Bokmässerapport: Andra Världar 2013

Jag har kommit hem från fantastik-bokmässan Andra Världar 2013, och det känns verkligen som att jag har kommit hem från andra världar. Det känns som att jag har kommit tillbaka från att ha varit bergtagen i sju år - sju fruktansvärt roliga år bland trollbergets eller Faeries alla skatter. Eller ja, who am I kidding, i sällskap med Skogsrået (foto t h av Mats Karlsson). Det var väldigt märkligt att vara tillbaka i verkligheten på jobbet idag. Redan börjar jag frukta att det hela var en dröm. Men jag tog bilder, och programmet (vilket modifierades en aning) finns kvar som minnesstöd, så här följer ett försök till rapport. Temat är: ni borde ha varit där. Vi hade så himla kul. Men ni får chansen igen nästa år!


Andra Världar är en bokmässa för fantasy, science fiction, skräck, steampunk, folktro "och allt annat som tar dig med till andra världar". Detta var mässans första år.


För det första, platsen. Sägnernas Hus ligger mitt ute i sagoskogen, och det kan kanske vara svårt att leta sig dit (exakta gps-koordinater utlovas till nästa år, och bussoptionen fanns; frågor om boende besvaras på bloggen) men det är så värt det. Själva mässgolvet är i vanliga fall dansbana (!) i en enorm ombyggd lada (?) vilket innebär ljus och luft och rymd och stadiga plank, hemliga vrår och gott om utrymme.

(Det är inte TARDISar. Eller är det?) Lokalen är fantastisk i sig, men ännu bättre blir det av att i Sägnernas Hus ingår ett underbart folktromuseum, där man kan vandra bland älvor, vättar och annat om man törs - mer om det nedan. Nu mer om mässan.

Utbudet och programmet: De inbjudna utställarna är i första hand författare snarare än förlag - fokus ligger på att lära känna berättarna och berättelserna, och målet är att alla som kommer ska träffa andra som tycker

att det är fantastiskt att läsa om varulvar och generationsrymdskepp, alver och rymdambassadörer. Eftersom det var mässans första år var vi tappra pionjärer som kommit dit en hanterlig mängd, vilket ledde till gott om tid att nörda loss tillsammans och ha jättekul ihop. Det blev som en blandning av sf-kongress och bokmässa; samtalet var hela tiden igång; nyfikenheten och berättarglädjen stor; träningsvärken i skrattmusklerna konstant. Programpunkten högläsning-i-ring växte fram av sig själv och gav många smakprov på texter och världar.

Några favoriter från resten av programmet: Mikael Thomasson från Sagomuseet i Ljungby är en äkta berättare som väckte folktro och sägner till liv, och sedan höll en helt spontan rundvisning inne i folktromuseet. Kristina Svensson höll en marknadsförings-workshop för författare. Och superhjältetrubadurduon Tveksamma Tvåan avslutade mässan på bästa sätt på söndagen med sånger om sagoväsen och superhjältar och miljoner andra saker, samt en mashup av I ett hus vid skogens slut och Flickan i Havanna som fick er trogna korrespondent att gråta av skratt.


Um, vad ska jag säga mer? Vi hade jättekul, det har jag sagt, eller hur? Och att det redan är avlägset som en  lycklig dröm, det har jag också sagt? Jo! Ni behöver inte bara ta mitt ord för det, andra utställare och besökare har bloggat och en länklista finns härstädes!

Följ Andra Världar på Facebook och/eller bloggen och håll utkik efter information om nästa års mässa! Vare sig om du vill komma som besökare, redo för en intrycksrik semester i sagoland/på Sirius, eller om du vill komma som utställare och visa upp dina egna skapelser. Och det behöver inte nödvändigtvis bara betyda böcker, serietecknaren Jennie Sörensen hade t ex också med sig sina gnistrande drakar.


När vi tömt mässhallen på söndagskvällen (jag hade äran att få vara en av mässgeneral Anna Vintersvärds entusiastiska minions) kändes det surrealistiskt, som om vi kanske var kvar på stadiet "men här skulle man kunna hålla en bokmässa, vore inte det coolt?" Och nu har jag uppnått nån sorts wistfulness à la Nathaniel Chanticleer och längtar tillbaka, längtar, minns fast minnena är svårgripbara och jag tänker "men så kul kan det väl inte ha varit?" Jag får väl öva på att slå ihop klackarna. Leta efter bortre väggen i garderober. Titta om det sticker ut svansar ur folks byxben.


