Ilium av Dan Simmons

Ilium var tyvärr en besvikelse. När det kunde ha blivit så bra.

Vi har olympiska gudar på Mars (förstås) som har återupplivat trojanska kriget för sitt höga nöjes skull medelst genteknik, teleportering, litteraturvetenskap och öde - och vi har sentienta robotar från Jupiter som analyserar Shakespeare och Proust - och vi har Jorden efter "the post-humans" där folk dödas av dinosaurier men får tillbaka sin kropp, men inte har eller vill ha minsta hum om historia förutom några få personer som ställer obekväma frågor. Och tydligen har vi en författare som kan skriva riktigt bra böcker - kloka människor med god smak lovprisar såväl Hyperion-sviten som Song of Kali.

Men tyvärr är Ilium skriven av en tonårsgrabb "med Tom Clancy-psykos". Stilen är tafflig, upprepande och amatörmässig - och det viktigaste med de kvinnliga karaktärerna är hur vackra de är, och det är helt avgörande att i alla lägen skildra var deras bröst befinner sig. Om jag haft all tid i världen kanske jag hade orkat igenom boken för de överärgade potentiella godbitarnas skull, men det har jag inte: gav upp på sidan 175. Jag måste nog läsa någon av Simmons bra böcker för att skölja hjärnan.

Första meningar:

Rage.
Sing, O Muse, of the rage of Achilles, of Peleus' son, murderous, mankiller, fated to die, sing of the rage that cost the Achaeans so many good men and sent so many vital, hearty souls down to the dreary House of Death.

vilket placerar den mellan I Brokiga Blads vatten och Deathnote vol 3.

The Promethean Age (bok 1 & 2) av Elizabeth Bear

Blood and Iron och Whiskey and Water är de första två böckerna i Elizabeth Bears serie The Promethean Age. De utspelar sig ungefär i nutid; bok 3 & 4 utspelar sig runt sekelskiftet 15/1600-tal. Bears planer är minst 12 böcker - "a vast mad edifice" - som i olika tider följer det 500-åriga kriget mellan Faerie* och de mänskliga magikerna i The Prometheus Club. Vad jag kan säga om de planerna är: wohoo! Nom nom!
* (Här pratar vi alltså inte om snälla små älvor: Faerie är inte onda - men de är inte att leka med; fråga bland andra Neil Gaiman, HollyBlack, Susanna Clarke, Terry Pratchett, Hope Mirrlees, och förstås Will Shaxper.)

Det här är nämligen riktigt bra. Och bok 2 är dessutom bättre än bok 1 - på det där bra sättet; ämnen och karaktärer utvecklas, handlingar får långtgående följder, trådar tvinnas vidare, avslöjanden leder till nya frågor... världen breddas och fördjupas på sätt som gör att tolv böcker känns fullt möjligt och mycket välkommet. (Dessutom är bok 2 mörkare; folk är skadade och hämndlystna, bittrare samtidigt som de är starkare och erfarnare.)

En enkel sammanfattning vore att säga att böckerna "har allt". Men det vore för enkelt, inte minst för att det är så många böcker som "har allt", åtminstone enligt sina baksidestexter... Här används dessutom allt på bra vis: det blir en väldigt komplex och väl uppbyggd värld.

Handlingen i extrem korthet: Under Elizabeth I:s regering grundades The Promethean Club, en sammanslutning mänskliga magiker som motarbetar Faerie: de binder världen i järn och tämjer magin. Blood and Iron börjar 1997, när en uppgörelse drar allt närmare. Två av huvudpersonerna är Elaine, född människa men bunden i tjänst till en Faerie-drottning, och Matthew, en Prometheus-magiker.

