Jag längtar....

... efter långa stickstunder med ljudböcker och härlig musik
....efter tid för att starta nya spännande projekt
....efter att surfa runt bland alla stickbloggar och bara njuta av allt fint
....efter tända ljus
....efter att se avsnitt efter avsnitt av Gilmore Girls utan att bli avbruten eller "måste" lägga mig
....efter att gå på stickcaféer
....efter långpromenader med fikastopp

Förändring pågår

Det har den senaste tiden skett en stor förändring i mitt och mina barns liv.
Jag tycker mig redan märka en liten förbättring här hemma och jag hoppas att detta är början på lugnet och harmonin som jag så länge längtat efter och strävat efter.

Sedan någon vecka tillbaka är det bestämt att jag blir ensamstående mamma på heltid.
Barnen ska vara hos sin pappa varannan helg, fredag kväll till söndag kväll.

I veckan som varit har vi haft det lugnare. Färre bråk.
Barnen har varit barn.
Barnen har inte varit vrak.
Jag har kunnat jobba ännu mer med att leda rätt.
Prata rätt.
Räcka till.

Det är lättare när inte varje situation blir en kamp.

Nu ska det tilläggas att jag helt sedan november haft barnen i stort sett hela tiden. Men i och med att det nu är bestämt, så känns det på barnen som att något landade. Jag hoppas på fortsatt bättring. En familj som lever ihop. En familj som lever tillsammans.
Bråken kommer så klart alltid att finnas. Men förhoppningsvis blir det mer balans här hemma.

Jag har nyligen läst ut boken "Tankar för stressade mammor" av Katrina Kenison. Kan varmt rekommenderas. Hon skriver om så mycket av det jag tror på. Minska på aktiviteter och åtaganden. Vara hemma för att göra ingenting. Njuta av promenader med barnen. Stänga av tv och dator (hon drog det så långt att de kastade ut tv'n. Där är jag absolut inte, men ibland önskar jag att jag var det). Tystnad. Hon kommer med tips på enkla saker utan att man ska förändra hela sitt liv. Saker som är lätt att ta till sig. Saker som man som barn älskade men kanske har glömt. Det enkla, det lilla, det lugna.

Fast titeln borde har varit "Tankar för stressade mammor och pappor". ;)

The only way is up.
Jag hoppas att detta är första trappsteget uppåt.

Det blir som det blir

Det blir inte så mycket bloggat som jag önskar. Jag har haft planer på att blogga det färdiga från tjuvtitten i säkert en vecka nu. Dessutom har jag fotat fler Wip's för att berätta om, men det blir det inte heller. Vardagen tar tid. På helgen är jag trött. Och så lär det fortsätta ett bra tag framöver. Jag får helt enkelt försöka inse att bloggen blir nerprioriterad, och så får det vara. Det lättaste och smidigaste är onekligen att fota och skriva en rad eller två med mobilen. Det lär fortsätta så. Jag vill blogga för min egen del, framför allt för dokumentationen, men även för att det är kul. Men det blir som det blir, och så får det förbli!

God fortsättning på 2011!

Så är då det gamla året är slut och tyvärr måste jag säga att det är jag med. Det var ett händelserikt 2010 för min del och nu hoppas jag på ett lugnare 2011.

2010 var året då jag började leta lägenhet.
Det var året då jag packade kartonger, flyttade, bytte bank, målade och inredde.

2010 var året då jag jobbade med dubbla tjänster som säljkoordinator och marknadsförare på mitt nya jobb. (Sedan oktober är jag endast marknadsförare, och jag hoppas det så förblir).

2010 var året då jag gick upp från att ha barnen 50% till 65%. 9 dagar hos mig, 5 dagar hos pappa, 9 dagar hos mig, osv. Det var också året då barnen bytte skola.

2010 var året då jag var på Stickfest i Väst på Grötö på våren, och Stickläger i Norr i Övertorneå på hösten. Det var året då jag började göra tennarmband till mig själv, släkt och vänner. Och en hel del har det blivit sålt också.

2010 var året då min 6-åring blev 7. Hans oharmoni stannade kvar i kroppen och det blev därför också året då jag tog kontakt med Bup för hjälp. (Ett samarbete som fortsätter på nya året).