Sammanfattningsvis: fyrverkerier och jubelrop för Anna Vintersvärd, som tänkte "Det behövs en bokmässa för science fiction, fantasy och skräck", och sedan bestämde sig för att anordna den bokmässan, och sedan gjorde det! Alla medaljer och multidimensionella rosor!! Oh! Och missa inte steampunk-projektet!


Avslutar med lite fler bilder. Från mässhallarna:

Från folktromuseet; det här är nytillkomna scener, fler bilder från mitt förra besök finns här!
Maran

Den onde

Mylingen

Ny Ajvide!!

I maj kommer en ny roman av John Ajvide Lindqvist: Lilla Stjärna. Text från johnajvide.se:

Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor.

Under en svamputflykt hittar svensktoppsartisten Lennart ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. Han räddar flickan till livet och hennes första skrik gör honom stum. Ur den lilla kroppen stiger en serie perfekt träffade toner. Han tar med flickan hem och gömmer henne i källaren. Hennes obefläckade musikalitet ska ge hans liv mening.

Hon är Flickan med den gyllene håret.

Vid samma tid föds en annan flicka i en mellansvensk stad. Hennes liv rymmer inte många glädjeämnen. Hon upplever sig själv som grå och alldaglig med få begåvningar och ännu färre vänner. Hon tröstar sig med elaka hyss och trollande på olika nätforum.

Hon är Den andra flickan.

Så småningom korsas de två flickornas vägar. En brinnande vänskap växer fram, med förödande konsekvenser för alla som kommer i dess närhet.

Lilla Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig att gå för den du beundrar över allt annat?

I Lilla Stjärna för John Ajvide Lindqvist ännu en gång in skräcken i ett vardagligt, samtida Sverige. Unga människor i en värld av bortvända vuxna försvarar sig med vad som finns till hands. Eldrivna verktyg, om så krävs. Det är hans mörkaste bok hittills och både känsliga läsare och älskare av Allsång på Skansen varnas.

Längtar!!! I SvB:s Vårens böcker står det mer om Teres och Teresa:

Tjejerna blir snart oskiljaktiga och börjar göra musik tillsammans. De får en myspacehit och en skara fans samlas kring dem.

Så småningom börjar dessa flickor samlas utanför varghägnet på Skansen. Teres är deras centralpunkt, avgudabild och idol. Gruppen börjar se sig som en vargflock, och vill göra vad vargar gör.

Happy Hallowe'en!

Länkar: io9:s pumpor ... I can has cheezburgerpumpkin ...

New Amsterdam av Elizabeth Bear

Miljön: sekelskifte - det förra alltså; med alternativ historielinje, zeppelinare och steampunk sorcery. Huvudpersonen, eller navet för berättelserna: Don Sebastien de Ulloa, en över tusen år gammal vampyr.

Sebastien har en excentricitet, eller en svaghet, som han delar med få av those of the blood: han fäster sig för mycket vid de dödliga medlemmarna av sitt "hov", de människor han omger sig med och dricker av. Han gör sitt bästa för att inte låtsas om eller erkänna det, men han är alldeles för benägen att skänka dem sitt hjärta (som de skänker honom sina), fastän han vet att han kommer att överleva dem många gånger om. Om, vill säga, han inte gör som så många av the wampyr gör när deras o-liv blir alltför långa: går ut i solen, låter sig brinna.

Ja, han brinner i solen, och han har ingen spegelbild. Han uppfyller många av klichéerna, men han gör det helt lugnt och självsäkert, med en huvudskakning och ett snett leende åt oss. No run-of-the-mill vampire is our Mr de Ulloa. Han påminner faktiskt en hel del om Silas i The Graveyard Book, och med tanke på hur mycket jag älskade den är det mycket sagt med det.

Den han senast skänkt sitt hjärta när boken börjar är unge Jack Priest -

who presented every appearance of being a young man of excellent family. In truth, his breeding was no better than Sebastien's. But - also like Sebastien's - his education was unparalleled, and a work in constant progress. He was seventeen years old and looked fifteen, with delicate bones and tousled fair hair like a girl's.

Jag kan nämna här att jag älskar Jack och Sebastien och beskrivningen av deras komplexa förhållande, vilket trots taggen går långt utöver yaoi...

När Sebastien och Jack anländer till den brittiska kolonin New Amsterdam (ni vet, runt ön Manhattan) ca år 1900 korsar de så småningom vägar med Abigail Irene Garret: Detective Crown Investigator, forensic sorceror to the King! En formidabel dam runt femti som takes no shit och gör sitt bästa för att vara både lojal och ärlig. Hennes arbete och Sebastiens kall/tidsfördriv/samvetslugnare/hobby som mästerdetektiv ger lite deckarhandling åt de löst sammanhållna historierna i boken.