What is this "allt" böckerna har you speak of? Faerie förstås - inte bara elf knights utan också t ex kelpies, pucks, floder av blod, den vilda ritten, Tam Lin; en snårskog av regler, geasa, namn-magi, bortbytingar och bergtagna, tionde till Helvetet... Och i Annwn/Avalon/Tir nan Og ligger förstås Arthur och sover, och det är förutspått en ny Arthur, närmare bestämt en ny Drakfurste, och med det en ny Merlin, för Draken brukar få som hon vill... Vi har kluvna magiker som farligen inser att det finns gråzoner; vi har Morgan le Fay, skotska och ryska varulvar, svanmöer, enhörningar, talande pilträd, levande New York, en bunyip, Kit Marlowe, en generös portion djävlar, en ängel, goth-kids som direkt ur Valiant; lojalitet, självständighet, livslögner, skuld och försoning... och kärlek.

Och vi har, inte minst, sagor, myter och legender som verklighet. "All stories are true." - och de är inte skilda från "verkligheten". Detta ligger som en grundtanke för hela världen. Man kan ta makt över sin egen historia, men det kan inte vara lätt;

"I've heard stories that differ." ...
"Then they must be true."

I sitt sammanhang är meningen "Matthew fell silent, contemplating the vagaries of metatextual polycreationism." en av de bästa meningar jag läst :)

Alltihop väldigt välskrivet med intelligens, humor, känsla och fantasi. Nämnde jag att det är bra?

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Woman power. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - New York, New York. - Magikologi . - Wolves & weres . - Faerie tales.

Förstameningar:
Blood and Iron:

Matthew the Magician leaned against a wrought iron lamppost on Forty-second Street, idly picking at the edges of his ten iron rings and listening to his city breathe into the warm September night.

vilket placerar den mellan Martin Bircks ungdom och Grabben i graven bredvid... (gosh. de får huka sig)
Whiskey and Water:

Once upon a time in New York City, there lived a Mage with a crippled right hand.

vilket placerar den mellan The Onion Girl och Deathwish (makes more sense).

Man kan läsa första kapitlena ur Blood and Iron via Bears hemsida.

Fables vol 12 - The Dark Ages av Bill Willingham m fl

Efterlängtade tolfte samlingsalbumet med älskade Fables. Vad ska jag säga utan att spoila för mycket? Riktigt bra. En ny story-arc börjar, eller en ny fas i den stora story-arcen. Och det är mycket lovande. Tand-feerna i Hellboy 2 är mesar i jämförelse... Dessutom börjar fablerna bli existentialistiska. Vad kom först - sagan eller sagofiguren? Finns häxan för att sagan om Hans och Greta finns, eller finns sagan om Hans och Greta för att häxan finns?...

Så jag längtar efter volym 13 lika mycket som jag längtade efter volym 12. Fastän jag också är väldigt arg på Bill Willingham. Den nedrige lymmeln! Blackguard! Villain! Och jag kan inte säga varför. Men jag kan väl få säga att jag började få onda aningar redan när jag såg James Jeans (som alltid fantastiska) omslag, för vem skulle inte få det? (Bland annat här är det en helt annan omslagsbild? [som förstås också är väldigt snygg och betydelseladdad] Jag vet inte om den finns i två varianter eller om de bytte i sista stund?)

Första mening:

New York City. "Ready to go, Pops?"

vilket placerar den mellan antologin Avsändare Norden och femte Fables, The Mean Seasons.

Ingen har varit på månen

Vissa lögnhalsar påstår,
t.o.m. i vetenskapliga skrifter,
att människan har varit på månen,
att grus hemförts.

Ingen har varit på månen.
Ingen kommer någonsin
att sätta sin fot på månen.
Månen är en juverstinn ko.
Månen kan bara handmjölkas.
Så var det på Rigvedas tid.
Så kommer det alltid att förbli.

Då och då vänder den sitt koöga mot oss
och undrar: blir ni aldrig otörstiga?
Det vet varje amatörastronom
och alla som sanningen vill veta.

Ingen har varit på månen / Werner Aspenström

Apropå Örnens årsdag...

Katterna har dock varit där förstås. Och så här kommer den upp på kvällen:

The Stress of Her Regard av Tim Powers

The Stress of Her Regard i fem ord: Byron, Shelley, Keats och vampyrer.

