Underbara älskade!

Älskade Ronja, min älskade trädgårdskompis. 

Saknar dig så!

Tankar ca sju månader senare

Inte en enda gång har jag drömt mardrömmar om hunden som överföll mig (läs HÄR) men jag tänker ofta på det. Inte så att jag går och grubblar på det, mer så att jag påminns om det på olika sätt.
Kör förbi där det hände, masserar ärren, smörjer för att hålla huden mjuk och smidig, känner hur det stramar vid vissa rörelser, flyttar linningen "rätt" så det inte gör ont i utgjutningen som finns kvar, känner lätt ont när jag nuddar midjan, ser hundar som liknar den som bet, ser lösa hundar... ja, det finns mycket som påminner mig. Det mesta påminner mest bara om att det har hänt, på ett neutralt sätt. Inte så mycket känslor i det, bara ett konstaterande.

Känslor blir det om jag ser lösa hundar som visar minsta lilla intresse för mig. Det räcker med att en lös hund tittar mot mig eller tar ett steg mot mig. Om hussen eller matten dessutom inte verkar ha koll så rusar adrenalinet i kroppen direkt. Det är inget jag styr över på något sätt. Det bara händer och det spelar ingen roll hur hunden ser ut. Om en lös hund inte verkar bry sig om mig alls händer inget i min hjärna.
Den mest obehagliga känslan och tydligaste påminnelsen upplevde jag tidigare i höst. Jag sprang förbi ett hus och såg en hund i trädgården. Hann konstatera att det inte var en sådan som bet mig och att där fanns människor i trädgården. Alltså ingen fara sa jag till mig själv. Samtidigt som jag tänkte det sprang hunden mot staketet, som var lågt, och skällde. Jag väjde rakt ut i vägen och tårarna bara forsade. Hjärnan/kroppen blev så rädd och jag blev så fruktansvärt ledsen för att den reaktionen kom så starkt.

Redan ett par dagar efter att jag blev biten såg jag till att träffa hundar, andra än vår egen. Jag gick ut i byn (det hände ca 600 meter hemifrån) först med sällskap och sedan ensam. Jag sprang/linkade en liten runda i en skog ganska snart efter händelsen och hade då sällskap bitvis. Medveten bearbetning alltså.

Numera känner jag ingen direkt löparglädje när jag springer hemmavid. Ibland springer jag häromkring ändå men skillnaden i känsla är stor om jag jämför med hur det känns när jag springer någon annanstans.
I början sprang jag och såg mig om hela tiden, rädd för att det skulle komma en hund bakifrån. Nu gör jag inte det så ofta men jag har bara ena pluggen i örat (hörlurarna) för att jag tänker att jag kanske hör om en hund är i närheten.
De gånger jag känner mig mest lugn och avslappnad är när jag har sällskap på rundan eller vet att maken är i samma skog som jag. Att maken är i samma skog spelar ju ingen roll egentligen om det skulle hända något. Han skulle ju inte höra mig och inte kunna förhindra något men jag känner mig tryggare i alla fall.

Jag har stött på flera oförstående hundägare som svarat märkligt när jag bett dem koppla eller hålla in sin hund. Senast sa en tjej "Alltså, hon bryr sig inte om dig". Nej, men detta handlar inte om din hund, det handlar om mig tänkte jag men log bara åt hennes himlande ögon.

Hundar är fortfarande mitt favoritdjur och jag är otroligt tacksam att vi har hund i familjen. Hon lämnade inte min sida de första dagarna.
Att jag känner mer respekt för okända hundar är inte så konstigt tycker jag. Det är en helt rimligt. Om rädslan för lösa hundar kommer minska vet jag inte, det får tiden utvisa.

Något som jag tänkt på en hel del är låten jag vet att jag hade i öronen när hunden kom. Timbuktus Spring. Stora delar av texten har en nästan läskig koppling till det som hände. Jag gillar låter fortfarande. Jättemycket faktiskt.

En dimmig men vacker morgon har vi här idag och nu ska jag snart ut på en långrunda. 

Du håller väl din hund kopplad? Även vanligtvis snälla hundar kan göra oväntade saker.

