The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi

Nu har jag, efter så många andra, läst 2010 års kanske största sf-debut, The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi. Och jag vill utnämna den till Good Shit. Så fort jag kommer till jobbet på tisdag tänker jag förhandsboka uppföljaren.

Den lyckas med konststycket att vara "hard sf" samtidigt som den är en bladvändar-spännande tjuv vs. deckare-/konspirations-historia. Att Rajaniemi är en bra författare märks inte bara i att han lyckas med detta, utan också i många eleganta formuleringar och en snygg berättarstruktur.

Apropå: en definition av "hard sf" jag kom på under läsandet: sf för sf-läsare. Om man inte redan är verserad i futuristisk hi-tech och postmänskliga samhällen kan det nog vara mycket i boken som är för konstigt för att man ska hänga med i handlingen. Särskilt som Rajaniemi använder sig av ett minimum (ibland mindre) av "As you know, Bob" och infodumpar. Men om man hänger med så förklaras det mesta tillräckligt av sammanhanget.

Jag tror också att Rajaniemi hade väldigt roligt medan han skrev boken. Några associationer jag gjorde: Zaphod Beeblebrox, Sherlock (mind palace!), horcruxes, Schrödingers mästerkatt i stövlar, och en kort Vader/Luke-scen. Många gånger under läsningen upptäckte jag att jag satt och fnissade eller log bara över att det var så smart, kul och välskrivet.

Dock har jag invändningar mot det amerikanska pocketomslaget ovan. Både Mieli och tjuven ska vara mer mörkhyade; hon har asiatiska drag, och om det är den scenen jag tror så ska han ha kortklippt gråsprängt hår. Och hennes vingar är silver. :p

Nu tror jag att jag ska läsa dessert i form av Rob Thurmans Doubletake, innan jag ger mig på nästa huvudrätt, Range of Ghosts av Elizabeth Bear.

Tanglewreck av Jeanette Winterson

Wintersons ungdomsroman Tanglewreck har vibbar av: Pullmans His Dark Materials (inklusive en Lyra, en Will och en Mrs Coulter), Roald Dahl (särskilt i fastern Mrs Rokabye), Tim Powers The Anubis Gates (inklusive en Ra-präst) och inte minst Alice i Underlandet - med kaniner och klockor och märkliga tebjudningar och att vända sig om efter någon
Who
had
gone
down
a hole.

Wintersons vackra sagoberättarspråk är litet nedskruvat jämfört med hennes vuxenböcker, men det är förstås med. Som här till exempel:

In New York City the tops of the buildings tear the sky. When the snow falls the tops of the buildings look like mountain peaks. The most important people in the city live and work as high as they can on their man-made mountains. When they want to travel, a helicopter lands on the roof and carries them away, just as enchanters on glass mountains whistled for eagles.

Boken öser glatt på med tidsresor, telepati, mytologi, kvantfysik, alternativhistoria, modiga barn och dastardly skurkar och livvaktskaniner, mammutar, pirater, påvar, svarta hål och Schrödingers katt (förstås). Det låter överlastat men funkar riktigt bra... fram tills vi börjar närma oss slutet.

Till sist blir det nämligen lite väl rörigt med profetior och utvaldheter och sammanträffanden, och otillräckliga förklaringar av varför och hur det som händer händer. Jag gillar inte när science fiction överförklarar och överbevisar, men här slår det nästan över för långt åt andra hållet när alla trådarna ska knytas upp/ihop. Suspension of disbelief, som funkar så bra i större delen av boken, förlitar sig i slutet lite för mycket på förklaringen "jamen, därför att det är så". (Eller jag kanske läste sista 100 sidorna för fort?)

Men. Jag tror inte alls att jag skulle brytt mig lika mycket om det när jag var 13-14, då skulle jag nog mest slukat alltihop, som jag nu slukade och fnissade lyckligt åt allt fram till... biten med sfinxen, ungefär.

Första mening:

At six forty-five one summer morning, a red London bus was crossing Waterloo Bridge.

vilket placerar den mellan Mr Philips av John Lanchester och Mot strömmen av J. K. Huysmans.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Something for the kids. - Ellowen-Deeowen. - Vetenskap?. - Time, time, time. - Animal rights!.

