Fokusera innerligt

Tänkte skriva lite kort bara om hur jag upplever det här med att vara sjukskriven. Vi upplever det olika och på många vis också lika. Min chef sa till mig att jag gärna kunde komma och hälsa på, fika, träffa mina arbetskamrater om jag kände att jag behövde lite socialt. Jag har inte varit dit en enda gång på de här tre månaderna men flera av dem har jag pratat med eller varit i kontakt med på annat sätt. Tydligen enligt statistik blir många människor deprimerade eller av annan orsak får svårare att återgå till sitt arbete när de varit sjukskrivna några månader. För många blir det ett stort bortfall i den sociala biten och det håller jag delvis med om för min egen del. Jag har inte ett stort socialt behov och jag har flera vänner jag kan träffa om jag vill. Vänner utanför jobbet. Plus att jag har min familj och en sambo som ser och förstår. Det är väl där den viktigaste biten är. Att man får stöd och förståelse hemma. Tyvärr är det många som inte har det eller vänner. 

Jag känner ibland frustration och även att jag blir smått arg över att jag inte kan göra vad jag vill. Jag vill kunna arbeta med min kropp, måla, tapetsera och krypa på marken med kameran och fota utan att det känns som att jag håller på att dö kort sagt. Det är också en målbild som jag har, att jag ska bli i betydligt bättre form, att nacken blir bättre och huvudvärken mycket lindrigare. Jag har så mycket roligt jag vill göra. Det som är mina intressen och som får mig att må bra. Naturligtvis ska jag börja arbeta igen. Men det jag fokuserar innerligt på är att kunna börja göra det jag tycker om och orka med allt mycket bättre. För övrigt går det praktisera på en massa annat också. Innerligt fokuserande. 

Just idag när jag har hemsk huvudvärk och nacken känns som att den brutits av kan jag väl inte påstå att motivationen ligger på topp. Har börjat träning hos sjukgymnasten och det tar på kan jag berätta. Tyngderna är lätta men tillräckligt tunga för mig. Den här morgonen när jag låg i sängen och det bultade både i huvud och nacke tänkte jag - "Men hur ska jag kunna träna om jag blir så här, det går ju inte.."

Nu känner jag mig lite bättre och visst ska jag fara till träningen på måndag. Det är nog någon övning som behöver justeras till. Att få möjligheten att börja träna med kunnig hjälp är jag så tacksam för och jag är hoppfull. Hade tänkt skriva om hur jag som bara förhalat och skjutit upp det här med träning alla år en dag bestämde mig. Som att en lampa tändes. Men det tar jag en annan dag. 

Fick några kommentarer på mitt förra inlägg! Roligt!!

Ha det bra till den som kanske kikar in här! (Även du R som tidigt imorgon läser när du dricker kaffe och lusläser blocket) 

♥