland, fick priset 1902. Motivering: ”nutidens störste levande mästare i den historiska framställningens konst, med särskilt fäst avseende å hans monumentala verk ’Römische Geschichte’”.

PS: Som Asterix-läsare tyckte jag att det var jättekul att inälvsläsande spåmän dyker upp.
Cajus Marius lät inte ”bestämma sig (-) genom eggelse av sina talanger, utan närmast genom en etruskisk inälvsskådares utsagor”. (Hör ni också Obelix när han säger att ingen ska läsa honom och Idefix? Mohahahaha!)


PPS: Det roligaste ur boken har jag redan berättat. Recensionen är därmed som en trailer till en komedi – alla skämt är med och det ger absolut inget att se själva filmen. Oops.

Henrik Pontoppidan – Idyll

Henrik Pontoppidan har ett svårt efternamn (sorry för felet i förra inlägget) och dålig tajming.

Ty jag läser just nu Eyvind Johnsons bok Och så var det 1914. Det är en dyster sak om Sveriges fattiga och lungsjuka (+flottning). Novellen Idyll är även den en dyster sak, den här gången om Danmarks fattiga och lungsjuka. Men tyvärr är den inte lika bra.

Den handlar om hur de sociala spänningarna döljer sig under ytan på en till synes idyllisk bondby. Men ingen gör något och så har de rika allt hela tiden ändå.

Till Pontoppidans fördel:

- Han har samma initialer som Harry Potter.

- Han har en bra anledning till att skriva (vilja granska dåliga saker och sådär).

- Han har en rätt så okej berättelse.

Men.

- Den är tråkig.

- Det är inte lika bra som Eyvind Johnsons eller Per-Anders Fogelströms eller Selma Lagerlöfs eller Elsie Johanssons skrivelser om fattiga människor och lungsjuka och sånt.

- Jämfört med Fadern (som fångade mig på ynka 3,5 sidor) så väckte den här inte så många känslor och frågor. Är det till en novells nackdel? Ja.

PS: Mimmimarie har också läst Pontoppidan och gillade honom bättre. Klicka dit och inspireras istället för att dväljas bland dessa lungsjuka vetja!

Fakta

Henrik Pontoppidan, Danmark, fick priset 1917 ”för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv”.

André Gide – Den omoraliske

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Jag är en Man som tar mig själv på stort allvar. Min mentala status och mina drifter är så viktiga att jag måste förmedla dem till resten av världen.

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Bla bla bla.

Wikipedia om moral: regler och principer för handling som människor anser att det är deras plikt att leva efter.

Den omoraliske handlar om en rik manlig professor som på sin bröllopsresa i Nordafrika blir rejält sjuk. När han frisknar till, kanske mest på grund av sin frus ömma omsorger och en och annan rejäl konserverad paté, kommer han på att han måste leva ett nytt, annat slags liv. Och hur detta liv ska gestaltas håller han på att utforska under resten av boken.

Den handlar även om lycka. När har man lycka och hur försvinner den? Innan jag nu börjar klaga på både boken och huvudpersonen kan jag säga att jag faktiskt tycker lite synd om honom när hans lycka dör.

Den omoraliske är en bok som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Den känns, den ÄR bara så gammeldags. Jag kan inte relatera till den. Jag förstår inte hans långa tankebanor. Jag är för outbildad i filosofi. Jag är för outbildad i psykologi.

Den moral som huvudpersonen Marcel gör uppror mot är inte den moral som finns i samhället idag. Därför blir hans handlingar konstiga. Det han ser som normalt tycker jag är omoraliskt. Idag finns det lagar som förbjuder sexköp. Särskilt av barn. Ingick det i forna tiders moral?

Jag blir trött på hans irrande hit och dit och tycker att han borde skärpa sig och vara schysst mot sin fru. Kanske främst genom att skilja sig från henne och låta henne bo i nån bekväm stad där hon har kompisar som hon gillar. Inte flänga runt bland berg och länder allt efter hans egna nycker. Men man kanske inte gjorde så. Skilde sig.

Han är självgod, irriterande och självupptagen.

Äckelfaktor: hög i början. Marcel fullkomligt grottar ned sig i sin sjukdom och beskriver blodlevrar (kanske världens äckligaste ord) och hostattacker med minutiös noggrannhet.

Men ibland är språket vackert. Som så här: Det blev allt mera höstlikt. Gräset, som blev våtare för var morgon som gick, torkade ej mer vid randen av skogsbrynet och stod vitt i dagbräckningen. (s. 90)

Man kan också skriva om hur lite Gide verkar bry sig om politik eller kolonialism eller nånting alls utöver den här huvudpersonens inre. Men i förordet har Gide sagt att man inte ska blanda ihop honom med karaktärerna eller handlingen i boken. Så jag gör väl inte det. Även om jag tycker att om det är någon som är ansvarig för vad som står eller inte står i en bok så är det väl ändå författaren.

Den snygga framsidan och det ibland vackra språket till trots blir det bara en 2:a till Den omoraliske.

Fakta

André Gide, Frankrike, fick priset 1947 ”för hans vittomfattande och betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn”.