Ångjul!

Många tror att det här är julens årstid. Det stämmer naturligtvis inte - det är steampunkens årstid! Bevis 1: min kära kusin har skrivit en förbålt elegant steampunk-novell som anfänger då herr och fru direktör Bojsen väntar på att borda luftskeppet nära Falu silvergruva. Bevis 2: min kära förstestyrman repriserar sin ångande, swashbuckling julkalender Ombord Frans Ferdinand, ett luftskeppsäventyr i 24 delar. Gå och läs!

Sommar- och semesterläsningen ...

Dan Simmons: Hyperion
håller jag på med just nu. En positiv överraskning. Jag blev besviken på Ilium, men lovades att Simmons egentligen är en bra författare, och det visar sig stämma utmärkt. Space opera med hemligheter som släpps lite efterhand, Canterbury Tales-upplägg, Keats-referenser, och kopplingar till bland annat Heart of Darkness och Beowulf. Och dessutom har han humor.

John Keats: The Fall of Hyperion
ska jag läsa i samband med Simmons. Keats Hyperion har jag nyss läst, och The Fall of är en sorts "author's preferred version", och båda blir nog bra att ha med sig i läsningen av Simmons svit.

Och efter dem, under väntan på semestern och under semestern själv, ska jag läsa vad jag hinner av dessa:

China Miéville: Kraken
Goa förväntningar på den här. Miéville blir bättre och bättre bok för bok; The City & the City var ju utmärkt (även om jag kanske gillade Iron Council lite mer); och enligt vad jag hört och läst kan det här mycket riktigt vara hans bästa hittills. Som om inte det var nog utspelar den sig i London, med jättebläckfiskar, magiker, kultister, demoner, andar från forntida egypten, Scotland Yards Arkiv X-avdelning, och en museiintendent i huvudrollen.

Margo Lanagan: Tender Morsels
Höga förväntningar här också. Mörk, rentav oroande, sagoomberättning, " characters that are vivid, passionate, flawed and fiercely devoted to their hearts' desires, whether these desires are good or evil." "Capable of blasting an entire genre out of the water with its audacity and grace" enligt en blurb; "deeply strange in the best possible way" enligt Jeff VanderMeer.

Paolo Bacigalupi: The Windup Girl
Apropå höga förväntningar. Nebula Award för bästa roman, Locus Award för bästa debutroman, Hugo-nominering för bästa roman (i gôtt fint sällskap), och i princip alla "Best novel of the year"-listor, inom både sf och mainstream. Och nästan förstummade lovord av folk som läst den. Och så nya genre-beteckningen "biopunk" förstås. Spännande.

Cherie Priest: Boneshaker
Apropå höga förväntningar. Också en Locus Award, bästa sf, och också en Hugo-nominering. Och lyckliga, steamiga, punkiga, skitiga, goggles- och gasmask-klädda lovord (med zombies) av folk som läst den (t ex här och här).




George R. R. Martin: A Clash of Kings
Här behövs inga höga förväntningar: jag vet att det kommer att vara bra. A Game of Thrones kicked epic fantasy ass (emphasis on kick, with knights who say "fuck") och den kommande tv-serien kommer att bli nästa års bästa tv-serie. Det måste den bli. Det kommer den att bli.



Helen Oyeyemi: The Icarus Girl
En födelsedagsbok som jag blev väldigt nyfiken på. Tvilling-/dubbel/halv-/spegel-temat är alltid intressant, och det är skönt och gott att läsa flickårsskildringar som kontrast till alla pojkårsskildringar därute. Men jag tror att jag får ha ganska mycket avstånd mellan den och Tender Morsels...


Neil Gaiman m fl: Marvel 1602
Aah, åter till Elisabetanska England. Nu i sällskap med Marvels transponerade och periodifierade superhjältar och mutanter, och i sällskap med Neil förstås.






Bryan Lee O'Malley: Scott Pilgrim 1
Trailersarna till filmen är gulligt eller fånigt nördiga. Kan vara uselt, kan vara en ny Bill & Ted. Jag grundar genom att läsa boken, helt enkelt.






Sharon Ashwood: Ravenous
Man behöver ju lite fantzy också! Och den här har fått bra word-of-mouth. Ny bekantskap!

