Läst 2014 del 6

Färre deckare blev det än tidigare år. Faktiskt bara två under våren; Glasverandan av Ann Cleeves. Tidigare har jag läst hennes fyra deckare kopplade till färger och årstider som utspelar sig på Shetlandsöarna och var en riktigt intressant läsning utifrån framför allt miljön. Dessutom  aktuella just nu eftersom Shetland, deckarserien som går på TV1 på fredagskvällarna bygger på dem.
Glasverandan ingår i en serie med en överviktig kvinnlig kommissarie i Nordengland som huvudperson. Hittills finns tre delar översatta. Den här delen handlar om en skrivarkurs.
Ian Rankins En annan mans grav utspelar sig inte alltför långt därifrån, i Skottland. Rankins kriminalkommissarie John Rebus har i denna bok gått i pension från polismyndigheten i Edinburgh  men arbetar kvar som civilanställd med cold cases. Fallet som han hamnar i för honom till Skottlands nordliga delar. Spännande! Jag gillar verkligen Ian Rankins deckare.
Cilla och Rolf Börjlind som bl.a. skrivit manus till en lång rad Beck-filmer, skriver numera spänningsdeckare a la Sjöwall Wahlöö och Mankell. Springfloden och Den tredje rösten läste jag i somras. Tillräckligt välskrivna och lagom spännande men lite för mycket drag av att vara filmmanus är min bedömning av de båda böckerna. Under hösten blev det sen ytterligare tre svenska deckare. Tjockare än vatten av Carin Gerhardsen ingår i en serie som utgår från Hammarby polisstation på Söder i Stockholm och de poliser som jobbar där. Det är den enda svenska deckarserie som jag för tillfället försöker följa utöver de böcker Åsa Larsson och Åke Edwardson skriver.
Flertalet svenska deckare under senare år är anknutna till en ort. Från Mankells Ystad till Läckbergs Fjällbacka, Jungstedts och Janssons Gotland, Larssons Kiruna, Moströms Sundsvall osv. Isvittring av Solveig Vidarsdotter utspelas i Gäddede i norra Jämtland. Miljön är spännande men tyvärr är det ingen bra berättelse. Betydligt mer intressant och spännande och bättre skriven fann jag däremot arkeologen Anna Lihammers debut som deckarförfattare Medan mörkret föll som handlar om 30-talets mörklagda historia. En fiktiv mordhistoria där en man hittas mördad på anatomiska institutionen i Uppsala blandas med verkliga händelser. Den rekommenderas också!

Läst 2014 del 5

Det blir fler delar och tar längre tid än det var tänkt detta att sammanfatta förra årets läsning.
Nu ska här bli genomgång av bokcirkelläsandet:

Läsecirkeln på Sundsvalls stadsbibliotek träffas fyra gånger per termin, för flera av oss är det femte året som vi träffas. Under våren var vårt tema "hela världen i läshörnan". Vi läste och samtalade om Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron, Den röda soffan av Michèle Lesbre och Thérèse Raquin av Émile Zola.
Lizzie Dorons bok har jag läst tidigare och gav den då som boktips till Eva, vår bibliotekarie som leder cirkeln. Den handlar om en flickas uppväxt i Tel Aviv på 50-talet i ett judiskt kvarter där de flesta av de vuxna är överlevare från förintelsen, en mycket speciell bok, inte helt lätt att förstå sig på, men både rolig och gripande, Alla uppskattade den och vi inledde detta år, 2015 med att läsa del 2, Min mors tystnad, som är ännu mer gripande,
Den röda soffan var terminens nya bekantskap, en liten tunn fransk roman som i en stillsam drömsk atmosfär berättar om Anne som ger sig av på en tågresa längs transibiriska järnvägen för att söka efter sin tidigare pojkvän som inte hört av sig på en tid. En bok som jag tyckte mycket om och föreslog till min andra bokcirkel, som också läste den några månader senare.
Zolas Thérèse Raquin ingick i kurslitteraturen i litteraturvetenskap, många har också läst  
den i skolan. Jag minns inte min gamla läsning men blev förvånad nu över hur illa jag tyckte om den. Den är skriven som en programskrift för naturalismen i en grov realism där människan ses som djuriska underkastade sina drifter. Intressant på sitt sätt men ingen läsupplevelse!

