Bertrand Russell – Strid för freden

Av Bertrand Russell har jag läst en samling tal och artiklar från 1964–1966. De riktar sig till olika publiker (t. ex. ”ett massmöte i Havanna”, ”London School of Economics”, ”en brittisk konferens om solidaritet med Vietnams folk”) men handlar ganska mycket om samma ämne: imperialismen är grunden till mycket ont, och USA håller på med fruktansvärda saker i Vietnam.

Först kändes det lite tungt att hela tiden börja om med samma ämne i varje tal och artikel. Men som jag tidigare konstaterat så hann vi aldrig fram till Vietnamkriget i skolan, så det var till sist ganska bra att repetera olika händelser så att jag nu faktiskt lärt mig något.

B. R. är mot kapitalism, imperialism och håller flera kraftigt fördömande tal över västländernas agerande överallt i världen. Jag tycker att han är bra på att skriva tal och artiklar. Det fungerar förvånansvärt bra att läsa dem istället för att lyssna på dem, men det hade varit intressant att höra honom själv hålla talen.

Vad har jag då lärt mig av boken? B. Russell var/är en av Vietnamkrigets största offentliga motståndare (jag känner i och för sig inte till några fler), och stod bakom Russell-tribunalen, som sammanställde bevis om brott under Vietnamkriget. USA med dess stödjare anföll och bombade och satte upp läger och betedde sig sjukt svinigt åt. Citat från sidan 88:

”Enligt amerikanarnas egna uppgifter placerades åtta miljoner vietnameser i tvångsarbetsläger i Södern. Också genom amerikanska uppgifter vet vi, att 1 500 ton bomber dagligen fälls över Nord-Vietnam; det innebär ett medeltal av 650 räder i veckan och ett tonnage, som överstiger det som gällde för Andra Världskriget och Koreakriget. Utöver detta använder de amerikanska styrkorna vapen som kemikalier, gas, napalm, fosfor, splitterbomber (lazy dogs) och bakteriologisk utrustning.”

Det är brutalt och fruktansvärt och jag håller med författaren i att USA:s agerande inte är ett dugg bättre än nazisternas under andra världskriget. Boken kan med fördel läsas innan man ser någon amerikanskt vinklad film om Vietnamkriget.

Bertrand Russell är en intressant person. Jag kommer inte läsa någon av hans filosofiska verk, men kanske en eller annan biografi. Spoilerboken vill få det till att hans anti-amerikanska inriktning efter 1962 berodde på hur han bemöttes som professor i New York. Men det tror inte jag. Han går lika hårt åt Storbritanniens regering och även fredsrörelsen, när den kräver ologiska saker av ett ockuperat folk.

Det märks tydligt att boken är från 1960-talet i språket. Ordval och vilka känslor som han anspelar på. Är man medveten om det är den ändå läsvärd.

Fakta
Bertrand Russell, Storbritannien, fick priset 1950 ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.

Salvatore Quasimodo – Dikter

Denna läste jag klart förra veckan och minns nu inget av innehållet. Det kan ha varit dikter om natur och kanske relationer (ganska oriskabla gissningar). Däremot minns jag hur fantastiskt bra papperskvalitet boken hade, och att texten var satt med rejält luftigt utrymme på sidorna. En trevlig läsupplevelse rent visuellt men inte på något annat sätt.

Stilen är ganska typiskt dikt-aktig, så som jag fördomsfullt trodde förut att alla dikter var. Ett litet exempel från ”Att efterbilda glädjen”:

Där träden gör aftonen
än mer övergiven,
hur livlöst var ej ditt sista steg försvunnet,
som blomman i lindarna knappt syns
och vidhåller sitt eget öde.

(När jag bläddrade igenom boken igen för att hitta exemplet ovan kom jag på att det fanns en dikt som jag ändå tyckte hade en poäng, och det var Soldaterna gråter om natten.)

Men på grund av Odysseus får boken endast ett poäng. Det är väl i och för sig inte bokens fel, men jag börjar bli innerligt trött på att det ständigt hänvisas lite kryptiskt till Odysseus och hans irrfärder i vart och vartannat diktverk. Kan folk inte skriva om någon annan person? Är man inte en lyriker innan man skrivit något med Odysseus i? Måste man gå tillbaka och tillbaka i tiden för att hitta den ursprungligaste metaforen och så hamnar alla hos Odysseus och hans vänner? Nej, en Odysseus- och pinjefri diktsamling skulle pigga upp.

Fakta
Salvatore Quasimodo, Italien, fick priset 1959 ”för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla”.

