2 advent

I år ser vår adventsljusstake ut så här. Den är väldigt speciell för mig och har fått vara med varje jul sedan jag fick den för fem år sedan.

Det var nämligen mormor som köpte den av mig, åt mig, på en loppis som jag hjälpte min mans dåvarande fotbollsklubb med. Jag tyckte den var så fin, och för att inte bara roffa åt mig den där jag stod, bad jag helt sonika min mormor då hon gick förbi min station. Tror hon gav trettio kronor.

Om fyra dagar är det fyra år sedan mormor gick bort. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, och med denna fina ljusstaken framme till jul blir minnet extra starkt. Älskade mormor, det är för dig som ljusen tänds...

De vi minns och saknar

Jag undviker halloween. Än så länge ber inte Elsa om att få klä ut sig och springa runt och tigga godis. Hon ville ha en pumpa så det har vi utanför dörren. Men den är hel, ingen spökig lykta. Alla helgons dag är ju en helt annan grej. Att minnas sina saknade nära och kära som inte längre finns med oss på jorden. Så de tände jag ljus för igår.

Back to work

Jag är tillbaka på jobb! Efter ett år och två månader sitter jag här och planerar som om ingen tid alls förflutit. Kärt återseende med kollegor. Ny dator. Alla har samma lika så min är märkt med en liten Salsavovve och döpt till Coco. Man måste döpa sin teknik här ;) två planeringsdagar och sen lite lov. Lagom mjukstart :)

Kärlek

Djur är bästa vännerna, det tycker både jag och Elsa. Det finns nog inget bättre söndagsnöje än ridlekis. Det skulle väl i så fall vara om något år när Elsa är mer van så att vi kan rida tillsammans. Men nu njuter vi av detta! Jag har varit uppe sen fem med Agnes. Helt galet det här med en timme hit och dit. Det tar flera veckor innan ungarna är inne i det.

Imorgon är det min första jobbdag sedan Agnes föddes. Det ska bli skoj att träffa kollegorna igen. Fast jag fuskade lite i fredags. Då var jag med på aw :)

Nähäpp! Dags att plantera lite fina vinterkrukor därute.

PS: Jag bloggade med mobilen, en ny app. Men det var alltså söndag när jag skrev detta inlägg, inte lördag! Hade av någon anledning inställningarna på stillahavstid!!?? Önskedröm? Nu ska det vara fixat i alla fall...

Det vackraste

Det vackraste i livet är gratis. För det finns väl få saker som är så härligt som soldis i oktober? De orangeröda tonerna i naturen, lite grönt kvar, solen som ger naturen sitt speciella sken. Oslagbart och alldeles gratis och alldeles nåbart, för alla som inte har ljusallergi (stackars dem förresten!). Jag har ju dessutom förmånen att få njuta prommisen med två underbara små och en hund! Älskar höstpromenader, de är nog de bästa promenader jag vet!

Fotografering

Det var lite stressigt i morse. Elsas tänder blev med nöd och näppe borstade, men håret struntade jag i. Det låg fint runt hennes ansikte ändå och hon brydde sig inte själv. När vi svänger in på parkeringen ser jag att alla är samlade mitt på gården, både barn och ledare. HELVETE, det är fotografering idag! Okej så hon blir fotograferad i oborstat hår och en alldeles jättesmutsig fleecetröja. So what tänker jag sen. För det måste jag ju tänka, det är redan för sent. Vi kommer sådär på pricken nio och jag skyndar henne att gå till de andra, det är visst fotografering idag, lite försök till klämkäck sådär. Och vi mammor får inte ens vara här så nu hänger jag upp dina kläder och så kör jag direkt sen. Okej? Hej då!