Men det viktigaste och det gripande är ändå relationerna mellan personerna. Sebastiens ofattbart långa liv och hur hans olika courtiers hanterar det och sina förhållanden med honom. Nåt av det bästa jag läst i genren. Måste det vara, med tanke på hur det drabbat mig...

Alternativhistorien förtjänar sitt eget stycke: början av 1900-talet med New England och New Holland som brittisk koloni. Abigail Irene har ett förhållande med Hertigen av New Amsterdam... San Diego är huvudstad i Spanska Amerika, irokeserna med sina trollkarlar hotar kolonierna västerut, och det jäser mot inbördeskrig för Home Rule i New England samtidigt som vapen rasslas mellan Frankrike och England - mest här borta i kolonierna.
Och sedan, rätt vad det är, har vi dessutom ett Paris som lyses upp av Nikola Teslas trådlösa "broadcast electricity", därtill med spöken av vargar på de köldskarpa gatorna när Seine fryser.

Och ett stycke om vampyrismen kanske? Mest för att citera varför man skulle vilja ingå i en wampyrs hov:

First the prickle of the fangs, and then the pain, tremendous, scathing, all out of proportion to the injury (...) And after the pain - so impatiently endured - the pleasure. Transporting, incomparable.

"Narcotic rush" och "a passion worth anything" är andra beskrivningar...

Allt detta sagt, och ni måste läsa boken - så hatar jag slutet. Sista, hm, fyra sidorna. Vill skriva om dem. Nu! Bear har en fullständigt godtagbar och plausibel utläggning om saken på sin blogg (link might contain spoilers), och jag håller t o m med henne, men jag är fortfarande arg och ledsen.

Och detta bevisar naturligtvis vilken fantastisk författare hon är, vilket är min sista punkt: någon som kan, genom romankonst, få mig att bita mig i knogarna medan jag läser och sedan vara arg och ledsen i två dygn (and counting) är en jävligt skicklig författare. Det blir mer Bear. Nu vet jag ju dessutom att jag kan förvänta mig den här typen av slut... Once more unto the breach.

Jo, och det finns en uppföljare. Kanske finns en uppföljare. Seven for a secret har hittills bara kommit i en utgåva, som är ur tryck. Here's hoping for tpb... Men i värsta fall vet jag var jag kan få låna den. När jag förlåtit Bear.

(Och upprepar mig lite: jag klurar på fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna...)

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Romantiker. - Once upon a time. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - (Den vidunderliga kärleken). - Queerhyllan. - Paris. - Lalala-lalala-l’America. - New York, New York. - Lawmen. - Magikologi. - Aux armes, citoyens!. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Varning: Elizabeth Bear kan påverka din koncentration och tidsplanering

Sedan jag började på New Amsterdam i onsdags har jag tillbringat stora delar av mina dagar med att tänka "När får jag gå och fortsätta läsa? Får jag gå och läsa nu?" Samtidigt har jag läst väldigt långsamt - dels för att dra ut på det, förstås, och dels för att Dragons of Babel var en sådan höghastighetsbok.

Men idag hade jag en hel söndag utan spikade planer. Jag borde väl egentligen ha typ städat, gjort knappar, jobbat på minst ett av två skrivprojekt - men jag läste. (OK, diskade och handlade lite mat och fick sovmorgon, men framförallt läste.) Och så - men snälla Bear, men vad har jag gjort för att förtjäna detta - så är slutet så... hur kunde hon?!?!
Nå... Det är väl ett tecken på att författaren är skicklig, när en roman gör en så upprörd att man får samla sig innan man skriver sin lovprisande recension, vilken alltså kommer senare. Så det lär ju trots allt bli mycket mer Elizabeth Bear framöver.

Tills dess ska jag trösta mig med att fundera på eventuell fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna. Så det så. Kanske rentav slänger in Jean-Marc för att roa mig :-p

Pride and Prejudice and Zombies av Jane Austen och Seth Grahame-Smith

"A woman must have a thorough knowledge of music, singing, drawing, dancing, and the modern languages; she must be well trained in the fighting styles of the Kyoto masters and the modern tactics and weaponry of Europe."
8/10
Nå, jag är mycket nöjd. När nyheten först dök upp att det kommer en bok som ska heta Pride and Prejudice and Zombies var väl den första reaktionen ZOMG WTF? Och sedan: hur ska detta gå? Men jag får säga att utförandet var så bra som man kunde ha hoppats. Om man har humor alltså.