2010 var året då min särbo Jonas och jag åkte till Rhodos på två veckors semester med 6 barn (hans fyra och mina två). Det blev en fantastisk resa med mängder av minnen och långt över förväntan.

2010 var också året då vi åkte till Kanarieöarna (Gran Canaria) 4 familjer för att fira födelsedag.

2010 var året då jag kom närmare min Jonas och det är jag så glad för.

Jag lägger mängder av frustration, tårar och bråk bakom mig och ser fram emot ett ljusare 2011. Jag har inte något ledord för 2011 som jag haft de senaste åren. 2008 hade jag: sluta spring. 2009 hade jag: prioritera. 2010 hade jag: acceptera och hantera. Jag bär med mig alla dessa och hoppas på ett nytt år med frid och lugn. Med kraft och kärlek. Med många sköna stunder och harmoni i min familj. Tack alla som stöttar mig i de jobbiga stunderna. Ni är guld värda!!!

En riktigt God fortsättning på året önskar jag er alla kära bloggläsare!!

Nu ska jag njuta årets första semla, en kopp kaffe och massor av stickning i soffan!

En vind i rätt riktning

Läste en bra artikel. Så många sanna ord.

Oj vad han har rätt. Men Oj vad svårt det kan vara ibland.

Jag har definitivt märkt att är jag pigg och glad. När livet går i rätt riktning. När inte för många runt mig bråkar. När jag är inne i ett positivt flow. Då tänkar jag så där rätt. Då vet jag att det är jag själv som bestämmer hur mitt liv ska bli. Jag kan se att det finns en mening med det som händer. Och jag väljer själv hur jag ska reagera och förstå.

Men när det blir för mycket. När tröttheten svämmar över. När all energi är som bortblåst. När barnen bråkar och kollegorna stökar till det. När ex hit eller dit stör min vardag. När jag knappt orkar gå upp på morgonen. När jag knappt orkar flytta mig från soffan till sängen på kvällen. När dagen är jobbig nog som den är och man tappar ut barnens pärlor över hela golvet. När allt känns övermäktigt. Då är det svårt. Då har jag svårt att se att jag kan välja själv hur jag kan reagera. Då lyssnar jag på den här. Och fattar ingenting.

Varför känns det som att det alltid måste vara så svårt och jobbigt för att man efteråt ska få känna sig glad och lycklig?

För att musiken består av både svarta och vita tangenter.

Jag letar förklaringar. Jag behöver förklaringar. För mig blir det lättare då.

Idag startade jag dagen med att sätta på kaffe och sedan ta en promenad ute i skogen. En strimma sol kom ner mellan träden. Det doftade underbart vår. Efter det kändes det underbart att komma in och väcka barnen och starta dagen.

Jag har varit väldigt väldigt trött väldigt väldigt länge.
Jag tror inte det är över. Men idag känner jag en vind som blåser i rätt riktning.

Lyssnar på "Stunder som den här" och följer med vinden.
Och tänker att livet är ganska underbart ändå ibland.

Tror jag.

Lite reflekterande så här på annandagen...

Så var påsken slut för denna gång och jag reflekterar lite över mina ledord för det här året. Det är så mycket man kan styra själv här i livet, men det är också mycket man måste välja att lära sig att acceptera.

Ibland stretar helt enkelt livet emot, trots att man själv tycker att man har huvudet flera decimeter över vattenytan. (Livet i detta fall kan t.ex översättas med relationer av olika slag och därmed människor av alla sorter. Det kan vara egna barn, vänner, ex till den ena eller den andra eller ny till ex m.fl.).

Nu hänger ju väldigt mycket ihop här i livet och letar man finns det förklaringar till det mesta. Men framförallt måste jag lära mig att inse att det är som det är - och det bästa man kan göra för sig själv är att acceptera och vända blicken åt ett annat håll. Typ framåt. (När det gäller barnen är det mer acceptera och trösta som gäller just nu, än något annat). Vilket i många fall är vansinnigt svårt. Men det borde ju gå. Jag ska i alla fall fortsätta att träna på det.

Många är som de är och kommer aldrig att ändra på sig.
Mycket har hänt och det som har hänt har hänt. Det kan inte heller ändra på sig.

Varför göra livet mer komplicerat än det är?

För min del tänker jag välja att hantera genom att inse att det är inte jag.

Jag gör så gott jag kan. Och jag ser framåt.