Men innan du nu tänker "mjahaa..." och går vidare så är Tim Powers vampyrer ingalunda några transsylvaniska grevar (som den som gjorde Byron till vampyr i Tom Hollands The Vampyre), och de är definitivt inte några bleka, förföriska sidenskjortade byroniska vampyrer av typen som varit så populära sedan... Byron. Och sen Rice och Hamilton och hela flodvågen efter dem.

De här vampyrerna är en helt annan livsform än människor - en annan livsform än några kolbaserade varelser - med ett annat förhållande till den fysiska världen. De kan ta mänsklig form, men det är bara en aspekt av dem. De är mytologiska varelser med mytologiska krafter; andra namn som används för dem i boken är nephelim, succubus, lamia - och muser. Vilket förklarar varför poeterna har så svårt att värja sig från dem... De är förföriska (på flera sätt), och beroendeframkallande, och de har valt ut Byron, Shelley och Keats.

Om du vid den korta sammanfattningen istället för "mjaha" tänkte "wohoo!" finns här massor av rolig intertextualitet att hämta. Keats dikt Lamia är bara toppen på isberget alpen: vampyrernas påverkan på poeternas liv bevisas helgjutet och omfattande med citat från dikter, brev och dagböcker. Det passar väldigt bra ihop, och den här sortens vampyrer passar de här poeterna mycket väl. En greve i sidenskjorta med vässade tänder hade varit för enkelt för dem - när man kan få uråldriga mytologiska företeelser!

Det är också väldigt skönt att det inte finns någon Van Helsing i boken. De som vet mest om vampyrerna är deras offer, och de gissar och spekulerar sig fram, kluvna av sitt förhållande till monstren: de kan inte leva - eller skriva - utan dem, men de, och framför allt deras familjemedlemmar, kan inte heller leva med dem.

Byron, Shelley och Keats är utmärkta romanfigurer (som jag skrev mer om här), och Powers använder dem mycket skickligt. Suspension of disbelief, he has it. Genom större delen av boken iallafall: tyvärr blir den lite långrandig mot slutet, och det krävs lite för mycket trasslande för att reda ut alla trådarna. Men det är säkert bara för att annars skulle boken ha blivit alldeles för bra, och så kan vi ju inte ha det. Bra gjort, Mr. P.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - Écrire. - O-ooh, that Byronian rag. - Romantiker. - Once upon a time (1816-1822). - Great (leading) men. - All’Italia. - Venedig. - Magikologi. - Vetenskap? . - Monsterboken. - The vampire library.

Jesus Christ Superstar

Såg Jesus Christ Superstar på Malmöoperan igår. Pampig upplevelse!! Ola Salo var utmärkt som Jesus, men Patrik Martinsson som Judas fullständigt ägde scenen.

Storyn har vissa likheter med Paradise Lost - det är den som oftast pekats ut som den ondaste av alla (djävulen hos Milton, här Judas) som istället visas som den rättfärdige. Eller kanske snarare som ännu ett offer för en ganska illvillig, småsint, självgod "ineffable" gud.

Allt detta i maffigaste rockopera-stil. Jesus och lärjungarna (med Maria Magdalena) är svidade som ett 70-talsrockband, och slutscenen med glittriga änglar i vita afro-peruker... wow. (Och ti-hi.) Det är respektlöst, på ett bra sätt. Programmet citerar Monty Pythons Michelangelo-sketch. (Men apropå slutet: när Jesus dör på korset - oj, ursäkta spoilern - utropade någon i publiken "Nej!" Hur kan man inte veta att det är så det slutar?!)

Jesus visas som en revolutionär som det slagit över för, han verkar ha börjat tro sina egna metaforer om gud och himlen osv. (Men det är inte entydigt åt något håll: Jesus kan vara en motståndsman som tappat vettet - men han gör fortfarande profetiorna om vad som kommer att hända, vilka mycket riktigt slår in.)