The end of Mr Y / Scarlett Thomas

Oh, at the moment everything's a bit of a paradox. It wouldn't matter. [...] I don't think we are living in a cause-and-effect universe.
7/10
Ariel Manto brukade skriva en serie belästa, essä-artade artiklar under rubriken "Free Association" - hon började med Big Bang och associerade sig sedan vidare till bl a ljushastighet, kvantmekanik, Schrödingers katt, the luminiferous ether och artificiell intelligens och så Samuel Butler. Från honom kom hon till den obskyre viktorianen Thomas E. Lumas - sf-författare och excentrisk vetenskapsfilosof från 1890-talet.

Nu doktorerar Ariel på tankeexperiment - katten igen, Einsteins tåg mm. Men den dag då en av universitetets byggnader kollapsar hamnar Ariel av en slump i ett antikvariat, och mot alla odds hittar hon Lumas extremt - det finns ett känt ex - sällsynta roman The End of Mr Y. Det visar sig efterhand att den är sällsynt av en anledning...

Romanen fortsätter in i märkliga meta-[you now have at least five choices:]-fysiska, -foriska, -filosofiska, -litterära, -vetenskapliga äventyr. Det är riktigt spännande emellanåt. Det är riktigt tankeväckande emellanåt. Det är riktigt filosofiskt infodumpande emellanåt.

(Och intressant poäng för fantzy-läsare, eftersom säljpratet trycker på sexet: det positiva sexet är bra, men det är väldigt litet av det. Sexet med eughh-faktor får mer utrymme, men allt som allt överväger meta-joxet markant. In point of fact, allt utom sexet är väldigt detaljerat...)

Filosofisk infodump, där var vi. Men å andra sidan: allt - boken, mina tankar om boken, mitt läsande av boken, den här texten - allt är gjort av språk. Och allt är också, icke att förglömma, gjort av kvarkar och elektroner. I couldn't help but wonder: är språk gjort av kvarkar och elektroner? Kvarkar och elektroner är väl gjorda av språk [Joyce], iallafall. (Idéer kan förändra världen.

No one had decided whether or not light was waves or particles. And then people were surprised when they found that it was both at once.)

Kopplingarna mellan tanke, språk och verklighet utforskas våldsamt och entusiastiskt. Tecken. Signifier och signified. Derrida for the kill. Kvantdekonstruktion, för jösse [smeknamnsform för Jacques då i det här fallet] namn.

Jag skulle verkligen gilla att dekonstruera den här boken. Och det betyder alltså inte att jag inte gillar den - det gör det ibland, [men kom ihåg att dekonstruktion inte ens tillnärmelsevis är samma sak som destruktion] men i det här fallet skulle jag nog gilla den mer om jag fick tillbringa säg en doktorsavhandling på att dekonstruera först boken och därefter alla dess cameo-stjärnor, från Aristoteles och Platon, till Darwin d.ä.ä., Butler, Poe, Einstein, Derrida, Heidegger [could think you under the table], och... Wachowskis...

Den innehåller liksom allt jag skulle vilja kunna så väl att jag skulle kunna dekonstruera det, även om romanen i sig blir rätt pladdrig i stycken. Att dra i alla de trådarna, äta kakorna och ha dem, fläta upp flätorna och knyta knutar med dem... *academia sigh*

Men, vem har tio år över till en doktorsavhandling. Inte förrän jag lyckats med det där pesky odödlighetsexperimentet med an irrational particle accelerator, a liquid lunch, and a pair of rubber bands... Ja ja. Nu för den som orkat så här långt:
Och den här julgranen:

[...]doesn't want stars and tinsel: she wants to decorate that tree with black holes, wormholes and quarks. She wants to drape it in the fabric of space-time.

För övrigt anser jag att det var riktigt skönt att läsa en roman där det var så självklart att vara vegetarian, där det är klart att den maten man serveras är vegetarisk, och där enda gången det avviks från detta beskrivs som "Room service seems to consist mostly of dead stuff and chips." Jepp, det låter som England.