Under hösten var temat "allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig", ett citat från Tove Jansson som särskilt uppmärksammades eftersom det ifjol var 100 år sen hon föddes.
I cirkeln läste vi hennes Sommarboken som vi alla tyckte mycket om. För mig var detta en omläsning som gav en helt ny upplevelse. Vid förra läsningen för ca 25 år sen tyckte jag den var tråkig, nu var den helt underbar. Verkligen en läsning för oss lite äldre tanter, om en farmor och hennes barnbarn som är utelämnade till varandra på en enslig ö mitt ute i havet.
Det passade sen väldigt bra att gå vidare till Virginia Woolfs Mot fyren. Det var ännu en omläsning som jag såg fram emot nu med vetskapen att hennes böcker behöver läsas långsamt för att berättelsen skall öppna sig. Även denna läsning var helt underbar, jag läste med ett leende på läpparna och suckar av välbehag. I gruppen var meningarna delade. Några som också läste om Mot fyren delade min upplevelser medan en del som inte läst henne tidigare tyckte hon var hopplös och näst intill oläsbar. Jag måste läsa mer Virginia Woolf!
Välkommen till den här världen av Amanda Svensson är nog så långt man kan komma från Virginia Woolf. Kul att läsa en ung tjej tänkte jag. Hade det inte varit en bokcirkelläsning så hade det blivit en oavslutad läsning. Berättelsen utspelar sig först i Malmö och sen i Köpenhamn och skildrar ett triangeldrama mellan Greta som kommer från Malmö men flyttar över sundet och de båda barndomskompisarna Simon och Claus. Det tar sin tid att komma in i språket, varje person har en egen berättarröst. En blandning av talspråk, lyriska kärleksbeskrivningar, hård realism och korta nätmeddelanden. Ingen "tant-bok" precis. Men roligt var att ju längre vi pratade om boken desto mer intressant blev den. Efteråt lånade jag och läste både Amanda Svenssons debutbok Hey Dolly och hennes senaste Allt det där jag sa till dig var sant och fann den första än mer uppskruvad medan den sista, Allt det där jag sa... mer nedtonad och samlad.
Med årets sista bok i läsecirkeln Huset du älskade av Tatiana de Rosnay var det nästan tvärtom. Det är en bitterljuv berättelse som utspelar sig i 1800-talets Paris under tiden då Paris omdanas till den stad som vi är bekant med. Huvudpersonen Rose bestämmer sig för att inte lämna sitt älskade hus när det skall rivas. En i min smak platt, enkelspårig ointressant berättelse som absolut inte växte av att man fördjupade sig i den tillsammans. Tycker inte ens den håller som feel good-läsning.

I Lästanterna, min andra cirkel inledde vi året med Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget. Eftersom den är betydligt tjockare än de böcker vi oftast läser hade jag föreslagit att vi skulle läsa den hela våren och prata om en del varje gång under fyra träffar. Vi började med del 1, den som utspelar sig 1975. Sen ville alla läsa resten i ett sträck och vi hann också med Den röda soffan innan sommaren.
Under hösten blev det ytterligare en ovanligt tjock roman nämligen Ensam i Berlin av Hans Fallada, som utspelar sig i Berlin under andra världskriget och är en bred skildring av vardagsliv i nazismens skugga. Plus en motståndsberättelse. Den fick högsta betyget, 5 stjärnor av hela cirkeln, det är mycket ovanligt att vi är så eniga i vår betygssättning.
För Lastanterna avslutades året med en läsning som kombinerades med ett författarbesök på Kulturmagasinet. Vi läste som tidigare nämnts Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid och gick på bibliotekets författarkväll med henne.

Läst 2014 del 3

Jag läser alltid flera böcker parallellt,några skönlitterära och en till två fackinriktade. De senare är ofta en långsam läsning. Ibland blir det svårt att hålla fokus i den mer teoretiskt inriktade läsningen, särskilt när den sker i sängen sent på kvällen.
2014:års facklitterära läsning har haft två spår; ett samhällsinriktat och ett mer litteraturvetenskapligt inriktat. Under våren läste jag Göran Rosenbergs Det förlorade landet med undertiteln En personlig historia. Den utkom redan 1997 har sedan tryckts i ytterligare två upplagor båda med nyskrivna kapitel. Jag läste den senaste från 2003 som finns i pocketutgåva. Mycket, mycket intressant läsning som verkligen krävde tid, inte svårläst men det var mycket att ta in som fördjupade den bild man har av Israel. Boken inleds med en skildring av hans alija, uppstigning, som är ett bildligt uttryck för judars utvandring till det förlovade landet Israel. För Göran Rosenberg skedde denna alija 1962 då han var 13 år och tillsammans med sin mamma och syster lämnade Södertälje och flyttade till Tel Aviv. Vad som förorsakade utvandringen finns väl berättad i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det var läsningen av den 2013, när den också fick Augustpriset som fick mig att fortsätta med Det förlorade landet. Utöver att man får följa den unga pojken Görans upplevelser i skolan och i den israeliska ungdomsrörelsen finns här också en idéhistorisk bakgrund till judendomens utveckling och staten Israels bildande samt vad man skulle kunna kalla en politisk självbiografi. En riktig bildningsläsning! Jag undrade lite under läsnng över hans återresa till Sverige som han inte specifikt går in på. Det verkar som att den skedde i slutet av 60-talet, kanske efter sexdagarskriget 1967??

Efter Göran Rosenbergs bok läste jag Aron Etzlers Reinfeldtseffekten som handlar om hur Moderaterna tog makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden (Vilket också är undertitel på boken). Den gav många aha-upplevelser och var samtidigt spännande och rafflande som en deckare, Det är alltid intressant att läsa mer fördjupade analyser av senare tids politiska situation. Från tidningar och TV får man oftast så rapsodiska rapporter, det är också ofta svårt att själv tänka analytiskt när det gäller samtiden. Naturligtvis är Aron Etzlers analys speglad av att han är verksam inom Vänsterpartiet. Men alla skribenter i samhällsfrågor har ju sin grundideologi även om man försöker mörka den eller tror sig vara objektivt neutral.
Under hösten kom Daniel Suhonens bok om Juholt ut. Nyfiken på Partiledaren som klev in i kylan blev jag förstås och lånade den på biblioteket så snabbt det bara gick. Den var tjockare än väntat, så det gällde att sätta fart. När det är kö på bibliotekets böcker blir det ju bara 14 dagars lån. Jag läste ungefär halva, mer blev det inte. Den var lättläst men alldeles för pladdrigt och omständigt skriven för min smak.

