Snart semester = sysugen

Jag jobbar min sista vecka och sedan har jag semester. Det ska bli så himla skönt! För även om jag just nu trivs otroligt bra på mitt jobb och tycker att det är kul att gå till jobbet så ser jag väldigt mycket fram emot semester - vi har ju så fantastiskt fint i Sverige på sommaren. Och kanske är det semesterlängtan i kombination med att jag verkligen gillar mitt jobb och mina kollegor och redan nu ser fram emot hösten på jobbet som gjort att jag de senaste veckorna faktiskt har ägnat lite tid åt maskinerna.

Som jag tidigare nämnde så har jag i stort sett köpt barnens alla sommarkläder i år. Jag mäktade helt enkelt inte med att känna mig tvungen att sitta framför symaskinerna bara för att sy baskläder. Vilket bra val! Nu känner jag mig inspirerad att sy sånt som jag vill bara för att och jag är väldigt sugen på att testa nya modeller. Här är en modell på klänning med besparingar och fickor som jag ville testsy. En del justeringar på mönstret behöver jag göra men på det stora hela är jag nöjd. Sedan kanske randigt tyg inte är att föredra när man syr den här modellen, mönsterpassningen blev usel... Klänningen har lite loose fit och jag tänker att den kan vara skön att ta på sig efter ett bad. Tanken är att klänningen ska kunna kombineras med ett par leggings i det blommiga tyget. Sedan jag sydde ett par leggings till mig själv i just det tyget har snultran tjatat om ett par egna. Det har gått några månader så det är kanske dags att sy dem nu.

Kalasklänning

Till skillnad från makrillen är snultran väldigt bestämd av sig när det kommer till kläder. Hon vill väldigt gärna ha klänning och jag är ju inte så mycket för gulligull och sockersött, så jag försöker väl att undvika den linjen. Men så tänkte jag att det kanske var dags att tillmötesgå den bestämda damens önskan om en fin kalasklänning när hon skulle på födelsedagskalas hos en kompis för ett litet tag sedan.

Jag tänkte mig en lätt och sval sommarklänning i mjukt vintagepåslakanstyg. Men jag är inte så van vid att sy den typen av klänning så jag visste knappt hur jag ville att den skulle se ut eller sitta. En enkel skulle det vara. Och inte för sockersöt. För att göra det enkelt för mig utgick jag från Meedom form 1,5 i stl 92. Med knäppning i ryggen och infodringar med vit snedslå i hals och ärmar.

Nu i efterhand kan jag konstatera att den är lite väl bred över axlarna. Men å andra sidan så kommer hon att kunna använda den länge. Klippte ut liv och kjol i samma tyg, men eftersom jag klippte ut innan jag funderat klart så blev bakstycket fel. Men hur mycket fel det var fattade jag inte förrän jag sytt ihop i stort sett hela livstycket, och då orkade jag inte sprätta. Och inte räckte tyget till ett nytt livstycke. Nähä, det blev till att ta en stuv bäckåbölja och det blev väl helt ok. Inte som jag tänkt mig men ok.

Sen var det det här med sockersöt. Om jag inte vill ha en sockersöt klänning, varför sätta en spets nedtill? Ja, inte vet jag. Jag skyller på att det var så länge sen jag sydde nåt att jag inte kunde hejda mig. Snultran blev i alla fall nöjd och det är kanske huvudsaken? Även om jag kanske inte tyckte att det var snultran style på kalasklänningen så kände hon sig väldigt fin.

Själva modellen kan jag nog tänka mig att sy igen. Lite nättare över axlarna, lite mindre vidd i kjolen och med lite kaxigare tygval.

En karamell i bloggtorkan...

Jag tänker inte ens komma med några ursäkter till varför det blir blogguppehåll. Inte ens bloggalmanackan orkar jag hålla liv i. Men det är så det är. Shit happens!