Judas, en av dem som följt honom från början, och som kanske gjort det främst av kärlek - till saken eller till personen - känner att han måste göra något när hosiannandet börjar gå överstyr. Men han används som ett verktyg, antingen av de jordiska makthavarna eller av den där illvillige outgrundlige guden. Som kristendomens första martyr (eller andra om Johannes döparen räknas) tar han livet av sig, fastän han kanske var den lärjunge som älskade Jesus mest. (Han tigger faktiskt om en kyss flera dagar före Getsemane, så det så...)
(Och förresten och apropå det: en av lärjungarna såg exakt ut som huvudpersonen i mina piratnoveller. Rejält överraskande och väldigt kul!)

Fables / Bill Willingham m fl

Once upon a time, all of your storybooks turned out to be true.
9/10
Fables - elva album hittills, tolvan kommer i augusti (långt dit!!) - är riktigt bra stuff. Bra stoff? Tja, det är där det börjar. Premissen låter kanske bekant från annan urban fantasy: legend- och sagofigurer har drivits bort från sina hemland av "The Adversary" och har nu gjort sig nya hem i New York.

De som kan passera som människor håller till i ett kvarter i New York City de kallar Fabletown. Snövit är den tuffa vice borgmästaren, Stora stygga vargen är säkerhetsansvarig och Skönheten & Odjuret har äktenskapsproblem... De som inte kan passera som människor - de tre små grisarna, Liliputarna, Bagheera och Shere Khan, med många fler - bor på en väl dold farm upstate.
En jämförelse med American gods är inte helt fel. Det är inte bara likartade fantasigångar, det är också väldigt bra. Vad Gaiman brukar göra med sagor och myter påminner mycket om vad Willingham och hans jätteskickliga armé av konstnärer tar sig för; de använder stoffet samtidigt respektfullt och respektlöst. Resultatet blir ständigt fantasieggande, både dramatiskt och roligt. (Vad tråkigt det låter, det var ju tvärt mot avsikten. Ta mitt ord på det, jag har ingen armé av konstnärer.)

Den huvudsakliga berättelsetråden är Fabletown vs The Adversary, men på vägen hinner många större och mindre historier berättas. Det blir mycket dagdrömmande och också en del wikipediande - bland annat är det med flera figurer från engelska nursery rhymes, t ex Boy Blue och King Cole.
Om inte detta räcker - läs första numret online hos Vertigo! (pdf) It's good stuff. Och blir bättre och bättre. Och jag skulle kunna skriva mycket mer om jag hade tid, så jag kanske återkommer när jag behövt läsa om dem. Det kommer jag att behöva minst en gång innan jag läser om dem inför album tolv.

Jakhelln på svenska!

Ännu ett fynd ur Vårens böcker: den norske vinnaren i den stora nordiska romantävlingen, Gudarnas fall av Cornelius Jakhelln, kommer på svenska i mars. Jag blir väldigt nyfiken på en bok som beskrivs som føkking kreizi.

Peter Bergting: The portent

Det finns ingen utvald hjälte.
9/10
Jag är estet, det kommer att ta kål på mig än. Så vansinnigt snyggt. Storyn är väldigt - jag vill inte säga brokig: bruten som ett prisma, ojämn som vad jag inte kommer på vad det heter, oljemålning så tjock att den blir som reliefer? Men storyn är nästan lika snygg - nej, inte riktigt lika snygg som bilderna. De får det att vattnas i munnen, jag svindlar och dricker med ögonen.

Grynings-/skymningsfärger och svart, skuggor och hemligheter och detaljer, stort och ödesdigert och nära och bittert. Märklig blandning - på ett rysande vis, stora-sagor-vis - av fornnordiska, asiatiska, fantasy-, hjältesago- och graphic novel-berättelser.

Och behöver vi hjältar?
Vi behöver iallafall hjältar som Peter Bergting.

Neil Gaiman: Odd and the frost giants

It was the smile that did it.
8/10
En långnovell - nej, säg sant: en saga - som gavs ut i en £1-världsbokdag-utgåva i år. Och vad ska man säga, Neil Gaiman är Sagoberättare.

