Sinclair Lewis – Storgatan, del 1

Tid var inte en bristvara för doktorsfruar i mellanvästern på 1910-talet. Särskilt inte om de varken hade barn eller vänner. Carol Kennicott, gift med en äldre man som gillar jakt och jordaffärer, har det inte alltid så kul.

Nyinflyttad. Konstiga, kulturella idéer. För snygga kläder. Har den otrevliga åsikten att det är roligt att göra utfärder, inte bara sitta hemma och skvallra. Dessutom handlar hon i fel butik.

Jag gillar Carol Kennicott starkt. Hon är ombytlig, impulsiv, idealistisk, rolig, fantasifull och väldigt mänsklig. ”Vid olika tidpunkter under senioråret bestämde sig Carol omväxlande för att studera juridik, skriva biografdramer, utbilda sig till barnsköterska och gifta sig med en ännu okänd hjälte.”

Sedan råkar hon läsa en bok om ”förskönandet av småstäderna” och då är det avgjort. Hon gör det till sitt livs mission att ta hand om en av präriestad och göra den vacker. Hon ser en gnistrande bild i sitt inre av en stad, med trädgårdar, vackert stadshus, arkitektur och inte minst: en pittoresk Storgata.

Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Carol försöker på olika sätt att få igång lite kultur! konversation! och reformer! i staden. Men staden är pösigt nöjd med hur den är. Det är en synnerligen trevlig stad, tycker den, trots att ”vintern inte är en årstid utan en industri”. Och alla är ju så trevliga. Till skillnad från de tarvliga bönderna och tjänstefolket.

Boken är kronologiskt uppbyggd och lätt att komma in i. Den innehåller även en del bibliotek- och litteraturreferenser vilket kan roa en boknörd. Carol arbetade några år på ett bibliotek i St. Paul och har mycket att diskutera med ortens bibliotekarie (de är till exempel inte överens om vad en bibliotekaries främsta uppgift är: uppmuntra till läsning eller vårda böckerna?). Språket flödar fram, med massor av små detaljer och ordval som säger mycket mer än långa förklaringar. Här dissar Carol till exempel en kille:

"Stewart var ej intressant. Han hade ingen välskapt, vit hals, och aldrig hade han levat bland berömda reformatorer."

Stiligt. Mycket stiligt. Sinclair Lewis skriver på ett sätt som tilltalar mig; det blir 4 starka poäng och en liten applåd. Det finns även en Storgatan del 2 som jag absolut ska läsa. Jag vill veta hur det går.

Fakta
Sinclair Lewis, USA, fick priset 1930 ”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”.

Frans Eemil Sillanpää – Silja

Silja handlar om folk som hade det svårt i Finland i början av 1900-talet. Jag borde alltså gilla den, och det gör jag nog också. Första halvan av boken handlar om Siljas pappa, den sista bonden på Salmelus, och andra halvan om Silja, den enda av de fyra barnen som levde längre än barndomen.

Det är som Kulla-Gulla fast istället för upp går det ner. Får även Kejsarn av Portugallien-vibbar av far-dotter-relationen. Och så tror jag att Anne på Grönkulla skulle älska hjältinnan i berättelsen: hon har ett rent sinne, kinder med röda rosor och ögonfransar som skuggar den genomskinliga kinden. Ibland står hon också och spejar ut över vattnet. Och så blir hon förälskad.

Får intrycket att Sillanpää vill gestalta den perfekta människan, och berättelsen känns lite som en saga. Siljor kan inte finnas i verkligheten. Men med den inställningen kan jag liksom ändå acceptera hur hon är och vad hon gör, och jag tycker faktiskt riktigt mycket om henne.

Jag gillar språket. Skulle kunna försöka beskriva det som en blandning av vardagligt och filosofiskt, utan att farten i texten försvinner. ”Kustaa på Salmelus – senare Siljas far – vandrade leende alla sitt livs stigar” kan det till exempel stå på en sida. Och på en annan står det ”Hans far var en vanlig butter och tvär gubbe, modern också hon en ganska bastant gumma som hade fött hela tio barn”. Punkt slut, inga krusiduller.

I slutet dyker också striderna mellan de röda och vita upp, och en liten glimt av Finlands historia visas upp genom Siljas ögon. Boken är en vacker och sorglig berättelse som jag inte riktigt vet vilken genre den tillhör. Kanske ”moralisk resa mot döden”? Den får tre starka poäng. Om den inte hade känts så idealisk i sin inriktning hade den nog fått en fyra.

Fakta
Frans Eemil Sillanpää, Finland, fick priset 1939 ”för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”.

