Jacinto Benavente – Mors rival

Visserligen är pjäser bra för genomsnittet, men just denna var kanske inte det som gjorde gårdagens eftermiddag till världens bästa.

Mors rival är en pjäs i tre akter. Den handlar om relationerna mellan en mor och dotter plus moderns nya man, två byar snara till rivalitet, toppat med en skara hängivna och/eller skvallriga tjänare. Jag tyckte inte så mycket om den. Eller - den stannar inte kvar och känns betydande i mitt liv.

Acacia har just förlovat sig med Faustino. På väg hem blir han mördad. Först pekar alla ut Acacias ex, kusinen Norberto. Ryktesspridningen börjar.

”Idag har allt utarbete legat nere, alla stå i stora skockar och prata, och kvinnorna gå från hus till hus och från port till port, och de här dagarna har det inte varit bestämda mattider i något hus.” s. 89

Men är det verkligen ett så enkelt triangeldrama? Cliffhanger!!!

Andra ingredienser: det viktiga i kvinnans heder och goda namn, helgonikoner som förlovningspresent (tack, men hon tillber inte henne så mycket), fruktan för skärselden, skuld, svartsjuka och moral, samt många namn. Raimunda, Esteban, Eusebio, Benabe. Otippat även Rödluvan.

Den får två svaga poäng. Och jag kommer att ha glömt den snabbt.

Fakta
Jacinto Benavente, Spanien, fick priset 1922 ”för det lyckliga sätt varpå han fullföljt den spanska dramatikens ärofulla traditioner”.

George Bernard Shaw – Pygmalion

Häjn jär en båok om en fåtti fleekk (som pråta bonschka fast opa engelscka) som sääl blommen, dells en da då’n proffesor kom på att han sku djära e exshperiment å sei om hon koonn läär sä å pråta fint.

He jär gåode göudat å läsa om när han profässorn sko lär a Eliza vörre hon sko pråta för å låt som en fin dam. N’ grevinn allradåminscht. Men I konnd et rektit håål reda på vem som vaar vem borte’n Higgins å en Pickering, så he wart nalta tjorvat.

Ätt mang tiim i n’ Higgins skåol fåå a Eliza fåra dell e kalas å pråta vä folke denna. Dom wart åll gå:pat för hon var grann na så hämst, å pråta som en prinsess. Men etter kalase trådd hon att döm et våor intressere na meir åna, så hon wart harmsk å fåor dääda. Nö sko I et säj na meir, jä konna läsa schölv om jä velle veta vörre hä gjick.

I töck att häjn jär en båok som et jär så dåli. Hä tåo et läng å läsa’na å hä jär en gåode så tjäänd historia som kan våra bra å tjänn dell. Båoka ha vorte musikal å töckedenna. I töck faktiskt jä sko läsa’na.

Åh, pitemål, vad du är fint. För er som inte är bekanta med målet sammanfattar jag här:
Jag gillade boken även om jag blandade ihop Higgins och Pickering så att jag blev helt lost i dialogerna dem emellan. Valde att läsa just denna bit av Shaw för att i allmänbildande syfte bilda mig lite om den pjäs som ligger till grund för musikalen My Fair Lady, men efter ett par sidor upptäckte jag att jag faktiskt redan har sett en version av Pygmalion på Engelska teatern i Göteborg. Det gjorde dock inget eftersom jag inte kom ihåg hur den var.

I slutet på boken har Shaw skrivit en (ganska rolig) efterskrift om hur det gick sen, och hur Eliza resonerar om vem hon vill gifta sig med. 4 poäng delas med nöje ut till detta charmanta stycke.

Fakta
George Bernard Shaw, Storbritannien, fick priset 1925 ”för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet”.

Anatole France – Drottning Gåsfot

Drottning Gåsfot. En satir. Äntligen är den slut.

Satir är enligt Nationalencyklopedin en framställning som är ironisk eller hånfull på ett elegant sätt. Genren uppstod i antikens Rom, och innebar att folk skrev om sin samtids fel och laster.

Och ja, det kanske herr France gör. Men jag instämmer till fullo med encyklopedien: med sina tidsbundna anspelningar mister den lätt sin begriplighet.