Jack Williamson: Darker than you think

'our moving mind complexes can draw only upon the chance energies that they happen to grasp from the atoms of the air or other substances we possess, by the linkage of probability.'
6/10
Hm. Tja. Kvantmekaniska häxerier. Schrödingers varulv? Innan solen går upp kan man vara både människa och varg, båda är lika sannolika. Om, vill säga, man har tillräcklig tankekontroll över sannolikheterna.

Jag tror att herr Williamson (fast det är nog en synonym; boken är nog skriven av någon som behöver berätta för oss hur det ligger till och behöver vara anonym för att undkomma monstren) kom över alldeles för många böcker om kvantfysik, psykoanalys, genetik och folklorehistoria och började tänka alldeles för mycket. Det är ingen dålig bok, men allt förklarande och sammankopplande blir bara, ja, för mycket. Det blir lika mycket sf som skräck, vilket kanske gör mitt missnöje till en förväntningsfråga, men till råga på allt är det sf på det tråkiga "titta, jag kan bevisa det!"-sättet.

Men den är riktigt spännande ibland, och det är ju en originell varulvsvariant, och miljön - sent 40-tal, som gjort för en mörk, regnig svartvit film - är utmärkt för noirskräck. Det är Lovecraft-vibbar också med arkeologiska expeditioner som söker svar om en uråldrig ondska men inte är redo för vad de väckt. Upplägget "drömmer han, eller är han galen, eller är det på riktigt?" funkar dock inte, men det kanske är för att det presenterats så totalt som en varulvsbok, så jag bara undrade när huvudpersonen äntligen skulle fatta att jo, det är på riktigt.

Boken är "widely acclaimed as the best American lycanthropy novel yet written"... Men å andra sidan är det sorgligt ont om riktigt bra varulvsromaner. Och det är väl för all del en viss skillnad mellan varulvsromaner - som t ex de Lints Wolf moon och Haugens Varulv - och lykantropiromaner, som har som mission att förklara och bevisa hur det skulle kunna fungera. Som sådan är Darker Than You Think intressant, om än överlastad.

The Atrocity Archives / Charles Stross

Computational demonology for dummies
7/10
Bokens premiss: H.P. Lovecraft hade rätt. På andra sidan tunna gränser mellan vår dimension och deras väntar namnlösa fasor som bara längtar efter att ta sig igenom och äta våra hjärnor, förstöra våra själar och förvandla vårt universum till ännu en helvetesdimension. Detta kan förstås både skrämma och utnyttjas på olika sätt.

Den hemliga myndighet som beskyddar Storbritannien från implikationerna av detta kallas The Laundry. (De har ett träningscenter i Dunwich...) Bob Howard, nekromantiker/hacker, jobbar som datorsupport i The Laundry tills han tas i aktiv tjänst och dras in i härvor av nazister, terrorister, gorgoner och namnlösa fasor som vill äta våra hjärnor osv.

Det demoniska/ockulta/magiska förklaras plausibelt och praktiskt av Bob: att kalla på Elder Gods är helt enkelt att skicka matematisk information genom platonisk rymd. Det finns ett Turing-Lovecraft teorem och Mandelbrotmängden är involverad på något vis som jag inte begriper eftersom jag tyvärr inte är matematiker, men det är övertygande. En viss katt i en viss låda gör naturligtvis några unbilled cameos.

Datanörderi med svart magi möter "squamous and rugose" skräckparanoia möter spionthriller mittemellan Bond (vilket tydligen ska dras till sin spets i bok två) och Mannen från UNCLE med tillägg av byråkrati och kontorsintriger. Jag tror att Stross hade väldigt roligt när han skrev och det är väldigt roligt att läsa, även om jag som sagt får ta hans ord på en del av den mer kryptiska matematiken och tekniken. Rekommenderas varmt för kultister och andra nördar.

Förslag på musik: titellåtarna till Bond-filmerna; soundtracket till Call of Cthulhu samt övrig musik av HPLHS.