Siri Hustvedt: The sorrows of an american

Lost Cat. ... thinning fur, torn left ear, blind in one eye, missing tail, limps on right front foreleg. Answers to the name of Lucky.
8/10
Fastän jag verkligen gillade Vad jag älskade så sköt jag upp läsandet av The Sorrows of an American ganska länge - den lät så deprimerande. Titeln i sig, och så är huvudpersonen Erik en medelålders psykoanalytiker i New York, bland vars sorger vi finner hans fars död, hans obesvarade känslor för sin hyresgäst, en handfull familjehemligheter som börjar komma upp i ljuset, samt 11 september-katastrofen.

Och ja, det är mycket sorgligt i boken, men den är inte så deprimerande som den låter. Mycket tack vare Eriks - eller för all del Siri Hustvedts - medkännande, mångbottnade hantering av frågorna som dyker upp. Bland annat verkar Eriks - och Hustvedts - terapimetod vara centrerad (vilket är fel ord) runt story. Vi behöver historier för att förstå våra liv och vad som händer oss.

"Telling always binds one thing to another. We want a coherent world, not one in bits and pieces."

Men del av det är också hur medierna genast gjorde hjälteberättelser av skildringen av 9-11 för att täcka över skräcken. Inte för att det hjälpte dem som faktiskt var där.

"Trauma isn't part of a story; it is outside story. It is what we refuse to make part of our story."

Vid ett tillfälle, i jakten på faderns hemligheter, träffar Erik och hans syster Inga två dockmakare som gör väldigt realistiska små dockor, alla med sin egen tragiska historia.

"What comes first," I asked, "the story or the doll?"
"Why, the story, of course. Couldn't make 'em without knowing who they are and what's happened to them."

Ungefär som för en romanförfattare? Men också för en människa: vem man är och vad som har hänt en är historien man berättar för sig själv för att skapa sig själv. Och detta gör Erik och Inga och deras närmsta. De analyserar och kommer till insikter - och blir väl inte direkt lyckligare av det (snarare tvärtom ibland), men blir iallafall liksom mer delaktiga i sina egna liv. Det är tur att de har varandra att prata öppenhjärtigt med, dock, annars skulle nog flera av dem slutat som några av Eriks patienter.

Ett annat återkommande tema är "en annan värld" - det var en annan värld far och farfar levde i under Depressionen, mor kom till nya världen USA från Norge, far kom hem till en annan värld när han kom hem från kriget, det var en annan värld före 9-11 och en annan efter. Men vi skapar också egna andra världar - genom fiktion, i drömmar, i våra minnen - framför allt: genom språket. (I en roman med New York-intellektuella i huvudrollerna? Who'd have thunk?!)

Drömmar ja, Erik är psykoanalytiker, klart att ämnet kommer upp (under en middag).

"The nonsense theory of dreaming ... doesn't explain why dreams are narratives."

Nej, men vårt behov av historier förklarar kanske det? Och på middagen går de direkt vidare till att diskutera att Ingas mans romaner ofta använde sig av drömmens struktur för sina berättelser, vilket är motsägelsefullt samtidigt som det inte är det.

Även The Sorrows of an American har på sätt och vis en drömstruktur för berättelsen, ett hoppande mellan scener och historier som ändå spelar in på varandra hela tiden. Vilket är helt realistiskt: man går ju ständigt från en händelse och en roll till en annan, men ens tankar kan vara överallt hela tiden.

Detta dras (tyvärr) till sin spets i de sista sidorna, i någon sorts stream-of-consciousness nu-ska-jag-berätta-vad-det-är-du-har-läst onödig och litet olustig lyckligt-slut-sammanfattning. Jag hade inte väntat mig att reta mig på ett positivt slut i en sorglig, ganska deprimerande roman, men so it goes.

(Hm; ganska osammanhängande text, skriven ett tag efter läsning och medan jag var sjuk...)