Den här lilla förklädesklänningen är en av mina favoritmodeller. En riktigt retroklassiker Söt att ha över en body/tröja och funkar över flera storlekar. Och så är den helt vändbar!! Blir den lite smutsig så är det bara att vända på härligheten och vips så har man en ny outfit. Just den här klänningen sydde jag till en vän som hittat det underbara grönblommiga tyget på loppis. Jag fodrade med ett stormönstrat blåblommigt från ett påslakan som vi hade hemma när jag var liten. Å vad jag tycker den blev fin! För mig är det skönt att ibland få varva trikåsömnad med sömnad i vävt tyg. Att vara noga och pressa med strykjärnet och putsa sömsmåner.

Må gott i vårsolen allihop!

Näst sista dagen... Eller: hjälp - jag måste tömma fånen!!

Idag gör jag min näst sista dag på jobbet. Känns både märkligt och rätt så skönt. Mest skönt - jag ser verkligen fram emot att börja på nya jobbet! En sak som känns märklig är att jag måste tömma telefonen på alla mina bilder eftersom jag lämnar tillbaka den till jobbet. Iiiiiiihhh - jag måste tömma min fån på bilder!!! Inte för att jag använder mig särskilt mycket av mina bilder i telefonen. Men jag gillar att de finns där. Utifall att. Om jag vill visa någon bilder på huset. Eller på mina barn (fast när jag skulle visa bilder på mina barn i förra veckan så insåg jag att jag mest har bilder på allt annat än mina barn...). Kanske dags att tänka om.

Jag hittade t ex bilder på två nästan likadana klänningar. Den övre, med svarta kantband, är till snultran som jag ännu inte bloggat om. Den syddes för ett bra tag sedan nu och har redan kommit till användning. Anledningen till att jag sydde den var att snultran blev så avundsjuk när jag sydde den här bodyn... Hon blir väldigt lätt avundsjuk om jag säger att jag syr till någon annan och hon vill gärna ha likadana leggings som jag syr till mig. Jag som inte är så mycket för syskonmatchning eller mamma-dotter-matchning får nog inse att vi inte kan komma undan det.

Klänningen med röda kantband och knäppning i raglanskärningen sydde jag som min del av ett byte med en jätteduktig hemmapysslare - pysselpralinen. Jag följer henne på Instagram och föll pladask när hon innan jul visade ett gäng skärbrädor hon tagit fram. Så jädrans fina att jag genast mailade henne för att höra om hon var intresserad av ett byte. Och jodå! Bilden är densamma som jag publicerade på Instagram och nu såhär ser den ganska dassig ut i jämförelse med snultrans klänning. Men det är som sagt bara filter!

Eftersom tyget är så pass mönstrat så valde jag att sy enkla klänningar utan krusiduller och jag är verkligen supernöjd. Klänningen till snultran blev tyvärr lite trång i halsringningen, men det löser sig med lite våld...

Prickigt!

Hmmm, nu var det ett tag sedan jag egentligen visade saker jag sytt. Det har sytts en del, framför allt till mig själv men också till barn. På Instagram lägger jag ibland upp mer snabba bilder eller detaljbilder på sånt som är på g. Kika gärna där om du är nyfiken. Jag vill dock poängtera att på Instagram samsas sybilder med bilder från min vardag.

Snultran har fått påfyllning i byrån med flera klänningar. Det är bara tajts som gäller (ni som har läst tidigare - JA, jag har kapitulerat inför faktum!) och då tycker jag det är finare med tunika/klänning än med tröja till. Ett par klänningar har jag redan visat. Just nu är jag i en svartvit period - jisses så mycket svartvita och grafiska tryck jag köpt på sistone. Det finns många planer för dessa tyger och snart kommer jag nog att skrida till verket. Men eftersom svartvitt kan bli lite trist till barn så gör jag mitt bästa för att införa lite färg. Som här där jag använta turkost till fickpåsarna. Det blir så mycket roligare på en gång!