François Mauriac – Ormboet

För det första: ett fantastiskt omslag. Precis så ser huset ut. På ena sidan. På andra sidan är det en veranda med balkong där folk sitter i en cirkel på natten och smider planer.

För det andra: ett fantastiskt innehåll. Den börjar som en skrivelse i en dagbok, en slags bikt, en uppgörelse där advokaten Louis berättar för sin fru hur han upplevt sitt och deras gemensamma liv.

Hans liv har kretsat kring pengar, fast han egentligen helst ville bli älskad. Och nu när han snart ska dö (så säger alla, både han och doktorn och barnen) vill han på något sätt lura dem på arvet. Fast barnen med respektivar vill ha pengarna nu.  Eller åtminstone sen.

Men från kapitel till kapitel ändrar han sig lite angående hur han ska göra med arvet. Och sitt hjärta. Och sin självbild. Och sin tro. Utgången är in i det sista oviss, står det i förordet, och det stämmer sannerligen.

Ormboet var inte alls vad jag väntade mig. Det var en bok som jag gillade mycket och jag sitter här och försöker förmedla varför den är så bra, men kanske är det för att den är tidlös? Och för att berättaren inte tror att han är sjukt bra och vet allt bäst? Eller för att den är skriven på ett vådligt vackert språk?

”Sådana var de tankar som förföljde mig denna kväll, medan jag irrade omkring i den mörka salongen och stötte emot de tunga möblerna av mahogny och jakaranda, dessa vrak som sjunkit ned i den sand en familjs förgångna utgör och på vilka så många idag förmultnade kroppar hade vilat och sträckt ut sig. Barnens skor hade smutsat ned soffan när de kröp upp i den för att bläddra i Le Monde Illustré av 1870, och fortfarande var möbeltyget svart på samma ställen som då.”

Jag måste sluta citatet nu för annars skriver jag av hela boken. Måste visa hur bra den är! Bara lite till! Så bra är den.

Fakta
François Mauriac, Frankrike, fick priset 1952 ”för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat”.

Boris Pasternak – Doktor Zjivago

Nu har jag läst en klassiker. Tror jag, har ju aldrig lyckats fatta kriterierna för det där. Boris Pasternaks Doktor Zjivago var hur som helst en bok som jag väntade mig mycket av, blev positivt överraskad av i början men sedan dalade intrycket mot slutet. Den var ju så vältaligt seglång.

Och min favoritperson Lara/Larisa Antipova/Fjodorovna hade det sannerligen inte lätt. (Ni som läst – vad tyckte ni om slutet? Vad hade hon gjort? Jag vet vad jag tror, och säger bara spår 19 i spellistan, så har jag ingenting sagt.)

Handlingen kan man enkelt ta del av genom min specialspellista ”Zjivagos hits”. Den kan med rätta beskyllas för att vara spoileraktig. (Det krävs Spotify för att man ska kunna använda länken, men om någon saknar denna tjänst kan jag tänka mig att publicera en låtlista. Det som saknas är en låt som handlar om linneförråden, men det har jag inte hittat någon.)

Kort sagt så är det en bok som mycket ingående och detaljrikt beskriver en persons hela liv i Ryssland, under första halvan av 1900-talet. Det är ett liv som heter duga och det finns inte brist på vare sig svallande känslor eller ren kärlek (vad det nu är. Det verkar ändå innefatta att damen tvättar och städar, dock med en aura av fantastiskhet).

Mina mest bestående intryck är att det ryska namnskicket är klurigt för en oinvigd (även om boken enligt försättsbladet har förenklat detta skick), revolutioner i ett land som är gigantiskt stort kombinerat med krig lätt blir oöverskådligt/ohanterbart samt att det här med moderna funktionskläder som torkar snabbt och tål snö och kyla är en bra uppfinning. Där satt dom med sina små, inrykande kaminer och skulle torka en hel päls med ved från en gammal stol. Inte undra på att det blev vemodigt ibland.

Det blir en svag, svag 4 till B.P. Ibland var det så bra beskrivet att jag inte fattar hur han gör. Ibland var det bara BLA BLA BLA BLA om truppförflyttningar och kärlekens väsen så jag bytte bok.

Fakta
Boris Pasternak, Sovjetunionen, fick priset 1958 ”för hans betydande insats såväl inom den samtida lyriken som på den stora ryska berättartraditionens område”.