Här är det pojken Odd, uppvuxen i en vikingaby, som rymmer hemifrån när vintern aldrig tar slut och alla bybor blir odrägliga. I skogen träffar han en örn, en björn och en räv. Örnen har ett öga, okej? Björnen stark, räven listig, gettit? Asgård nästa.

Mer sagor åt alla!!!

Kate Atkinson: Not the end of the world

'You can be very enigmatic sometimes, Arthur,' Missy said ('from the Greek ainigma, derived from ainos - fable').
9/10
Älskade Atkinson. Älskade, alltför sällan lästa, novellform underbart utnyttjad.

K.A. för in det verkliga i det fantastiska och sagolika, ger en sense-of-wonder åt det mytologisk-magisk-mystiska.

I den här novellsamlingen visar sig myterna vara inte bara vid liv: de fortplantar sig, skramlar vapen, stjäl och blir bestulna, förändrar liv. Och när vi säger myter, jag och Atkinson och Barthes, menar vi såväl Zeus & co som Buffy & co, men även myter som att rätt jobb/barn/älskare kommer att göra allt bra.

Samlingen börjar och slutar med Trudi och Charlene, som på mycket goda grunder spelar en konstfärdigt detaljerad omgång av Anywhere but here. Alla novellerna griper efter varandra med sina ormhår och reflekterade solstrålar: alla personer är på något vis besläktade med någon, någonstans (...). Ständiga mytologiska liknelser, metaforer och situationer i berättelser som är väldigt down-to-Earth, livet-som-det-drabbar-dig.

Så bra och så snyggt och så writerly. Läs även allt, t ex Emotionally weird, Behind the scenes at the museum, Human croquet, Case histories, One good turn (och i augusti kommer nästa Jackson Brodie-bok: When will there be good news?!)

See the Kate Atkinson taxi around Edinburgh now!

Tim Powers: The Anubis Gates

Through caverns measureless to man
8/10
En tidsreseroman med övernaturliga inslag. Eh... jodå. Själva tidsresorna förklaras med vetenskapliga termer för både oss och den motvillige hjälten, men sedan tillkommer magi och mytologiska företeelser - men bara en ren omöjlighet.

Omöjligheten skulle professor Chronotis hållit med mig om, och den biten var inte enda gången jag tänkte på Dirk Gently's Holistic Detective Agency. Bland annat är Coleridge med... Inga elektriska munkar, men väl klonade magiker. Men iallafall:

Professor Brendan Doyle anställs som Coleridge-expert inför en tidsresa till 1810, vars syfte är att lyssna på en föreläsning av den berömde poeten. Han tror förstås först att researrangören är galen, men när han sedan blir lämnad kvar i 1810 blir det väldigt, väldigt verkligt för honom.

De första 100 sidorna gick litet långsamt, men mest för att boken otroligt mycket liknade Jack of Ravens, som jag tröttnade på och gav upp (och som är skriven 25 år senare, eh, mr Chadbourn?): vi har den nutide akademikern som hamnar i det historiska England och jagas av magisk-mytologiska skurkar som tror att han vet mer än han vet och tänker tortera honom för information, vi har realistisk detalj (läs: lera, misär och våld), vi har inverkan på verkliga historiska händelser och möten med d:o personer, vi har en tragisk kärlek bakom oss, vi har t o m en missbildad clown för tusan hakar, och allt detta i London. Med avstickare till medelhavskulturvaggor.

Men sen tog det fart: mycket tack vare injektionerna av skräck, meta-humor och Lord Byron. (Dessutom är skurken här inte Ondskan Själv utan snarare en klassisk Bad Guy, vilket är bättre.) Det blir en rolig, smart, mångbottnad äventyrsberättelse kryddad med frågor om öde, tid och historia. Powers har verkligen känsla för att kunna beskriva märkliga, fantastiska, annorlunda företeelser så att man hänger upp sin disbelief och hamnar rakt på plats. Jag har ett stort frågetecken om upplösningen, men det kanske löser sig om jag bläddrar igenom den en gång till...

Förslag på poesi: Coleridge, Byron och William Ashbless.