Jag vill Le

Jag känner mig så otroligt stressad.
Till och med under mina två veckors semester är jag stressad.
Det är så mycket som ska hinnas med nu när jag äntligen är ledig.
Men mest av allt ska jag hinna vila.
Men jag hinner ju inte ens det.

Snart börjar den stressade vardagen igen.
Jag vill kunna se dagarna som de kommer.
Ta en i taget.
Njuta av det lilla och vara här hela tiden.
Jag vill vara optimist och positiv.
Jag vill vara den tjejen alla tycker är så glad och sprallig och som ger alla energi.

Istället känner jag att jag tar energi.
Och jag klarar inte leva upp till det jag vill vara.
Det sliter och trycker i bröstet. Mer än på länge.

Jag vet inte hur jag ska komma ur det.
Jag vet inte hur jag ska klara av annat än den turbulens jag har i kroppen just nu.

Mitt humör liknar en berg- och dalbana.
Jag blir arg för precis ingenting. Undrar hur det blev så här och om det ska vara så här.

Jag vill se fram emot 2010.
Jag vill tro att det blir ett bra år.
Jag vill vara glad.

Jag vill säga: Fy fasen vilket bra år det här blir!!

Hur ska jag få till det?

Nytt jobb. Med helt plötsligt ny tjänst kastad i mitt knä, i tillägg till allt det andra nya.
Sorg efter att min floristutbildning inte blev som jag hade önskat.
Barn som har haft det jobbigt hela hösten.
Barn jag ska uppfostra och ta hand om.
Sälja lägenhet.
Köpa lägenhet.
Flytta.
Komma överens med x om skola för barnen. Bävar big time.

Tröttheten kan jag någonstans ta.
Det onda i bröstet är värre.
Men framförallt är humöret och deppigheten värst.
Det är ju det som går ut över alla andra.
Det är det som gör att jag får dåligt samvete över hur jag beter mig, speciellt mot de i min absoluta närhet.
Känner att jag ursäktar mig hela tiden.
Men får ändå inte ursäktat mig nog.

Mitt ledord förra året var Prioritera.
Året dessförinnan var det Sluta Spring.

Nu gäller det att Acceptera. För hur jag än gör måste jag acceptera att livet är som det är just nu.

Jag vill kunna Le, så att Världen ler mot mig......

Sköna Söndag

Hämtar andan lite så här på självaste 1:a advent. Lillkillen är skjutsad till kompis och Stortjejen har fått kompis på besök. Själv ska jag pyssla fram lite adventsljusstakar och sen pusta ut i soffan med lite stickning. Jag har i flera år bytt vinterdäck på bilen själv, men denna gång fick jag igår hjälp av särbon. Jösses vad skönt det var att slippa. Tack! I denna stressens värld är det skönt att få hjälp och det är skönt att få sådana här dagar av lugn.

Jag har fått hem (fått och fått - inget här i världen är gratis ;)) världens härligaste garn! Malabrigo Lace i färgen Azalea. (Köpt hos Maria). Jag har ruskigt många projekt på gång så jag väntar lite med att börja sticka med det. Men en sjal av något slag ska det så klart bli. Funderar på en Tree of Light (Ravelry-länk).

Enkla muddar i Visjögarn stickade på strumpstickor 3.25. Några varv rätstickning har fått börja och avsluta de annars slätstickade muddarna. Jag hade tänkt att dekorera dem, men tycker att de är fina som de är i all sin enkelhet.

You know you knit too much when...

Your kids complain that you are paying too much attention to your knitting, so you switch to a garter stitch project.

Ur At Knit's End (Meditations for women who knit too much) av The yarn Harlot

Myspys

Överraskningskväll med pojkvännen igår. Först drink på Eken. Sen blev det Variete med Carl-Einar Häckner på Orionteatern på Söder. En timmes lång föreställning och jag skrattade mest hela tiden. Underbart! Efter det satt det fint med indisk middag på Shanti. Kvällen avslutades med någ0n drink till på ett ställe utmed Götgatan. Jag älskar överraskningar!!

Idag var det dags för en trevlig förmiddag med Riddarmaskorna.

På eftermiddagen var jag ute i rusket och samlade ihop naturmaterial som jag ska ha med mig till skolan imorgon. Lönnblad i alla dess färger, snöbär och nypon. I veckan ska vi ha en Minigesäll där vi ska göra 7 arbeten under två dagar. Spännande och nervöst, men jag känner mig taggad!

