Isabelle Sundberg väcks av dottern Molly som är kissnödig och inte vill gå från husvagnen till servicebyggnaden själv. Och som säger att hon är rädd eftersom nästan allt är borta. Isabelle masar sig upp ur sängen och tittar ut - hennes första tanke är kuliss, världen ser konstgjord och overklig ut. Campingen är borta, kvar står endast fyra husvagnar och fyra bilar. De står i ett tillsynes oändligt fält av perfekt gräs. Himlen är blå, men solen syns inte. En efter en vaknar husvagnarnas inneboenden upp och de samlas i en ring på den öppna ytan mellan husvagnarna. 8 vuxna, 2 barn, en hund och en katt. Ganska snart upptäcker de att de inte är helt ensamma och det som finns där skrämmer om möjligt mer än ensamheten och det faktum att världen som de känner den bara försvunnit. Ajvide Lindqvist inleder boken med orden "På bristen känner man en människa. (...) Oavsett vilket så är det bristen som driver, vare sig vi är bekanta med de eller ej. Och precis som allt annat kan den nå e...