Handling: Jacques, uppvuxen på ett parisiskt värdshus vid namn Drottning Gåsfot, utbildas i latin och grekiska och annat av en abbé. En dag kommer det dit en filosof vid namn d’Astarac som ser salamandrar i elden (de är någon sorts eldskvinnor som bara visar sig bara för visa män. Descartes hade till exempel en i en låda. Men hon var inte gjord av eld. Mkt konstigt?).

d’Astarac anställer dem omedelbart för att översätta texter. I övrigt har han som mål att betvinga materien, förstå naturen och komma på hur man äter metaller. För det måste ju vara det som är den mest praktiska maten i framtiden. Abbén och Jacques hamnar dock i svårigheter och det hela spårar ur. Jag kan inte ta till mig berättelsen och tycker bara att den är obegriplig och fånig.

Herr d’Astarac håller gärna långa monologer sida upp och sida ner. Om teologi och naturvetenskap och filosofer. Han kan till exempel utbrista i följande tal:

”Betrakta denna sublima kör av stjärnor, denna församling av solar. De äro jämnbördiga med vår sol eller henne överlägsen i storhet och makt, och om jag någon klar vinternatt visar er Sirius i min tub skall den blända edra ögon och er själ.” (s. 110)

Abbén är inte sämre när det gäller långa haranger. Han kan svara på en liten liten fråga till exempel så här:

”Detta är hämtat ur femte boken av Stromata, vars författare Clemens av Alexandria icke blev inskriven i martyrernas bok av åtskilliga skäl, vilka hans Helighet Benedictus XI med lärdom har påvisat, och av vilka det förnämsta var att denne kyrkofader ofta for vilse i frågor rörande tron.” (s. 49)

Är det satir? Eller bara ointressant? Vet ej. Har för liten kunskap om martyrernas bok och påvar.

Men den anstötliga erotiken då? Japp, jag har hittat den. Håll tillgodo:

”Jag svarade henne med en kyss. Hon återgäldade den. Vilken kyss! Jag trodde mig känna skogens smultron smälta i min mun. Mina begär vaknade på nytt, och jag tryckte henne häftigt till mitt hjärta.” (s. 142)

Fakta
Anatole France, Frankrike, fick priset 1921 ”såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet, präglad av ädel stilkonst, av vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne”.

Glömde säga: den har även bilder. Till vänster: en salamander? Till höger: en levande kvinna och en munk. 

William Butler Yeats – Han önskar att hans älskade vore död

Varje morgon klockan fem över sex har jag de senaste veckorna suttit i badrummet och försökt fokusera blicken på en dikt av Yeats. Ibland har det gått bra, ibland mindre bra. I slutet fick han flytta in till soffan för mer ordentlig, vaken läsning.

Boken har mycket extramaterial vilket gillas skarpt. Först ett förord (bra), sen en introduktion (bra, bättre än Spoilerboken och Alexdatabasen). Sedan kommer dikterna på både engelska och svenska (sjukt bra!), och i slutet har de även tryckt in kommentarer från sammanställaren (sådär, ibland vill man verkligen veta vad karln syftar på i de mer fluffiga dikterna, men ibland känns det lite klängigt. Som att sammanställaren/kommenteraren verkligen vill att man ska tolka dikten rätt och springer efter en och säger såhärsåhärsåhärsåhär är det tänkt).

Yeats har verkligen hållit på länge med diktandet. Den här samlingen är ett urval med de som sammanställaren bedömer "håller bäst". Jag tror jag håller med, ofta tycker jag att det är bra. Kanske inte den om sjöjungfrun, den var lite tramsig.

Men översättningar av dikter – det verkar svårt. Yeats gillar rim (och nästanrim) och det blir inte alls lika bra på svenska. Till exempel i början på To a child dancing in the wind rimmar det så snyggt:

"Dance there upon the shore;
What need have you to care
For wind or water's roar?"

Och på svenska har de skrivit:

"Dansa där på stranden;
varför skulle du bry dig om
vinden eller havets dån?"

Hmpf! Inget flyt! Ingen fröjd! Ingenting!

Jag läser ibland den engelska versionen högt för mig själv och försöker låta som Fi från serien Burn Notice. Det går sisådär, men det är ändå rätt fint att höra på ljudet av rimmen och nästanrimmen.