Rachel Caine: Midnight Alley

Och man behöver lite young adult-vampyrer-fantzy. Väldigt gärna i form av Morganville Vampires, som har fina Buffy-vibbar. Både i att vampyrerna är rovdjur och farliga, och i att huvudpersonerna är ett scoobies-esque gäng.




Tim Powers: On Stranger Tides
Pirater! Jag storgillade både The Anubis Gates och The Stress of Her Regard, så Powers är En Av De Bra. Och den här handlar inte bara om pirater, den gör så till den milda grad att nästa Pirates of the Caribbean-film ska vara (löst) baserad på den. I can has plz kthxbai.



Mike Mignola: Seed of Destruction
Första Hellboy-albumet. Hög tid helt enkelt!!








David Petersen: Mouse Guard, Winter 1152
Första albumet var helt underbart; ser fram mot att få läsa mer om de tappra mössens äventyr. Och en vinterhistoria kanske blir lite svalkande?

Steampunk och kaniner!

Luftskeppspirater och silly bunnies!

Idag startar steampunkkalendern Ombord Franz Ferdinand - Äventyr! Luftskepp! Modiga damer! Fagra pirater! Stiliga herrar! Automatoner! Handgemäng! - och det är officiell launch för kaninerna och morotologerna Sleepybones och Lazyheads bild-, rim- och sagoblogg Tails from the Burrow. Missa inte!

Kugghjul! Goggles! Ånga! Luftskepp!

Ja, nu är det steampunk-dags! Kanske längsta bloggposten hittills på SF-bokhandeln Malmös blogg: Steampunk - en lovsång! Kompletteras lämpligen med Steampunk, en ångdriven dåtidsframtid på Nittonde Stolens Science fiction-vecka, och med Steampunk 101 på Tor.com:s Steampunk-månad.

Steampunk chivalry?

Skickade ett meddelande på Facebook och fick upp en sån där "bekräfta att du är människa, identifiera de här suddiga orden"-ruta. Orden var "galahads steamer". Den boken skulle jag vilja läsa! Ser framför mig Sir Galahad på en stor skovelhjuls-ångbåt på Mississippi sent 1800-tal, gärna med en crossover till Fevre Dream.

Kanske han kan vara den oskuldsfulle rättframme unge maskinisten i pannrummet som döljer sin sanna (uppenbarligen odödliga) identitet för att med hjälp av den vampyriske kaptenen äntligen återfinna Graalen, som givetvis är gömd i New Orleans. Good stuff.

New Amsterdam av Elizabeth Bear

Miljön: sekelskifte - det förra alltså; med alternativ historielinje, zeppelinare och steampunk sorcery. Huvudpersonen, eller navet för berättelserna: Don Sebastien de Ulloa, en över tusen år gammal vampyr.

Sebastien har en excentricitet, eller en svaghet, som han delar med få av those of the blood: han fäster sig för mycket vid de dödliga medlemmarna av sitt "hov", de människor han omger sig med och dricker av. Han gör sitt bästa för att inte låtsas om eller erkänna det, men han är alldeles för benägen att skänka dem sitt hjärta (som de skänker honom sina), fastän han vet att han kommer att överleva dem många gånger om. Om, vill säga, han inte gör som så många av the wampyr gör när deras o-liv blir alltför långa: går ut i solen, låter sig brinna.

Ja, han brinner i solen, och han har ingen spegelbild. Han uppfyller många av klichéerna, men han gör det helt lugnt och självsäkert, med en huvudskakning och ett snett leende åt oss. No run-of-the-mill vampire is our Mr de Ulloa. Han påminner faktiskt en hel del om Silas i The Graveyard Book, och med tanke på hur mycket jag älskade den är det mycket sagt med det.

Den han senast skänkt sitt hjärta när boken börjar är unge Jack Priest -

who presented every appearance of being a young man of excellent family. In truth, his breeding was no better than Sebastien's. But - also like Sebastien's - his education was unparalleled, and a work in constant progress. He was seventeen years old and looked fifteen, with delicate bones and tousled fair hair like a girl's.

Jag kan nämna här att jag älskar Jack och Sebastien och beskrivningen av deras komplexa förhållande, vilket trots taggen går långt utöver yaoi...

