Perdido Street Station av China Miéville

The architect had been incarcerated, quite mad, seven years after Perdido Street Station was completed. He was a heretic, it was said, intent on building his own god.
8/10
Perdido Street Station är den första boken som utspelar sig i New Crobuzon, en av de märkligaste av fiktiva städer. Det är som en blandning av urban fantasy, klassisk high fantasy och steampunk. Vi har analytical engines och blunder-busses, vi har tyranniska politiker och desperata rättighetskämpar, vi har magiker och vi har definitivt monster.

Många olika folkslag lever i New Crobuzon: utöver människor de amfibiska Vodyanoi (jfr slavisk mytologi), de insektshövdade Khepri (jfr egyptisk mytologi), de bevingade Garuda (jfr hinduisk mytologi), och kaktusfolket. Och Remade - brottslingar som dömts till att "byggas om" genom bio-thaumaturgy: med modifierade kroppsdelar eller inplanterade delar av djur eller maskiner. (Samt, som jag nämnt tidigare, poststrukturalistiska spindlar.) Även staden själv är nästan organisk, och/eller magisk, med många dimensioner lurande under ytan.

Huvudpersonen (mer eller mindre) i Perdido Street Station är den oortodoxe forskaren Isaac der Grimnebulin. För att förenkla markant: han får ett uppdrag som får mycket värre följder än han anat. Följder i stil med fullständigt revolutionerande vetenskapliga upptäckter, blodtörst från myndigheters och gangstrars håll, och jo, ett gäng ostoppbara monster som släpps lösa för att mardrömshärja New Crobuzon. (Bilden på en slake-moth kommer från Scarypet.)


Det märks litet grann att Perdido Street Station är yngre än den senare boken Iron Council. Miévilles språk är helt underbart snyggt, men här finns det en del kvisthål som skulle ha kunnat slätas ut av en redaktör, framför allt en hel del upprepningar. Iron Council är också mer självsäker om den magisk-skitiga världen Bas-Lag; Perdido Street Station är väldigt fascinerad av sin skapelse (fullt förståeligt för all del!) och kan inte alltid hålla ett fast grepp om världen, och drar ibland ut i för långa beskrivningar. Men - om man har tålamodet så är den Bra.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Come fly away. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Aux armes, citoyens!. - Vetenskap?. - Monsterboken. ... och den står med åtminstone några sidor på flesta av de andra hyllorna också...

Till slut en bild på New Crobuzon, som verkar komma från det här spelet (hittade här):

Nyförälskad

Jag är liksom kär i China Miéville. Knappt 200 sidor in i Iron Council börjar jag bli riktigt orolig. Det kan väl inte vara så här bra hela vägen igenom? Jag kommer väl att tvingas bli besviken? Och om hela romanen håller denna otroliga klass så kan väl inte resten av böckerna vara lika bra? Men jag har blivit lovad att jo, han är lika bra hela tiden. Vilket gör mig orolig igen. Och förbannad: att jag inte har läst honom förrän nu!

Miéville verkar ha samma syndrom som Pynchon - att vara allergisk mot meningar/stycken som någon annan någonsin kan ha skrivit. Och att vara allergisk mot meningar som inte är perfekta. Men mer otherworldly än Pynchon, och mindre absurt-galet. Och så snyggt, och så skrämmande fantasirikt utan att nånsin bli "kolla jag har en massa häftiga idéer": istället är det detdär bästa "så här var det - låt mig berätta om det." Jag är både lycklig och upprörd över att det är ganska långsamläst...

Miljön är en löjligt väl fungerande blandning av steampunk, western, 30-tal och high fantasy. Stämningen, åtminstone i den ena av de två handlingsspåren, påminner en hel del om The Gunslinger - fast bättre, då. (Och jag gillade The Gunslinger.) Och dethär är Staden:

A window burst open high above the market. Windows everywhere opened above markets. A city of markets, a city of windows.

New Crobuzon again. Unceasing, unstintingly itself. Warm that spring, gamy: the rivers were stinking. Noisy. Uninterrupted New Crobuzon.

What circled around and over the city's upreached fingers? Birdlife, aerial vermin, wyrmen (laughing, monkey-footed things), and airships of cool colours, and smoke and clouds. The natural inclines of the land were all forgotten by New Crobuzon, which rose and fell according to quite other whims: it was mazed in three dimensions. Tons of brick and wood, concrete, marble and iron, earth, water, straw and daub, made roofs and walls.

In the days the sun burned away the colours of those walls, burned the raggedy ends of posters that covered them like feathers, making them all slowly a tea-yellow. Oddments of ink told of old entertainments, while concrete desiccated. There was the famous stencil-painting of the Iron Councillor, repeated in incompetent series by some dissident graffitist. There were skyrails, strung between jags of architecture like the broken-off pillars of some godly vault. The wires sliced air and made sounds, so wind played New Crobuzon as an instrument.

Jag vill ha Miéville-lov. Men å andra sidan måste jag dra ut på det! Jäkeln har ju bara skrivit ett halvdussin böcker. Och så är jag som sagt orolig över att jag kommer att få äta upp allt dethär...