Största delen av boken är ordagrant Austens originaltext (eller som jag inte kan låta bli att tänka på den: den censurerade versionen...). Det är bara det att England dessutom sedan 55 år har hemsökts av horder av levande döda vars enda mål är att festa på engelsmännens saftiga hjärnor. Detta är vardag för familjen Bennet, Mr Darcy och de andra och nämns ibland bara i en bisats, ibland i hela scener av zombieslakt.

Zombiernas närvaro har även påverkat samhället: det är mer vardagsvåldsamt, med fler dueller och savage beatings. Systrarna Bennet är naturligtvis utbildade i the deathly arts i ett Shaolin-tempel och halshugger the sorry stricken med Katanas. (Den ökade våldsnivån gör även att en av bifigurerna får sina schyssta desserter istället för att komma undan.)

Förutom våldet har censuren även släppts en aning vad gäller sex. Bland andra antydningar gillar Mr Darcy att ordvitsa med ordet "balls" - och "there is something of dignity in the way his trousers cling to those most English parts of him."

Och utöver det här är det alltså samma gamla historia om hur stolthet och fördomar sätter käpppar i hjulet för Elizabeth Bennets och Mr Darcys kärlekshistoria. Baler och visiter och brev och heder och outtalade känslor. Med zombies.

Jag får ibland rentav samma känsla som jag fick av Tom Hollands The Vampyre - att "jamen det är klart att det är så, den övernaturliga förklaringen är den mest logiska." Precis som det förklarar mycket att Lord Byron var vampyr, så är zombieplågan en vettig bakgrund till mycket i Pride and Prejudice. Charlotte Lucas argument för att gifta sig med Mr Collins till exempel, vad Darcy hade emot Jane, och hans och Lizzies krigarheder inte minst. Så ja, jag är nöjd! Det var kul.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Make ’em laugh. - Once upon a time. - Woman power. - Great (leading) men. - Den vidunderliga kärleken. - Rule Britannia. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Monsterboken.

Abarat 3 äntligen på gång?!

Revelations : "What we hear though, for you, is that it's all about Abarat Three - are you done writing?"
Clive Barker : "Very, very, very, very, close…"

Revelations : "And that’s all writing at this stage? No painting, just sole concentration on the final draft?"
Clive Barker : "Totally. It’s a seven day a week - you do the calculations, I’m horrible at this - and a fourteen hours a day kind of thing…"

Ur en intervju på Clive Barkers officiella hemsida, daterad "28 februari och 7 mars 2009". Så då kaaanske Absolute Midnight kan komma i år?

Mer om eventuellt kommande böcker och andra Vanligaste Frågorna I Butiken på SF-bokhandeln Malmös blogg.

Shirley Jackson: We have always lived in the castle

9/10

Mary Katherine Blackwood bor med sin syster Constance, sin farbror Julian och sin katt Jonas i ett stort vackert hus utanför en liten småstadsby. Resten av deras familj är döda.

Constance lämnar aldrig huset så det är Mary Katherine - Merricat - som får gå till byn två gånger i veckan, "de dåliga dagarna", för att handla. Folket i byn hatar Blackwoods och hånar henne öppet eller bakom hennes rygg, och hon beskyddar sig genom att tänka sig det vackra huset på månen hon skulle bo i med sin bevingade häst - eller genom att tänka sig dem alla döda, lik i högar framför hennes fötter.

Merricat är bokens berätterska, och världen som hon ser den är hotfull men kan kontrolleras om man kan reglerna och är stark nog. Hon har själv saker hon tillåts göra och saker hon inte tillåts göra. Hon har grävt ner silvermynt i marken och spikat upp böcker på träd för att beskydda deras hus. Hon berättar sagor och magiska formler för sig själv för att hålla ordning på sin och Constances värld.

Merricat och Constance gör allt för att ta hand om varandra, men en förändring är på väg, en fara närmar sig, och inget kommer att bli som förut.

We have always lived in the castle bjuder på verkligt kuslig, krypande stämning. Det mörka som hände för sex år sedan smyger sig fram bit för bit, och det nya mörka som tornar upp sig får en att riktigt rysa. Det är skrämmande och sorgligt, men samtidigt till slut värmande och hoppingivande på ett ganska vridet sätt. Rekommenderas mycket varmt.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tunna böcker med tveksamt innehåll . - Just because you’re paranoid. - Romantiker. - Alla famiglia!. - Hard times. - Magikologi . - Man måste odla sin trädgård. - Kill, pussycat, kill, kill!.