Med hjälp av introduktionen får jag veta att Yeats hade en hangup på Sköna Helena. Dikterna som på något sätt handlar om eller symboliskt resonerar om hennes person är de minst intressanta i hela samlingen. Grekisk mytologi – inte min favorit.

Men han verkar ha utgått mycket från saker i sitt eget liv. Yeats hade till exempel olika teorier om hur tidsåldrar fungerade och kraschade och så var han gift med ett medium som "återförde fantasin till hans diktning". Förutom det så var han olyckligt kär i en irländsk nationalist vid namn Maud Gonne, som jag antar att han syftar på när han vill att en älskad ska vara död. Hon älskade nämligen aldrig honom tillbaka, trots att han friade ett flertal gånger, även till hennes dotter.

Yeats får 3 starka poäng. Dikterna handlar om livet och döden och Irland och människor och hans olika stadier av kärlek och sexualitet. Han var lite arg också. Och förvirrad. Och sorgsen. Därmed finns det nog en dikt som passar de flesta i denna bok.

Fakta
William Butler Yeats, Irland, fick priset 1923 ”för hans ständigt besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck åt ett folks anda”.

Henri Bergson – Skrattet

Den här boken höll aldrig på att ta slut. Men nu äntligen. Henri Bergsons bok/essä Skrattet från 1900 handlar lite om skrattet, men mest om komikens väsen. Trots sitt förmodat underhållande ämne är det en långtråkig, dyster och svårläst liten skrift. Jag tror att han kommer fram till följande:

1. Man skrattar bara åt mänskliga saker (en lustig hatt är kul för att den är gjord av en människa).
2. Man skrattar inte åt den man har medkänsla med (detta gör skillnaden mellan drama och komedi).
3. Mekanisk stelhet är kul (typ en som ramlar).
4. Skrattet är en social gest för att dämpa excentriciteten hos individer som annars skulle ha kunnat isolera sig från samhället (skrattet är enligt hans idé alltid utpekande och straffande).
5. Skrattretande lyten är de som kan härmas av en välskapt människa (whaat?).

Exempel på saker som man skrattar åt, enligt Bergson:

• hår som ändras från mörkt till blont
• en röd näsa
• en som ramlar på gatan
• en i omoderna kläder
• en hund som är klippt endast till hälften
• en man som klär ut sig
• en skog där träden är fullklistrade med valaffischer.

Det här gör att hans exempel på komik känns väldigt föråldrade. Hans exempel från samtida pjäser och böcker känner jag heller inte till. Och exemplen är ju det som ska göra en sån här text bra. Här drar de bara ner intrycket.

Till författarens fördel: Han är en mästare på metatext. Text om hur texten är uppbyggd. Han kan beskriva hur texten är som en stig i en skog, där vi stannar upp vid en korsning, för att följa tre avvikande vägar till sitt slut, återvända till korsningen och sedan fortsätta rakt fram på den ursprungliga stigen. Sedan börjar han med stig 1, osv. Därför blir det en tvåpoängare till H. Bergson istället för en etta.

Jag håller även med om hans slutsats att komiken ofta låter karaktärerna vara fast i ett handlingsmönster. De är bara en sak hela tiden. Som till exempel Solsidans Ove Sundberg – Den snåla, Mickan – Den ytliga. För att ta ett mer nutida exempel.

Fakta
Henri Bergson, Frankrike, fick priset 1927 ”som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits”.

Wladyslaw Reymont – Bönderna (hösten)

Här hamnar man mitt i en liten polsk by, på en lerig potatisåker, i slutet av 1800-talet. Höjden av mode är fladdrande färggranna band, dagarna är fyllda med tröskning och kålskärning, tingsrättsmål, marknader, lokalpolitik och byskvaller samt bröllopsfester på över 40 sidor. Fullkomligt fascinerande. Jag läser med nöje om hur den halta drängen funderar över sin livslott och hur arvstvisterna driver sonen ur huset.

Reymont skriver vackert, på ett gammaldags sätt. Solen vandrar som spindelväv över mossiga grejer och när hösten kommer känner man det i hela kroppen. Hela byn hukar.

Det nämns ett krig, eller unga som kallas iväg som soldater, men jag blir inte klokare av Wikipedias beskrivning av Polens historia. Under 1800-talet kan det ha varit strid mot vem som helst som dessa ungherrar begav sig av till.