Bokkedjan 11: Frihet

Veckans bokkedja har Frihet som utgångspunkt för synapserna. Jag kör de spontana förstareaktionernas associationer:

1. Night watch av Terry Pratchett.
Sam Vimes råkar trilla tillbaka i tiden och hamnar i ett ännu oredigare Ankh-Morpork, där en revolution pyr under slagorden:

Truth! Justice! Freedom!
And a hard boiled egg!

Spontana associationen här är inte en bok utan en film: En galakväll på operan med Bröderna Marx, scenen där de beställer frukost på atlantångaren och Chico hela tiden lägger till: "And two hard boiled eggs!" (och Harpo ber om ytterligare ett ägg). Så, atlantångare, alltså:


2. Psalm vid resans slut av Erik Fosnes Hansen.
En väldigt utmärkt roman som följer fartygsorkestern på Titanic. Varje musiker får sin historia berättad, från det att de lärde sig spela till den sista resan. Musik, kärlek och båtresor.
Av någon anledning verkar det vara pianisten jag minns mest, alltså associerar vi på pianister.


3. "Optional music for voice and piano" av Poppy Z Brite.
En av novellerna i Wormwood. En ännu ung man sitter vid ett piano och minns. Ska inte spoila för mycket vad han minns, men citerar: "Only-when-they're-crazy-because-of-my-voice" ...
Att flyga är ett annat tema i den här novellen, vilket associerar mig direkt till boken jag läser just nu -


4. Perdido Street Station av China Miéville.
Physiognomies of flight är ett viktigt tema hittills.

Flight i) natural ii) thaumaturgical iii) chymico-physical iv) combined v) other.

Hur får man något att flyga? Inte bara något (någon) som har haft vingar, har haft flykt, och inte har det längre, utan även i överförd bemärkelse: den här nedtyngda, jordbundna, korrumperade, splittrade, skadade staden New Crobuzon -skulle den kunna fås att flyga?

Ha, från Ankh Morpork till New Crobuzon, det kan jag lätt se även om det tog en omväg via ett isberg. Och från frihet till att kunna flyga: oh yeah.

Palimpsest av Catherynne M Valente

Fyra människor i vår värld upptäcker sagostaden Palimpsest. I början tror de att deras resor dit bara är drömmar, för man färdas till Palimpsest i sömnen efter att ha haft sex med någon annan som har varit där. Det är "a miracle, a mystery, a gift, and a curse", och de drabbade/utvalda märks med ett märke som en tatuering: en del av stadskartan över Palimpsest.

Och det är inte långsökt att tro att resorna är drömmar: Palimpsest är en väldigt drömsk värld. Komplex, oförutsägbar, vacker och skrämmande; omöjlig att sammanfatta. Det finns inget rent gott och rent ont, inget klart rätt och klart fel. Det som är fel kan rentav samtidigt vara rätt och tvärtom.

Staden ligger just som en palimpsest över (eller bakom) vår värld, och att det som händer de fyra resenärerna är som palimpsest över (eller bakom) deras liv, är också likt drömmar: såväl önskedrömmar som mardrömmar.

Påminner t ex om Spirited Away, Calvinos De osynliga städerna, eller för all del Underlandet (det förekommer t o m en kanin). Påminner också på flera sätt om Miévilles New Crobuzon, om än mer svårgripbart och, ja, drömskt.

Ganska snart står det dock klart för resenärerna att Palimpsest inte är en dröm utan verklighet - osannolik men ofrånkomlig verklighet. En verklighet som fullständigt och ostoppbart förändrar deras liv. Se trailern på författarens hemsida - den sammanfattar det rätt väl...

Valente har ett otroligt vackert språk - citat här och här - och boken är väldigt sensuell. Men inte, som man hade kunnat tro, i första hand på grund av sexscenerna som är ingångsportarna till Palimpsest: dessa är ibland vackra och personliga, men ofta rent praktiska och mekaniska, när de inblandade bara vill komma dit. Hittar man någon med gatumönster-tatueringen så är de en port, vilka de än är.

Men det sensuella i boken ligger framförallt i skildringen av Palimpsests sagolika värld - man riktigt känner smakerna och lukterna - och i skildringen av de fyra huvudpersonerna, hur deras känslor och minnen påverkas i grunden av deras upplevelser. De är också bundna till varandra -

you will go nowhere, eat no capon or dormouse, drink no oversweet port that they do not also taste, and they will visit no whore that you do not also feel beneath you ... you cannot breathe but that they breathe also

- och läsaren är bunden till dem på samma sätt.

När det blir obestridligt att drömstaden är verklig - har sin historia, sina stridigheter, sina avsikter med resenärerna - infinner sig också en viss narrativ linearitet i romanen som inte funnits där tidigare. Den förlorar litet på det, tyvärr; det blir mer fantasy och mindre dröm. Men å andra sidan hade den väl inte kunnat fortsätta som dröm i all evighet... Oh well...

Boken som en av huvudpersonerna läser, The Girl Who Circumnavigated Fairyland In A Ship Of Her Own Making, är nu ett pågående webpublicerat romanprojekt av Valente. Mer att läsa!
Hyllor i Det Stora Biblioteket: In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Just because you’re paranoid. - Geografiska nedslag (Kyoto, Rom, San Francisco). - New York, New York. - 6. - Romantiker. Här finns även tåg, nycklar, bin och bokbinderi, för specialintresserade.