Jag springer upp och hänger hennes extrakläder, springer ner, slår en blick mot klungan där på bänken och hittar hennes vitblonda rufs mitt i. Hennes ögon möter mina. Jag kan inte tolka blicken... Är hon glad, ledsen, nyfiken??!! Äsch, slappna av mamman, den enda som bryr sig om hur fotot blir är du själv. Petig som du är. Med tanke på förra året då jag stod och flätade hemmes hår omsorgsfullt och valde ut den perfekta tröjan, och hon ser alldeles vindögd ut på alla bilderna (nån konstig skugga, fotografens fel!) så kanske det till och med blir bättre i år. När vi inte anstränger oss. Au naturel kanske är bäst!? Hon är fin hur som helst, min stora lilla tjej. Min fina Elsa. Hoppas hon får en rolig dag i alla fall. Men tänk om hon hade tandkräm kvar på kinden! SLAPPNA AV SARA! Men...

Två år, på båt till Donsö, alldeles jättevacker med rufs i håret!

I am my own special creation

Häromdagen när vi satt och pratade hemma hos R om utbildning, jobb och framtid fick jag frågan om vad jag skulle göra om jag fick göra om någonting. Jag behövde inte ens tänka, jag svarade på en millisekund: när det gäller ALLT i mitt liv vill jag inte ha det ogjort! Precis allt som hänt mig under hela mitt liv är det som har format mig och gjort mig till den jag är. Även utbildningar och arbeten, lyckade som mindre lyckade. Har ju haft en del psykopatiska chefer genom åren till exempel, men gud vad de lärt mig mycket om människor.

Min uppväxt har varit kantad av konstiga saker, vissa som jag inte skulle önska någon annan, men det är min uppväxt i alla fall och den vill jag ha kvar. Även om jag är lite kantstött så är det jag- med allt vad det innebär. Det som inte dödar det härdar och jag lever ju :) Ibland vet jag att jag beter mig på ett visst sätt för att jag varit med om saker eller för att jag är den jag är, och jag lär mig dagligen att förhålla mig till mig själv och mina tankar och min syn på mig själv (och mina föräldrar). Det är alla dessa händelser dag för dag som format mig, jag är den här personen för allt det som hänt och allt det jag gjort. Om jag inte kommit in på lärarhögskolan t.ex. vad hade jag gjort då? Skit samma nu är jag här.

Fråga mig då hellre vad jag vill göra i framtiden. För det kan jag bestämma över. Men dåtiden vill jag bara ha lärt mig saker av, inte önska att den vore annorlunda. För det är bra, även om det var dåligt. Förstår ni? Jag kan inte ta tillbaka något och det vill jag inte. Jag önskar dock att jag kunde träffa mig själv i 20-års åldern och säga: "Du, det är okej. Du får vara den DU vill. Du behöver inte forma dig efter vad du tror att alla andra tycker är bra. Du behöver inte låtsas eller göra dig till för någon. Gör dig själv lycklig så kommer du kunna göra andra lyckliga också." Det önskar jag att jag kunde säga till lilla mig själv då...

Men nu vet jag. Jag spelar inga spel längre. Jag är den jag är och har hittat en grundtrygghet i mig själv. Självkänslan är bättre. Inte bra, bättre. Men jag tar små små steg varje dag. Jag önskar verkligen att jag kan bidra till att mina barn växer upp med stark självkänsla, att jag kan ge dem redskapen. Att jag inte glömmer bekräfta dem för det de är, varje dag. Att de vågar vara sig själva och stå upp för sig själva. Inte tar nån skit. Inte klandrar sig själva när någon i deras närhet mår dåligt. Jag önskar dem det för det är värda det. Alla barn är värda det. Men ibland blir det fel, och då är det tur att människan är så finurlig att vi klarar resa oss igen. Och att vi har personer runt omkring som står när vi andra faller. Som fångar oss. Som hjälper oss tills vi kan stå själva igen. Så att vi kan gå vidare och vara vi- var och en unik!

Mors dag

Att vara mamma är unikt, även om så många är det. Det är en speciell känsla som inte riktigt går att ta på. Man älskar så det gör ont och vissa dagar känner man inte igen sig själv. Det finns ingen som kan göra mig så glad som mina barn, de är verkligen en gåva. Uttrycket "skaffa" barn är egentligen helt galet, men jag har nog själv råkat använda det ordet nån gång. Man "får" barn, de är en gåva. Det är faktiskt inte alla förunnat.