Jag har beklagat mig innan, men nu på vintern så är det svårt att hinna ta de där fina bilderna i dagsljus. Jag tar ju dessutom nästan alla bilder uteslutande med mobilen numera (även om finkamera finns...) eftersom det går snabbt att lättbearbeta mobilbilder med hjälp av appar. Tyvärr så blir ju kvaliteten på bilderna därefter. Men jag har kommit fram till att om det ska bli något bloggat överhuvudtaget så får ni hålla till godo med ofrilagda mobilbilder.

En Pelle-tröja

Bytte till mig en bit av det här fina tyget av Brallan. Det är en ganska tunn bomullsjersey och passar därmed kanske bäst till ett sommarplagg. Var lite på sommarhumör i helgen och då klipptes denna tunika/klänning till.

Att jag sydde fel storlek i de förra klänningarna för att sedan inse att det inte blev så tokigt, gjorde att jag valde att sy samma storlek igen. Men utan sömsmån. Är det inte konstigt att man ibland fastnar i en storlek?! Jag har använt stl 86 till snultran hur länge som helst! Men eftersom stl 98 uppenbarligen funkar så är det kanske dags att lämna stl 86 bakom sig...

Som liten hade jag en turkos undulat som jag döpte till Pelle. Han var en rolig liten fågel med stora personliga egenskaper och vi hade honom i åtta år. Jag grät i flera dagar när han dog. Han föddes hemma hos en kollega till min mamma och jag minns så väl när vi var där och skulle välja vilken fågelunge vi ville ha. När Pelle, som då var en knubbig och dunig liten sak, tultade in i min raggsocka var valet givet! Så mitt hjärta bultar lite extra för detta tryck! Är lite orolig för att tunikan kommer bli nedfläckad i ett nafs bara. Tänk er sommar och bärmumsande i kombination med den här skapelsen - ajajaj...

Hej lila period!

Den här veckan har gått i vabbandets tecken. När första barnet äntligen är friskt så ringer fsk och det är bara att åka och hämta det andra. Just nu tar jag det mesta av vabbandet eftersom jag ska byta jobb i slutet av februari och har förhållandevis lite att göra på mitt nuvarande jobb. Men ändå.

Häromdagen när jag ändå var hemma med makrillen så klippte jag ut två klänningar i stl 86 - trodde jag. Tyckte att de verkade lite stora, men jodå, när jag dubbelkollade så stog det minsann 86 på mönstret! Eller inte. Jag har alltså vid två skilda tillfällen läst 86 fastän det stod 98. Ja, hur lyckas man?! Som tur är är det åt "rätt håll", snultran kommer ju att växa i dem. Jag kortade ärmen och satte lite längre mudd. Hon kan därmed använda dem redan nu, med uppvikt mudd funkar de bra. Rymligare än jag tänkte från början men strunt samma! 

Den lilarandiga klänningen med gula fickor är jag supernöjd med. Tuff och söt på samma gång. Den har kantband nertill som rynkar ihop den något. Hello Kitty-klänningen hann jag aldrig fota ordentligt.  Snultran ville ha den i morse så jag fick snabbfota den. Därför en mörk och lite suddig morgonbild. Klänningen är lite kortare fram än bak, annars inget märkvärdigt. Hade aldrig trott att jag någonsin skulle köpa något med Hello Kitty...

Tack för pepp!

Tusen tack för peppande kommentarer på inlägget igår! Jag har en formsvacka och tycker att "alla andra syr så himla mycket fint medan jag bara åstadkommer samma gamla vanliga och inte ens det ser bra ut". Dumt. Men vid 34 års ålder har jag lärt känna mig själv så pass att jag vet att jag med största sannolikhet återhämtar syglädjen. Och fram till dess har jag väl kommit fram till att jag bloggar om andan faller på.

