Livets kontraster... så mycket glädje... så mycket sorg!

I natt, för 10 år sedan, satt jag med min då fyra dygn gamla son vid bröstet. Han var så liten, så liten. Idag är han en stor kille, lång och välvuxen för sin ålder. Då liten som ett mjölpaket och fick matas med sked för att få i sig maten.

Här i pappas famn...
Några dagar tidigare hade jag vid kontrollen hos barnmorskan fått order att så fort som möjligt åka in till sjukhuset för att sätta igång förlossningen, tre veckor för tidigt. Jag hade alla tecken på havandeskapsförgiftning - svullna fötter, äggvita i urinen och högt blodtryck. Än idag minns jag tankarna som flög genom mitt huvud - "Nej, det kan inte var sant! Jag har ju inte hunnit fixa färdigt allt ännu. Det går inte... jag har inte tid...."

Märkligt att man ofta tänker så irrationella tankar när man står inför en kris. Att det kunde vara fara för barnets och mitt liv hade jag ingen tanke på. Jag var ju tvungen att åka hem och fixa en väska med alla saker först. Den hade jag ju inte packat ännu... Mot löftet att åka in så fort som möjligt fick jag lov att åka hem och packa väskan, samt få med mig Maken till sjukhuset.

För att göra en lång historia kort så kom vi in till sjukhuset, fick vårt rum, tog alla prover, som visade sig vara helt OK, och började en lång väntan. De ville sätta igång förlossningen redan samma dag jag kom in, men bestömde sig för att vänta till lördagen. Då gjorde de första försöket, men det fungerade inte. På söndag förmiddag gjordes de andra försöket. Söndagkväll kl 19.00 gick vattnet. Sju timmar senare kom en liten kanonkula utfarande. Barnmorskan höll på att tappa det lilla barnet, vår son, i golvet. Inga handskar hann hon få på sig heller, vilket resulterade i en tårta till personalen dagen därpå. (En tradition de har på Linköpings universitetssjukhus - inga handskar vid födseln då bjuder man på tårta. Tyvärr gäller den inte paret som föder barnet. Det vore väl mer på sin plats, eller vad säger ni?)

Sonen var en liten kille. 46 cm lång och 2660 g tung. Han hade svårt att ta bröstet så han gick ner till nästan 2000 g. Det lilla knytet... men en stor kärlek. Större än vad man kunnat föreställa sig....

Du, den vackraste på jorden.
Du har inga tänder,
inget hår,
ingen midja
på din runda kropp.
Inga acceptabla proportioner
mellan huvud och bål.
Du kan inte tala,
bara drägla med din våta mun.
Och med korsögd blick
siktar du dåligt på dina
fumliga fingrar.
Med du är för mig:
Komprimerad skönhet och ljuvlighet.
Mitt lilla barn.

(Beda Wallström)


Så där satt jag alltså, natten mellan den 29:e och 30:e oktober, och försökte få min son att äta tillräckligt för att växa till sig. Tyvärr var min bröstproduktion inte likvärdig min storlek på bysten... och det har jag haft svårt att förlika mig med. Varför dra runt på så stora saker till ingen nytta? Som tur är finns det tillägg och med det fick vi mata dig med sked i början...

Åtta månader senare var det andra toner...en stor stark kille.
Plötsligt är det något som surrar och fläpper utanför mitt fönster. En helikopter... Det kan inte vara bra, minns jag att jag tänkte. En helikopter mitt i natten innebär en olycka någon annanstans. Inte bra. Gode Gud, vad som än har hänt, var med dem drabbade i sin olycka, bad jag. Jag skämdes nästan för att jag satt där med min lycka i famnen, trots att jag visste att det var nära att vi inte hade fått uppleva den. Men varför skulle jag få vara lycklig när jag visste att någon annan i denna stund var orolig, någon var skadad, kanske död.

På morgonen fick jag höra vad som hänt... Diskoteksbranden i Göteborg - över 60 ungdomar döda! Vilken ironi! Jag överlycklig för min levande nyfödde son, samtidigt som många sörjde sina döda och skadade barn. Den morgonen blev livets kontraster väldigt påtagliga - sorg och glädje... hand i hand.

Idag 10 år gammal...