Roger Martin du Gard – Släkten Thibault 1, Den grå skrivboken

Jag har läst del ett i den åtta delar långa historien om släkten Thibault. Det är en ganska kort bok (167 sidor ungefär, lagom för en förkylning) och när den slutar har inte mycket hunnit hända. Tycker att författaren kunde ha slagit ihop böckerna två och två för att inte slösa så mycket på pärmar och för att folk inte ska bli så avskräckta av att det är åtta stycken.

Handlingen i korthet: Två skolkamrater har rymt efter att en grå skrivbok där de skriver att de älskar varandra upphittats. Eftersom de inte har några pengar, kontakter eller smarta planer hittas de snabbt och återförenas med respektive familj.

Jag fattar inte: älskar de varandra som vänner eller som kärlekspartners? Är det därför som det är THE HORROR och man inte får låta pressen få nys om skandalen? (Båda är pojkar.) Eller är det att de har rymt? Eller båda?

Familjen Thibault skyller allt på den andra pojken, Daniel. (Han är ju för övrigt PROTESTANT och bara en sån sak vittnar ju om vilken förkastlig karaktär han har.) Men egentligen är det tvärt om, Jacques Thibault är den som hittat på att de ska rymma. Jacques är för övrigt mycket intresserad av poesi och har Sully Prudhomme (!!!) som en favorit.

Många av karaktärerna i boken känns smala, och där för att fylla en viss roll. De är antingen ”God moder” eller ”Vän syster med hund” eller ”Förlupen fader” eller ”Ansvarsfull broder” eller ”Taskig präst”. Till och med när någon ska visa att de har två sidor sida känns det som ytterligare en roll. Pappan i släkten Thibault är å ena sidan ”Diktatorisk familjetyrann” och å andra sidan ”Ångerfull far (och god katolik)”. Det är svårt att förklara hur det känns när man läser. Lite som att alla är platta? Och så är det mycket prat om ideal och karaktär. Men det kanske hör till böcker från denna tid?

Det som är bra med boken är att den håller mitt intresse vid liv. Man undrar hur det ska gå. Mitt i allt hänger även olika liv på en skör tråd och ett otrohetsdrama lurkar omkring i kulisserna. Boken känns verkligen som en upptakt till en längre historia och jag tror att den gör sig bättre som helhet.

Fakta
Roger Martin du Gard, Frankrike, fick priset 1937 ”för den konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv”.

PS: Att jag valde Släkten Thibault just nu beror mest på att det förekommer ett flitigt refererande till den i Flickorna i Villette, som var en av augustis läsningar. Så om man läst alla åtta kan nog Villette-boken vara en ännu större fröjd.


Har en liten förkärlek för gamla försättsblad. De är så seriösa i versaler och allt. Och med stämplar och grejer. Fint.

Eugene O’Neill – Lång dags färd mot natt

Det här är ett självbiografiskt drama som O’Neill testamenterade till Dramaten (alltså i Sverige) för att han kände sig mest uppskattad här. Lite fränt ändå! Det är dedikerat till hans fru (den tredje i raden).

Efter att ha läst pjäsen är jag glad att jag även har läst hur hans liv blev sen (om det nu är han som är Edmund, men det övriga är rätt likt). För det var en väldigt dyster sak den här färden mot natten. Ändå tyckte jag att det var läsvärt och jag kan starkt rekommendera boken till folk som vill prova på ett drama.

Handlingen (som jag inte visste något om alls, även om jag har hört och sett namnet på denna pjäs en miljard gånger, till exempel som rubrik på en av OS-kommentatorernas bloggar) är:

En familj under en dag. Det är varning för ras. Det börjar som en skakning i ett par reumatiska händer och slutar i ångest och förnekelse och uppgörelse och dränkning av sorger.

Jag vet inte om slutkänslan är positiv eller negativ. Fast det kanske inte är den som räknas. Det är hur som helst väldigt bra skildrat hur raset händer. Och jag har faktiskt lite sympati för allihop, fast de är som de är.

Om jag ska jämföra pjäsen med Vävarna så tyckte jag mer om LDFMN. Fast inte nog mycket för en 4. Och jag vill inte sänka Vävarna till en 2:a, det var den alldeles för underhållande för. Jag har blivit snålare med betygen. Stackars den bok som blir kvar till sist?

Fakta
Eugene O’Neill, USA, fick priset 1936 ”för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik”.

Ivan Bunin – Mörka alléer

Det här är en novellsamling som håller sig till ett ämne: Kärlek. Gärna olycklig sådan (folk skjuter sig i båda tinningarna med revolvrar) eller folk som tänker tillbaka på Hur Det Var När De Rodde Omkring Med Lantflickan På Sjön.