Medicin för själen

Den här helgen var medicin för själen.

Lugn och ro.
Bad och sol.

Många långa mysiga samtal med pojkvännen.
Filt i gräset, rödvin och stjärnorspan.

Lite plugg.
Mera prat.

Sommarlyssnande.
Grillad mat.

Kramar, gos och tröst.
Och ännu ett dopp i det ljumma vattnet.

Nutkin färdiga.
Lakeside påbörjade.

Den här helgen behövde jag.

En dag....

Snurrar min jord
Klamrar mig fast
Prövningar i trafikstockning
Timme efter timme
Söker styrka
Letar andningshål
Famlar efter trådar
Suger tag i guldkorn
Andas men får inte luft
En dag blir till nästa dag

Telefonkiosk

Jag minns en julafton för 14 år sen vid en strand i Sydafrika, då jag ringde collect call hem till Sverige från en telefonkiosk för att önska god jul.
Jag minns när jag var 10-12 år gammal och busringde Heta Linjen från en telefonkiosk i Skåne tillsammans med min syster, och hävdade att jag var 15 år. Eller kanske det var min syster som ringde?
Jag minns när jag var au pair och ringde hem från en telefonfkiosk vid torget i Innsbruck.

Långt innan mobiltelefonernas inträde i vardagen.

Idag glömde jag min mobiltelefon hemma. Det gick bra ända tills jag skulle hem från skolan. Mitt tåg som tar en halvtimme brukar gå 16.22. Först blev det försenat. Sen inställt.
Nästa tåg gick 16.59. Vilket innebar att jag skulle bli nästan 40 minuter sen att hämta barnen.

Försöker förtvivlat komma på en lösning. Men vad är det väl jag ser hängandes på väggen längre bort? Jo men visst, en telefon! Telefonen tar visst bara tior, eller telefonkort som kan köpas på telia. Vilken tur att jag har en tia just denna dag i fickan. Men vem ska jag ringa? Jag kan nästan inga telefonnummer utantill längre. Men just det - puh - min exmans mobiltelefonnummer är ett av de få nummer jag kan.

Tut...... tut....... tut....... Inget svar. Pratar förtvivlat (ja jag har hunnit bli det) in ett meddelande om att han ska ringa dagis och fritids. Sen återstår en väntan. På tåget som ska komma och sittandes i en trappa på ett överfullt tåg. Har han hört meddelandet och ringt???

Kl 17.36. Svänger in på Simons dagis. Han sist kvar. Och vilken lycka, fröken har fått besked om att jag är sen.

Tack kära teleofonkiosk att du fortfarande existerar. (Och exman som lyssnar av sina meddelanden i tid).

Snart fredagskänsla

Väskan packad.

Kläder till apmusikal.

Present till dotterns kalas.

Luskam (skolan har gemensam luskontroll i helgen).

Informationspapper om utvecklingssamtal.

Skridskor.

Gympakläder och fotbollsgrejer. Nej just det, finns hos pappa redan.

Nya overallen till dotter märkt.

Sonen tröstad.

Muffinsformarna och kvittot till dagis fixat.

Spaghetti i magarna.

Barn badade.

Lägenhet dammsugd.

Badrumsmatta skakad.

Diskmaskin tömd.

Tvätten ren, torr och ovikt.

Julkalenderstickat.

Sockstickat.

Red Frilly Sweater tröja stickat.

Inget varv på FLS idag.

Mamma trött.

Läggning klockan nio.

Imorgon är det fredag.

På lördag är det sovmorgon.

Åh du ljuva sovmorgon.

Åh du ljuva fredag.

Vad det är skönt att känna fredagskänsla igen.

Livspusslet

Lördagar med barn är inte längre dagar jag föredrar. Väldigt länge har det varit så att både jag och barnen är trötta efter veckan. Det leder till minskat tålamod hos oss alla. Men lördagen är ju den dagen då allt ska fixas: tvätt, städning, storhandling, godisköp, kalas, mm. mm. Allt för att söndagen ska kunna bli en ledig och skön dag. (Just nu är vardagarna inget alternativ för sånt för mig).