En dag när jag gäspade stort och sa att jag var trött på grund av barnen sa min fina vän: "Du har i alla fall barn att väckas av mitt i natten". Jag önskar henne barn mer än någon annan, hon kommer bli finaste mamman. För hon kommer bli mamma en dag, på ett eller annat sätt, det vet jag. Och hon kommer älska dem så det gör ont, och hon kommer gäspa för att hon inte sovit på natten. Och jag kommer le och tänka att hon förtjänar det ;) Båda delarna alltså. För moderskapet är ju så. Man älskar så det gör ont och man blir tokig av trötthet, omvartannat. Men inget utesluter det andra. Omtumlande.

Jag ska krypa ner nu, så jag får vila ögonen lite innan Agnes kommer över till mig. Imorgon ska jag byta planteringsbord till det nya jag fick i morsdagspresent. Och jag ska ömsint plantera om min pelargon som Elsa hittade i ett grönt hav av växter. Mitt i det gröna stack en illröd pelargon fram. Den hade hon pekat på och sagt: Den ska jag köpa till mamma. Kärlek :)

Skrangligt och charmigt förvisso, men snart utbytt. Benen kommer dock troligen att bli stommen till ett "utekök".

Bleu, bleu, l´amour est bleu...

..la mer

...les fleurs

...les belles yeux de ma petite fille

Det vackraste i livet får vi gratis. Se bara... Är det blåsippor? De växte i alla fall i vår trädgård i våras... Stranden finns i uuuunderbara Skagen, där vi var för snart fem år sen på vår bröllopsresa. Fem år... Shit vad tiden går fort. Jag vill dit igen. Älskar stället. Kanske för att det påminner om mitt "eget" älskade Simrishamn.

Ja, jag börjar längta hem nu. Inte för att vi inte har det bra där vi är, utan för att havet fattas mig. Såå mycket. Elle me manque, la mer... Jag saknar att ta hunden med mig, gå ner på "min" strand, och lyssna på havet. Det har alltid något att säga mig. Det renar mig alltid. Det fattas mig. Det blir aldrig samma sak på den här sidan Skåne... Nästa gång vi är hemma ska jag ta mig tiden. Att gå dit ensam, med hunden. Inga barn som överröstar, bara Poseidons kloka ord som viskar till mig (och en hund som käkar tång och döda måsar).

Min nya header gjorde jag utan att tänka på varför. Det bara blev så. Sen insåg jag det här med hemlängtan. Vi är ju hemma i Simrishamn ganska ofta, men då blir det liksom ingen kvalitetstid med bygden, bara familjen (vilket jag ju i och för sig är mycket glad för också!). Jag hoppas vi tar oss tid att njuta av "vårt" Österlen lite mer denna sommaren.

Rubriken på inlägget förresten- är inte det en refräng på en gammal schlager från typ, nittonhundrafrösihjäl? Rubriken på bloggen, det är bilder från stranden i Simrishamn, och en liten mysig gata där man skymtar vår coola stenkyrka långt i bakgrunden.

När livet stannar

"Så länge det flyter varmt blod i din kropp, så länge ditt hjärta slår, kan du förändra och styra ditt liv i den riktning du vill (utifrån dina förutsättningar)"

Den insikten delade Malin Sävstam med sig av ikväll på en gripande föreläsning. Oändligt mycket mer fick jag med mig därifrån och även om jag redan läst hennes bok känner jag att den kan vara väl värd att läsa igen. Jag minns att den fick mig att tänka och känna efter. Ibland behöver man det. Jag gick dit med mamma, det kändes bra. Det känns som vi delar nåt ännu mer speciellt nu, som bara vi förstår. Det känns bra. Alla borde läsa boken. Det unnar jag varenda kotte!