260 bilder på en brygga???

Nja, det var väl kanske inte så att bryggan kom med på alla bilderna men 260 bilder tog jag idag. Äntligen kom jag iväg till ett av ställena som står på min fotoönskelista. Sjön jag varit vid så mycket när jag var barn.
Lite märklig känsla att komma dit. Det är över 20 år sedan jag var där senast men vägen dit var precis lika slingrig som då och väl framme vid sjön såg det i princip likadant ut nu som då.

Jag hade fint sällskap med mig. Underbara vackra Ronja var en av dem. 

Färgerna var precis så fina som jag hoppats på

Några löv hade landat på vattenytan och guppade omkring där

Ronja hade inte vågat sig ut på bryggan ensam men i tryggt sällskap av sin älskade lillhusse var det inga problem alls. 

Vackert

Här har jag simmat ett stort antal meter. Fick till och med "uppvisningssimma" på simskoleavslutningen för jag hade så fina armtag enligt simläraren. 

Lugn och ro bland vackra höstfärger

Lillhusse och Ronja kastade macka

Mycket nöjd är jag med dagens fotorunda.
Helgen i övrigt har gått för fort, alldeles för fort. Tycker jag försöker ta tillvara min tid, utan att stressa, men ändå känner jag att jag inte hunnit mer än tvätta.


För övrigt så...

• är det lite typiskt att jag hittar en massa recept med äpple när vi inte har några äpple alls i år nästan. Tur att dottern köpte några stora fina äpple förra helgen när hon var på äppelmarknad. 
• har det varit bra för mig att ha träningsmål under detta året. Ser helt okej ut. Tror jag kommer uppnå fyra av fem. Kanske kanske klarar jag det femte...
• är jag tacksam över helgens väder. 

Ha det bra!

Det var ett tag sedan kameran var i Lugnet tror jag

Här rullar dagarna på. Ganska snabbt vill jag påstå. Vissa dagar tillbringas hemma, vissa på stranden och vissa på någon typ av utflykt. Resa bort någon längre tid har jag ingen lust med. Jag har allt jag behöver! 

När det är så varmt som det är nu tillbringas inte så mycket tid i Lugnet. Där är varmt! För ett par dagar sedan tog jag ändå en stund med kameran där. 

Regnbaljan är nästan tom och stockrosorna är höga. 

Lilla möblemanget är bra om man vill ha morgonsol men även om man vill ha skugga på eftermiddagen. Grinden mot trädgårdslandet är jag glad för. Skönt att ha helst stängt in dit. 

Gurkor och tomater morgnar och på sängen kan jag ligga igen när det kommer svalare dagar. 

Jag har Lugnet både som odlingshus och lusthus kan man säga. Vill ha lite "pynt" och sittplatser men samtidigt bra odlingsmöjligheter. 

Gillar att återanvända. Gammelfarmors skurbänk passar bra här. 

Arbetsytan är rejäl och praktisk samtidigt som jag gärna har lite "finlir" där för ögat. 

 Ja, det var några bilder från Lugnet.

För övrigt så...

• undrar jag varför barn numera inte kan åka tåg utan att se film i "padda" innan tåget ens börjat rulla? Vad är det för fel på tågupplevelsen? (tydligen var det till och med första gången flera av barnen åkte tåg överhuvudtaget)  Ska man ändå göra samma sak som man göra hemma kan man ju lika gärna vara hemma. Barn behöver inte roas med tekniksaker HELA tiden. Jag lovar! ;)
• kunde jag inte låta bli att göra en växtflytt. En klematis som inte alls mådde bra fick flytta i förrgår. Det kan liksom ändå inte bli värre för den för den mådde som sagt inte bra. 
• är det verkligen ingen fart i luktärterna i år. 
• hade ett fint nattregn inte varit ovälkommet här. Så torrt!

och Ronja hon fortsätter hitta rabatter att ligga i. "Lunden är ju ändå inte mattes favorit så det gör nog inget att jag vilar mig lite här en stund"

Ta det lugnt i värmen!

Ett varv i trädgården och hängmattemys

Vilket sommarväder vi haft!