Men nu känner jag att det inte är okej längre. Lördag på lördag mår jag dåligt och känner mig nedstämd. Den mysiga dagen jag längtade efter på fredagkvällen, blir inte mysig utan bara jobbig. Jag känner att det krävs någon form av ändring. Jag vet inte riktigt hur den ändringen ska se ut. Det är det där med livspusslet som ska läggas. Att leva utan att kämpa. Att få livet att flyta.

Kanske ska jag försöka att lägga alla krav och måsten till söndagen istället? Att lördagen blir vilodagen och söndagen den dag att fixa? Vilket också i så fall innebär att jag får införa söndagsgodis istället för lördagsgodis? Eller ska den delen kanske få stanna kvar. Får försöka uthärda den där turen till centrum...

Nu vet jag att jag är inne i en omställning i mitt liv. Det är fullt förståeligt att jag är tröttare en lördag än normalt. Jag ska försöka tänka på det. Så får vi väl se hur det går framöver och hur jag gör.

Idag har vi haft en riktigt skön dag. Jag har fått sova ut och har därför känt mig piggare. Barnen har varit gladare och inte provocerat fullt lika mycket. Jag har haft mer tålamod. Jag har njutit av semla och konståkning. Pluggat botaniska namn och stickat på mina Garden Gate sockor. Barnen har dansat och gympat till Mamma Mia på högsta volym. Då och då har jag sniffat lite på J's tröja som han visst "råkade" lämna kvar när han for hem till sina små. En ledig och skön söndag! Kanske t.o.m är värt den där lördagen, när jag tänker efter.......

Trött, tröttare, tröttast

Det är onekligen en omställning det här. Full fart hela dagarna. Matlådor som ska fixas, tåg som ska passas och barn som ska få svar på frågor och mat på bordet. Det känns i kroppen. I tillägg har jag fått en förkylning som tar lite kål på mig. Gissa om jag käkar Echinagard?! Typiskt att exmannen ska vara utomlands i två veckor precis just nu! Men det finns säkert någon mening med det också. Ja inte bara för honom alltså ;). Igår la jag mig 19.50 tillsammans med barnen. Det fanns inte en möjlighet att vara uppe längre.

Men vad mysigt det var att lägga sig samtidigt med dem. Vi låg alla tre i min 120 säng och kliade på ryggar, gjorde "bulleribulleribock", gosade och pratade. När dottern somnat in lyftes hon upp i sin våningssäng och därefter somnade jag in. Hörde någonstans i fjärran att telefonen ringde... Den fick ringa!

Ja det är intensiva dagar och oj oj vad vi får lära oss mycket varje dag. Idag har vi haft fokus på botaniska namn och på mina köksluckor hänger nu post it-lappar med namn som Asclepia (sidenört) och Aconitum (trädgårdsstormhatt). Vi har övat på att tråda blommor och göra små buketter med solitärer. Imorgon ska vi prata begravning och göra vår första begravningsbukett.

Nu ska jag fortsätta prioritera och välja noga vad jag ska lägga min energi på här hemma. Och dammsugaren? Den får stå i sitt skåp i många dagar till!

Gott Nytt År!

2008.

Jag startade året med ledordet lev långsamt. Vilket jag också gjorde. Mer än jag någonsin hade anat. Ett år av eftertanke och reflekterande och många jobbiga stunder.

Men 2008 hade också en hel del härliga ljuspunkter. Det är dessa jag vill minnas!

Helger, gyllene ögonblick och semesterdagar tillsammans med min underbara.

Stickstunder, ljudböcker, fågelkvitter, solstrålar, badande barn.

Värmande kommentarer från många av er. Möten med några av er. Stickcafeer och Varva Ner.

Segling utomlands och nya vänner.


Nu ser jag fram emot 2009 med mitt nya ledord Prioritera.

Jag känner på mig att det kommer att bli ett Glädjens År!

Gott Nytt År!

2009.

Väntan

Höstmörkret sänker sig sakta utanför fönsterna. Klockan är halv fem. Tänk att jag blir lika chockad varje år när mörkret kommer. Så tidigt på eftermiddagen. Så många månader. Och mörkare blir det.. Men dagarna kan verkligen vara underbara när solen skiner från en klarblå himmel och det är friskt i luften. En sådan dag var det idag.