Ni har rätt i att bloggen blir som en sydagbok och att det faktiskt är rätt kul att titta tillbaka på det jag gjort under åren. Gjorde en sådan tillbakablick igårkväll och fick mig både ett och annat skratt. Ojojoj, så det såg ut i början. Och tänk vad jag under åren har höjt ribban för vad jag tycker är lyckat resultat... Så hård man är mot sig själv egentligen.

Jag har funderat lite på varför jag bloggar. Till en början var det för att dokumentera det jag sytt och för att "skaffa" andra vänner bland sybloggarna. Det var innan facebook-eran. Många av mina gamla sybloggfavoriter har tystnat sedan länge och jag saknar den tiden. Men under åren har jag även hittat nya sybloggar med nya fina syvänner bakom.

Sedan kom tiden då jag startade min enskilda firma. Bloggen blev ett sätt att visa upp sig och försöka "ragga" kunder. Tanken på att ta snygga bilder och mina egna krav på att redigera alla bilder tog över. Att sy och blogga var min flykt från vardagen, min bubbla. Från ett jobb och en tillvaro som jag kanske inte riktigt var helt nöjd med. Jag tänkte sömnad dygnet runt. Det hände inte så mycket i min firma. Men jag smidde planer på hur jag skulle utveckla den. Sen.

Efter en tid blev det inte så roligt längre. Att driva enskild firma var inte min grej. Att sedan jobba heltid, vara tvåbarnsförälder och fru och samtidigt försöka utveckla en affärsidé blev helt enkelt för mycket. Där och då blev bloggandet ett dåligt samvete. Något som jag inte riktigt hann med, men som jag kände att jag borde. Jag hade ju tagit ett första steg och startat en verksamhet. Men när skulle jag utveckla de tankarna?

Sedan bestämde vi oss för att flytta från Bohuslän som varit vår plats på jorden i ungefär åtta år. Vi köpte ett nytt hus i Floda och blev "förortsbor". Lite av magin med makrill som varumärke försvann. Jag ville satsa på mitt nya jobb och det har jag gjort med råge. Framför allt de senaste nio månaderna. Detta har gjort att jag det senaste året inte haft tid och ork att sy och följa andra sybloggar i samma utsträckning längre, jobb och familj har gått före. Jag tog ett beslut. Den enskilda firma ska avvecklas. Det är inte okej med mig att min avkoppling ska vara något som jag ska tjäna pengar på. När ska jag hitta tid till det liksom? Jag syr och säljer GÄRNA något enstaka plagg då och då. Det är jätteroligt att få frågan om jag vill sy något speciellt. Men jag vill inte tjäna mitt levebröd på det. Och någonstans där tappade jag bort syftet med bloggen. Varför bloggar jag egentligen nu?

Om jag ska fortsätta att blogga så är det nog dags för en förändring. Tycker jag fick bra tips av Anna bakom bloggen Annas alster (kika in hos henne, hon är en pärla!) att hon vill läsa mer än "här är en tröja jag sytt" typ. Och jag tror nog att jag har ett behov av att lägga till en dimension till bloggandet. Ska blogginläggen var mer personliga?! Lite mer vardag - blir det trist och jobbigt att läsa?

När jag ändå bloggar kan jag lika gärna visa en tunika som syddes till snultran idag. Tunika - eller klänning som vi säger här hemma om allt som har ärmar men inte är en tröja - är det som gäller just nu. Livet blir så mycket enklare på morgonen då! Och jag har snöat in på knäppning i raglanskärningen. Det blir en fin detalj - framför allt då jag allt som oftast kör ganska simpla modeller utan krusidull. Raglan är perfekt på växande barn tycker jag. Plagget får längre användningstid om man samtidigt gör ärmen med mudd. 

Kram till er allihop som lämnade kommentarer på mitt förra inlägg - det är vetskapen om att ni finns som gör att jag vill fortsätta blogga!! Och tro inte att det hänger på om ni kommenterar eller ej, det spelar ingen roll. Det är inte det viktiga i det stora hela...