Deathnote / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

Kill 'em all and let god sort 'em out... 6/10

Nu har jag läst ut Deathnote. Storyn i korthet: en briljant student, Light Yagami, hittar en dödsguds anteckningsbok. Om man skriver någons namn i boken dör den personen (på villkor av en uppsjö av regler som måste följas). Light sätter genast igång med projekt Döda alla onda för att skapa en perfekt ny värld och bli gud över denna värld. Den briljante internationelle detektiven L sätts på fallet att hitta den skyldige när brottslingar börjar dö i drivor.

De moralfilosfiska frågorna detta väcker luftas ibland men är för det mesta underordnade det som i första hand driver handlingen: kampen mellan Light och hans motståndare, en pissing contest i logik. Det handlar inte så mycket om vem som har rätt eller fel, utan om vem som överlistar den andre först, längst och mest - vem som vinner. (Ganska fascinerande hur de kan vara så förbannat klarsynta när de har håret i ögonen hela tiden...)








Det är ingen brist på narrativitis och långa långa utläggningar om bevis och argument. Små grå celler i all ära, men jag behöver inte bevis i första hand: jag vill ha hållbar suspense of disbelief. Och okej, det bjuds också, men how-I/he-did-it-rabblandet hakar ibland upp den oförnekliga spänningen.

Porträtteringen av Light är en väl genomarbetad psykopatprofil. Det växer upp en kult runt honom som också säger en del bittra saker om populism. Och existentialistiskt är det väl frågan om vi inte bara är gudarnas tennisbollar - eller möjligen deras äpplen.

Spännande och snyggt och oförutsägbart, men föga originellt; inte direkt det mästerverk som fanbasen verkar tro.

Förslag på musik: Iggy & the Stooges: My idea of fun is killing everyone

Deathnote vol. 8 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

He could have been eating chocolate...
7/10

Se där ja, en character som är långt mer irriterande än psykopojken. Undras om det är för att man ska hålla på honom mer? :-p Föga risk; jag håller fortfarande på Ryuk...

Deathnote vol. 3 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

I mean, if it is an act, it's just way too corny...
7/10

Lilla psychoboy blir allt mer motbjudande och lilla Hercule-kun blir allt mer en prick-till-prick av grå celler. De pratar en faslig massa i denhär massmordutredningen och komplicerar till sig i komplikationer. Icke desto mindre är Deathnote fortfarande addictive - även om jag tror att jag kommer att hysa stark antipati mot blondinen. Ryuk är fortfarande min favorit.

Deathnote vol. 2 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

Gods of death love apples
7/10

Jag tar nog tillbaka referensen till Raskolnikov från posten om ettan: Jag tänker inte hålla andan i väntan på att den där lilla psykopaten ska få någon sorts skuldkänslor överhuvudtaget. Och så ställer vi Hercule Poirot bredvid jämförelsen med Sherlock Holmes (Poirots små grå celler + Holmes social skills...).

Fortfarande spännande och trean står och väntar på mig. Men till min nästa manga vill jag ha något Riktigt Bra. Det måste ju finnas, typ, mangans Sandman? Eller varför inte mangans Pynchon, eller mangans Eco, eller mangans Hammett eller Brite eller Clarke eller Fforde eller Bulgakov eller... Nån som har några tips?

Clive Barker: The great and secret show

7/10

Episk fantasy/skräck som lyckas med att mitt i det storslagna - världen-och-mänskligheten-och-drömmar-och-verkligheten - vara en småstadsberättelse om människorna som hamnar mitt i handlingen. Vad som också plockar bort ett antal versaler från epiken är att den Onde och den Gode inte riktigt är den Onde och den Gode. Snarare en bitter skurk med för mycket makt och en drömmare som är den ende som kan stoppa honom; och kampen mellan dem är bara början.

Icke desto mindre känns det som att det finns sprickor och glappkontakter mellan författarens episka idéer och hur han ska berätta dem. Ofta känns det som att he's making it up as he goes along. Bra bok, men inte ett mästerverk. ...Och dessutom funkar det bara inte med uråldriga konspirationer efter man har läst Foucaults pendel.

