En vind i rätt riktning

Läste en bra artikel. Så många sanna ord.

Oj vad han har rätt. Men Oj vad svårt det kan vara ibland.

Jag har definitivt märkt att är jag pigg och glad. När livet går i rätt riktning. När inte för många runt mig bråkar. När jag är inne i ett positivt flow. Då tänkar jag så där rätt. Då vet jag att det är jag själv som bestämmer hur mitt liv ska bli. Jag kan se att det finns en mening med det som händer. Och jag väljer själv hur jag ska reagera och förstå.

Men när det blir för mycket. När tröttheten svämmar över. När all energi är som bortblåst. När barnen bråkar och kollegorna stökar till det. När ex hit eller dit stör min vardag. När jag knappt orkar gå upp på morgonen. När jag knappt orkar flytta mig från soffan till sängen på kvällen. När dagen är jobbig nog som den är och man tappar ut barnens pärlor över hela golvet. När allt känns övermäktigt. Då är det svårt. Då har jag svårt att se att jag kan välja själv hur jag kan reagera. Då lyssnar jag på den här. Och fattar ingenting.

Varför känns det som att det alltid måste vara så svårt och jobbigt för att man efteråt ska få känna sig glad och lycklig?

För att musiken består av både svarta och vita tangenter.

Jag letar förklaringar. Jag behöver förklaringar. För mig blir det lättare då.

Idag startade jag dagen med att sätta på kaffe och sedan ta en promenad ute i skogen. En strimma sol kom ner mellan träden. Det doftade underbart vår. Efter det kändes det underbart att komma in och väcka barnen och starta dagen.

Jag har varit väldigt väldigt trött väldigt väldigt länge.
Jag tror inte det är över. Men idag känner jag en vind som blåser i rätt riktning.

Lyssnar på "Stunder som den här" och följer med vinden.
Och tänker att livet är ganska underbart ändå ibland.

Tror jag.

Bluffen

Har precis stängt av tv'n. I bakgrunden rullar Alan Parsons Project. Jag måste ha missat den musiken när den var som störst (slutet 70-talet, början 80-talet). Men nu blev jag påmind av en kollega och diggar.

Jag har sett första programmet av "Sommarpratarna" i Svt1. Riktigt trevligt program! Det blev en stämning som passade mig idag. Djupa samtalsämnen som familj, skilsmässor, skam, död, bekräftelse mm. Vi fick höra små snuttar ur sommarpratarnas program och sen en del av diskussionen som följde. Kattis Ahlström tog bl.a upp bluffen. Den där känslan av att "när ska man upptäcka att jag egentligen inte kan någonting". Senast idag satt jag och diskuterade det över msn med min pojkvän. För hur säker jag än kände mig när jag var på jobbintervju, så är det just den känslan som dyker upp nu. Som person vill jag kunna allt från början. Jag vågar inte fråga om allt jag skulle behöva fråga, för tänk om jag avslöjar mitt okunnande!! Vi kom överens om att jag måste lära mig skaka av den känslan. Men oj vad svårt det är. Det kändes träffande att just det kom upp nu så här på kvällen i detta program. Jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om att känna så.

Det är intressant med beteendevetenskap. Varifrån allt kommer och hur livet formar sig. Hur vi påverkas av allt runt omkring oss. Hur vi hanterar olika människor och situationer. Denna ständiga jakt efter att hela tiden handla och säga rätt. Så att livet blir som det ska. Jag tänker då mycket på mina barn och min roll som mamma. Hur jag beter mig formar dem. Att jag ständigt tänker på vad jag säger och gör. Och dömer mig själv efteråt. Denna ständiga strävan....

Nisse Simonsson sa vid ett tillfälle till Alex Schulman "Släpp det. Varför göra livet så komplicerat. Det som var rätt då var rätt då. Gör som du känner nu, så är det rätt nu."

Bra ord.

My life

Jobb jobb jobb
Nytt nytt nytt
Sticka sticka sticka
Uppfostra uppfostra uppfostra
Anteckningar anteckningar anteckningar
Städa städa städa
Sticka sticka sticka
Möte möte möte

Ja ungefär så ser livet ut just nu.

Och i helgen har jag och pojkvännen dessutom

Spotifyat spotifyat och spotifyat

Åh vad det är roligt att leta gammal musik och minnas och må bra.

80-tal, 90-tal, 70-tal i en härlig blandning.

"Åh kommer du ihåg den här då?........"

En dag hemma.....