En favoritförfattare som jag hittills inte blivit besviken på när det gäller samtida samhällsfrågor är Göran Greider. Hans Ingen kommer undan Olof Palme som handlar om socialdemokratin, arvet efter Palme och valet 2010 passade väl in att läsa efter Aron Etzler. Jag gillar förutom hans åsikter (mestadels) och analyser också hans resonerande skrivsätt som inbegriper en vardaglig här och nu-känsla i dagboksform. Fortsatte sen under våren och försommaren med Den solidariska genen: Anteckningar om klass, utop och människans natur, som tog längre tid och mer energi att ta sig igenom. Med utgångspunkt från evolutionsbiologi och modern hjärnforskning beskriver Göran Greider här människan som varande en samarbetande solidarisk art snarare än den som litar till sig själv och som utvecklats genom survival of the fittest. Mitt läsande blev lite för splittrat för att jag helt skulle klara att greppa helheten i hans resonemang.

 

Läst 2014 del 2

Här kommer fler höjdare från min läsning:

Chimamanda Ngozi Adichies debutbok Lila Hibiskus är även det en bokcirkelläsning. Chimamanda Ngozi Adichie är uppvuxen i Nigeria och flyttade som ung till USA för studier. Lila Hibiskus utspelar sig i Nigeria och handlar om en familj i sönderfall som styrs av en tyrannisk far. Alltmedan landet efter efter en militärkupp faller samman. Allt betraktat genom den femtonåringa Kambilis ögon. Mycket stark och gripande. Imponerande debutroman.
Sedan tidigare hade jag läst En halv gul sol där Biafrakriget skildras och kastade mig nu över den senast utkomna Americanah och blev om möjligt ännu mer tagen.
Americanah är både en kärleksroman och en inträngande berättelse om människors längtan och strävan efter ett bättre liv. Här skildras invandring och assimilering i både klass- och etniska perpektiv. Ifemelu och Obzine blir förälskade som tonåringar i Nigeria. De skiljs åt när Ifemelu flyttar till USA för att studera. Terrorhotet några år senare hindrar Obzine att komma efter, han blir illegal invandrare i London. De möts igen efter en lång tid nu åter i Nigeria. Vilken läsupplevelse!

Svetlana Aleksijevitj trodde jag skulle få Nobelpriset ifjol, har länge tänkt läsa henne. Startade i höst med En bön för Tjernobyl. Svetlana A skriver rapportböcker, texten är sammanställd av långa bandade samtal med en mängd människor i koncentrerad form genom långa monologer. Konstigt nog klassas hon inte som skönlitteratur på biblioteket. En bön för Tjernobyl hittade under P (teknik) och hennes övriga böcker finns under K (historia). En bön för Tjernobyl har stannat kvar som en av de hemskaste böcker jag läst, det är skrämmande att efterföljderna av explosionerna helt har hamnat i nyhetsskugga. Den bok jag lånade var en äldre upplaga från 1997, en ny upplaga med tillägg har kommit ut men har inte köpts in av Sundsvalls bibliotek. Den gamla pocketutgåvan är slutsåld och tyvärr finns inte den nya utgåvan i pocket än, om den ens kommer.

Kristian Lundberg fick Lars Ahlin-priset i våras. I sin föreläsning i samband med prisutdelningen pratade han bl.a.om sin kaosordnade bildningsgång, sina upplevelser av misslyckande och det ständiga frågandet som grundförutsättning för att vara människa samt uppdraget att synliggöra det som inte är synligt. Efteråt läste jag En hemstad med undertiteln berättelsen om att färdas genom klassmörkret, som är en uppväxtskildring i form av en prosalyrisk sorgesång utbredd över en kartbild av Malmö. En stark bok!

Lars Andersson har varit en av mina favoritförfattare sen han debuterade i mitten av 70-talet. Riktigt allt har jag inte läst, ibland har jag upplevt honom som alltför svår. Hans senaste Lomjansguten är en drömspelsartad kortroman om den värmländska storspelmanen Per Jönsson Lumiainen mer känd som just Lomjansguten som levde på 1800-talet. Det är en trollsk berättelse om en man som har en enorm spelbegåvning men som slits mellan folkmusiken och den studerade klassiska musiken. Han blir "upptäckt" av Ole Bull och blir dennes adept i Oslo men återvänder till Värmland. Senare ger han sig ut på resor norrut till sågverksdistriktet och återfinns en tid som musiker på restaurang Rullan här i Sundsvall. En mycket speciell berättelse som gärna hade fått varit längre. Jag glädjer mig åt att Lomjansguten till sommaren kommer att sättas upp som årets föreställning av Västanåteatern i Sunne.

Läst 2014 del 1

Eftersom det 2014 bara blivit två inlägg här, kan jag nu konstatera att ambitionen att blogga regelbundet totalt misslyckats. Som avrundning och avstamp inför detta nya år får det istället här bli en sammanfattning av vad som blivit läst och stickat.

Först min läsning:
Betydligt färre lästa böcker har det blivit det 2014 jämfört med de senaste åren, 67 böcker totalt jämfört med 118 st år 21012 och 98 st 2013.
Minskningen av antal lästa böcker beror antagligen på att jag läst färre deckare och fler tidskriftsartiklar och tidningar under 2014. I början av året var jag tydligt lästrött en period, läste bara 2 böcker i februari. Den för året nya paddan har också tagit en hel del tid i anspråk. En favoritsysselsättning där är wordfeud, det finns mycket annat också att ägna sig åt som uppkopplad utöver spel, facebook, stickmönster också e-böcker och svt.play.