Det mesta i boken är lätt att ta till sig, förutom detta med judarna. De kallas för öknamn, de misstros, de beskrivs som lömska, giriga personer, de blir drivna med. Antisemitismen är stor! Det märks inte alls något hat mot Ryssland eller annan överhet utan bara en massa agg mot herrgården och godsägaren.

Undrar hur det skulle bli med alla dessa passager om boken kom i ny översättning?

Annat intressant är att Vilhelm Moberg tydligen har inspirerats av Reymonts stil, och jomenvisst – lite Utvandrisk är den allt. Lera och sten och allmoge och slit och gudsförtröstan. Fast här är den katolsk.

Fakta
Wladyslaw Reymont, Polen, fick priset 1924 ”för hans stora nationalepos Bönderna”.

Grazia Deledda – Ärliga själar

Jag tror att om jag hade läst litteraturvetenskap skulle jag veta vilken stil den här boken tillhör, och när den var modäärn. Jag tror nämligen inte att det är nu den är modern. Det är snarast motsatsen.

Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet, på Sardinien. Den handlar om den föräldralösa Annicca som kommer för att bo hos sin morbror Paolo Velènas familj. Annicca är en ärlig själ. I boken finns bland annat följande karaktärer:

1. Avgudad äldste son som leker aristokrat och slarvar bort familjens pengar under sina studier till advokat.

2. Rejäl och lantlig näst äldste son som är en hederlig och rejäl arbetare som tar hand om jorden och drömmer om olivpressar. Sa jag att han var rejäl?

3. Två mellansystrar som är vackra och likadana. En blir sedemera gift men den andra är för nogräknad.

4. Yngre syster som är ett glatt, tanklöst yrväder, även ganska vacker (Lydia Bennet skulle ha en kompis här tror jag).

5. Två yngre bröder som inte märks så mycket, deras funktion är att markera tidens gång (de blir äldre).

6. Vän till nr 1, rik, flirtig advokat to be. Somliga hyser tvivel på hans moral.

7. En hop med tjänstefolk, som alla bedyrar hur fantastiskt ärlig och rejäl nr 2 är.

8. Höns, hästar och jakthundar.

Och så är det lite förvecklingar och dylikt, och allt handlar om vem som ska bli gift, hur och med vem. Det skulle kunna vara lite Jane Austenigt om det inte vore så vansinnigt tråkigt.

Några frågor att klura på:

- Vem kommer Annicca att gifta sig med?

- Vem kommer Caterina (nr 4) att gifta sig med?

- Är "en tårtformig deg med ål" verkligen gott?

Boken innehåller ett språk av den här typen:

"Och jag lider, ja, jag lider, ty jag har gått vilse på vägen, men vill låtsas vara likgiltig till och med för mig själv."

eller

"Då hon talade, kunde hon väl stundom elda upp sig, ögonen lyste, hennes skratt var som en metallisk vibration i hennes milda röst (-)".

och

"De böjde sig mjukt och vid varje böjning var det som om en stråle av pärlor fallit ner i bäckens glittrande vatten."

Har då bokstackarn inga fördelar? Jo! Sardinien framstår som jordens vackraste plats och väldigt mycket som ett ställe man vill resa till. Boken är lite som en inlagd persika - söt och sliskig samt ganska trevlig under själva ätandet. Men den är sannerligen inte bra för tänderna och man kan inte leva enbart på denna rätt. Slut på djup analys.

Fakta

Grazia Deledda, Italien, fick priset 1926 ”för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem”.

Sigrid Undset – Jenny

Jenny får 5 poäng. Den var inte lättläst. Den var inte rolig. Den var besvärlig. Den var jobbig. Den var sorglig. Den var vacker. Den var närgången. Den var påträngande. Den var bra.

Lite om handlingen
Den unga (nåja, hon tycker själv att hon börjar bli gammal) norskan Jenny bor i Rom och arbetar med att måla. Hon delar lägenhet och tekanna med Franciska Jahrmann, också målarinna, om än vackrare och mer uppvaktad och förälskad. En vacker dag träder Helge Gram in i vänskapskretsen. Han tjatar sig till en kyss från Jenny vilket får oanade följder. Jag vill inte berätta mer om handlingen.