Igår blev det inte någon trädgårdstid alls och jag känner abstinensen direkt. Därför började jag dagen med ett härligt varv bland mina blommor. 

Jag går ner för trappan och svänger höger, där börjar mitt trädgårdsvarv. En skön känsla i kroppen infinner sig. 

När jag kom fram till badkaret konstaterade jag att fingerborgsblommorna står som vakter runt karet. Det kommer kännas tryggt att bada där på semestern. 

Här på bryggan vid vår damm äter jag gärna frukost när jag äter ensam. Ja, ibland även med sällskap. 

Här i Lugnet ligger jag gärna och läser om det inte är tillräckligt bra väder utomhus. Så skön miljö!

Ja, det var några bilder från morgonens runda. 

För övrigt så...

• är det helt klart så att jag aldrig skulle kunna bli festfixare. Inte för att jag vill heller. Det är helt enkelt inte min grej att ordna tillställningar för många. Det blir inte så bra tycker jag. 
• är jag nöjd med att våra barn kan laga mat. Det blir gott och jag tror att de inser värdet i att kunna. 
• är jag nästan helt säker på att en av mina lila vallmo var av en helt annan nyans förra året. Som det är nu passar den inte alls in där den står. 

Avslutar med en bild som visar ganska tydligt hur vår söndag har varit, mestadels. 

Sonen och Ronja i, bredvid, hängmattan. Det är inte lätt att vara stor hund. Då får man hitta en egen stil för att kunna mysa med lillhusse. Tur att hängmattan hänger lågt. 

Mina val tar jag konsekvenserna av.

Dina val tar du konsekvenserna av.

Ha en bra ny vecka!

Svar på era frågor men inga fler läskiga bilder

Idag ska jag inte visa er några läskiga bilder men precis som någon skrev så visar jag för att jag hoppas att det ska leda till att någon mer börjar koppla sin hund. "Han är jättesnäll" sa mannen om hunden som anföll mig. Jo, säkert... Allt kan hända!

Hur som helst så har ni så många undringar (inte konstigt alls) så jag väljer att svara er såhär.

• Ja, jag polisanmälde. Polis skickades automatiskt till akuten när jag ringde ambulans. De väntade på mig när jag kom in till sjukhuset. De fotograferade och ställde frågor. 
• Ja, hunden lever och är tillbaka hos ägaren. Det fanns ingen anmälan tidigare och då är steg ett att hunden får munkorg och koppeltvång så snart den lämnar sitt hus (även på sin egen tomt alltså). Är det andra gången en hund biten eller anfaller så är det troligt att den avlivas. Alltså är det viktigt att anmäla om man blir biten, jagad eller liknande. 
• Ja, jag kommer få ekonomisk ersättning genom mannens försäkringsbolag. Man får för ekonomiska utlägg, förstörda kläder, inkomstbortfall och sveda & värk. Om ett år kan jag få ersättning för kvarvarande ärr och andra kvarvarande problem. 
• Ja, det gjorde alldeles fruktansvärt hemskt ont. En smärta som inte liknar något annat jag varit med om. Hunden är väldigt stark i käkarna och släppte inte taget förrän mannen kom ut och fick loss den. Jag kände panik eftersom ingen kom och hjälpte mig. Hur länge skulle jag behöva stå där, hållandes i en staketstolpe för att inte ramla omkull, med en tung hund hängandes i ryggen??? Det kändes som en evighet till mannen kom ut.
• Ja, jag är stolt över mig själv! Stolt över att jag vågar springa, över att jag såg till att träffa hundar väldigt snart efter att jag blev biten och över att jag väljer att hitta strategier för att jag ska våga. 

Här och här har jag skrivit om vad som hände. 

Avslutar med något vacker - en fingerborgsblomma. De är tidiga i år, som så många andra blommor. 

  

Fyra dagars ledighet gav mersmak. Skulle absolut kunna gå på semester nu. När jag kom hem idag och möttes av hängande tomatplantor och en del andra växter som även de var törstiga kände jag att jag inte har tid att jobba nu. En välbekant känsla vid den här årstiden. Jaja, jag har det hur bra som helst som bara har sex arbetsdagar kvar. 