När Sebastien och Jack anländer till den brittiska kolonin New Amsterdam (ni vet, runt ön Manhattan) ca år 1900 korsar de så småningom vägar med Abigail Irene Garret: Detective Crown Investigator, forensic sorceror to the King! En formidabel dam runt femti som takes no shit och gör sitt bästa för att vara både lojal och ärlig. Hennes arbete och Sebastiens kall/tidsfördriv/samvetslugnare/hobby som mästerdetektiv ger lite deckarhandling åt de löst sammanhållna historierna i boken.

Men det viktigaste och det gripande är ändå relationerna mellan personerna. Sebastiens ofattbart långa liv och hur hans olika courtiers hanterar det och sina förhållanden med honom. Nåt av det bästa jag läst i genren. Måste det vara, med tanke på hur det drabbat mig...

Alternativhistorien förtjänar sitt eget stycke: början av 1900-talet med New England och New Holland som brittisk koloni. Abigail Irene har ett förhållande med Hertigen av New Amsterdam... San Diego är huvudstad i Spanska Amerika, irokeserna med sina trollkarlar hotar kolonierna västerut, och det jäser mot inbördeskrig för Home Rule i New England samtidigt som vapen rasslas mellan Frankrike och England - mest här borta i kolonierna.
Och sedan, rätt vad det är, har vi dessutom ett Paris som lyses upp av Nikola Teslas trådlösa "broadcast electricity", därtill med spöken av vargar på de köldskarpa gatorna när Seine fryser.

Och ett stycke om vampyrismen kanske? Mest för att citera varför man skulle vilja ingå i en wampyrs hov:

First the prickle of the fangs, and then the pain, tremendous, scathing, all out of proportion to the injury (...) And after the pain - so impatiently endured - the pleasure. Transporting, incomparable.

"Narcotic rush" och "a passion worth anything" är andra beskrivningar...

Allt detta sagt, och ni måste läsa boken - så hatar jag slutet. Sista, hm, fyra sidorna. Vill skriva om dem. Nu! Bear har en fullständigt godtagbar och plausibel utläggning om saken på sin blogg (link might contain spoilers), och jag håller t o m med henne, men jag är fortfarande arg och ledsen.

Och detta bevisar naturligtvis vilken fantastisk författare hon är, vilket är min sista punkt: någon som kan, genom romankonst, få mig att bita mig i knogarna medan jag läser och sedan vara arg och ledsen i två dygn (and counting) är en jävligt skicklig författare. Det blir mer Bear. Nu vet jag ju dessutom att jag kan förvänta mig den här typen av slut... Once more unto the breach.

Jo, och det finns en uppföljare. Kanske finns en uppföljare. Seven for a secret har hittills bara kommit i en utgåva, som är ur tryck. Here's hoping for tpb... Men i värsta fall vet jag var jag kan få låna den. När jag förlåtit Bear.

(Och upprepar mig lite: jag klurar på fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna...)

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Romantiker. - Once upon a time. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - (Den vidunderliga kärleken). - Queerhyllan. - Paris. - Lalala-lalala-l’America. - New York, New York. - Lawmen. - Magikologi. - Aux armes, citoyens!. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

This vampire followed me home may I keep him?

Läste ut Dragons of Babel (läs mer här!) på lunchrasten idag - och det enda jag hade att invända mot den var att allt gick för fort. Jag ville frossa mer i urban Fäerie utan gränser. Och vad hade jag hört talas om åt det hållet om inte Elizabeth Bears Promethean Age-böcker?! Konspirationer, återfödd Merlin, completely & entirely unreliable Fey. Det måste ju vara Just The Thing!

Men: precis bredvid Blood and Iron stod New Amsterdam, som jag också varit sugen på väldigt länge.

Så jag frågade min resident Bear authority, som sade: "New Amsterdam! Bästa boken! Wohoo!"

Mes som jag är ville jag ändå ha mer Faerie. Så min resident representative of Umbrella Corp. föreslog: slå en tärning. Gjorde så.
Tärning höll med resident Bear authority!
(Vidhöll ett tag att: jag har två ögon, jag kan läsa två böcker samtidigt! Men fick ge mig.)