Karaktärerna Jenny och Franciska är aldrig tråkiga, det är däremot alla de manliga utom kanske Gunnar Heggen. De går runt och säger sånt som ”jag ska älska dig så att du blir lycklig”, ”min lilla flicka, låt mig ta hand om dig”.

Lite om den osynliga handlingen
Jag tror att boken försöker beskriva vilka möjligheter kvinnor hade att leva sitt liv på något annat sätt än enligt normen (gifta sig med en man, få barn, bli försörjd, etc. etc.). Men jag förstår inte om den tycker att Jenny gör rätt eller fel? Hon straffas ju på ett sätt för sina val, men samtidigt är det ju hon som är hjälten.

Jenny, Jenny – världen väntar på ditt svar!
Det bästa med boken var Jenny. I början av boken är hon en person som flänger förbi i förbifarten (och äter mer än vad en dam förväntas göra), inte lika vacker som fröken Jahrmann, och bara beskriven utifrån andras ögon. När hon får börja vara huvudperson i sin egen roman (den heter ju faktiskt Jenny) så vecklas hennes livsöde upp och jag blir enormt fascinerad.

Hon är ambivalent. Hon tror sig vara bättre än alla andra. Hon ÄR bättre än de flesta (Heggens ord). Hon har inte haft några kompisar när hon växte upp. Hon väntar på den rätte och har inställningen allt eller inget till kärleken. När saker sedan skiter sig så skiter det sig ordentligt.

Annat som jag associerar till
Jenny får mig att tänka på Älskarinnorna och Prins Charles känsla. Älskarinnorna eftersom hela systemet med kärlek/makt/sexualitet finns med, och Prins Charles känsla eftersom vissa delar i den serieboken även finns med i Jenny. Till exempel det om att förr i tiden var en kvinnas enda handelsvara sex, och det kunde hon inte ge bort utan att vara gift, för annars blev hon aldrig gift, och därmed aldrig försörjd.

Lite tyckande

Boken är alltså bra, läsvärd, fortfarande aktuell trots sin ålder, och gör så att jag vill resa till Rom. (Sigrid Undset har rest till Rom, vilket märks. Rom är livets stad, kan man tänka sig att hon tycker. Jag tror jag tycker samma.)

Fakta

Sigrid Undset, Norge, fick priset 1928 ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”.

PS: Lasse Berghagen har för övrigt sjungit en sång som skulle kunna vara riktad till Jenny Winge. Jenny, Jenny, Lev ditt liv och lev det nu! Lyssna på Youtube här.

Så tänkte Akademien på 1920-talet

Ingen hejd på dagens fröjder. Nu fortsätter inläggen ”Så tänkte Akademien” (som ni har längtat). Förra gången handlade det om 1912–1920, som även går under artistnamnet Nyorientering & neutralitet. Men över till dagens epok, the najntintväntis.

1920-talet: Stor stil och klassicerande strävanden
På 1920-talet började det märkas att Akademien hade föryngrats och förnyats. Wirséns gamla ideal sopades försiktigt undan och neutraliteten var det färdigt med. Men vad kom då? Jo, ett hyllande av klassicerande strävanden och "den stora stilen". Dessa två har jag ingen aning om hur de yttrar sig, men enligt min eminenta källa (se bild nedan) var Goethe en mästare på stor stil, och Tolstoj den främsta inom klassisk realism. Vid rodret denna epok har vi, som Nobelkommitténs ordförande, Per Hallström och som sekreterare ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt (som för övrigt tilldelades priset 1931).

PS: Ett tydligt exempel på Akademi-förnyelsen: De ändrade sig angående Anatole France. Tidigare hade han varit för skeptisk, för hånfull, för isig, och till på köpet inkluderat anstötlig erotik i sina böcker. Men nu var han helt plötsligt en vidhjärtad humanist som skrev verk präglade av ädel stilkonst, och fick därför priset 1921. Så kan det gå.

Här finns alla böcker jag läst av vinnare på 1920-talet

Nobelpriset i litteratur – en introduktion, av Sture Allén och Kjell Espmark. Vådligt snygg. Man skulle kunna tro att jag borde ogilla framsidan, men nej. Den är elegant.