Årets läsning har varit fylld av många höjdpunkter. 27 av de 67 böckerna har fått ***** i mitt egna bedömningssystem där ***** står för mycket bra och * för urusel.
Här kommer först några av höjdarna:

Kristina Sandbergs Liv till varje pris, tredje delen om Majs liv i Örnsköldsvik som utspelar sig under 50- och 60-talen och avrundas i början på 70-talet såg jag verkligen fram emot när den äntligen kom i september. Extra roligt var det att återigen träffa Kristina när hon presenterade sin bok här på Vängåvans bokhandel i Sundsvall som ju är hennes hemstad. Få bokserier har gripit mig så som böckerna om Maj. Hon är den unga flickan från Östersund som tar jobb på konditori i Örnsköldsvik och oförhappandes finner sig vänta barn med Tomas som både är bra mycket äldre och har en annan klassbakgrund än hon. Maj blir gift, hon föder sitt barn i seriens första del, Att föda ett barn. Hur livet blir för henne som ung mamma och hemmafru får man följa i andra delen, Sörja för de sina. Nu i Liv till varje pris har Maj nått medelåldern och barnen har vuxit upp. Tomas äldre syskon börjar försvinna och tidens förändringar slår hårt mothonom men även Maj och det liv de inrättat sig i. En rolig liten detalj: Tomas har en tid en relation med en kvinna vid sidan av äktenskapet. Hon bor på min gata, i ett av grannhusen! Här bodde också Kristina själv under en del av sin uppväxt.
Kristina Sandbergs böcker har lovordats och mycket välförtjänt fick hon äntligen Augustpriset för Liv till varje pris i höstas och dessutom Moa Martinssonpriset bara härom dagen. Till skillnad från flera recensenter som samtidigt som de rosat böckerna om Maj påpekat att de inte gillar henne som person så är jag mycket förtjust i henne. Hon är för mig så äkta, en genuin representant för sin generations kvinnor. Dessutom påminner hon mycket om min egen mor som var jämnårig med henne. Det känns som att lära känna mor på ett nytt intimare sätt att läsa om Maj. En upplevelse som jag verkar dela med många jämnåriga.
Ja, det har varit både spännande och känslofullt att följa Maj genom hennes vardagliga tillvaro som hemmafru där fokus ofta legat på undanplockning och kakbak och oroliga funderingar kring barn och vad andra ska tycka. Jag är också mycket imponerad av Kristina Sandbergs sätt att skriva och hennes förmåga att gestalta Maj inifrån genom hennes tankeflöde.
Tyvärr fick man bara låna Liv till varje pris i 14 dagar, jag stod först på bibliotekets reservationslista och läste den i ett rasande tempo. Nu väntar jag ivrigt på att den ska komma i pocket (det dröjer nog tyvärr ett tag till) och har under tiden återvänt till Att föda ett barn för en lite långsammare och grundligare omläsning.

Vid sidan av Kristina Sandberg så finns två andra kvinnliga författare som också är uppvuxna i mellersta Norrland bland mina höjdare: Therese Söderlind och Elin Olofsson. Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget läste jag första gången redan på våren 2013 när den var ny, också den alldeles för snabbt. Vägen mot Bålberget, som också utspelar sig i Ångermanland, är uppbyggd kring en familj och en trakts historia med nedslag i fyra sekler. I centrum står den största massavrättningen i det civila Sveriges historia 1675 då 65 kvinnor brändes på bål efter att de dömts för att ha utövat trolldom. Mycket gripande och spännande läsning, men lite svårt att hålla isär alla personer i de historiska avsnittena. Tack vare att vi skulle läsa den i en av bokcirklarna jag ingår i fick jag min läsupplevelse fördjupad. Gjorde då också ett släktträd över alla personer i boken för att underlätta för oss att samtala kring den.

Elin Olofsson kommer från Offerdal i Jämtland och har både i sin debutbok Då tänker jag på Sigrid och den för 2014 nya boken Till flickorna i sjön förlagt handlingen till sin hembygd. Hanna i den första boken bryter upp från ett uppvarvat storstadsliv, hon återvänder till Jämtland och bosätter sig i släktens gamla gård. Hon möter sina kvarvarande släktingars tystnad som andas uppgivenhet och förbittring och börjar efter att ha besökt sin dementa farmor på sjukhemmet efter vad som hänt under årens lopp. Även Då tänker jag på Sigrid har jag läst två gånger först på egen hand och sen i bokcirkeln. Vi läste den i samband med att Elin Olofsson skulle komma till Sundsvall för en författarföreläsning och hann också med en kort fikastund med henne. Roligt!
Både Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är förhållandevis korta romaner. Till flickorna i sjön utspelar sig till stor del i Östersund och handlar också den om hur det förflutna tränger sig på i nutiden.

Mitt bokår 2012

Här kommer nu en sammanfattning av mitt läsande förra året:
Totalt blev det 118 böcker utlästa av dem var 8 omläsningar. Några fler än 2011 som landade på 95 böcker.
25 har jag köpt, de allra flesta, 82 är lånade på biblioteket.
Störst kategori är svensk prosa, 55 böcker
översatt prosa upptar 36 böcker, av dessa 91 böcker utgör 22 st deckare
Lyriken upptar 4 titlar

32 böcker har fått fem stjärnor. Ingen bok av de jag läst ut har fått en stjärna, sex böcker fick två stjärnor

Från de 32 femstjärniga titlarna har jag utsett följande som de bästa

Kategorin svensk skönlitteratur: 

• Sörja för de sina av Kristina Sandberg
• Diktsamling av Lina Ekdahl
• Oktober i fattigsverige av Susanna Alakoski (som kanske inte räknas som skönlitteratur)
• Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosendal

Översatt skönlitteratur:

• Agaat av Marlene van Niekerk
• Min mors tystnad av Lizzie Doron
• Dager i stillhetens historie av Merete Lindström
• Skugga-Baldur av Sjon