Sprätta och sprätta igen.

Jag och min cp är inte riktigt sams för tillfället. Från att ha fungerat perfekt så vill sig ingenting. Jag skruvar och rattar. Byter tråd och material att kanta med. Jag svär och ja, bland är det nästan så jag gråter. Vad är det som gör att den trilskas nu!?

Idag har vi mestadels varit inomhus pga skitvädret. Mannen i mitt liv har dock varit så underbart snäll att jag fått ensamtid med maskinerna - pussar till honom! Den mesta tiden tillbringade jag dock som sagt med att sprätta usla kantband. Till sist gav jag upp att försöka få till lite rynk i nederkanten av tunikan. Det blev bra ändå!

För nästan ett år sedan sydde jag den här tunikan till snultran. Den har jag verkligen tyckt att hon är fin i, även om jag inte varit helt nöjd med hur kantbanden har hållt både form och färg efter massor av tvättar. Nu ville jag sy något liknande, men lite tuffare som passar hennes personlighet. Snultran blev nöjd - hon gillar och känner sig fin i klänning. Och efter alla sura miner bakom maskinerna så är jag väldigt nöjd!

Hur tänkte jag nu?

Det började med att jag var sugen på att sy något i landskapstyget. När tunikan var utklippt blev jag sugen på att sy fickor. Så då klippte jag ut fickhål. Sen insåg jag att det var hemskt dumt gjort. På ett så mönstrat tyg blir det både rörigt och osynligt med fickor. De syns knappt och blir på samma gång ett störande inslag. Dumt, dumt, dumt. Men när skadan redan var skedd så fick jag försöka göra det bästa av situationen. Inte det snyggaste jag sytt, men inte heller det fulaste...

Men varför?

Visade ju en tunika som var stor i modellen och som jag inte var helt nöjd med. Efter provning tycker jag fortfarande att den är lite väl bred och framför allt stor i ärmarna. Och så visar jag här en till i samma modell. Varför, kan man ju undra?

Jo, jag hade en tillklippt redan och sedan har jag som inställning att man alltid ska prova två gånger innan man dömer ut en modell. 

Den här gången gjorde jag mudden i ärmarna smalare och bara det gjorde saken bättre. Fortfarande lite för bred, men det funkar ändå nu på sommaren. Dessutom gillar jag färgkombon. Men jag tror inte det blir fler av denna modell.

Till stjärnflickan

Mitt varma barn behöver påfyllning i byrålådorna nu när det snart (?) blir varmare. Mitt svalare barn behöver också påfyllning. Som vanligt ligger jag två steg efter ungefär. Är det inte konstigt att man aldrig ligger två steg före nån gång?! Tur att såna här klänningar är enkla att sy. Det kommer bli fler sådana. På min att-göra-lista står även rymliga muddisar, kortärmade klänningar/tröjor till snultran samt linnen, t-shirtar och shorts till makrillen. Och jeans till makrillen. Och jeans till min systerdotter. Och så vill jag sy en del till mig också... Å så var det den där nyfödingspresenten som jag tänkte fixa. Funderar på hur jag ska prioritera - de fina sommarkvällarna på altanen är ju inte fy skam de heller!

Bättre nu?

Jaha, så var jag återigen inne i en blå och röd period. Tycker väldigt mycket om denna färgkombo, även om min man tycker att det blir lite för amerikanskt i hans smak. Men jag kan ju inte lyssna på min man jämt... I alla fall så tycker jag väldigt mycket om prickar och dessa blå prickar är väldigt fina ihop med rött. Onekligen.

Jag tycker att singoallor är väldigt fina. På andra barn. På min egen goa knubbsäl till dotter så har de en tendens till att se lite bylsiga ut. Snultrans första sommar sydde jag en singoalla i blå hjärtan, den var väldigt fin - men inte på snultran. Så den såldes iväg. Förra sommaren sydde jag singoallor i vävda vintagetyger. De blev riktigt fina och med gummistövlar och solhatt så blev även lilla knubbsälen söt i dem.