Charlie Huston: Already dead

7/10
Godkänd urban horror. Huvudpersonen Joe Pitt är vampyr (eller, en av The Vampyre) på ett Manhattan som styrs av ett antal vampyrklaner. Själv är han dock Rogue men accepteras så länge han gör "tjänster" åt klanerna. Tjänster som att röja undan zombies, men också att hitta en förrymd tonårsdotter till suspekta men connected miljonärer.

Vampyrversionen i Already dead är att vampyrismen beror på ett virus (eller, ett Vyrus), som gör sin bärare nästan odödlig men i gengäld kräver stadig tillgång på färskt människoblod (djurblods-"vegetarianism" är ingen möjlighet här). Solsken, närmare bestämt UV-strålarna, är direkt dödliga men vitlök går bra (fast Joe "just don't like the shit").

Godkänt som sagt; bra spänning och välskrivet, men inget himlastormande. Joe är relativt sympatisk, och skildringen av hans och hans flickväns förhållande är det bästa med boken. Men annars är det liksom inget man inte har läst tidigare - det är ingen rip-off, men det är inte heller något nyskapande. Mer hårdkokt än noir - det är inte våldet som gör noir, det är stämningen.

Och förresten, vad är det med hårdkokta böcker och den obligatoriska tortyren av hjälten? Det är klart att han ska klås upp i mörka gränder i viss måtto, och det är klart att han ska drogas någon gång, och det är klart att en vampyr tål mer stryk än en mänsklig deckare. Men det verkar vara väldigt lockande för "hårdkokta" författare (Altered carbon, Hunter's moon) att överdriva saken - rejält. Joe plågas både av Hungern och av stryk efter stryk efter stryk. Det är en poäng med det, visar det sig många skott, hugg och slag senare, och den kommer säkert att följas upp i kommande delar, men... tjatigt.

Tom Holland: Supping with panthers

The Vampire Myths of India and Roumania: A Comparative Study.
5/10
Rätt besviken, tyvärr; extra synd eftersom jag gillade den ganska fristående föregångaren The Vampyre: The secret history of Lord Byron. Men där den var positivt inspirerad av Dracula och annan 1800-talsskräck och gotik, är Supping with panthers snarare efterapande och ooriginell.

Den hymlar inte med det för all del - Bram Stoker är en av de huvudsakliga berättarna för tusan hakar! Men det mjölkas alldeles för mycket. "Det här är sanningen som fick Stoker att skriva sin roman, som en varning för de vampyrhotade, minsann!" Brev och dagböcker (förda på fonograf) in absurdum. En av huvudpersonerna heter Lucy. De tar en tur till Whitby. Renfield är en ondskefull asylum-föreståndare och hans fågelätande patient heter Seward, nudge nudge, see what I did there? ;)

Dessutom blir det alldeles för mycket 1800-talsskräck när det visar sig vem den verkliga fienden är [hur sent dyker det upp, är det en spoiler? whatever]: Lilith. Ondskefullast och mäktigast av alla därför att hon är den vackraste och mest förföriska kvinna som någonsin existerat, så männen har ju inte en chans. (Inte kvinnorna heller, för all del, men ändå.)

Vår hjälte, Dr. Jack Eliot, använder sin analytiska förmåga för att logiskt och rationellt lösa mysterierna. Han är så Sherlock Holmes att Sherlock Holmes får skämmas. Det vill säga, fram tills han börjar acceptera att det är övernaturligheter han är inblandad i. Då blir han mer än lovligt flummig. Och luddigheter av typen "Vi avslöjar inte allt ännu utan antyder bara" kan funka jättebra, men inte här: andra halvan av boken blir mest just luddig.

Och det är sent 1880-tal i London, så vi måste ju ha med Oscar Wilde och Jack The Ripper, eller hur? Annat vore ju skamligt. Okej, det var litet det som fick mig att plocka upp boken (utöver att jag gillade The Vampyre), men... det blir, trots allt, för mycket. Kul att vampyr-Byron inspirerar till Dorian Gray, men inte tillräckligt kul. (Dessutom är det på det hela taget för lite Lord Byron.)

Första halvan är rätt bra, det är efter det luddigheten och övertydligheten (jodå!) sätter in. Rekommenderar att man nöjer sig med The Vampyre och sedan läser om Dracula istället.