Deckare:

• Till offer åt Molok av Åsa Larsson
• Den kalla elden av Arnaldur Indridason
• Hela havet stormar av Arne Dahl

Facklitteratur:

• Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink
• De hatade. Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton
• Besatta av Elif Batuman

Årets sista böcker

Läscirkeln på biblioteket som haft tema Nobelpristagare avslutade terminen strax före jul med Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien. Alla var vi bekant med den innan, några hade läst den i skolan, de flesta hade sett någon filmatisering eller teateruppsättning. Vi blev alla positivt överraskade av omläsningen nu. Kejsaren av Portugallien står sig, den är en både rörande och gripande skildring av stark faderskärlek, av sätt att hantera och stå ut efter stor besvikelse och svåra upplevelser. Den berättar om människor i värmländsk skogsbygd, deras slitsamma liv som rymmer mycket omtanke om varandra, sen  handlar den inte minst om en dotters nödvändiga frigörelse från från fadern som nästan håller på att kväva henne. Verkligen en bok värd att läsas om!

I november läste vi i cirkeln också Främlingen av Albert Camus, även den en stor klassiker och väl värd en omläsning. Jag missade tyvärr cirkelträffen när boken diskuterades men läste den med stor behållning. Främlingen är en liten tunn bok bara 142  sidor som berättar om Mersault, en ung fransk algerisk man som lever ett vardagligt tämligen trist liv och betraktar tillvaron med likgiltighet. Av vad som verkar vara en tillfällighet dödar han en arab och blir arresterad och ställd inför rätta.



Eftersom 2012 lider mot sitt slut följer här en kort redovisning av resten av årets läsning:
Döden och pingvinen av Andrej Kurkov är en burlesk, satirisk ukrainsk berättelser om en journalist som livnär sig på att i förväg skriva nekrologer över kända politiker som på märkliga sätt därefter avlider i maktstrider. Efterhand blir hans situation alltmer hotad i det laglösa Ukraina som skildras. Han försöker fly tillsammans med sin deprimerade och hjärtsjuka pingvin som han tagit hand om när Kievs djurpark måste stängas. En märklig berättelse lite lik Pasolinnas böcker.
Dagar utan hunger av fransyskan Delphine de Vigan handlar om en ung flicka som behandlas på sjukhus för sin anorexi.
Modershjärtat är Katerina Janouchs femte bok i serien om barnmorskan Cecilia Lund. Även denna gång blev jag besviken och förstår inte riktigt efter läsningen varför jag läste även denna del. Grundberättelsen om hur Cecilia och hennes stora familj lever sitt liv är småtrevlig feel-goodläsning vad jag irriterar mig på är den extra pålagda spänningshistoria som lagts på varje del i serien.
Ytterligare en serieläsning av en femte del avslutades strax före jul nämligen Karl-Ove Knausgårds Min kamp 5 som handlar om hans ungdomstid  i Bergen först går han en skrivarutbildning och läser sedan litteraturvetenskap. Intressant att läsa om hans upplevelser av studierna men samtidigt alldeles för långrandigt. Den glöd och intensitet som jag upplevde fanns i seriens första delar som utgick från skrivandets nutid med hopp tillbaka till barndomen bar över mångordigheten. Både här i del 5 och i den förra som handlat om ungdomsåren tyckte jag hans stil blev tjatig och tröttsam och läste mer översiktligt lite skummande igenom långa delar.
Drunkna inte i dina känslor av  Maggan Hägglund och Doris Dahlin är en intressant självhjälpsbok med undertiteln en överlevnadsbok för sensitivt begåvade som jag kände igen en del av mina egna känslomässiga svårigheter i.
Även Bodil Jönssons Tid för det meningsfulla skulle man kunna kalla en självhjälpsbok samtidigt är den ett debattinlägg om äldres plats och möjligheter i samhället. Som vanligt är hon i sitt skrivande positivt inspirerande och idérik. I februari kommer hon hit till stan och skall hålla föreläsning utifrån boken, så jag lämnar ytterligare kommentarer till dess.
Till sist två barnböcker: Klassikern Peter Pan av J M Barry, som jag faktiskt aldrig läste som barn utan bara sett i olika filmversioner under årens lopp och Englandsresan av Edith Unnerstad, uppföljaren efter hennes tidigare Farmorsresan och Mormorsresan, alla skrivna i slutet på femtiotalet. Jag råkade få tag på en svensk utgåva av Peter Pan från femtiotalet på biblioteket och kom ihåg varför jag inte läste den då. På grund av översättningen som gjorde det dubbla tilltalet som Barry använder sig av extra fjantigt. På engelska får det en helt annan klang. Nu ser jag fram emot att under det kommande året läsa nyöversättningen av Peter Pan i den vackert illustrerade nya utgåvan som finns tillgänglig nu tillsammans med Einar.

Bokhögar

Som vanligt växer både mina listor på intressanta böcker och de konkreta högarna här hemma av böcker från biblioteket och från de egna hyllorna. Det är helt omöjligt för mig att låta bli att låna när jag går på biblioteket. Allt som blir hemsläpat läser jag förstås inte ut, en del bläddrar jag i och provläser, en del får ligga till sig och lånas om, annat skrivs upp på läslisten. Men mycket blir ändå läst ibland genast. Eftersläpningen för läsrapporterandet här kvarstår. Mitt mål för i år är att hinna ikapp till årsskiftet och då också göra en egen tio i topp-lista för årets läsning.