Se till att du är chef över ditt eget liv :)

Sju veckor - kroppen är fantastisk

 Sju veckor går snabbt. På ett sätt känns det som att det var förra veckan jag blev hundbiten men på ett sätt känns det som att det var längesedan.
Jag är helt överväldigad över den omtanke många visat. Jag är kanske inte överväldigad över kroppen men väl imponerad. Kroppen är fantastisk på att läka! Ont har jag till viss del fortfarande av och till och svullnaden i vänstersida finns kvar. Den ytliga känseln i huden är borta från midjan och bak till ryggraden men det är sådant som tar tid - lång tid.
Ärren är fula men såren läkte utan att bli infekterade och det är jag glad för.

För sju veckor sedan. 

Igår (ärren efter klorna i sidan syns inte riktigt här)

Det är många som frågar om jag kan och vågar springa. Ja, det gör jag. Både kan och vågar. Jag planerar noga var jag ska springa för jag vill verkligen minimera risken att stöta på lösa hundar. Framför allt är det obehagligt att springa förbi hus/gårdar. Det är ganska rimligt att jag känner så. Det var ju från ett hus som hunden kom och anföll mig.

Stort tack till alla som visat omtanke, både kända och okända!

Åt rätt håll.

Äntligen mår Ronja bättre!
Igår fick jag köra till Helsingborg för att hämta hem henne. Hon hann bara vara hemma två timmar innan sonen fick bära ut en nästan livlös Ronja till bilen. Hon andades knappt och konstigt, hela kroppen drogs ihop i kramper, blicken var helt dimmig och hon lyfte inte ens på huvudet. Vi åkte till ett mindre djursjukhus som hade öppet då. Förmodligen var det en kombination av stark smärtpåverkan och reaktion på det starka smärtstillande hon fått. Hon repade sig under de timmarna vi var där (fick dropp och andra mediciner) och vi fick ta henne med hem igen.
Idag har hon varit piggare men så klart trött. Det får man ju räkna med. Jag blev mött av henne i dörren när jag kom hem och hon viftade på svansen. Helt underbart!
Tack till alla för er omtanke! :)

Annat som går åt rätt håll är kvällsljuset. Det har ju visserligen varit ljust på kvällen ett bra tag nu men ikväll blev det så uppenbart. Jag hade satt mig i soffan för att inte göra något mer ikväll (är lite trött efter de senaste dagarna kan man väl säga) när jag kom på att jag skulle fotografera blåregnet som blommar så fint nu. Klockan var nästan 21 och det var ljust nog för en tur med kameran! Härligt!

Vårt blåregn har aldrig blommat såhär mycket. Inte ens i närheten.

Milda vintern?

För övrigt så...

• är jag otroligt tacksam för att vi har försäkring på Ronja!
• blommar liljekonvaljerna nu. En doft som får mig att tänka på farmor. En av hennes favoritblommor. 
• får det gärna bli helg nu för min trädgård behöver mig.

Ta hand om er!

Vad skulle jag göra?

Vad skulle jag göra utan trädgården? Var skulle jag hämta lugn, ro och energi? Var skulle jag känna mig kreativ?

Vad skulle jag göra utan träningen? Vad skulle få mig att känna mig stark i både knopp och kropp? Vad skulle ge mig den positiva kicken?

Vad skulle jag göra utan min älskade man? Vem skulle förstå mig? Vem skulle trösta? Vem skulle ge mig värme? Vem skulle ge mig trygghet?

Jag har känt stort behov av både lugn, ro, energi, fysisk och mental styrka, kicken, förståelse, tröst, värme och trygghet under den senaste månaden och jag vet precis var jag kan finna det jag behöver. Jag vet vad jag har och jag vet vad jag behöver. 

Skönhet och väldoft i trädgården skänker mig både ro och energi i en bra mix. 

I natt fick jag även anledning att ställa mig frågan: vad skulle jag göra utan Ronja? 

Älskade underbara Ronja blev så sjuk i natt att vi var rädda att förlora henne. Livmoderinflammation visade det sig. Jag misstänkte det direkt och vi åkte 12 mil enkel resa mitt i natten för att rädda hennes liv. Nu är hon opererad och vi håller tummarna för att vi får åka 12 mil enkel resa imorgon för att hämta hem henne för vidare återhämtning i trygga hemmiljön. 