Jack Williamson: Darker than you think

'our moving mind complexes can draw only upon the chance energies that they happen to grasp from the atoms of the air or other substances we possess, by the linkage of probability.'
6/10
Hm. Tja. Kvantmekaniska häxerier. Schrödingers varulv? Innan solen går upp kan man vara både människa och varg, båda är lika sannolika. Om, vill säga, man har tillräcklig tankekontroll över sannolikheterna.

Jag tror att herr Williamson (fast det är nog en synonym; boken är nog skriven av någon som behöver berätta för oss hur det ligger till och behöver vara anonym för att undkomma monstren) kom över alldeles för många böcker om kvantfysik, psykoanalys, genetik och folklorehistoria och började tänka alldeles för mycket. Det är ingen dålig bok, men allt förklarande och sammankopplande blir bara, ja, för mycket. Det blir lika mycket sf som skräck, vilket kanske gör mitt missnöje till en förväntningsfråga, men till råga på allt är det sf på det tråkiga "titta, jag kan bevisa det!"-sättet.

Men den är riktigt spännande ibland, och det är ju en originell varulvsvariant, och miljön - sent 40-tal, som gjort för en mörk, regnig svartvit film - är utmärkt för noirskräck. Det är Lovecraft-vibbar också med arkeologiska expeditioner som söker svar om en uråldrig ondska men inte är redo för vad de väckt. Upplägget "drömmer han, eller är han galen, eller är det på riktigt?" funkar dock inte, men det kanske är för att det presenterats så totalt som en varulvsbok, så jag bara undrade när huvudpersonen äntligen skulle fatta att jo, det är på riktigt.

Boken är "widely acclaimed as the best American lycanthropy novel yet written"... Men å andra sidan är det sorgligt ont om riktigt bra varulvsromaner. Och det är väl för all del en viss skillnad mellan varulvsromaner - som t ex de Lints Wolf moon och Haugens Varulv - och lykantropiromaner, som har som mission att förklara och bevisa hur det skulle kunna fungera. Som sådan är Darker Than You Think intressant, om än överlastad.

So many books...

Min "short" list bara växer och växer. Som om det inte räcker att When will there be good news? har släppts så har Orions fiiina Horror Classics-serie kommit (synd att de inte är stoltare över det själva - de hade väl kunnat ha temasidor för de fiiina Future Classics- (sf), Fantasy Classics- och Horror Classics-serierna?). Jag var tvungen att ha (till att börja med) Darker than you think.
Efter två varulvs-fails hoppas vi på third time lucky. (Wagner the Werewolf var penny dreadful-pulp på alla sätt, inklusive att vara faktiskt dålig. The sacred book of the werewolf var oväntat olockande på många sätt - återkommer kanske om detta.)

På Hamrelius för att inhandla Atkinson märkte jag glatt att Firmin kommit i en jättefin - gnagd! - utgåva på placerad på framträdande plats i butiken. Rekommenderas varmt!
Och när som helst kommer väl Robson, Gabaldon, Parker, för att inte tala om allt man inte visste att man ville ha förrän det kommer. Oh well. It's the bear we have to cross.

Människohamn / John Ajvide Lindqvist

Hemlighetsmakare.
8/10. Eller 9/10.
Det var en väldigt bra bok. Både som roman och som skräckis. Men under så mycket av läsningen var jag så medsliten i känslostormarna och skräcken att det redan börjar kännas avlägset. JAL har ett otroligt bildspråk som placerar läsaren inne i romanfigurernas fasa och panik. Naglar och nagelband är ännu mer nedbitna än vanligt.

Skräcken ökas också av att motståndaren är så ofrånkomlig, så tillsynes allestädes närvarande, och så mäktig. Hur kommer man undan Havet?? När man till råga på allt bor på en ö?! Vampyrer och zombies kan vi stå upp i dagsljus och säga att de inte finns - men havet finns. Det ligger där, runt hela landet. En muskel med miljoner ögon som saknar kropp och är blind...

Och paranoian ökas vidare: ännu mer än i de tidigare böckerna (såvitt jag minns) ifrågasätts den jagande skräcken - de kanske bara inbillar sig? Spökena kanske är önskedrömmar i bottenlös sorg eller berusade hallucinationer, hoten kanske är långsökta rationaliseringar eller tvångstankar, jag kanske bara håller på att bli galen? Då behövs inte ens några monster för att skrämmas: då går ingen säker. "Det hörs inte om man inte känner till det."