Gustafs grabb av Leif GW Persson köpte jag billigt på årets bokrea men läste först i höstas. En riktigt intressant skildring av hans uppväxt under 40-50-talen, det nära förhållandet han har till sin pappa och inte minst den klassresa han kommit att göra, som jag delvis känner igen mig i trots att jag själv misslyckats göra både karriär och tjänat in något kapital. Det som förbryllar med GW:s minnesberättelse är hans avoghet gentemot sin mamma. Han beskriver henne som klagande, ömkande upptagen av sin sjuklighet utan att uppbåda minsta förståelse för den situation hon levde i. Att han inte förstod henne då kan jag begripa men inte att han är så hätskt avvisande och oförstående nu. Även sin syster verkar han hållit på avstånd både som barn och fortsatt framåt. Det hade varit intressantare om boken handlat mer om familjerelationerna. Stor plats tar hans inblandning i Geijer-affären, i och för sig intressant, men den historien borde som jag ser det hellre fått en egen bok.
Att GW:s mamma hemmafrun Margit inte mår bra framstår tydligt. Porträtten av henne som tecknar utifrån sina minnen får mig att tänka på först Kristina Sandbergs Maj i Sörja för de sina, en annan hemmafru i samma tid och sen återigen min egen mor.

  

Hur svårt det kan vara att vara mamma handlar Astrid Flemberg-Alcalas delvis självbiografiska bok Och vet inte vårt om. Paret Anna och Sal åker till Colombia för att adoptera två  bröder på tre och fyra år. Hon är orolig när de skall möta barnen och undrar hur hon skall räcka till. Och inte blir det ett lätt föräldraskap. José den ene av pojkarna har kramper och är stundvis okontaktbar och avvisar sin nya mamma. Hans bror Abél är konflikträdd och glider undan. Det är en stark och mycket utlämnande berättelse om en mammas förtvivlan över sina svårigheter och misslyckande att nå sina barn och skapa bärande relationer.









Även Malin Persson Giolitos Dubbla slag handlar om en mammas svårigheter. Hennes huvudperson Hanna är en framgångsrik jurist som arbetar på en stor advokatbyrå när hon som gravid småbarnsmamma får sparken. Boken handlar om tuffa arbetsvillkor och de praktiska problem som det innebär att både inneha ett prestigefyllt karriärinriktat arbete och vara förälder. Utifrån bokomslagsspresentation och TV-intervjuer kan man sluta sig till att det finns en viss självbiografisk grund här också. Men jag lånade boken i tron att det var en deckare och blev allt mer förvånad och undrande ju längre jag läste när deckarintrigen lyste med sin frånvaro. Där finns en spänningshistoria inlagd, som berör advokatfirman och arbetsplatsförhållanden men inte tillstymmelse till deckare. Tänkte sen att jag blandat ihop böckerna, för Malin Persson Giolito har ju också skrivit deckare, den senaste Bortom varje rimligt tvivel kom i år. Upptäckte sen när jag skulle lämna tillbaka Dubbla slag att biblioteket givit den falsk varudeklaration och märkt den som deckare. Malin Persson Giolito skriver i mitt tycke bra, lite i stil med sin pappa Leif GW. Hennes deckare om advokaten Sophia Weber är numera uppsatta på läslistan.









Så två deckare/spänningsromaner, båda svenska. Anders de la Mottes Geim och Kristina Ohlssons Paradisoffer både välskrivna och så spännande att de var svåra att släppa ifrån sig. Geim handlar om småfifflaren Henrik som en dag hittar en kvarglömd mobil som visar sig innehålla ett reality spel som erbjuder både en möjlighet att tjäna  pengar och att skapa sig en plattform i ett nytt sammanhang. Men kraven som ställs är stora och en rafflande berättelse följer som jag måste andas djupt flera gånger för att våga följa. Geim blev en stor framgång i deckarvärlden och fick deckarakademins debutpris 2010, väl förtjänat anser jag! Två böcker till har kommit ut i serien sen dess, Buzz och Bubble, men dom har jag inte hunnit till än.




I Paradisoffer hittas ett hotbrev med krav riktade till både Sveriges och USA:s regeringar på ett fullsatt plan som just lyft från Stockholm med destination New York. Kaparna hotar med att spränga planet i luften om inte regeringen gör en omprövning angående en utvisningshotad man som bedöms som misstänkt terrorist. Fredrika Bergman, Kristina Ohlssons huvudperson i hennes kriminalserie, arbetar tillfälligt på Justitiedepartementet med utvisningsärenden men kallas in till polisen som kontaktperson mellan polisen och regeringen. Förhandlingen mellan kaparna, poliserna och regeringarna blir en kamp mot klockan där det gäller att nå resultat innan planets bränsle tar slut. Också detta en olidligt spännande läsning!

Vandringsläsning

I kursen i barnlitteratur som jag läser i Stockholm hade vi igår seminarium om två svenska klassiker; Barnen ifrån Frostmofjället och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Visste ni att de kom ut samma år, 1907 (andra delen av Nils Holgersson). Barnen ifrån Frostmofjället såg jag bara som film som barn, så boken var en ny bekantskap nu. Den finns i en nyutgåva utgiven av Barnboksinstitutet som också sammanställt en läshandledning för användning i skolan. Laura Fittinghof som skrev boken var uppvuxen i Sollefteå i en prästgård och upplevde som barn hur utblottade människor ibland hela familjer kom och bad om mat och husrum under nödåren på 1860-talet. I hennes berättelse får man följa sju syskon som ger sig ut på vandring efter att deras pappa supit ihjäl sig och mamman dött av umbäranden och sjukdom. Anförda av storebror Ante med de minsta barnen på en kälke och ledande geten Gullspira tar de sig fram i ett bistert vinterlandskap där förutom kölden och rädsla för vargar, är utelämnade till andras välvillighet att dela med sig av mat och sovplats. Det är en spännande läsning om tappra och mycket kompetenta barn som möter både godhet och får utstå elakheter framför allt från människor som blivit spritmissbrukare. Ett flammande socialreportage, det första svenska som är riktat till barn.