Och resultatet? Omedelbar kärlek!! En tjugominuters eftermiddagsrast för att börja läsa om en uråldrig, striking vampyr ombord på en zeppelinare bound for New Amsterdam år 1899 i sällskap med sin vackra boytoy med tousled hair är inte tillnärmelsevis tillräckligt! Och sen sitter jag här och skriver bloggpost! När jag kan flyga till brittiska imperiets kolonier medelst vätgas? Shame on me! New Amsterdam here I come.
(Hm. När jag har sovit lite kanske.)

Perdido Street Station av China Miéville

The architect had been incarcerated, quite mad, seven years after Perdido Street Station was completed. He was a heretic, it was said, intent on building his own god.
8/10
Perdido Street Station är den första boken som utspelar sig i New Crobuzon, en av de märkligaste av fiktiva städer. Det är som en blandning av urban fantasy, klassisk high fantasy och steampunk. Vi har analytical engines och blunder-busses, vi har tyranniska politiker och desperata rättighetskämpar, vi har magiker och vi har definitivt monster.

Många olika folkslag lever i New Crobuzon: utöver människor de amfibiska Vodyanoi (jfr slavisk mytologi), de insektshövdade Khepri (jfr egyptisk mytologi), de bevingade Garuda (jfr hinduisk mytologi), och kaktusfolket. Och Remade - brottslingar som dömts till att "byggas om" genom bio-thaumaturgy: med modifierade kroppsdelar eller inplanterade delar av djur eller maskiner. (Samt, som jag nämnt tidigare, poststrukturalistiska spindlar.) Även staden själv är nästan organisk, och/eller magisk, med många dimensioner lurande under ytan.

Huvudpersonen (mer eller mindre) i Perdido Street Station är den oortodoxe forskaren Isaac der Grimnebulin. För att förenkla markant: han får ett uppdrag som får mycket värre följder än han anat. Följder i stil med fullständigt revolutionerande vetenskapliga upptäckter, blodtörst från myndigheters och gangstrars håll, och jo, ett gäng ostoppbara monster som släpps lösa för att mardrömshärja New Crobuzon. (Bilden på en slake-moth kommer från Scarypet.)


Det märks litet grann att Perdido Street Station är yngre än den senare boken Iron Council. Miévilles språk är helt underbart snyggt, men här finns det en del kvisthål som skulle ha kunnat slätas ut av en redaktör, framför allt en hel del upprepningar. Iron Council är också mer självsäker om den magisk-skitiga världen Bas-Lag; Perdido Street Station är väldigt fascinerad av sin skapelse (fullt förståeligt för all del!) och kan inte alltid hålla ett fast grepp om världen, och drar ibland ut i för långa beskrivningar. Men - om man har tålamodet så är den Bra.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Come fly away. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Aux armes, citoyens!. - Vetenskap?. - Monsterboken. ... och den står med åtminstone några sidor på flesta av de andra hyllorna också...

Till slut en bild på New Crobuzon, som verkar komma från det här spelet (hittade här):

China Miéville: Iron Council

Long Live Iron Council!
9/10
Den var lika bra som jag hoppades! Behöver inte äta upp några lovord, allt stämmer. Och därtill:

Historien som växer fram ur det underbara berättandet rör sig runt revolution, motstånd, uppror. Det handlar om människorna mitt i det. Kan en människa (eller kaktusman, eller vodyanoi, eller wyrman) förändra historien, påverka historiens gång? Kan många? Gör det någon skillnad om motiven är kärlek eller ideal? Helgar ändamålen medlen?

Magi och monster vävs in i denna konkreta värld på ett fullt naturligt sätt. Krig förs med magiska medel, vilket inte innebär att slå ner folk med blixtar utan att förstöra verkligheten för dem. "Och vilka är egentligen monstren?" är en kliché, men eftersom det inte finns några klichéer i boken så tror jag den överlever.

Våldsamt poetiskt och poetiskt våldsamt... Slösande kreativt på ett sätt som aldrig blir ansträngt. En Bra Bok.

Förslag på musik: Power to the people, Working class hero, People have the power, Notes to the future:

And the children shall march
And bring the colors forward
Investing within them

The redeeming blood
Of their revolutionary hearts.

