Elcim Yilmaz fick idén till den här antologin när hon var sjuk och övertygad om att hon skulle dö. I två veckor satt hon vaken varje natt, i sängen bredvid sin sovande dotter, och skrev ner tips på böcker att läsa, filmer att se, spelade in videosnuttar och skrev historien om sitt liv. Allt för att dottern skulle känna till sin bakgrund, inte känna sig övergiven av sin mamma och framförallt, ocensurerat få ta del av sin mammas röst. Nu blev det ju tack och lov så att Yilmaz överlevde och får finnas kvar med sin dotter. Men ur smärtan föddes alltså idén att samla fler kvinnors röster och låta dem skriva brev till sina döttrar. Och det är ett imponerande gäng som hon har fått ihop - hela listan hittar ni längst ner i inlägget. De som bidragit med texter till boken har alltså fått i uppgift att utan den självcensur vi gärna har när vi tilltalar våra barn skriva ett brev till sin dotter. Som Yilmaz själv skriver: Den här boken är till dig, Raël. Den är till mig. Till alla döttrar oc...