Dagarna rullar på här hemma. Jag har nu fått klart att jag kommer vara sjukskriven året ut. Det känns som en enorm lättnad. Jag mår mycket bättre och energin kommer sig sakta men säkert. Det känns lite som att jag är uppe på noll nu och de här månaderna innan jul kan jag förhoppningsvis samla energi och komma upp på plus. Mitt tryck i bröstet kan anas någon dag då och då, men de flesta dagarna känner jag ingenting. Lättnad.

Jag har planer för framtiden. Två av tre punkter på vägen dit kan jag bocka av och glädja mig över. Den sista väntar jag på med spänning.... I mitten av november ska jag få besked. Snart vet jag.

Undertiden tar jag en dag i taget. På fredag ska jag förhoppningsvis träffa Sofia och sen bär det av till Syfestivalen tillsammans med Boel. Fredagkväll är lägenheten full med barn igen (= mina två små troll :)).

Jag stickar vidare på mina vantar:


På min Red Frilly Sweater (Ravelrylänk) som är blå:

På ett nytt projekt, en Montparnasse. Jag stickar den på st 5 och i ett Mirasolgarn som heter Cotanani och är inköpt på Garnhärvan. Färgen heter Black, men den är gråbrun, aningen mörkare än på bilden (blixtens fel..):

Varannan vecka

Att ha barn varannan vecka är känslosamt. Det är så många positiva upplevelser, men också många negativa.

När jag får barnen vill jag att vår vecka ska bli en skön, rolig och harmonisk vecka. Inte en vecka full med bråk.

Det är så trist att lämna de gråtande de gånger det händer och veta att jag inte får se dem på en vecka. Lika frustrerande är det att hämta på fredagen efter, när jag både saknat och längtat, och det första som händer är trots och bråk redan i bilen på väg hem.

Jag vill inte skämma bort mina barn bara för att de är här varannan vecka. Jag vill att de ska ha samma regler och gränser (och mys förstås) som om de var hos mig alltid. Jag tror att det är jätteviktigt.

Många känslor rusar i kroppen. Ett hjärta som svämmar över av kärlek och gråter samtidigt. Jag kan sitta och se på dem när de somnar, njuta av deras doft, deras söta fina ansikten och mjuka händer, och inte förstå hur de bara några minuter tidigare provocerat mig så oerhört.

Det är många tårar som trillar under en vecka. Därför är det också skönt att få några dagars paus. Just den här veckan har varit präglad av trots, trots och åter trots. En riktig bråkvecka med både min 7-åring och 5-åring. En prövning. Det blir skönt med en helg utan krav. Med besök här tillsammans med Saltflingan. Och mysiga kvällar med pojkvännen.

Snart är det fredag igen.

På många sätt längtar jag redan.

Och hoppas på en lite gladare och lugnare vecka.

Hur klarar alla mammor och pappor av?

Jag har två kalendrar.
Jag är en strukturerad och organiserad människa.
Jag har stenkoll.
Egentligen.

Men hur mycket jag än har kontroll, så tar skolan och dagis snart kål på mig.
Och alla kalas.

Man ska komma ihåg saker varenda dag.
Man ska köpa bokomslag och packa matsäckar.
Gympakläder ska med och höstskor ska köpas.

Listan på saker vi skulle ha med när Sofie började 1’an nu, såg ut så här:
Liten boll med bra studs.
Bokmärke eller klistermärke.
Litet Hopprep
Sittdyna med snöre
Vaxduk till bänken
En liten spegel
Tre ifyllda blanketter med tider, information och svar.

I veckan har det varit:
Gympa ute (kom ihåg kläder, handduk och tvål)
Fotografering (lapp som ska fyllas i och ha med)
Läxa (lära sig alla kroppsdelar, inkl iris, vader, nyckelben och skulderblad (det var de delar Sofie hade svårast med)) (kom ihåg underskriften i läxboken)
En läsbok som ska kläs med bokomslag (måste köpa idag)
Utflykt (oömma kläder och matsäck).

Men utflykten har jag missat. Så idag står stackars Sofie där utan matsäck, fika, korv att grilla och dricka. Det värker i hela mitt hjärta. Jag känner mig som världens sämsta mamma.

Informationspappret städade jag bort när jag ordnade kalas i lördags. Råkade hitta det nu på morgonen efter att jag kört barnen till skola och dagis. Det gör så ont!

I nästa vecka är barnen hos sin pappa. Måste komma ihåg att informera om kalaset på söndag. Och föräldrarmötet på tisdag.