PS: Pasternak tackade först ja till priset men enligt Alex författarlexikon utsattes han för ”en kampanj där författaren beskylldes för förräderi, kallades 'ogräs', 'folkfiende' och annat i den stilen. Han uteslöts ur författarförbundet, och kände sig till slut tvingad att avböja priset.” Jag tänker mig att han ångrar sig.

Så tänkte Akademien mellan 1946 och 1978

Nobelprisprojektet fortsätter att arbeta i sakligt, upplysande och informerande syfte med att tjata om hur den här Akademien egentligen har tänkt. Förra gången om 1930-talets vanliga-människor-inriktning, nu om ungefär resten av seklets inriktning: Banbrytarna. (Blev de less på att byta riktlinjer för priset? Eller tyckte de sig ha kommit på den bästa? Om detta förtäljer inte boken*.)

1946–1978: Djärva förnyare
(För det första: Det fanns inga pristagare mellan 1940 och 1943. För det andra: Hur tänkte akademien 1944 och 1945? Johannes V. Jensen och Gabriela Mistral. Jag gissar att de är förnyare men inte riktigt lika mycket som de senare. Detta får utredas vidare.)

1946 kickade således Akademien igång en ny era. Priset skulle gå till litterära förnyare. Banbrytare. Dit hörde tydligen Hesse, Faulkner, Gidé och Eliot. Många hade tidigare inte kunnat komma på fråga, men nu snirklades de förbi olika ”moraliska hinder”. Denna epok höll på ända till 1978 och medförde att ordet ”idealisk” fick lite bredare betydelse.

Här finns alla böcker jag läst av 1940-talets pristagare, 1950-talets pristagare, 1960-talets pristagare och 1970-talets. Typ alla.


* Boken

Juan Ramón Jiménez – Silver och jag

”Silver är liten, len i huden, långhårig. Så mjuk att ta på att man kunde tro att han var av bomull och inte hade några ben i kroppen.”

Silver är en åsna. Inte en diktator, som jag trodde. Silver och jag låter precis som en bok som skulle kunna innehålla personliga stycken om att träffa en diktator. (Jag läser sällan baksidestext. Typiskt spoilrig text.)

Detta är den första Nobelpristagare som jag lyssnat på. Det är en svit i åtta satser. En som heter Ingemar Flodén läser delar ur Juan Ramón Jiménez Silver och jag. Mellan varje del är det lite gitarrmusik av den där sorten när man inte vet när det är refräng och vers eller när det ska ta slut. Inga andra instrument. Jag ligger under en filt i soffan och känner mig vansinnigt kulturell. (Och helt idiotisk som frivilligt väljer detta gitarrljud framför Little Bee, som jag fullständigt fallit för.)

Det är inte dikter utan det är en berättelse om en man och hans skägg och hans åsna. Och andra människor och sköldpaddor som de möter. Mannen utan tänder som är stor som en oxe. Ibland dricker de vatten ur en bäck. Det finns också återblickar på barndom. Skulle kunna säga att den även funderar på livet och döden.

Det är ytterst vilsamt att lyssna istället för att läsa. Jag gillar Silver. Och berättarstilen. Om det inte vore för att det känns oöverstigligt jobbigt och inte alls som en bok jag längtar efter så skulle jag nog kunna läsa hela boken med behållning och nöje. Det kanske låter som ett dubbelt budskap, och det är det. En av anledningarna till att jag gillar det jag hör är antagligen att jag vet att det bara är en begränsad mängd.

Enda nackdelen är att uppläsaren påminner om han som läser upp Bamse (”med lååånga laaansar”, ni vet). Det förtar lite av den vansinnigt kulturella känslan.

Och ja, den här recensionen skrevs i realtid, under gitarrspelsdelarna. Tror att det var till J. R. Jiménez fördel att jag just har ätit middag och just börjat semestern. Fast jag blev också positivt överraskad av hur trevlig jag tyckte att boken var och hur mycket jag brydde mig om personerna (och åsnorna) i den.

Mimmimarie och Helenas boksidor är två andra som också gillat Silver.

Fakta
Juan Ramón Jiménez, Spanien, fick priset 1956 ”för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet”.

Halldór Laxness – Atomstationen

Denna bok handlar om Något Politiskt. Efter andra världskriget vill vissa styrande personer på Island sälja en bit av Island till USA för att de ska ha en militärbas där. Eller en utgångspunkt för välgörenhetsaktioner. Jag tror att det senare är ett svepskäl. Folket är upprörda eftersom Island nyss blivit självständigt.