Bild från Adlibris

70-tal

När jag nu ändå är igång med mode måste jag bara..... WOW! Den här bilden från Elles jeansbilaga... Den ger mig såna vibbar, good feelings. Vet inte varför. Det kan vara för att kläderna påminner om hur mamma var klädd när jag var riktigt liten. Mönstrade klänningar och utsvängda byxor. Jag är född i mitten av 70-talet. Mamma var 17 år när jag föddes. Pappa fyllde 17 tio dagar senare :)

Jag minns en talangjakt eller nåt sånt som mamma var med i, tror det var i Kåseberga (alltså nu när jag skriver det verkar det så dumt att det var just där, jag har kanske drömt det, eller var det Skillinge, måste fråga mamma). I alla fall. Hon hade en hellång klänning i ungefär de här färgerna, liknande mönster. Det var inne då. Jag hade en likadan, åtminstone ungefär. Det är nog det enda vi nånsin har matchat varann med tror jag. Sen växte våra modesmaker isär kan man säga ;) Undrar om hon spelade gitarren då också eller bara sjöng? Aaaargh, såna diffusa minnen är både ljuvliga och himla irriterande. Vad är sant och vad har hjärnan geggat ihop under alla dessa år?? Med tanke på min barndom tror jag att jag romantiserat en del i efterhand för att lättare kunna leva. Men mer om det en annan gång kanske.

Quelle belle image, som sagt!

Lila del 2- INTE rosa!

"Jag kommer ihåg när Sara sa att hon aaaldrig skulle ha så mycket rosa på sina barn. Och så på dopet hade Elsa på sig helrosa, från topp till tå, hihi".

Ja hihi, visst är det roligt? Roligt att få äta upp sina egna ord. Ännu roligare att kasta dem över mig kanske den som säger det har, vad vet jag? Men någon slags upprättelse blev det kanske, kanske har man känt sig kränkt av mina "antirosa" ord när jag sade dem. Okej, men då är det bra nu i alla fall. Fast sådana reaktioner säger mer om den andra personen än det gör om mig egentligen, så jag ska inte lägga ner mer energi på det nu. C´est passé...

Något som inte var rosa på dopet var i alla fal dukningen, den var lila. Det var inte så lätt att få det snyggt med udda stolar och trångt så in i vassen. Men som sagt, finns det hjärterum så finns det stjärterum :) Jäklar vad tiden rullar på, det är ju flera veckor sedan dopet nu... Hjälp! Lillan har börjat med smakportioner och allt, så stor har hon alltså blivit. Jisses.

Men bara en sista sak angående det där med att tycka saker. Säg den mamma som innan hon var mamma inte har sagt och tänkt och tyckt saker som hon själv absolut inte tänkte göra själv när hon fick barn. När man är där så förstår man. Och ibland ler man åt sig själv och sina ord innan man blev förälder. Men att vara illvillig och lite retsam om det mot varann, näää, det smakar bara beskt, så sluta med det! Mammor, stötta varann och hav förståelse. I need it, you need it back!

Barndomens vintrar

Det sägs ju att man som vuxen har en tendens att försköna sin barndom något. En sak som jag kom på att jag gör är i alla fall att jag inbillar mig att jag tills nu hade vitare vintrar och jular när jag var liten. Är det fler än jag som känner så? Att det liksom var "bättre förr" då vi hade riktig vinter. Nu när vi har vårt vita vinterlandskap igen kan jag inte låta bli att undra om mina barn också kommer att tänka så. Att barndomens vintrar var bättre... Kanske är det så att det går i perioder, det där med vädret. Jag har inte gjort några större efterforskningar kring det, men när jag tänker efter känns det som att vi hade några rejäla vintrar när jag var liten, och sedan har vi haft en grå mellanperiod i många år, och nu är vintern "tillbaka" för ett tag igen. Hmmm...