Thomas Mann – Buddenbrooks

Nu är den utläst! I den här texten kommer jag att hänvisa en miljard gånger (okej, tre) till saker ”som de pratade om i Bokcirkeln”. Ni kan redan nu öva på att läsa den frasen med samma tonfall som det där odrägliga barnet som vill köpa Snickargården och "göra om den till en bungaloooow, som-Kalle-och-EvaLotta haaaaar", eftersom ni antagligen kommer att bli synnerligen less på orden. Men jag har även tänkt egna tankar. Tror jag. Tjolahopp.

En lång raksträcka i nedförsbacke
Som de pratade om i Bokcirkeln så har den här boken ingen speciellt spännande dramaturgi. Den börjar på toppen och så fortsätter den nedåt, ibland händer det något positivt, men man vet redan innan att den handlar om en familjs förfall och det lever den verkligen upp till.

Även under de goda åren ligger deppigheten och lurar. Och när det känns som att den borde vara slut (när X eller Y dör) så håller den på några hundra sidor till. Det är lite bra eftersom man vill veta hur det går för vissa personer (Tony och Hanno) men samtidigt så hade det varit skönt att det slutade där och man fick fantisera själv hur det gick med de övriga. Jag hade kanske låtit det finnas någon ljuspunkt i tillvaron. Som boken är nu skulle den likaväl kunnat heta ”en familjs utplåning” eller något ditåt.

Både seg och lättläst
Boken får en fyra. Den var lång och bitvis lite seg (början o slutet), men för det mesta fascinerande, läsvänlig och jag skulle nog kunna säga intressant. Den innehåller en miljard detaljerade beskrivningar av allting. Som de pratade om i Bokcirkeln så går Thomas Mann in i ett ögonblick och beskriver exakt varenda sak som finns. Varje. Jag tror inte att alla gillar det. Man måste nog ha en ganska snabb lästakt för att orka med. Ibland tar han två–tre sidor på sig för att beskriva ett pianospeleri, och så har vi ju den legendariska första middagsbjudningen på 40 sidor.

Massor av namn i tid och otid
Om jag minns rätt så har Fredrik Lindström sagt att det blir roligare om man skriver ”och där stod jag med en hallonsnitt i handen” än ”och där stod jag med en kaka i handen”. Thomas Mann verkar också tycka att det blir roligare om han skriver ut specifika namn även när det inte alls är väsentligt. Som här:

”Och när så herr Modersohn kom in kunde han trots de våldsammaste ansträngningar inte stänga dörren efter sig, eftersom en stor grankotte satt inkilad i springan och måste avlägsnas av Adolf Todtenhaupt…”

Jag känner lite att denna kottes avlägsnande hade kunnat ske anonymt, men det är kanske bara jag.

Tony gör allt för familjen men det räcker inte
Min favoritperson är utan tvekan Tony. Hon sägs ha haft en förebild i Thomas Manns egen faster, och det kanske är därför som man känner lite extra för henne. Hon är den stoltaste i släkten, offrar villigt allt för att hjälpa firman och familjen till ärofulla dagar och lider högljutt och stort när de drabbas av en motgång. Men hon agerar alltid, hon är aldrig paralyserad eller saknar drivkraft. Här är ett Tony-typiskt exempel från när hennes bror just har dött:

”Då kastade sig fru Permaneder ner på knä vid sängen, pressade ansiktet mot täcket och grät högt, gav sig utan förbehåll och utan att dämpa och undertrycka någonting inom sig hän åt ett av dessa uppfriskande känsloutbrott som stod hennes lyckliga natur till buds… Med alldeles vått ansikte men stärkt, lättad och fullkomligt i själslig balans reste hon sig och var genast kapabel att tänka på sorgbreven, som måste sättas samman utan dröjsmål och mest största skyndsamhet – en enorm hög förnämt tryckta sorgbrev…”

Honung is good for me
Jag tycker också att det är rörande hur Tony hela livet håller fast vid att honung minsann är bra för henne, ”det är en ren naturprodukt och då vet man vad man får”. Honungens fantastiska egenskaper fick hon nämligen reda på av Morten Schwarzkopf, som hon blev kär i men inte fick gifta sig med eftersom han inte hade tillräckligt mycket mark kurant. Tonys liv blir inte så löckligt som jag och Sesemi vill att det ska bli. Tänk hur det kunde ha gått om hon gift sig med Morten! Han hade säkert varit mycket bättre än somliga filous.