Hervor Sjödin vars mormors mor var en av Laura Fittinghofs systrar, som också figurerar i Frostmofjällsboken har skrivit en roman med utgångspunkt från brev och andra dokument om Lauras liv. I Vägen till Frostmofjället får man följa hur den unga Laura som 23-åring blir bortgift med en 43 år äldre adelsman efter att sju gånger försökt värja sig genom att säga nej till hans frierier. När han (äntligen, tänker jag) dör efter att innan dess gått i konkurs och gjort henne fattig bosätter hon sig i Stockholm med den enda överlevande dottern och försörjer sig genom att skriva och hyra ut sängplatser i hemmet. Också detta en intressant och gripande läsning om en stark kvinna som tar sig fram på egen hand vid tiden kring det förra sekelskiftet. När hon slutligen når framgång med Barnen ifrån Frostmofjället är hon svårt sjuk i magcancer och dör ett halvår senare 60 år gammal.

I bokcirkeln Lästanterna har vi senast läst Aino Trosells Hjärtblad som utspelas under samma tidsepok. Hulda, huvudpersonen, i Hjärtblad är född 1860 i en by i Malungs utkant. Berättelsen inleds med en stark skildring av hur hon som barn genomlever svältåren. Hulda blir först boskapsvaktare, sen fäbodsstinta. På hösten efter sin konfirmation när hon är förtvivlad över att hennes pappa är på väg att flytta samman med en ny kvinna bara ett halvår efter att hennes mamma dött beger hon sig ut på en vandring för att söka arbete. Hon hamnar i Stockholm och blir efterhand en respekterad hushållerska i en borgerlig familj vilket innebär en inte helt enkel klassresa. Vi tyckte alla mycket om berättelsen om Hulda. Lite synd är det att den senare delen av boken är väl rapsodiskt skriven. Aino Trosell skulle hellre kunnat utvidga den och gjort boken som en serie. I Hjärtblad finns en genuin bild av det Dalarna som kom att bli nationalromantikernas folkloristiska favoritlandskap, där finns också en fin skildring av tidens samhällsutveckling.

Hjärtblad för tankarna till andra skildringar av samma tid; Per-Anders Fogelströms serie om Stockholm som inleds med att Henning som ung kommer vandrande till staden i Mina drömmars stad och Vibeke Olssons serie om Bricken som växer upp i sågverkssamhället Svartvik utanför Sundsvall efter att hennes föräldrar som förlorat tre barn under svältåren vandrat dit från Västerbotten för att skaffa sig arbete.

Bokcirkelläsning

Bokcirkeln Lästanterna som jag ingår i har hittills denna höst hunnit träffas två gånger. Ja egentligen var det fortfarande sommar när vi sågs i augusti, vi badade faktiskt! Då hade vi läst Cirkeln, Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandlunds bok om en grupp tonårsflickors relationer i Ängelsberg, en fiktiv bruksort i Bergslagen. De är sinsemellan mycket olika och umgås inte men finner snart att de ingår i ett mycket speciellt sammanhang och är beroende av varandra. När berättelsen startar har de just börjat sitt första år på gymnasiet. Samtidigt som Cirkeln  är en realistisk skildring av vardagliga skolsammanhang är den också en fantasyberättelse. Flickorna upptäcker att de är häxor med ett speciellt uppdrag att rädda världen mot ondskans krafter som hotar. Det var första gången som vi i vår cirkel läst en ungdomsbok. Intressant läsning som kändes mycket realistisk kring relationerna och samspelet mellan de sex flickorna tyckte vi alla, däremot  kändes fantasy-inslagen mer främmande. Vi konstaterade att det är en genre som vi varken kan något om eller är särskilt intresserade av.



Vår andra bok i höst blev en amerikansk bestseller, Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford som utspelar sig i Seattle omväxlande under andra världskriget och på 1980-talet. Boken skildrar Henry som växer upp i en nationalistisk kinesisk familj. Han går i en amerikansk skola som stipendiat och träffar där en japansk flicka, Keiko som han blir nära vän med trots hans föräldrars ogillande . I Seattle fanns det både en stor kinesisk och en japansk stadsdel. Efter Pearl Harbor när Japan angrep den amerikanska flottan under kriget blev situationen svår för japaner som levde i USA. Det blev extra viktigt för den kinesiska befolkningen att markera sitt avstånd till japanerna. Henry tvingas av sin pappa bära en knapp där det står att han är kinesisk. Tillsammans med sin familj blir Keiko liksom alla andra japaner förvisade från sina hem och förda till interneringsläger i andra delar av USA. Henry och Keiko försöker hålla kontakten men misslyckas och han gifter sig efterhand med en annan kvinna och får en son. Berättelsen hoppar mellan 40-talet och 80-talet. Den är verkligen både bitter och ljuv, som klippt och skuren för att bli en feel good-film. Vi hade lite blandade uppfattningar om den. Några tyckte den var jättebra och några var mer kritiska. Framför allt jag. Alldeles för smörig och melodramatisk för min smak. Inte heller gillade jag språket i den, men det handlar om författarens språk eller översättningen kan jag inte riktigt bedömma. Eniga var vi om att Hotellet i hörnet av bitter och ljuv är en intressant skildring av en för oss alla okänd del av amerikansk historia.