Nyförälskad

Jag är liksom kär i China Miéville. Knappt 200 sidor in i Iron Council börjar jag bli riktigt orolig. Det kan väl inte vara så här bra hela vägen igenom? Jag kommer väl att tvingas bli besviken? Och om hela romanen håller denna otroliga klass så kan väl inte resten av böckerna vara lika bra? Men jag har blivit lovad att jo, han är lika bra hela tiden. Vilket gör mig orolig igen. Och förbannad: att jag inte har läst honom förrän nu!

Miéville verkar ha samma syndrom som Pynchon - att vara allergisk mot meningar/stycken som någon annan någonsin kan ha skrivit. Och att vara allergisk mot meningar som inte är perfekta. Men mer otherworldly än Pynchon, och mindre absurt-galet. Och så snyggt, och så skrämmande fantasirikt utan att nånsin bli "kolla jag har en massa häftiga idéer": istället är det detdär bästa "så här var det - låt mig berätta om det." Jag är både lycklig och upprörd över att det är ganska långsamläst...

Miljön är en löjligt väl fungerande blandning av steampunk, western, 30-tal och high fantasy. Stämningen, åtminstone i den ena av de två handlingsspåren, påminner en hel del om The Gunslinger - fast bättre, då. (Och jag gillade The Gunslinger.) Och dethär är Staden:

A window burst open high above the market. Windows everywhere opened above markets. A city of markets, a city of windows.

New Crobuzon again. Unceasing, unstintingly itself. Warm that spring, gamy: the rivers were stinking. Noisy. Uninterrupted New Crobuzon.

What circled around and over the city's upreached fingers? Birdlife, aerial vermin, wyrmen (laughing, monkey-footed things), and airships of cool colours, and smoke and clouds. The natural inclines of the land were all forgotten by New Crobuzon, which rose and fell according to quite other whims: it was mazed in three dimensions. Tons of brick and wood, concrete, marble and iron, earth, water, straw and daub, made roofs and walls.

In the days the sun burned away the colours of those walls, burned the raggedy ends of posters that covered them like feathers, making them all slowly a tea-yellow. Oddments of ink told of old entertainments, while concrete desiccated. There was the famous stencil-painting of the Iron Councillor, repeated in incompetent series by some dissident graffitist. There were skyrails, strung between jags of architecture like the broken-off pillars of some godly vault. The wires sliced air and made sounds, so wind played New Crobuzon as an instrument.

Jag vill ha Miéville-lov. Men å andra sidan måste jag dra ut på det! Jäkeln har ju bara skrivit ett halvdussin böcker. Och så är jag som sagt orolig över att jag kommer att få äta upp allt dethär...

The Difference Engine / William Gibson & Bruce Sterling

Knowledgee is ppower.
8/10
Alternativ historia: Efter revolt och inbördeskrig på 1830-talet tar radikalerna makten i Storbritannien. De avskaffar aristokratin och inför meritadelskap, vilket leder till adlandet av bland andra Darwin, Engels och Charles Babbage. Under "The Rad Lords", med (den återadlade) Lord Byron som premiärminister, utvecklas vetenskap och teknik fullständigt genomgripande. Genom Babbages differens- och analysmaskiner har informationsåldern ångan uppe redan 1855.

Så det blir... cyber-steampunk. Ånga och mässing och äventyrare och ett väldigt skitigt London, men the Engines have your number. Datorerna har uppfunnits i en tidsålder då filosofi och vetenskap går hand i hand och det inte är långsökt att fråga sig om man inte skulle kunna uttrycka Sanningen matematiskt, skriva en formel över Verkligheten?

Detta är bakgrunden för en spioneri- och konspirationshistoria. En hel del action blandar sig med de filosofiska, vetenskapliga och historiska spekulationerna. Dessutom en hel del vinkar och sparkar åt vår nuvarande IT-ålder. En otroligt genomarbetad och kreativ what if-roman. Jag visste att William Gibson var bra, och nu får jag se till att läsa Bruce Sterling också. Vad tur, för läslistan är ju så kort.

Förslag på musik: Music hall, Pomp and Circumstance, Internationalen.