Ja det var ju djupa tankar så här på trettondagen ;)

Idag skulle vi ha försökt ta oss till farmor och farfar i byn på Österlen, men snö och lite andra omständigheter gör att vi flyttar på det till söndag. De har ganska nyligen sålt sitt hus på landet, och det känns lite som om en bit av min barndom suddas ut på något märkligt vis. Det huset har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och det är en sorg att aldrig mer få vistas där. Ett tag funderade vi på att ta över det, men insåg att det skulle bli för mycket jobb med ett gammalt hus som inte renoverats alls vad jag vet. Framförallt var det fel tidpunkt för oss att ta över just nu. Nåväl, mina minnen kan ingen ta ifrån mig så de tänker jag bära med mig i mitt hjärta för alltid. Det gläder mig också att de som köpt huset är trädgårdintresserade så de ska nog ta väl hand om farmors rosor.

Nu blir det lite planering och förberedelser idag inför nästa söndags dop istället. Mat ska förberedas och frysas in, recept ska fixas och så ska jag hitta en god tårta/dessert. Ca 30 pers ska få plats i vårt lilla hus. Det har gått förr och finns det hjärterum finns det stjärterum :)

Nyårskrönika

Nytt år, nya drömmar. Men först en liten nostalgitripp tillbaka till 2010.

Januari

I mitten av månaden blir vi varse att ett nytt litet liv sakta ska börja växa i min mage. En underbar känsla och mysfaktorn infinner sig direkt i början av året. Nya utmaningar på jobbet där jag flyttade en våning ner och började jobba med våra yngsta, nollorna och ettorna. Vi trivdes bra med varann och dagarna flöt på.

Februari

Vinter och snö är en härlig kombination tillsammans med sportlov. Vi väljer att vara hemma under lovet och är hemma och myser mycket med levande ljus och vila då vi inte jobbar. K fyllde 36 år men vad är väl en siffra?!

Mars
Vårvinterförkylningar avlöser varann och bland andra små i-landsproblem ställs Elsas första cirkusbesök in. Jag börjar tillsammans med min fina granne K att gå på Zumba. En helt underbart rolig motionsform. Min vän tycker det är strongt av mig att gå på detta när jag är gravid, men jag äschar och tycker att jag och bebisen behöver motion. Mamma och J firar 20-årig börllopsdag. De kommer hålla ihop för alltid tror och hoppas jag :)

April

Vi går på ultraljud och ser vad som verkar vara en frisk liten krabat. Könet får vi inte riktigt se eftersom den ligger lite fel för det, men barnmorskan gissar att det är en flicka. Vi åker till styvfars vackra barndomsö Bornholm och firar hans mors 70-års dag. En mysig helg som jag kommer minnas länge.

Maj
Jag och Salsa går en kurs och det är underbart att umgås lite extra med min annars lite eftersatta stackars vovve. Zumban har jag fått ge upp för denna graviditet visade sig komma med foglossning och annat otrevligt. I övrigt mår jag och bebisen i magen bra och Elsa vet om och längtar.

Juni

Månaden då allt händer känns det som. Treårskalas för Elsa som får två söta kaniner, Malva och Sockergryn, i present av oss. Nu har vi ett helt zoo och det är djurstopp deklarerar min man väldigt tydligt. Hon har också sitt första barnkalas som går så vilt till att polisen kommer ;)Skolavslutningen är alltid lika välkommen i juni, man behöver vila upp sig och tanka ny energi. Detta årets avslutning bjuder på många fina minnen av våra duktiga elever som sjunger och uppträder i kyrkan. Vemod blandat med glädje, en äkta skolavslutning. I slutet av månaden är det dags för midsommar i ljuvliga Skarmansmåla med gänget. Vi fick en fantastisk helg tillsammans som alla kommer minnas länge med glädje tror jag :)

Juli

Härliga semestermånad. I början av månaden är jag och Elsa lediga medan K jobbar sina sista veckor innan semestern. Vi myser hemma en hel del innan det är dags att åka till ett av mina favoritsommarställen: Donsö. En skön vecka som tyvärr avslutas med regn och blåst, men vi har mysigt ändå :)

Augusti

Nu får vi veta bestämt att det är en liten flicka som ligger i magen. Jag känner mig lite tung när jobbet börjar i mitten av månaden, men får lagom betungande uppgifter så här i början av terminen och i slutet av graviditeten. Den lilla tjejen ligger dessutom i säte precis som hennes storasyster, och ett snitt planeras in i september.

