Förberedelser inför helgens skördemarknad

Äppelplockning

kakbak
blombuketter
pumpor i massor
surdegar
tomatskörd.
Och grisarna tränar inför helgens tävling...

Marsipanfrukter

Nära dammen, granne med änder o sothöns står ett litet sandpäronträd o gömmer sig, dess frukter är alldeles äppelrunda, inte så stora, guldgula. Kumoi heter sorten. Och att smaka på dom ger en märklig upplevelse, mitt i krispigheten så klingar det till som av den goaste marsipan. Den är helt enkelt underfundigt god, i synnerhet om den får ligga till sig några dagar.
Tänk om man kunde få fram många av dom, då vore lyckan gjord tänker man gärna. Men hittills har de inte uppvisat så jättestor bördighet, och asiatiska sandpäron, eller nashi, är väl hursomhelst inte skapade för kyliga länder direkt.
Den ringa skörden gör att man får dela på frukten. Ett kumoi och alla i familjen får varsin smakbit o alltid blir det samma förvåning - den smakar ju faktiskt marsipan...

Lyckoklöver

Man kan faktiskt bli hellycklig av en klöverodling. Så enkla o självklara o vackra sticker de upp sina raffinerat väldoftande blommor, lika lockande för såväl humlan som för odlaren.

Och de frodiga bladen, som snart ska gröngödsla marken till gagn för maskar o allt jordlevande, förbereder jorden för nästa års grönsaksväxande.

Klöverväxterna är helt enkelt i sin enkelhet bara självklara i en levande, ekologisk, trädgård.

Favoriten är kanske ändå perserklövern som varma dagar skickar iväg parfymerade vindpustar av väldoft.
Den vill man ha växande lite här o där i trädgården, inte för långt bort...
Perserklövern, som är ettårig, övervintrar alltså inte utan på våren kan man odla som vanligt utan att ha den som ett ogräs i grönsakerna. Perserklöver får också en imponerande bladmassa som måste klippas ner några gånger under en sommar.

En annan nästan lika oumbärlig klöver är inkarnatklövern (kallas också blodklöver) som är toppigt röd o tilltalande.
Här växer den ihop med vitblommande bovete o blå honungsfacelia.

Att få gå genom en klöveräng o få ta del av all frodighet (och i tanken nästa års frodighet) kan verkligen få en att bli, ja, lycklig!

Godmorgonkrasse

Äntligen börjar vattenkrassen få leva ut sitt verkliga jag i den lilla bäcken mellan dammarna. Nu när sommaren tagit några steg mot höst, när nätterna blivit rätt så kyliga medan dagarna fortfarande är härligt ljumma, då verkar vattenkrassen trivas som allra bäst. Då sträcker den ut sina mjukt rundade blad som för varje dag blir större o större medan det kalla källvattnet rinner runt rötterna.

Senaste tiden har vi rensat stenkanalen o tagit bort större växter som skymt ljuset, vass o kaveldun, rosendunört o fackelblomster har fått ge vika. Och det känns nästan som att vaska efter, ja guld kanske.
Där i lilla källvattensbäcken finns plötsligt en fantastisk bladgrönsak som sätter sin smak på hösten; vattenkrassesoppa med ägghalvor,
krasseomeletter, blandad i sallader eller i ensamt guldmajestät på tallriken bredvid biffen. Mmmm...