Boken innehåller 22 noveller som är mellan 0,5 och 30 sidor långa. De utspelar sig i Ryssland eller Paris-ish. Det är oftast på den tiden när man åkte släde och hade långrock (slutet på 1800-talet?). Fast de i Paris är lite senare, tror jag.

Kärlekstemat varieras mellan olyckliga kvinnor, män och barn. Det är mycket jämställt – alla lämnar varandra till höger och vänster, även om männen oftare är i jag-form och får stå för berättandet och beskrivandet av kvinnornas filtstövlar och vackra knän.

Jag gillar språket. Det innehåller bland annat meningar på en halv sida som ändå inte är krångliga och formuleringar som beskriver hur det ser ut som får mig att verkligen SE hur det ser ut.

En intressant notering i svallvågorna efter håriga-armhålan-i-Melodifestivalen-skandalen: här har kvinnor rikligt med hår, även under armarna, och det beskrivs som vackert. Till och med sjukt hett.

Fakta
Ivan Bunin (statslös; född i Ryssland), fick priset 1933 ”för det stränga konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen”.

Så tänkte Akademien på 1930-talet

Här är den rafflande fortsättningen på ”Så tänkte Akademien”. Förra gången om 1920-talets stora stil, denna gång om 1930-talets värderingar.

1930-talet: för dig och mig och alla andra vanliga människor
Detta är årtiondet när Akademien tar fasta på testamentets uttryck ”har gjort mänskligheten den STÖRSTA nytta”. Och så räknar de antal personer som faktiskt läst pristagaren, eller kommer att kunna/vilja läsa pristagaren i fråga. Resultat – inga lyriker under årtiondet (utom Karlfeldt som de ju då gav priset till efter hans bortgång). Världens bästa bok (syns på bild nedan) skvallrar även om att Hermann Hesse fick blankt nej på grund av en ”fullständig etisk anarki” och att Borta med vinden rentav på fullt allvar var en tänkbar kandidat. Allén & Espmark verkar anse att 30-talets pristagare är en anskrämlig skara (utom Pirandello och O’Neill) och avslutar med att slå fast att Nobelprisinstitutionen på 1930-talet var i en allvarlig kris.

Här finns alla böcker jag läst av 1930-talets pristagare


The greatest skvallerbok of all.

Erik Axel Karlfeldt – Fridolins visor och andra dikter

Eftersom jag blev trött ända in i märgen av att ens tänka tanken att läsa hela boken har jag valt att fokusera på endast en av delarna, nämligen ”Fridolins visor och andra dikter”.

I förordet står det att det var i denna samling som Karlfeldtromantiken fick sin slutliga prägel, och att Fridolin (en person som förekommer här och där i dikterna) är Karlfeldts alter ego.

Fridolin är alltid on top of things, han kan prata med både bönder och lärda, men han har tydligen ändå en ångestfull osäkerhet.

Och så här upplevde jag läsningen:

Erik Axel Karlfeldt skrev vers på vers på rim
inte om misär (typ unga barn som sniffar lim)
nej, här finns vackra kullor som vandrar i sin skog
en ungkarl trånar trånsjukt ty han såg dem när de log.

Så handlar det om döden, som dansar med envar
och höstviol och bergslagsmän och en och annan karl
Jag läser matt om hur det vandras kring i liljehus
och skuttas friskt bland blad och grenar under trädens sus.

Men ingen vers jag gillar alls och inget jag förstår
det känns som att jag plågas under hundra svåra år
Och när den lilla bit jag läst trots allt har tagit slut
får diktaren ett lågt betyg, en etta utan prut.

Fakta
Erik Axel Karlfeldt, Sverige, fick priset 1931. Motiveringen löd: ”Erik Axel Karlfeldts diktning”.

Luigi Pirandello – Signora Frola och hennes måg signor Ponza

Den novell jag har läst har det tydliga men ej så korta namnet Signora Frola och hennes måg signor Ponza och handlar, inte helt oväntat, om Signora Frola och hennes måg signor Ponza. Någon av dem är galen, men ingen vet vem. Kanske inte ens de själva.

(Litegrann handlar den även om signor Ponzas fru, som kanske, eller kanske inte, är Signora Frolas dotter.)

Pirandello (sjukt fint namn) beskrivs i Alex författardatabas bland annat som en av 1900-talets mest inflytelserika dramatiker. Kanske inte så oväntat med tanke på hans Nobelprismotivering. Jag har inte nog med dramatik-kompetens för att avgöra om den här novellen är nyskapande eller så, men jag tyckte att den var:

- Rolig!