Och så människorna i romanen. Trasiga, frågande människor som försöker stå på benen, som har bara varandra men det kanske räcker. Och så magin. Riktig magi. Och så det stora perspektivet: inte bara i tid - från det att inlandsisen drog norrut, eller från innan den lade sig - och i rum - havsjupet - men även i det att boken skulle kunna funka som allegorisk eller symbolisk på så många sätt (detta är dock ämne för en mycket mycket längre text).

Och så slutet. Det här stycket kommer väl i alla recensioner av Människohamn? Jag kom på mig själv att undra: Jaså, var det den boken jag har läst?? What just happened? Och detta påverkar väl även min alienering till resten av boken inför denhär recensionen. Men slutet var ändå inte dåligt - se ovan re: hallucinationer, symbolik. (Men å andra sidan kan jag tänka mig att modifiera Calliopes nominering med: Vi har äntligen hittat the perfect running mate till vår presidentkandidat! Why settle for lesser evils?) Jag vill gärna läsa om slutet - nej, jag vill läsa om boken. Men kolleger står på kö till läsex och short list växer. Dammit.

För övrigt är det kul att de recensioner jag läst är så olika. Olika läsare fäster sig vid olika aspekter och tycker olika om sådant som alla fäster sig vid. Ännu ett bevis på bokens djup och vidd. Ungefär som havet? Det blir sjöar för mig i sommar.

Texten kan komma att revideras när jag smält boken mer, bläddrat igenom den igen, kommit ihåg något i en mardröm...

Förslag på musik: Så länge skutan kan gå.
(Smiths är, tydligen märkligt nog, en vit fläck på min karta. Jag har försökt lyssna in mig de senaste dagarna men jaa, jag vet inte... Det är inte till mig. Inte nu iallafall.)

Edit efter ett avsnitt ur guldboxen:
Havet är för Domarö vad skogen är för Twin Peaks? The seagulls are not what they seem.
Thru the darkness of Future Past
the magician longs to see
one chants out between two worlds
Water - walk with me.

I can has Ajvide!

Stackars William Gibson får ta en paus igen. Men lindorm lovar att The difference engine är tillräckligt gammal för att inte ta illa upp. Och ett förhandsex är ju ett förhandsex!! Jag måste väl ändå ha något att säga om Människohamn när den släpps på tisdag...

Neil Gaiman: The Graveyard Book (English)

One and all will hear and stay
Come and dance the Macabray
9/10
Ooohh... *starry-eyed* Ooohh, good book...

(Klicka här för svenska versionen.)

I'm not going to write too much about the plot, not to rob anyone of their sense-of-wonder; as to that I'll settle for a rewrite of the available info: A small boy's family is murdered, he escapes and finds sanctuary in a graveyard. He is adopted and raised by the ghosts and... other beings among the graves.

If it sounds slightly familiar, try exchanging the graveyard for a jungle, the ghosts for wolves, and the other beings for, say, a bear and a panther. I warmly recommend that you read / reread The Jungle Book before you read The Graveyard Book - it's not released until September-October so you have plenty of time - it will give you that extra dimension which lifts the book from Oohh, good book... to Ooohh, good book...

Now can you imagine what Neil Gaiman could do with this mixture? He does all of that and much more. In no way derivative or "just" myth-retelling: This is Neil Gaiman at his story-telling best, his own as much as anything can be, death and all. (Better'n Kipling, there, I said it.) Wonderfully told wonderful story. I could do it justice if I quoted all of it. And those who are put off by its classification as YA deserve nothing better than to miss out on all this wonder.

I want to reread it right away, but that'll earn me a beating from my colleagues waiting to read the Advance Reader's Copy. Instead I'll definitely buy it when it's released for real: also, then it will include the illustrations by Dave McKean! (And meanwhile, there's the trailer for Coraline... And waiting for special features on Mouse Circus...) *happy sigh*

Neil Gaiman: The Graveyard Book (svensk)

One and all will hear and stay
Come and dance the Macabray
9/10
Åååhh... *starry-eyed* Åååhh, bra bok...

(Click here for English version.)

Jag ska inte skriva för mycket om handlingen för att inte beröva någon deras sense-of-wonder; jag nöjer mig med en variant av den tillgängliga förhandsinformationen/baksidestexten: En liten pojkes familj mördas, han lyckas komma undan och finner en fristad på en kyrkogård. Han adopteras och uppfostras av spöken och... andra väsen som finns bland gravarna.

Om det låter litet bekant, försök byta ut kyrkogården mot en djungel, spökena mot vargar och andra väsen mot till exempel en björn och en panter. Jag rekommenderar varmt att man läser / läser om Djungelboken innan man läser The Graveyard Book - den kommer ju inte egentligen ut förrän i september-oktober, så ni har gott om tid - det ger en extra dimension som lyfter boken från Åååh bra bok... till Åååhh bra bok...