Jeanette Winterson: Sexing the cherry

And so what we have told you is true, although it is not.
8/10
Igen i Wintersons sällskap: storytelling through storytelling. På ett sätt en historisk roman, i 1650-/60-talens England med inbördeskrig och puritaner. Tydligast när vi följer den ena berättarrösten, The Dog Woman - men som hennes son säger:

"but she is a fantasist, a liar and a murderer, though none of that would stop me loving her."

Sonen, Jordan, är den andra berättarrösten, och han förklarar:

"Every journey conceals another journey within its lines: the path not taken and the forgotten angle. These are journeys I wish to record. Not the ones I made, but the ones I might have made, or perhaps did make in some other place or time."

Det blir sagor och drömmar och tusen kärleksfulla lögner, fantastiska resor i tid och rum. Påminner en hel del om Calvinos De osynliga städerna. Det myllrande berättandet visar framåt mot The PowerBook, och frågorna kring rumtiden visar fram mot Gut Symmetries. Behandlingen av idén "historisk roman" är som i The Passion, ur vilken jag tar ett citat som passar om alla Wintersons böcker:

"I'm telling you stories. Trust me."

Narrativitis

Word of the day: narrativitis.
A malady which can afflict stories.
Symptoms: the storyteller sees an obvious/natural effect/consequence looming - and avoids it through intricate machinations in this vein: No, sorry, that consequence is not possible in this particular story; you see, in this world I've created things are like this and like this and like this [plentiful footnotes and technical/magical/psychological facts] which leads to this and this and this [plentiful footnotes and technical/magical/psychological facts] which means that the plot cannot take the obvious route but must, for better and worse - and in the name of more pages - involve itself in further complications.
In its benign form the malady can make a good story better, but it spreads and infects swiftly and in its malign form it can destroy the most promising story.
Having been afflicted once gives no immunity. The only available vaccine induces an abnormal addiction to originality.

Dagens ord: narrativit.
En sjukdom som kan drabba berättelser.
Symptom: berättaren ser en uppenbar/naturlig verkan/följd närma sig - och undviker den genom avancerade grepp vars kärna är: Nej, tyvärr, den följden är inte möjlig i just denhär berättelsen; i världen som jag har skapat är det nämligen såhär och såhär och såhär [omfångsrika fotnötter och tekniska/magiska/psykologiska fakta] vilket leder till dethär och dethär och dethär [omfångsrika fotnötter och tekniska/magiska/psykologiska fakta] vilket gör att handlingen inte kan ta den uppenbara vägen utan måste på gott och ont - och i de fler sidornas namn - vira in sig i ytterligare förvecklingar.
I sin mildare form kan sjukdomen göra en bra berättelse bättre, men den sprids och smittar mycket snabbt och i sin gravare form kan sjukdomen förgöra den mest lovande berättelse.
Att en gång ha drabbats ger ingen immunitet. Det enda tillgängliga vaccinet leder till ett sjukligt beroende av originalitet.

Charles de Lint: ”The onion girl”

People need to be storied
8/10

Charles de Lint är en Sagoberättare. Dramatiskt, tragiskt, spännande och vackert och med stigar in i the dreamlands.

Kate Atkinson: One good turn

A Jolly Murder Mystery

8/10

Atkinson har gjort det igen, lika bra som i Case histories: lurat en deckare att bli en riktigt bra roman. ”Existential yet gripping”, så som en av huvudpersonerna, en olycklig författare av mysdeckare, drömmer om att skriva. Tragiskt och medkännande, samtidigt berättat med torr mörk humor.

Jackson Brodie, fd polis, fd privatdeckare och vår hjälte, tycks ha drabbats av den kinesiska förbannelsen ”may you live in interesting times.” Vittne, misstänkt och ständigt inblandad i ”incidenter”, omgiven av brott. Vi får även följa de andra vittnena och inblandade som knyts samman av en historia som är många historier, en rysk trädocka med docka inom docka inom docka; wheels within wheels.

Förslag på musik: Lucinda Williams, Gillian Welch, Emmylou Harris & co

Jeanette Winterson: Oranges are not the only fruit

that is the way with stories; we make them what we will. It’s a way of explaining the universe while leaving the universe unexplained
8/10

Storytelling through storytelling.