”First among sequels” av Jasper Fforde

It would have been easier to get a registered cheesehead off a five-times-a-day Limburger habit than to keep me away from fiction.
8/10

Thursday Next är tillbaka i den sjätte romanen om hennes äventyr. Om du bara har läst fyra böcker tidigare så är det inget att oroa sig för, den femte delen, The Great Samuel Pepys fiasco, är… inte längre tillgänglig.

Som vanligt har Thursday mycket att göra. Hindra den dramatiska minskningen av bokläsande i världen, men på vettigare sätt än förslaget på ”Reality book shows” (läsarna ska få rösta ut folk ur Pride and Prejudice). Stoppa ett genre-krig mellan Racy Novel och dess grannar Feminist och Ecclesiastical. Utbilda två helt omöjliga kadetter. Flytta pianon från Brontë till Christie. Smuggla ost. Lägga mattor. Få sin son att skärpa sig så han slutar bara slöa och lyssna på hårdrock och tar itu med att rädda världen nån gång.

Samtidigt kämpar regeringen mot sitt Stupidity Surplus, The Goliath Corporation har nya märkliga projekt på gång, och tiden hotar att repas upp och försvinna helt och hållet. Det är som vanligt i Swindon, alltså. ”Som vanligt” hos Jasper Fforde är förstås mycket bra, och det är många nya roliga idéer och väldigt kul och smart hela tiden. Som vanligt… ;-/

(Men min upplaga saknade fotnötter, så jag fick bara läsa halva samtalen när de pratade i footnoterphones…)

Av förslagen på potentiella titlar till bok #7 röstar jag på Paragraph Lost.

Thomas Pynchon: Against the day

Holy Toledo, that’s some wild ass stampede!
9/10

Ja jösses, en recension… Av en bok för vilken ordet ”tegelsten” inte ens riktigt räcker till. Vad vi har här är snarare en fyra-tegelstenars roman (fyra tegelstenar som sätts ihop i olika formationer vilka hela tiden faller mot botten för att bilda del i en större konstruktion).

Bland annat har vi här, något överraskande, ett gäng hjältar. De modiga unga grabbarna The Chums of Chance far jorden runt i sitt luftskepp The Inconvenience för att utföra spännande uppdrag och göra vad de hoppas är goda gärningar.

Men sen finns det förstås också ett uppbåd av antihjältar, bl a tre bröder som ger sig ut i världen för att söka hämnd för faderns död. Vi har dynamitarder och våldsam arbetarkamp i USA runt sekelskiftet, vi har spionintriger på Balkan före första världskriget, vi har ett monster som anfaller New York, vi har sökandet efter Shambhala och orsakerna till Tunguska-händelsen, vi har matematiker av flera olika skolor som är fiender av anledningar ingen stackars humanist begriper.

Dessutom har vi, naturligtvis, en världsomspännande historisk konspiration. Men: inte nog med det. Det kan till och med vara så att det är Historien som är konspirationen. Det kan vara tidens gång som är det stora brottet. Det, och brottet som är så stort att det inte finns med i lagboken: krig.

Allt detta och mer, och ljus därtill. Ljus: består det av vågor och/eller partiklar? (Och vad består romanen av?) Synvillor, speglar, synlighet/osynlighet, refraktion, dubletter och tvillingar. ”When you come to a fork in the road, take it.”

”Meanwhile, Thomas Pynchon is up to his usual business. Characters stop what they’re doing to sing what are for the most part stupid songs. Strange and weird sexual practices take place. Obscure languages are spoken, not always idiomatically. Contrary-to-fact occurrences occur.” Med gästspel från bland mycket annat Star Trek, The Dark Tower, The Hitch-Hiker’s Guide to the Galaxy, H.P. Lovecraft, samt herr P:s samtliga tidigare böcker. Och shit, jag måste ha missat görmycket.

“an hombre who knows full well that something has happened to him, but for the life of him he just can’t figure what – you know that feeling? – sure, who don’t – and he’s tryin to work ‘at through, here on paper, how it was done to him, and better yet who did it.”

Förslag på musik: ”Let’s do the time-warp again”, ”Those magnificent men in their flying machines”, and all that jass.