Vissa vill även hämta hem ”nationens älsklingssons” ben från Danmark och ha en ny begravning. Båda sakerna har typ hänt i verkligheten.

Flummigt? Ja. Lägg till en orgelspelande filosof, två lagerarbetare som kallar sig gudar och kör omkring i en Cadillac samt en seriös debatt om allmänna daghem. Sedan tror jag att statsministern kallas för Tusen Tänger för att han köpt en massa tänger per person?

Huvudpersonen heter Uggla och kommer från landet, norrifrån. Hon får arbete hos politikern Bui Arlands familj som hushållerska. Hennes tankar och upplevelser är det som jag kan ta fasta på i boken. Jag associerar till ”Flicka med pärlörhänge” ibland.

Det är en krånglig bok att hänga med i. Den är liksom politisk-filosofisk-flummig. Samtidigt är den väldigt speciell på ett bra sätt. Jag tror att jag kommer att minnas den, och inte bara för att det figurerar en fårpestdirektör och en silloljeraffinaderidirektör i den.

3 poäng känns som ett menlöst och fegt betyg till en bok som jag hade kunnat bli jättefascinerad av eller såga totalt. Men om man tittar på hur framsidan ser ut så passar ju ett menlöst, fegt betyg perfekt.

Fakta
Halldór Kiljan Laxness, Island, fick priset 1955 ”för hans målande epik, som förnyat den stora isländska berättarkonsten”.

Pär Lagerkvist – Barabbas

Så här några veckor innan påsk har jag läst om påsken – ur Barabbas synvinkel. Och det är en synvinkel som heter duga. Han är bokstavligen den som Jesus har dött istället för; han är den fånge som blev frisläppt istället för Jesus.

Det här är dock inte något som är lätt att bära. Det bryter ner Barabbas, som verkar ha varit en ganska rå typ som inte har låtit tunga grejer bekomma sig (iallafall inte vad andra har sett).

Det är rent av hjärtskärande att läsa om hur han söker sig till de kristna, vill tro, men inte kan. Och hur de kör bort honom eftersom han var den som inte dog.

Barabbas är en bok som jag tror att många kan ta till sig, oavsett vilken tro de har. Den handlar om livet, döden, universum och allting. Trots att den på pappret bara handlar om en ganska otvättad, fåordig och väldigt, väldigt ensam människa.

Fakta

Pär Lagerkvist, Sverige, fick priset 1951 ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor”.

Winston Churchill - Det stora kriget, band 1

Churchill skriver om kriget:
Förberedelser, båtbyggande och kapprustning. Mobilisering. Skotten i Sarajevo. Tågtransporter, planer, antal soldater – de behöver underhåll (mat) och uppmuntran, allierade och hjälp. Vinklar, skuldror, axlar, flanker, flyglar, floder och fort. Och dessa linjer. Alltid dessa linjer.

England samlar ihop arméer från sitt imperium och andra allierade. Ingenting kan åka så ärofyllt framåt som ett engelskt fartyg.

Kryssare och slagskepp och jagare. Artilleri, granater och understöd. Pansarbilar och zeppelinare. Ett och annat aeroplan. Hamnar och flottbaser. Generaler och storfurstar. Kejsare. Kungar. Lodz, Mons, Marne och Antwerpen. Ostpreussen, Lemberg och Serbien. Kanalhamnarna. Polska brohuvudet.

Om allt detta handlar boken. Dessutom handlar den mycket om Churchills egna göranden och låtanden under kriget. Jag tror att han har skrivit dessa böcker för att framställa sina handlingar som bra, all kritik mot honom som obefogad och England som överlägset mest intelligent och ridderligt. Rentav moraliskt.

Är det bra läsning?
Ja och nej.

Först var det otroligt jobbigt med partiskheten (det skulle ju vara en faktabok), men efter ett tag tillför det ganska mycket för spänningen i läsningen. Utan att man kan hjälpa det så påverkas man och börjar heja på England/Frankrike/Belgien, och då blir det plötsligt viktigt hur det går. Läsningen är bitvis intressant och ibland vansinnigt tråkig. Det är bättre när Churchill berättar om det han själv upplevt. Till exempel belägringen av Antwerpen eller de olika åtgärder han gör för att utnyttja tyska spioner och öka bevakningen över hamnar mm.