- Oväntad!

- Fartfylld!

Och det är ju bra saker alla tre.

Den hade en intrig, den hade en gåta, den hade intressanta personer.

Precis som de förvirrade byborna står man där och vet inte vad man ska tro.

MER! är min sammanfattande åsikt om den här författaren.

PS: Ingrids boktankar har läst en hel novellsamling med bara Pirandello. Den hamnar lätt på läslistan!

Fakta

Luigi Pirandello, Italien, fick priset 1934 ”för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst”.

Pearl Buck – Den goda jorden

Pearl Buck fick Nobelpriset nästan mest på grund av den här boken. Så låter det i alla fall om man lyssnar på spoilerboken, och det har jag ju gjort. Buck har bott i Kina vilket märks. Hon har koll på artigheter (yngre går bakom äldre), maträtter, människovärdering och grymheter (åt farbrodern upp de tre yngsta barnen? Eller sålde han dem? The horror!). Jag har inte lyckats lista ut när den utspelar sig, men det finns tåg och krig och revolution. Vet någon?

Efter att jag kommit förbi de första sidorna och insett att Wang Lung inte alls var någon velig och jobbig person, och att fadern inte alls var irriterande , och att huset bara beskrevs så där kortfattat, så blev jag helt uppslukad av berättelsen.

Det är inte svårt. Man får följa hela Wang Lungs liv som består av jordnära strävan, svälttider, jordköp och framgångsrika år. Man sitter med hjärtat i halsgropen och undrar om de kommer sälja sin dotter för att få råd med mat. Man undrar om det kommer hända något hemskt snart. Och hela tiden så hejar jag på O-lan, Wang Lungs fru som är tyst, sjukt bra på allting, men dras med två nesliga hinder: hon är ful och så har hon stora fötter.

Det är fint att Wang Lung älskar sin jord och mår bra av att vara ute och känna jorden under fötterna. Därför är det så jobbigt när han kommer upp sig i världen och inte behöver vara ute och jobba. Det bryter verkligen ner honom. Plus gör att han slutar bry sig om O-lan, min favoritperson.

Efter att ha läst Buddenbrooks så kändes det skönt att läsa om en familj som det går bra för. Men på sista sidan finns ett litet hotande moln: sönerna pratar om att sälja en jordbit. Och det är något som man verkligen lärt sig i den här boken: säljer man jorden, då går det utför och alla hamnar i opiumberoende och döden dör.

Boken får en 4:a eftersom den var spännande och verkligen gav en känsla för Kina. Jag tog med den och läste överallt där det fanns några minuter över. Typ buss, och det fungerade mycket bra.

Fakta

Pearl Buck, USA, fick priset 1938 ”för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk”.

John Galsworthy - Förmöget folk (Forsytesagan del 1)

Den här boken är skriven för över hundra år sedan. Översättningen jag läst är från 1926. Ändå känns det som att Galsworthy är en ganska modern typ med en ironisk humor som jag uppskattar. Ibland blir han lite sådär "gammaldags idealistisk i textform" men inte så det stör.

Eventuellt har det varit till bokens fördel att den utspelar sig i London i slutet av 1800-talet. Jag har nyss sett Downton Abbey (världens bästa serie, jag lovar!!!) och var möjligen på förhand positivt inställd till ytterligare skildringar av ungefär samma tid.

Bokens ädla syfte är att ge en känga till behovet av att äga. Det gör den på ett snärtigt och spännande sätt. MEN. I början tyckte jag bara att den var rolig och trevlig och underhållande. Den har vad vissa skulle kalla charme. Sedan dunkar den till en i huvudet och visar sig vara en ulv i fårakläder! Jag blev alldeles bedrövad för NN:s (vill inte spoila) skull och skrev raskt upp de övriga delarna i serien på min att-läsa-lista. Måste ju få veta hur det går!

Karaktärerna, som först bara är ett myller av Forsytar, blir egna individer relativt snabbt. Trots det fortsätter beskrivningen av hur Forsytarna är som familj, släkt, flock, samhällsklass. Det är bland det roligaste med boken. Till exempel är de tveksamma till det faktum att Forsytar dör, skeptiskt inställda till personer som bär mjuk hatt, och övertygade om att man äter hammelsadel på alla bjudningar. I sitt sammanhang är det fruktansvärt roligt.

Galsworthy får 5 nobelisar. Jag gillade hela konceptet.

Fakta
John Galsworthy, Storbritannien, fick priset 1932 ”för den förnäma skildringskonst, som i 'The Forsyte Saga' uppnått sitt högsta uttryck”.