September

Den 14 september kommer lilla Agnes till världen under ganska odramatiska former. Ett planerat snitt, vi stannar på BB i två dagar. Elsa är den stoltaste, finaste storasyster man kan tänka sig och vi kan verkligen tillåta oss att njuta av den första tiden med bebisen som visar sig vara den nöjdaste lilla krabaten på jorden. Tack alla som gratulerade på ett eller annat sätt. Denna månaden fyller jag 35 år och får en efterlängtad Kitchen Aid, nu ska det bakas och lagas mat med glädje och stil. För den är ju snygg också :)

Oktober
Elsa får bekanta sig med döden då den söta lilla vita kaninen Sockergryn dör utan förvarning. Hon begravs i trädgården med en teckning som Elsa gjort, och så sjunger vi för henne en sista gång. Nu går hon i djurhimlen och äter gott gräs varje dag. Min första kväll för mig själv (utan treåring och bebis) får jag på modevisning och fest på Vindåkra Gård med min fina vän R.

November

Vintern kommer tidigt och chockar oss alla. Snö och kallt redan i slutet av november, kommer vi då få en vit jul undrar vi. Julförberedelserna börjar så smått och jag förbereder en adventskalender till Elsa som senare istället blir en presentkavalkad som belöning då hon sover hela nätter i sin egen säng. Det går bättre och bättre.

December

Jodå, visst blir julen vit. Kanske vitare än vi önskat och det blir svårt att ta sig fram på vägarna. Vi hamnar i några missöden utan några större men. Jag tackar för att jag har en envis man. Vi firar jul i flera dagar på olika ställen och Elsa öppnar paket tills hon faktiskt säger att hon inte orkar öppna fler. Julen är lugn eftersom vi väljer att inte fara så mycket. Den årliga jultrippen till Skarmansmåla blir inte av då vi unnar oss att ta det lugnt och slippa alltför många jobbiga vintervägar. Ett litet uns av saknad finns det ju efter paradiset, men vi åker dit en annan gång, snart hoppas jag... Nyåret firas med ett decimerat gäng i år, och vi skickar en tanke till M som är nyopererad i sitt knä. Hoppas du snart kan dansa igen ;)

Så vad har då 2011 att erbjuda? Massor tror jag. Det gäller bara att grabba tag i sina drömmar innan de försvinner. Mitt nyårslöfte är att formulera en tydligare målbild för mig själv de närmaste åren, och fatta en del beslut som är viktiga för framtiden. I övrigt tror jag att året kommer att gå alldeles försvinnande fort, som det brukar när man har småbarn och en vardag som rullar på i rasande takt. Jag tänker fortsätta njuta av våra barn och vardagen, och ta vara på resten av min föräldraledighet. Tiden går, carpe momentum...

Inställt

Nu skulle jag ha varit på bröllop i Lerum. Stå i kyrkan och beundra den vackra bruden, njuta av god mat och fina tal, dansa snabbt och lätt med många, varmt och tätt med Kalle. Sova över på mysigt B&B. Men livet är fullt av bakslag och överraskningar, och Elsa som skulle varit hos sin mormor är sjuk och bör inte vara någon annanstans än hemma just nu med den febern och hostan. Hon har haft feber sedan förra fredagen.

Vi var hos läkare och det verkar "bara" vara en envis influensa. Jag är såklart glad att det inte är värre än så, men såå härligt det hade varit om inte... Nu gosar jag ner mig i soffan med en slumrig Elsa och väntar på Melodifestivalen istället, och hoppas att Kalle har roligt, och att han har några ljuvliga foton med hem imorgon. Passar på att njuta av bilder från vårt eget bröllop sommaren 06. Mmmm... mysigt...

Önskar er alla en skön lördag i kärlekens tecken. Kramar Sara ♥