Än idag känner jag med dessa föräldrar varje oktober. Jag ser på min son och känner en sådan lycka och glädje över honom. Samtidigt vet jag att andra föräldrar denna tid om året känner en enorm saknad och sorg över sitt eller sina förlorade barn.

Saknaden efter dig
sitter så djup.
Det är metkrokens
hullingar som lätt går
djupt in men aldrig
kommer ut av sig själv.
Jag hade trott att tiden
skulle klippa mig loss från smärtan.
Men nu vet jag
att den aldrig kommer
att göra det.
Den som fortsätter att leva
får betala sitt
julaftonsliv
med saknad och längtan.

(Beda Wallström)


I dessa stunder är jag extra tacksam för min tro... att det finns ett liv efter detta. Att vi en dag möts igen. Denna tro bär mig genom glädje och sorg. Det gör det inte enklare att förstå eller sorgen mindre... men det ger mig ett hopp...

Älskade vänner... var rädda om varandra. Vi vet inte vad som rymmer i morgondagen...


Låt oss tända ett ljus för alla förlorade barn....

... och ett för alla levande.

All kärlek till er...

"Det är lika bra att bli lycklig"

Idag vill jag dela med mig en liten historia som jag hämtat från en av Maria Scherers böcker - "Du är inte ensam". Maria Scherer fastnade jag för redan som tonåring när jag var en storkonsument av Damernas. Mode var mitt stora intresse, men mitt bland alla bilder hittade jag Marias kolumn. Det hade gått många år sedan jag läste något av henne, men förra året hittade jag denna boken på rea och slog till. Det är jag glad för...
Läs och begrunda...

"En parksoffa i Göteborg. Solen strilar genom gröna trädtoppar. Det är söndag förmiddag och staden ligger öde och sommartom. Några enstaka besökare kommer ut från den stora kyrkan.

Hon kommer emot mig, liten och ivrig i sommarkappa, hatt och vita nätvantar. Hon håller sin gamla psalmbok i handen och kommer strålande emot mig - full av livsglädje.

Vi sätter oss på den solvarma parkbänken och hon berättar om sin livsfilosofi. Hon är något så ovanligt som en alltigenom lycklig människa och jag vill veta varför. Hon är 82 år och tycker varje minut är ett spännande äventyr.
- Det är så enkelt, svara hon. Man gör ett val. Jag valde glädjen helt enkelt!


Hon ler sitt ännu så ungdomliga leende och säger rakt ut i denna söndags märkvärdiga stillhet:

- Jag har aldrig ställt mig på bekymrens sida! Jag bestämde mig istället för att ta tjuren vid hornen och överlista tråkigheterna. De hände mycket sorgligt i mitt liv - men istället för att sörja och gå under bestämde jag mig för att säga tack - tack till livet! Tack för nya erfarenheter! Alla andra klagade och sade ack - själv sade jag tack - och vägrade att ställa mig på bekymrens sida, säger hon respektlöst och fortsätter:


- En del tyckte säkert att jag var lite tokig - men samtidigt märkte de ju att det fungerade! Jag var lycklig och fylld av glädje trots svåra sjukdomar och motgångar. Andra var olyckliga trots hälsa, ungdom och framgång. När man tackar livet - och tar inget för givet - så bryter man det ondas cirkel. När jag hade praktiserat denna "metod" i några år, märkte jag att både olyckor och sjukdomar nästan helt försvann.

Och nu när jag börjar bli gammal vill jag bara dela med mig av detta som hjälpt mig så oändligt mycket. Börja säga tack! - vad som än händer. Och glöm inte att det alltid finns en djupare mening med allt som händer dig.


Hon skrattar glatt. Solens reflexer i hennes tunna glasögon. Ögonens blåa glädje - glada och unga. En lycklig människa. En som tackade vad som än hände, bröt den onda cirkeln - jagade fan på flykten - och aldrig någonsin ställde sig på bekymrens sida.


När jag senare körde hem genom det sommarvarma Göteborg ut mot havet, båtarna, badstränderna, semesterglädjen och musiken, minns jag att jag själv äntligen vågade tänka:


- Det är lika bra att bli lycklig..."



Av Maria Scherer, ur boken Du är inte ensam





Det är nog dagens utmaning till oss alla - Vågar vi vara lyckliga!?

Med all kärlek och värme önskar jag er ett lyckligt liv!