Idag var Elvira och jag i stan och handlade. Jag såg vid ett tillfälle när jag kollade Facebook att en katt låg på vägen som går förbi vårt hus, fast enligt den beskrivningen vid en annan gata, en bra bit bort från oss. Dit går nog inte våra katter, tänkte jag. Jag hörde av mig till Håkan, som hade Levis hemma. Aslan går sällan långt från huset, så honom var jag inte så orolig över. Men sedan ringde min bror och sa att det låg en död katt alldeles nära vårt hus, han hade åkt förbi och sett den. Då blev jag lite orolig. Håkan hade dessutom inte sett Aslan sedan morgonen, han som alltid brukar vara hemma...
En stund senare fick jag av en kollega en bild på katten som låg död på vägen och blev då nästan säker på att det var Aslan. Bilden visade mest mage, jag behövde se ansiktet framifrån för att vara helt säker. När Elvira och jag kom hem tog vi med en sopsäck och gick och tittade. Mycket riktigt, det var vår Aslan. Lilla, dumma vännen, vad skulle du över vägen och göra?
Vi tog hem honom och begravde honom i trädgården, bredvid Lisa. Vi har gråtit mycket.
Min lillkatt! Igår tiggde han kyckling av Håkan, låg i min fåtölj och i min säng. Idag finns han inte. Det är så tomt! Shelly märker att nåt är fel, hon beter sig inte som vanligt. En inkännande katt som försöker trösta Elvira. Levis äter upp Aslans mat och verkar inte bry sig.
Måste dela med mig av lite bilder på vår knaskatt. Min bebis!
Första mötet med Aslan, som då hette Fry och bodde i ett jourhem.
Första dagen hemma!
Aslan har varit med mig under ett antal digitala möten under Corona-perioden! (Här försöker jag nog se på film, dock.)
Aslan ligger skönt i mitt knä när jag pluggar.
Min fåtölj var favoritplatsen, den la han ofta beslag på så fort jag reste mig.
Att sova i konstiga ställningar var något han var bra på!
Lilla gosekatten!
Sista kortet på honom i livet, från i torsdags kväll.