Ja just det, barnen ska uppfostras också. Och man ska svara på alla tusen frågor man får hela dagarna. Och vara korrekt i diskussionerna som uppstår.

Simon tog i alla fall på sig sina galonbyxor i morse, efter påtryckningar från både mig och fröken. Så det så!

Nu ska jag hänga tvätt ute.
Miljön ska jag rädda.
Men jag själv går sönder. Av alla matsäckar och gympapåsar och ifyllda blanketter.

Utmaningar och tankar om livet

Sjukskriven som jag är, finns det mycket frustration i kroppen. En ny höst närmar sig. Jag har fortfarande svårt att svara på frågan om hur jag mår. Jag har på många sätt haft en alldeles underbar semester. En lång semester, med massor av vila. Men också flera nya utmaningar. När jag satte mig i båten i Kroatien och skulle vara social med för mig helt nya människor, var det en jätteutmaning. Skulle jag palla? Skulle jag orka vara social och glad och trevlig? Skulle jag kunna vara mig själv till hundra procent? Det var otroligt skönt att känna att jag kunde det. Visst blev jag trött. Visst pressade mitt bröst lite grand. Men jag kunde det. Och jag hade det så bra.

Jag jobbar nu 25% och började jobbet i förra veckan. Jag kände av mitt tryck i bröstet hela förra veckan. Det jag inte vet är om det är kopplat till jobbet. Det kan ju lika gärna vara en reaktion på att segelveckan var jobbigare än jag trodde? Att jag kanske bara är trött? Att jag inte vet hur hösten kommer att bli? Jag analyserar och analyserar. Jag försöker komma fram till vad som är den utlösande faktorn. Men är det bara en sak, en händelse, eller är det mitt liv just nu?

Jag vet inte vad som ska göra mig bra. Jag vet inte hur jag ska hantera tryck och känslor. Jag kämpar för att må bättre varenda dag. Jag tycker mig göra allt i min makt. Men jag kanske helt enkelt strävar för mycket. Som vanligt. Springer för fort. Jag vill att vägen mot målet ska vara rak. Jag vill inte ha dagar av bakslag.

När jag vaknade imorse kom jag knappt ur sängen. Jag hade sovit i 8,5 timme och borde vara utvilad. Istället känns det som att det ligger tre tegelstenar på mitt bröst. Det kändes som att jag inte skulle kunna vända mig om och inte heller komma upp ur sängen.

Min chef hjälpte mig ta beslutet att stanna hemma från jobbet idag.

Det hjälper mig att skriva. Det hjälper mig att sätta ord på tankarna. Och förhoppningsvis slipper jag då också svara på frågan om hur jag mår. Förhoppningsvis förstår de som läser det här varför jag inte alla dagar fungerar som jag gjorde förr.

Med dessa rader går jag över på den utmaning jag fick från Saltflingan.

Hur ser din att-göra-lista ut i fem punkter för idag?
* Vila
* Sticka
* Naprapatbesök
* Vila
* Evt besök i garnaffär och sen stickcafé på Hurtigs.

Vad gjorde du för 10 år sen?
Jag bodde i Oslo. Sålde datorer för samma företag som jag jobbar på idag. Och gick många, långa promenader med min hund runt Holmenkollen, i parker och på Bygdöy. Jag fikade med kompisar och planerade bröllop med min blivande man (numera exman). Jag såg på Allsång på Skansen och började sakta längta tillbaka hem till Sverige.

Vilka platser har du bott på?
* Född och uppvuxen i Falkenberg.
* Au pair i Innsbruck, Österrike.
* Oslo i åtta år.
* Bålsta, 6 mil utanför Stockholm sen åtta år tillbaka.

Fem saker du skulle göra som biljonär!
* Starta en egen garnbutik
* Köpa ett nyrenoverat torp med en härlig trädgård. Och det får gärna ingå en liten hustomte som kan hjälpa till med dammsugaren och gräsklipparen någon gång då och då. Så att jag kan sitta på den stora verandan, titta ut över ett blomsterhav och sticka. Så klart.
* Ge en stor slant till min mamma och min syster
* Ge en stor slant till mina barn
* Ge en stor slant till välgörenhet av något slag. Mest sannolikt något som har med barn att göra. Och forskning.

Jag väljer att inte skicka utmaningen vidare.