I min andra bokcirkel på biblioteket läser vi denna termin nobelpristagare. Vi startade med Herta Mullers Hjärtdjur, som är en hemsk och gripande skildring av förtrycket i Rumänien under Ceausescus tid baserad på Herta Mullers egna upplevelser och erfarenheter. Det är en stram berättelse som i ett finstämt poetiskt språk beskriver hur fyra ungdomar försöker överleva genom sin studietid och första tid i arbetslivet, hur de hanterar förföljelser, trakasserier och censur. Det var en skakande läsning som kryper innanför skinnet, ibland  nästan outhärdlig och svår att greppa. För mig var det en omläsning, vi läste den för några år sen i lästantcirkeln. Jag kan konstatera att det verkligen är en bok som passar att läsa om, som öppnar sig stegvis.

 

Vår andra nobelpristagare är den turkiske pristagaren Orhan Pamuk. Igår samlades vi kring Det tysta huset som utspelar sig på en badort några mil från Istanbul i slutet av 1970-talet. Det är en familjeskildring där man genom fem av familjemedlemmarnas monologer får följa dem under några turbulenta dygn. I huset bor den gamla kvinnan Fatma som en gång som ung och nygift kom till trakten med sin man läkaren som utifrån ett politiskt engagemang kände sig tvungen att lämna Istanbul för en tid. Paret blev kvar, det blir aldrig tillfälle att återvända, hennes man blir besatt av att förmedla västerländsk kunskap och upplysning till sina landsmän och går upp i att skriva en stor encyklopedi. När han dör eldar hon upp hans ofullbordade verk och lever, när också sonen och sonhustrun gått bort i tidig ålder, ensam kvar med hans utomäktenskapliga son Recep som sin betjänt och alltiallo. Varje sommar kommer de tre barnbarnen från Istanbul och man gör ett årligt besök på graven. Storebror Faruk är historiker som sörjer sin skilsmässa och liksom som far och farfar dricker alldeles för mycket, lillebror Metin går i skolan, han drömmer om att flytta till Amerika och umgås med uttråkade välbärgade jämnåriga på nattliga fester. Där finns också Receps brorson Hasan som de, och även systern Nilgun, lekt med när de var yngre, alla ovetande om att de är kusiner. Hasan ingår nu i en grupp av unga nationalister som målar slagord och pressar lokala handlare på pengar. Hasan betraktar de andra på avstånd och fantiserar förälskad om Nilgun men misslyckas totalt när han försöker närma sig henne. Det hela slutar i en katastrof.
Vi upplevde alla Det tysta huset som en mastig bok att ta sig igenom. Särskilt första halvan är långrandig medan den andra nästan har deckarkaraktär. Tyvärr är boken  pratigt skriven och innehåller emellanåt flera sidor långa stycken som det är lätt att tappa bort sig i. Vi funderade en hel del på de olika karaktärerna och tyckte också att samtidigt som boken var en intressant symbolisk skildring av det turkiska samhället i sin komplexitet mitt emellan Europa och Asien framstod den också som mycket pessimistisk och utan hopp inför framtiden.

Istället för bokmässan

Det var meningen att jag skulle åka till Göteborg, hade tågbiljetter ordnade och höll på att planera dagarna på bokmässan. Men ibland blir det inte som man tänkt sig, annat kommer emellan och nya beslut får tas. Det kom faktiskt att bli bokmässa - men utan resa. Jag upptäckte att Kunskapskanalen sände direkt från mässan hela dagarna så det var bara att bänka sig framför TV:n. En hel rad jätteintressanta seminarier blev det; ett om Tranströmers diktning, ett om oklarheter kring Dag Hammarskölds död, ett mycket intressant samtal kring tolerans där Margot Wallström deltog tillsammans med en lärare som arbetat med antirasistiskt arbete i Kungälvstrakten och som imponerade stort. Christer Mattsson heter han. Mm, många seminarier ligger kvar på ur.play och kan ses i efterhand också. Men såklart saknade jag mässvimlet och litteraturspanandet. Jag hade också sett fram emot en rad presentationer av nordiska författare och hade  tänkt delta i bokbloggarminglet som skulle äga rum på lördagen....
Som en liten motvikt blev det utöver seminarierna en promenad till den ena av Sundsvalls bokhandlar i fredags för minibokspaning och för att samla ihop förslag till bokcirkelns nästa läsning. Naturligtvis några tröstköp också.
Denna kunde jag bara inte motstå trots att inte broderat på länge:





En jättevacker bok som ger inspiration till skapande även om det inte blir just broderande. Tidigare i höst har jag också skaffat denna:



Också en underbar bok som är helt överväldigande vacker. Här finns fantastiska stickade plagg skapade efter i detaljer i målningar från gamla medeltida kyrkor i Uppland. Helt betagen blev jag, nästan yr. Det är bara svårt att välja vad man skall sticka.
Det blev två skönlitterära inköp i bokhandeln också, Den drunknade av Therese Bohman och Augustenbad en sommar av Annelie Jordahl som båda finns på min läslista och såldes ut för nästan ingenting.

Ikväll har jag så avslutat årets bokmässa med att se Babel på plats. Merete Lindström ska det bli spännande att läsa framöver, liksom femte delen av Knausgårds Min kamp och finska Rosa Liksoms skildring av en resa med transibiriska järnvägen. Men först och främst ska jag återgå till Sörja för de sina, andra delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik i mitten av förra seklet. En helt underbar läsning! Och bokmässan återkommer ju nästa år igen.