Kan du nu tänka dig vad Neil Gaiman skulle kunna göra med denna blandning? Han gör allt det och mycket mer. Boken är inte på något vis derivative eller "bara" omberättande-av-bekant-myt: Detta är Neil Gaiman i sitt historieberättande esse, hans eget så mycket som något kan vara det, med död och allt. (Bättre än Kipling, så det så.) Underbart berättad underbar berättelse. Jag kunde göra den rättvisa om jag citerade hela boken. Och den som låter sig skrämmas bort av att den klassas som ungdomsbok förtjänar inte bättre än att gå miste om detta underbara.

Jag vill läsa om den på en gång, men då riskerar jag stryk av mina kollegor som väntar på förhandsexemplaret. Istället ska jag definitivt köpa den när den släpps på riktigt: då ska den dessutom innehålla illustrationerna av Dave McKean! (Och under tiden kan man ju kika på trailern till Coraline... Och hålla utkik efter special features på Mouse Circus...) *happy sigh*

The Atrocity Archives / Charles Stross

Computational demonology for dummies
7/10
Bokens premiss: H.P. Lovecraft hade rätt. På andra sidan tunna gränser mellan vår dimension och deras väntar namnlösa fasor som bara längtar efter att ta sig igenom och äta våra hjärnor, förstöra våra själar och förvandla vårt universum till ännu en helvetesdimension. Detta kan förstås både skrämma och utnyttjas på olika sätt.

Den hemliga myndighet som beskyddar Storbritannien från implikationerna av detta kallas The Laundry. (De har ett träningscenter i Dunwich...) Bob Howard, nekromantiker/hacker, jobbar som datorsupport i The Laundry tills han tas i aktiv tjänst och dras in i härvor av nazister, terrorister, gorgoner och namnlösa fasor som vill äta våra hjärnor osv.

Det demoniska/ockulta/magiska förklaras plausibelt och praktiskt av Bob: att kalla på Elder Gods är helt enkelt att skicka matematisk information genom platonisk rymd. Det finns ett Turing-Lovecraft teorem och Mandelbrotmängden är involverad på något vis som jag inte begriper eftersom jag tyvärr inte är matematiker, men det är övertygande. En viss katt i en viss låda gör naturligtvis några unbilled cameos.

Datanörderi med svart magi möter "squamous and rugose" skräckparanoia möter spionthriller mittemellan Bond (vilket tydligen ska dras till sin spets i bok två) och Mannen från UNCLE med tillägg av byråkrati och kontorsintriger. Jag tror att Stross hade väldigt roligt när han skrev och det är väldigt roligt att läsa, även om jag som sagt får ta hans ord på en del av den mer kryptiska matematiken och tekniken. Rekommenderas varmt för kultister och andra nördar.

Förslag på musik: titellåtarna till Bond-filmerna; soundtracket till Call of Cthulhu samt övrig musik av HPLHS.

Clive Barker: The great and secret show

7/10

Episk fantasy/skräck som lyckas med att mitt i det storslagna - världen-och-mänskligheten-och-drömmar-och-verkligheten - vara en småstadsberättelse om människorna som hamnar mitt i handlingen. Vad som också plockar bort ett antal versaler från epiken är att den Onde och den Gode inte riktigt är den Onde och den Gode. Snarare en bitter skurk med för mycket makt och en drömmare som är den ende som kan stoppa honom; och kampen mellan dem är bara början.

Icke desto mindre känns det som att det finns sprickor och glappkontakter mellan författarens episka idéer och hur han ska berätta dem. Ofta känns det som att he's making it up as he goes along. Bra bok, men inte ett mästerverk. ...Och dessutom funkar det bara inte med uråldriga konspirationer efter man har läst Foucaults pendel.

Förslag på musik: Innocent when you dream

Joe Hill: Heart-shaped box

Jag kan ej dö, sa han
6/10

OK, kompetent skriven, drivet spännande skräckroman. Ingen wow-upplevelse, men rätt bra om än litet lång.

”Fevre dream” av George R R Martin

on earth as Vampire sent
8/10

Mycket välskriven vampyrroman som utspelar sig i amerikanska södern, framför allt på hjulångaren Fevre dream på Mississippi, före och efter inbördeskriget. Stämningsfullt, spännande, mörkt, vackert, och naturligtvis är Lord Byron med också (och Shelley).

Förslag på musik: Ol’ man river, Proud Mary