Förslag på musik: Innocent when you dream

Deathnote vol. 1 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

7,5/10
Start looking around you... and all you see are people the world would be better off without.

För min andra manga valde jag den enkelt bäst säljande och mest älskade (om man bortser från Naruto, men... nej): DEATHNOTE.

Cool story. Raskolnikov möter Patrick Bateman, med japansk mytologi och nutid med litet X-files och litet Sherlock Holmes . Vissa drag av narrativitis, men på en acceptabel nivå i berättelsens värld. Om jag läst den när jag var 17 skulle jag ha tokälskat den och skaffat plyschisarna och pinsen (ja, just Ryuk kanske jag skaffar ändå...) och almanackan och anteckningsboken (the perfect back-to-school gift). Nu tycker jag kanske att det är litet lätt corny men dock coolt - och det är definitivt bättre än dendär boken med purjolöksmarknadsföringen (ett ord stavningskontrollen inte väntade sig). (Men jag håller med Bookhousegirl om att: om vi nu ska läsa baklänges, vilket är roligt, ska vi då inte börja längst ner på sidan och läsa uppåt också?!?!) Undrar när vi får in tvåan? ...

Förslag på musik: Murder ballads

Viktor Pelevin: The helmet of horror

*
9/10

Viktor Pelevins bidrag till mytserien handlar om labyrinten på Kreta, Theseus och minotauren. Boken är upplagd som chatrumsinlägg mellan ett antal personer som inte riktigt vet var de befinner sig eller hur de kom dit, men som inte kan komma därifrån och bara har varandra att skriva till om saken. Ariadne startade tråden.

Idén om internet som vår tids minoiska labyrint blandas med den paranoida skräcktanken om labyrinten man inte kan hitta ut ur och där man är jagad av ett osett monster – och dessa idéer blandas med existentialistiskt sökande efter mening och hur mycket man alls kan lita på sina intryck av och tankar om den upplevt verkliga världen.

The minotaurs are not what they seem

Tänker försökspersonerna/de atenska ungdomarna/chattarna fram minotauren eller tänker han fram dem? Finns labyrinten bara i deras huvuden, eller i minotaurens, eller i Theseus’? Om allt är i någons huvud, var är då det huvudet? Motsvarar minotauren skräcken som sådan, eller är det minotauren som fruktar världen? Vem kan man lita på av dem man sitter inlåst och vilsen med – och kan man ens lita på att de finns?

The labyrinth is other people

Den fria viljan manipuleras och ingen kan lita på sina sinnens vittnesbörd. Tanken om VR-hjälmar införs ganska tidigt och associationer till Matrix, men även till t ex Foucaults pendel och Brazil är oundvikliga. Man är alltid i en labyrint – inte bara när man sitter framför skärmen och klickar sig fram, höger, höger, vänster, utan även när man vänder sig om, öppnar dörren och går iväg längs korridorerna och genom dörrarna. Hur hittar man ut??

Through dangers untold and hardships unnumbered I have fought my way here… My will is as strong as yours, my kingdom as great…

Labyrinten och minotauren diskuteras filosofiskt, psykologiskt, teologiskt, osv-ogiskt av de instängda (“When I hear the word ‘discourse’ I reach for my simulacrum.”). Argumentationer och gissningar bygger fler och fler nya labyrinter. Grekiska paradoxer har ett nära släktskap med dekonstruktion… Tillsammans med den mångbottnat paranoida mytomdiktningen gör Pelevin dessutom meta-myt av alltihop och en av gångarna i labyrinten blir: vad är myten? Så fort jag läst ut boken bläddrade jag tillbaka i början. Hopplöst fast i labyrinten.

The minotaur fled through the labyrinth and Theseus followed

Om du tror att du kan följa tråden och enkelt hitta ut igen så var varnad: det finns många trådar.

Sjón: Fisk och kultur

Vårt skepp var det havsbefarande Argo
8/10

De odödliga (men inte oföränderliga) myterna förändrar folk (och gråtrutar), men gör dem inte nödvändigtvis visare.