Bonus: Extra bra med Bokcirkeln på radio
Under läsningen har jag, som den uppmärksamma läsaren kanske noterat, lyssnat på radioprogrammet Bokcirkeln. Awesome! Jag vill nu läsa alla böckerna som de har läst innan. Att höra på deras diskussioner gav nya insikter och gjorde hela boken mer intressant. Jag håller med om att jag inte riktigt vet om det är boken eller alla diskussioner omkring den som är bra. Detta pratade de om i Bokcirkeln, btw. Övriga kommentarer:

1. Jonas Karlsson kan konsten att läsa ett citat så att det komiska i texten framstår i all sin absurdhet. Buddenbrooks som ljudbok med honom som uppläsare vore en fröjd! Även om den naturligtvis skulle vara alldeles för lång som ljudbok och alla som lyssnar skulle ge upp under den första matorgien.
2. Helena Henschen imponerade på mig med sina genomtänkta åsikter och jag vill verkligen läsa någon bok som hon har skrivit. Vad har hon skrivit?
3. Göran Greider imponerade inte på mig.
4. Programledaren Marie Lundström sammanfattade bokens delar mycket stiligt och du som är intresserad av Buddenbrooks och vill skaffa dig en överblick över handlingen kan nog lyssna på Bokcirkeln utan att ha läst boken. Med reservation för att programmet inte är exakt lika bra då.

Fakta
Thomas Mann, Tyskland, fick priset 1929 ”förnämligast för hans stora roman 'Buddenbrooks', vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk”.

Pytte-PS: Är det medvetet eller ironiskt som ordet ”förnämligast” finns med i motiveringen? Tonys främsta önskan och strävan i livet var ju att allt skulle vara förnämt…

Knut Hamsun - Pan

Pan är en norsk klassiker, enligt baksidestexten. Det gör mig lite matt. Och jag tänker att jag måste lära mig vad som gör att en bok "hör till klassikerna". Det är liksom dags för det nu. För jag förstår inte - vad är grejen med klassiker?

Första delen berättas av löjtnant Glahn. Han har av okänd anledning bosatt sig i en isolerad hytte i norra Norge med sin hund Aesop som han kallar "den". Glahn känns lite som en sorgsen stackare, i stil en blandning av valfri westernhjälte kombinerat med Dr. House, plus en släng av Casanova minus självmedvetenheten. Solklart, eller hur? ;)

Handlingen går ut på att Glahn återberättar händelser från sin tid i nordnorge. Han lyckas få alla tjejer i staden?/byn? att bli helt galna i honom. Det fattar han dock inte riktigt hur det kan komma sig. Glahn är dock mesta tiden vanvettigt (han skulle ha valt det ordet själv) kär i Edvarda, som inte riktigt kan bestämma sig.

Gevär och skott har förresten också stor del i handlingen.

En mer osynlig handling är den som pågår i Glahns huvud. Hans tankar och funderingar och känslor inför naturen och de nyckfulla kvinnoväsen som till synes spankulerar in och ut i hans skog/synfält/tillvaro, alltid påverkade av Glahns "djuriska blick" på ett eller annat vis.

Jag har svårt för kvinnoväsen som spankulerar omkring påverkade av djuriska blickar så till den milda grad att de är helt handlingsförlamade samt väsenskilda från de handlingskraftiga och aktiva män som förekommer i samma bok. Eller så har jag svårt för böcker där sådant förekommer. Eller så har jag svårt för författare som genom sina böcker antyder att så är fallet i den verkliga världen. Pan är skriven 1894, men det är ingen förmildrande omständighet. Sådana författare finns även idag, de har dock blandat in planeter i sina boktitlar istället för grekiska mytologiska väsen med bockfötter.

Det bästa med boken är de sista 18 sidorna. Där berättar någon annan om vad som hände sen. Helt plötsligt får man en något annan syn på Glahn. Och slutet kommer oväntat, först blir man förfärad, sedan tänker man "tja, det hade nog inte kunnat sluta på något annat sätt".

Betyg: 2 nobelisar. Det lutar dock åt en etta, men de fina naturskildringarna drar upp betyget. Vill även säga att jag inte läst "rätt bok", dvs den som gjorde att Hamsun fick Nobelpriset. Rätt bok kanske är hans bästa.

Fakta
Knut Hamsun, Norge, fick priset 1920 ”för hans monumentala verk ’Markens grøde’”.