Nu tänkte jag prova att sy i trikå igen. Och nja, jag vet inte om det blev riktigt så bra som jag hade hoppats på? Kanske skulle jag låtit bli att sätta resår i ärmsluten? Sak samma, den får stanna här hemma för den är inte helt perfekt på avigan med alla sömmar och stickningar... Fortsättningsvis blir det singoallor i vävda tyger. För klänningar i trikå har jag andra favoritmodeller.

Klänning söker nytt hem!

Den här klänningen var tänkt att bli snultrans påskklänning. Men eftersom 3/4 av familjen fortfarande är däckad i influensa så ser det inte ut som att det blir något påskfirande för vår del. Jäkla skit rent ut sagt. Årets början har varit jobbigt med mycket vab och egen sjukdom och vi hade verkligen sett fram emot en långhelg att bara göra roliga och mysiga saker ihop med morföräldrar, mostrar och kusiner. Men tji fick vi. Just nu hade jag velat slänga mig ner på golvet och bara skrika och gråta - fyyyyyyy vad less jag är på vinter och sjukdom. All ork är som bortblåst...

Jag orkade i alla fall sy ihop den här klänningen till snultran. Blev riktigt nöjd! Men när den väl var färdig så hade min man en väldigt skeptisk min. Han är inte direkt förtjust i sådana här tryck och eftersom jag tycker att det är viktigt att min man har lika mycket att säga till om när det kommer till barnens kläder så har jag bestämt att den får hamna i bloggbutiken.

Klänningen är sydd i ett återbrukat vintagetyg som är lite tvättpåverkat, men inte så att det stör. Den är helfodrad med ett gult vintagetyg med vita moln och knäpps med blå vintageknappar. Jag fick tyvärr aldrig prova den på min snultra, hon var inte samarbetsvillig... Men jag har tänkt att den ska funka från stl 92 och ett par storlekar upp. Kanske är den lite stor till en början.

Jag hoppas att någon annan tycker att klänningen är lika fin som jag tycker att den är och vill ge den ett nytt hem.

Klänningen är såld!

Inte min grej

Jag köpte för ett tag sedan hem fotoprint från SoS. Var rätt snabb på att sy en tröja i bilarna till makrillen och tänkte mig en rymlig sommarklänning till snultran i det här tyget. Men njaääääe fotoprint är nog inte min grej ändå. Så nu står jag här med en klänning i stl 92 (men som sagt rymlig i modellen så den passar säkert som tunika/tröja upp till 104 eller mer...) som jag inte tror att jag kommer att använda. Är det någon annan som vill ha den så är den till salu här.

Man tager vad man haver

Det var det här med stjärnor ja. Hade en liten snutt med röda stjärnor från JNY som räckte till framstycket på en klänning. Men vad skulle jag ha på resten? Efter lite rotande i tygskåpet bestämde jag mig för jeansjersey från Mjuka tyger. Jag är inte helt nöjd med kvaliteten på jerseyn, den noppar. Jag kan oftast acceptera att ett tyg bleks efter ett antal tvättar, men att det noppar får mig att tycka att det känns som riktigt dålig kvalitet. Men valet föll på den ändå. För att göra något speciellt med denna enkla modell gjorde jag knäppning i ena raglanskärningen. Blev riktigt nöjd. Hoppas den inte blir noppig alltför fort...

Stjärnor, stjärnor bara stjärnor

Snultran är som sagt inne i en stjärnperiod. Det ska bara vara stjärnor. Jag har fått börja kalla prickar för "stjärnprickar" för att få på henne prickiga kläder. För det råder nämligen stjärnbrist i byrålådan. Dessutom börjar mitt förråd av stjärntyger att sina. För att råda bot på den akuta stjärnbristen sydde jag två vanliga enkla a-formade klänningar. Men då tygerna bara räckte till framstycken så fick jag välja enfärgat till bakstycke och ärmar.