Jag vabbar idag. Det är så sällan jag gör det (som tur är) att jag knappt minns hur man gör. Det är dottern som är febrig. Eller jag vet inte hur febrig hon är egentligen, men hon har i två dagar varit på skolan och varit hängig. Igår hade hon 38.6 när hon hade somnat (enda gången man kan sticka in febertermometern i örat). Hon får därför vara hemma oavsett. Vilket hon inte alls håller med om. Hon sitter nu påklädd i soffan och stirrar på barn-tv, arg som ett bi! "Jaaaag viiiiillll tillll skooooooolaaaaan!!!!! "

Lite för lik sin mamma på den punkten (*s*), vägrar helt enkelt acceptera att hon är sjuk.

Själv har jag också behov av denna dag. Jag är ute på praktik nu och det tar på krafterna. Det går bättre än på förra praktiken och jag trivs på mitt nya ställe. Härligt jordnära trevliga människor jag jobbar med! (Och som verkar uppskatta det jag gör.) Men det är verkligen jättetufft att komma in som ny på en arbetsplats. (Iaf om man heter Linda och har alldeles för höga krav på att vara perfekt och bäst från början). Jag har börjat försiktigt att hjälpa lite kunder också, något jag tycker är skitläskigt. Inte kunderna i sig - kunder har jag jobbat med i alla år - utan för att jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende i min nya roll och känner att allt ligger utanför min kontroll. Att dessutom prestera med händerna framför kundernas ögon är jättenervigt!!

För att knyta an lite till det jag skrev här om dagen. Jag är faktiskt inte säker på att detta är min framtid. Just nu tar jag mer än någonsin en dag i taget. Jag är färdig utbildad florist i mitten av oktober. Jag räknar med att börja söka jobb aktivt efter semestern i juli/aug. Jag är öppen för mycket, men vad det blir står skrivet i stjärnorna. Stora beslut och mycket förvirring i huvudet tar på krafterna!!

Så idag blir det avslappning på hög nivå. Många maskor ska stickas på min Aeolian. Och jag ska lyssna på min nya favoritplatta med Mando Diao. Bästa låten just nu är underbara Gloria. Lyssna och njut. Hela albumet är superbra och kan laddas ner på deras hemsida.

Smultronbett

Jag har lyssnat mig igenom ännu en fängslande bok av Barbara Voors: Smultronbett.

Den handlar om Molly som är i ungefär samma ålder som jag. Hennes liv förändras sakta av olika saker som först verkar som en slump, men som sen visar sig hänga ihop. Saker som sakta bryter ner henne. Det är på många sätt en tung bok. Om vardagen och livet. Om svårigheter och utmaningar vi ställs inför som kvinnor och människor. Olika val vi gör. Frågeställningar om vem vi är. Hur vi beter oss. Vem som bryr sig om oss. Och hur och vem som älskar oss.

En psykologisk thriller tror jag nog att jag skulle kategorisera den som. Och det är nog kombinationen av spänningen och de vardagliga funderingarna som gör att jag fastnar.. Barbara kan verkligen använda det svenska språket. Drottningen av metaforer och ordval.

Dessutom kantas hela berättelsen av Mozarts Requiem. Gör du som jag, lyssnar på boken, får du dessutom höra snuttar av denna underbara musik. Ja jag var faktiskt tvungen att köpa musiken efter detta för att få höra mer. Vilken musik det är! Boken ramas in av själva dödsmässan och av kopplingen till Mozart. Hur han skrev sitt Requiem och sen dog, innan det var helt fullständigt.

Chevalier och nervositet

Sitter och ser på Grammisgalan. Är det bara jag? Eller är alla inte väldigt tramsiga? Ja.... jag vet.... ordentliga vuxenpoäng på de frågorna (och känslorna). Fast vid närmare studerande är det nog bara en del som har fått några öl för mycket... *s*. Oavsett, låten som Timo Räisänen och In Flames körde tillsammans är verkligen jättebra!! Timo ensam med en gitarr.... Suck vilken röst!Nu är mina Chevalier Mittens färdiga. Som jag skrev i förra inlägget - jätteroliga att sticka och underbara att ha på sig.

Jag märker nu att det inte är många dagar kvar innan min utbildning börjar. Jag börjar bli smått nervös vilket märks på både mitt humör och min mage. Men jag gläder mig mycket och tycker det ska bli skönt att äntligen få komma igång. Nu vill jag bara ha de första dagarna gjorda, så att jag vet hur allt kommer att funka. Undrar så vad det är för människor som kommer att gå kursen? Hur det kommer att funka att ta tåget dit? Om jag kommer att bli jättetrött? Etc...

Helgen kommer att bli jättelugn för min del. Får passa på att sticka mycket och kanske måla lite också. Vill se om jag kan fånga känslorna och lite nervositet i färger... :)

Takter att älska

Något av det bästa jag vet, är när jag får möjligheten att upptäcka ny musik som passar mig. Det kan vara en ny låt av någon jag redan känner till, eller en helt ny artist/grupp. Den där känslan i en ny låt som gör att man inte kan sluta lyssna, man måste bara ta om den igen och igen och igen. Och hela kroppen känner in låten, soundet, rytmen. Urskönt!