Inga människoöden på nära håll

Churchill skriver om kriget på ett ganska sterilt och kallt sätt. Olika länder och makthavare agerar, det är som att titta på ett parti schack. Man kommer inte några människor särskilt nära. Men så är det ju en historiebok, ingen roman. Ibland bränner det dock till i förbifarten. En amiral som gick under med skepp och allt – ombord var även hans två söner. En bild på civilbefolkning som flyr, man ser deras blickar. En båt bemannad med reservister sänks, familjefäder allihop. Eller berättelsen om Kejsar Franz Josephs vars familj bara dör till höger och vänster.

Bilder på vanliga saker gör boken bättre
Boken innehåller, förutom text och kartor med galna pilar och streck, många bilder. De består till 40 % av bilder på olika skepp och till 40 % av porträtt på olika mustaschprydda män. Men de sista 20 % visar soldater som sitter och äter, en stadsvy 1912 jämfört med 1914, rekryteringsaffischer med folk som står runt i nyfikna klungor, övergivna vagnar eller soldater som kapitulerar. Bilderna tillför mycket för att boken ska bli mer levande. Gillar mycket.

Allt är kanske inte värt att läsa
Jag visste inte mycket om första världskriget innan, det lilla vi lärde oss på gymnasiet hade reducerats i mitt minne till ”skyttegravar”. Därför känns det som att jag faktiskt lärt mig något nytt. Däremot är det kanske inte värt att lägga tid på att läsa alla detaljer om alla slag och truppförflyttningar. Nu gjorde jag det eftersom jag skrivit in det i mina egna regler (d’oh!) men om om om jag läser en till av dessa böcker kommer jag att hoppa över vissa bitar.

Så här var krig för 100 år sedan
Boken ger många oväntade insikter om hur krig fungerade förr. Det är fascinerande att för mindre än 100 år sedan krigade människor med kanoner som drogs av hästar, anföll med cykelbrigader, började utveckla pansarvagnar genom att sätta pansar på Rolls Royce-bilar (medförandes plankor för att ta sig över de av tyskarna grävda dikena) samt funderade på om zeppelinaren eller aeroplanet var framtidens krigsvapen. De fångade u-båtar med nät och vissa sände sina order okrypterade över radio, fritt för vem som helst att lyssna. En stor armé kunde ha två dagars marschtid från längst fram till längst bak, så för att alla skulle samlas på samma plats fick de som gick främst göra halt och vänta i två dagar. Det är också lite jobbigt att se hur så mycket verkar bero på slumpen. Hur hade världen sett ut om det gått bättre för Tyskland i detta krig? Ingen vet.

Det stora kriget, band 1, får 3 poäng. Intressant, varierande läsupplevelse och något ovanligt. Den som bara orkar läsa lite kan med fördel välja sid. 217 och 218 för en bra sammanfattning av krigets orsaker och startskede.

Fakta

Winston Churchill, Storbritannien, fick priset 1953 ”för hans mästerskap i historisk och biografisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden”.

Albert Camus - Främlingen

Det finns massor att säga om den här boken. Jag vet inte var jag ska börja. Därför börjar jag med betyget: 5. Om jag var en lärare skulle jag använda den här boken i undervisningen på något sätt. Till exempel när man läser om dödsstraff. (Gör man det?)

Själva läsupplevelsen är fängslande. Språket, orden, stilen, formen. Den ger också nya sätt att se på saker. Till exempel en rättegång. Och ens hjärtslag. På sidan 138:

Jag lyssnade på mitt hjärta. Jag kunde inte föreställa mig att detta ljud som hade följt mig så länge nånsin kunde upphöra. Jag har aldrig haft någon riktig fantasi. Ändå försökte jag tänka mig en bestämd sekund då detta hjärtas bultande inte längre skulle fortsätta i mitt huvud. Men det gick inte.

Huvudpersonen Meursault är också bokens berättare. Han försöker inte på något sätt försköna sina handlingar och sina motiv. Det är ovanligt men på något sätt skönt. Han är inte socialt smidig. Han är precis som alla skulle vara om vi inte var uppfostrade att vara artiga i sociala sammanhang.

I House, säsong 5 avsnitt bla bla bla, ska de diagnostisera en man som säger brutala och ohyfsade saker. Hans hjärna gör något med honom så att han inte kan behärska sig. Han säger helt enkelt sanningar som ingen vill höra. Till exempel säger han till Taub att ”din näsa är groteskt stor”. Efter att teamet har diagnostiserat och behandlat mannen säger han istället att ”näsan passar ditt ansikte”. Meursault skulle alltid säga att näsan var stor, om det var det han tyckte. Meursault skulle dock inte bry sig om andras näsor. (Och det gör han rätt i!)