Jag hann inte ens fota den här klänningen innan den skulle användas, så det fick bli en snabb bild framför tvn i morse (jag försöker säga till barnen att man inte ska stå för nära tvn, men tror ni de lyssnar?). Färgerna är allt annat än rättvisande. Stjärnor på lila från JNY samt himmelsblå jersey från samma ställe. Kantade med samma tyg som i klänningen.

För att göra något speciellt så sydde jag ett snabbsprund. Men jag tror det var en dålig kombination att kanta med jersey för första gången OCH kanta ett sprund. Höll på att bli tokig på kantbandet och gav till sist upp. Resultatet av kantningen i halsen är således inte speciellt snyggt. Sömmen är allt annat än rak. Hade jag hållt mig till en vanlig rund hals hade det kanske funkat, men nu blev det verkligen inte snyggt i sprundet. Är det någon som har tips på att kanta med jersey?

Prickigt!

Snultran ÄLSKAR Pippi och när jag såg det här tyget (som är köpt på Jofotex) så fick jag värsta Pippi-känslan. På syträffen sydde jag en klänning av tyget. Mitt vanliga a-formade klänningsmönster med raglan som jag breddade fram- och bakstycket på rejält. Sydde veck fram- och baktill, kantade (med interlock som jag fick av Brallan) och fållade. Sedan skulle jag bara sy på två röda vintageknappar här hemma, men då blev den såklart liggande... Men så häromkvällen fick jag tummen ur att sy i dem. Jag har inte provat klänningen ännu, är lite rädd för att ärmarna är för långa... Men det får i så fall vara. Knapparna blev verkligen pricken över i - är så nöjd att jag sydde på dem!

Något nytt

Ikväll ska vi fira min mammas födelsedag. Kvällen till ära har jag sytt en ny klänning till snultran i mörkblå jersey med vita prickar. Inspiration till fickan har jag fått från sykompisen A med bloggen Brallan syr, men jag gjorde min ficka lite "bubblig". Nästa gång ska jag vara ännu mer noggrann och rynka ordentligt. Knäppning i raglanskärningen har jag sytt tidigare, men aldrig med bara en knapp (och resten ihopsydd) vad jag kan komma ihåg. Först hade jag tänkt att sy stickningar i raglanskärningen, men nu är jag väldigt nöjd med att jag lät bli. Tycker att fickan och den sneda knäppningen blir tydligare på det här sättet. Jag har tänkt använda grå pösbrallor i velour under, det är så fint till klänningar som inte är hellånga. Det tillhör ju knappast ovanligheten, men för mig känns det lite nytt med prickar och ficka.

God Jul!

Listan över vad jag skulle VILJA sy innan jul har varit lång. Det har dock blivit väldigt lite från den där listan som har sytts... I lördags kväll sydde jag klart ett par vanliga muddisar med fickor till makrillen (heja mig!) och igår fick jag tummen ur och sydde varsin julstrumpa till barnen (pluspoäng minsann!).

Sent igårkväll blev jag till slut färdig med en klänning till snultran (kors i taket!). Snultran är i en ålder när få kläder få vara rena någon längre stund, vilket innebär att de flesta plagg är fläckiga trots tvätt. Och att sätta på henne en fläckig tröja eller klänning på julafton, det går bara inte för sig. Vi bor bland ekar och tallar och här skuttar ekorrar omkring dagligdags. Vi brukar titta på dem ifrån köksfönstret och så sjunger vi "Ekorr´n satt i granen". Därför passar just denna klänning väldigt bra. När jag visade snultran tyget igår så utbrast hon "KOKOJ"!

Så nu kan lilla snultran vara fin på julafton i sin nya "kokoj"-klänning. GOD JUL till er allihop!!