Underbara älskade Ronja!

Jag längtar till jag hittar dig i rabatterna igen. 

För övrigt så...

• är mat, sömn och återhämtning väldigt viktigt för att kroppen ska kunna ta till sig träning och hålla sig frisk. Många träningspass är inte vägen till "stark och snabb" om man sen inte sköter sig hela vägen. Balans!
• brukar man ju prata om att "i nöden prövas vännerna". Ja, så är det nog och det var väl ungefär som jag kunnat tro. 
• behöver fina vänner inte vara sådana man träffar titt som tätt (men det kan vara det också). Vissa bara vet man var man har ändå och när man väl ses är det alltid lika varma och betydelsefulla möten. Oavsett om det är för en trädgårdsträff, ett träningspass, en fika eller bara helt apropå. 
• förstår jag inte hur det inte kan vara brottsligt att göra sig skyldig till ett brott. Måste nog få reda ut det där.

Så, nu laddar jag om.

Detta hade jag inte heller räknat med (inte så mycket trädgård, bara lite)

Scillorna i badkarsrabatten var oväntade men ändå inte alls så oväntade som hunden som anföll mig i söndags morse när jag var ute och sprang. Jag har inte haft vare sig lust eller ork att skriva här och inte heller att läsa hos er faktiskt. Jag blev illa biten i ryggen och magen och ena knäet ser ut som en mindre boll (knäet slog jag förmodligen rakt i asfalten). Allt gick så snabbt och alla mina planer för veckan och våren passerade i hjärnan och försvann, snabbt.Jag kände dödsångest för första gången i mitt liv och jag kan lova att jag absolut inte kände mig redo för att dö. Kraft fick jag från jag vet inte var. Jag kämpade för fullt och höll mig klar i huvudet hela tiden, handlingskraftig.  Jag går nu som en skröplig 90-åring, sitta är också svårt men lite lite mer möjligt idag än igår, läggs om och spolas i betthålorna varje dag, förbandet fastnar i såren = grymt ont, pendlar mellan att vara ledsen och att vara arg, sover lite och illa... jag mår helt enkelt skit just nu men såren läker som de ska så jag försöker vara glad för det. Tänker också att det hellre får vara jag än ett barn och hellre jag än mina egna barn även om de är vuxna.

Idag lyckades jag ta mig ut i Lugnet och det var underbart. Där blommar nu två aurikler och det är två mer än förra året då ingen alls blommade.

Så svårt att få fokus på de mörka auriklerna. Alltid likadant.

Två blommande aurikler idag

Nu ikväll kunde jag gå ett helt varv i trädgården med kameran. Visserligen bara bilder tagna i ståläge för jag kan inte böja mig ner så lätt men bättre än inga bilder alls.

Här i trädgårdslandet hade jag tänkt tillbringa flera av mina lovdagar. Blir nog inget av med det... Problemet är inte att jag inte hinner så mm, det hinner jag så småningom. Nej, det är ju så himla roligt att trädgårdera. Jag hade ju sett fram emot det så himla mycket. 

Katsuran är så underbart fin just nu. 

Fin är även buketten som kom med bud idag. Gör sig bra i köksfönstret :)

Ranunkler och tulpaner är ju hur fina som helst tillsammans. Tack C, P, J och R!

Vi får väl se hur det blir med inlägg framöver. Förhoppningsvis kan jag gå ett varv eller två även imorgon och då återkommer jag kanske.

Var rädda om er och tro aldrig att ni kan lita på era hundar till fullo. Hundar ska  vara kopplade eller inom stängt/inhägnat område (såväl stora som små)! De kan vara hur snälla som helst 99 gånger av 100 men du vet aldrig när något oförutsett händer. Jag tror inte att någon hundägare vill ha på sitt samvete att deras hund orsakat skador och lidande för en annan människa. Hunden som anföll mig var enligt ägarna hur snäll som helst och har aldrig gjort något liknande. Plötsligt händer det...