Jag har blivit kär igen. I en grupp som heter Porcupine Tree. Ganska speciell musik. Lite progressiv rock på något sätt. Men ändå med brett register. Vissa låtar är väldigt märkliga, andra rena rock/poplåtar. Mest kär är jag i Heartattack in a Lay By. En lugn och väldigt fin låt.

Ibland är det en eller två takter i en låt som gör hela låten. En höjning, eller sänkning, en melodislinga som kommer tillbaka... De ögonblicken älskar jag.

En annan grupp som har varit en favorit länge är Kent. Vapen och Ammunition är nästan sönderspelad. På Du & jag döden är helt klart singelspåret Max 500 min favorit. Den senaste som kom Tillbaka till Samtiden gillar jag hela. I flera av Kents låtar finns såna där härliga ögonblick med sköna takter. Som t.ex de första sekunderna av Generation Ex.

Dessutom känner jag mig extra privilegierad just nu. Jag ska få gå på konsert med Kent. Den 28 juni på Zinkensdamm i Stockholm. Med Thåström som förband. Åh vad det ska bli roligt!!

Brandur

Jag säger bara Brandur.

Vilken röst.

Vilken låt.

Lyssna.

Visst är det lite George Michael över den?

Hur kunde den komma näst sist? Och hur i hela fridens namn kunde "I love Europe" gå till final? (Antagligen får jag nu några mot mig.) Men det är verkligen för mig en gåta.....

I övrigt tycker jag faktiskt att första delfinalen för i år höll ganska bra klass.

På tal om det här med musik….

Nu har jag blivit beroende….igen….. Jag har väldigt jobbigt med ljud, många olika ljud, samtidigt. Så det sämsta jag egentligen skulle göra är väl att lyssna på musik i ipoden samtidigt som vi sitter över 100 personer i en och samma lokal, i öppet kontorslandskap, på jobbet. Och ändå kan jag inte låta bli. Det var väl en sak de lugnaste veckorna under juni/juli. Men nu när det är full fart igen? Kämpar i flera timmar mot lusten att sticka handen i väskan och fiska upp den…musiken…ipoden…. Och till slut kan jag inte låta bli….

Igår frågade en kollega mig vad jag lyssnade på. Avslöjade då att det var Linkin Park. Samma kollega kom då med tanken att "Shadow of the Day" (lyssna här) skulle vara en rip off av U2's gamla hit "With or without you" (lyssna här). Hm.. Vet inte. Den påminner onekligen, speciellt musiken, men ingen jag skulle säga så där direkt…. Någon som har egna analyser? Annars har jag väldigt lätt för att störa mig på låtar som är mer eller mindre kopior på andra.

Någon gång har det även hänt att jag har fått för mig att skriva egen musik (ja, nu är det 100 år sedan sist), men kommer alltid till slutsatsen att jag mest sannolikt skulle ha skrivit en låt som redan finns. Och har följdaktligen aldrig vågat ge mig in på detta område. Nej, skriva låtar får andra göra, som är mycket bättre på det.

Hörde en ny låt (för mig, andra har säkert hört den många gånger..) på radion i morse. "Giftig" (text här, musik här) med Mange Schmidt och Petter. Typiskt en sån låt som jag i vanliga fall inte skulle gilla (även fast jag faktiskt råkar gilla något av det Petter har gjort). Och jag kan egentligen inte helt bestämma mig om jag gillar den här heller. Otroligt simpel text, men ändå fyndig, och med skönt gung i låten. Fascinerande….

Musik

Ibland blir man kär..... i en låt.... Det händer mig ganska ofta. Jag älskar att upptäcka ny musik. Det finns ingenting som kan förstärka känslor så bra som musik. Oavsett vilken sinnesstämning man är i finns det alltid en låt som passar. Jag lyssnar på musik nästan hela tiden oavsett var jag är. Bäst är nog att lyssna i bilen, finns ingen plats man kan ha på musik så högt och sjunga så mycket, som i bilen! I sommar har jag även börjat med att lyssna på musik på jobbet, i min iPod. Egentligen inte helt optimalt med tanke på alla kollegor runt mig, de får ibland ropa på mig flera gånger *s*. Men eftersom jag sitter i kontorslandskap, är det faktiskt mycket bra att kunna stänga in sig lite extra med musiken, och jag jobbar då på väldigt bra (faktiskt).

Jag blev kär idag. I bilen på väg till jobbet. Ny musik för mig, men egentligen gammal."I will find you" med Clannad. Mer information om gruppen och låten finns här. Längre ner på sidan, vid sidan om Banba, finns ett smakprov på låten. Underbar!