Under rättegången är det intressant hur Meursaults moral tas upp. Att han träffade SIN ÄLSKARINNA och dessutom gick på bio (på rolig film till på köpet), DAGEN EFTER SIN MORS BEGRAVNING visar ju att han är en skurk. Inte att lita på. Alienerad från samhället, och så kan vi ju inte ha det.

I just den utgåva jag lånat fanns ett efterord av Michael Azar. Efterord is the shit! Jag vet inte vem denne Azar är, men genom efterordet blev boken ännu mer intressant. Han tar upp fakta om Camus liv och lyfter fram hur man kan tolka in den politiska situationen Algeriet vs. Frankrike i romanen.

Fascinerande efterord är sånt som gör att jag vill veta mer om, ja, allt. Så mycket mer man skulle få ut av sin läsning (och livet?!). Svenskt näringsliv – ni fattar noll. Humaniora gör livet till en fröjd och samhället SÅ mycket bättre. Så länge människor är i farten behöver det studeras varför de gör som de gör. Och konstnärer och författare är sannerligen bland de bästa EVER att vrida och vända på det. Läs Främlingen och fatta att människors agerande är ett outtömligt ämne att beforska.

Fakta

Albert Camus, Frankrike, fick priset 1957 ”för hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”.

Ernest Hemingway - Och solen har sin gång

"Och solen har sin gång" innehåller till stor del 1) dialoger och 2) en deppig känsla. Det är inte så kul, men inte tråkigt hela tiden heller.

Baksidestexten beskriver den som "en skildring av den internationella krets av rotlösa unga människor som han själv (Hemingway, min anm.) tillhörde i 20-talets Europa." Och ja, det kan jag väl hålla med om. Nog skildrar den rotlösa unga alltid. Man får möta ett antal personer av olika nationaliteter och skiftande ekonomisk status. De roar sig men verkar inte särskilt roade. De letar något att leva för men hittar det egentligen inte.

Jag vet inte varför, men karaktärernas namn fastnade inte alls. Det tog ovanligt länge innan alla Bill och Frances och lady Ashley och Jack och Cohn och Mike och Brett var separerade från varandra. Lady Ashley är förresten samma som Brett. Och Frances trodde jag länge var en gammal tant, men det var hon inte. Därav förvirringen när hon dök upp i boken andra gången. Det kanske är ett tecken på att jag inte brydde mig så mycket om dem?

Det som intresserade mig mest var de små fragment om Lady Brett Ashley som man hittar här och där. Jag vill veta mer om henne, lära känna henne och få reda på varför hon hänger med dessa misslyckade missnöjda män. Hon verkar ju hur awesome som helst. Hon är den enda i boken som jag tycker om, och det trots att jag nästan bara vet vilka drinkar hon gillar. I och för sig så gillade jag även en brittisk gubbe som de träffade när de var ute och fiskade, och den tjurfäktningsintresserade hotellägaren Montoya.

En annan mycket tankeväckande sak är att läsa om hur de gör för att träffas. Det ska telegraferas, skickas brev, stämmas möte en viss dag vid ett visst tåg, eftersändas telegram, "du når mig genom min bank" och "jag gick till det vanliga caféet men de var inte där, jag gick vidare till...". Med dagens sms+mejl+övrigt är det onekligen enklare att få tag i folk, speciellt när de är utspridda i grupper på resor i blandade länder. Men det långsamma väntandet och tidsfördrivandet utan möjlighet att göra något finns inte nuförtiden.

Så till the hard stuff: Jag blev tyvärr lite besviken på handlingen eftersom jag hade väntat mig mer. Ett gäng på fem personer åker till tjurrusningarna i Pamplona, dricker konstant, är irriterade på en person i sällskapet som hänger efter damen. Som alla är förälskade i. Nästan. Och före delen med tjurfäktningarna är två av dem på fisketur. Det var inte några storslagna dramaturgiska svängar (eller så missade jag dem). Visserligen blir man lite kär i naturen som han beskriver, men alla vet ju att miljöbeskrivningar and miljöbeskrivningar only inte bygger en bladvändare...

Boken lämnar mig med ett "okej" och en stor längtan efter att åka tåg genom Europa. Aldrig förr har det känts så lockande att köpa en tågbiljett till valfri spansk kuststad, sitta på ett café, titta på havet och äta hårdkokta ägg (vanlig middag i boken). För detta delar jag ut 3 nobelisar.

Fakta
Ernest Hemingway, USA, fick priset 1954 ”för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, senast ådagalagt i 'The Old Man and the Sea'”.