Så här gör man en tribut till sin favoritförfattare.

Bob Dylan... och True Blood?

Jodå. Bob Dylan promotear säsong 2 av True Blood - se trailern hos Bookspot Central. Dvs, hans nya låt "It hurts so good" används för att promotea säsong 2 av True Blood, men jag har svårt att tänka mig att någon gör något med någon av Dylans låtar som han inte har godkänt. Vilket i sin tur vill säga: Huh?!?

Frågorna hopar sig. Förhoppningsvis kan man väl hoppas att det bara är del av Bobs pågående Southern gentleman-sittin' on the porch-stil. Om det inte är det: gillar han faktiskt True Blood? Och i så fall: har han läst böckerna? Tycker han isåfall att det är okej att ha unge herr Skarsgård som Eric och att låta Jason ha en huvudsakligen mycket naken huvudroll? Eller: är kanske säsong mycket bättre än det jag sett av säsong ett?

Eller också ligger det helt enkelt mer än vi trodde bakom låtrader som "She said that all the railroad men / Just drink up your blood like wine"? Om Lord Byron kan vara vampyr så kan ju Kung Dylan. Och då vill han väl stöda sådant som visar att vampyrer kan finnas i verkligheten och rentav kan vara schyssta snubbar ibland. Jepp, så måste det vara.

Mysko är det i vilket fall. Men en rätt snygg trailer, om man bortser från skådisarna.

Böckers soundtrack

Klaras text efterlyser soundtrack till böcker, och jag kan bara hålla med! Som hon skriver,

Så väl som filmerna fastnar i ens minne och riktigt etsar sig fast ju mer man lyssnar på musiken - detsamma hade ju varit skönt om det hade kunnat ske med en bok!

O ja. Jag brukade ha som avslutning på mina bokrecensioner, "Förslag på musik". (Tyvärr verkar jag ha kommit av mig med det? antagligen mest pga tidsbrist.)

En del är rätt uppenbara, baserade på musik som nämns i boken eller liknande - t ex Beethoven, Schubert, Radiohead och Prince till Kafka på stranden; Beatles till Extremely loud and incredibly close; jazz och be-bop till On the road; Duke Ellington till Dagarnas skum; Mozart och entartete jazz till Stäppvargen; eller Lucinda Williams, Gillian Welch, Emmylou Harris & co till One good turn och Case histories. Och till Lost souls: Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, Tom Waits, Ramones, Velvet Underground, alla svartklädda band nånsin, alla låtar i moll, Mardi Gras-dixie.

Annars kan det vara ett tema, som t ex revolutionära låtar till Iron Council och americana till American Gods; eller en stämningsgrej, som Ol’ man river och Proud Mary till Fevre Dream och Maurice Chevalier till April i Paris. Eller spontana associationer, som My idea of fun is killing everyone till Deathnote eller Innocent when you dream till The Great and Secret Show. Och Balladen om Joe Hill till Heart-shaped box ;) [Jag kan ej dö, sa han...]

Det är också kul när det blir fiktiv musik, som Columbine till Lud-in-the-Mist, "Metal guru" med Chic X till The Stone Gods, Mode-X-hårdrock till Keeping it real eller music with rocks in till Discworld-böckerna (förutom Maskerade, som får ha opera). För att inte tala om The Ground Beneath Her Feet som är knôtjock med alternativt soundtrack (utöver U2:s titellåt!)!

Sen har vi ett helt eget tema med låtar inspirerade av böcker förstås! White rabbit (Jefferson Airplane) - Alice i Underlandet; Sex crime (Eurythmics) - 1984; Saint Huck (Nick Cave) - Huck Finn; A Walk on the Wild Side av Algren och Reed; Wuthering Heights av Brontë och Bush; Pet Sematary av King och Ramones. Och så vidare.

För övrigt se hyllan Music is the best i Det stora biblioteket... Jag skulle ha hyperlänkat mer (om det nu är lagligt), men... tja, det kanske kommer. Fråga om ni undrar!

Jesus Christ Superstar

Såg Jesus Christ Superstar på Malmöoperan igår. Pampig upplevelse!! Ola Salo var utmärkt som Jesus, men Patrik Martinsson som Judas fullständigt ägde scenen.

Storyn har vissa likheter med Paradise Lost - det är den som oftast pekats ut som den ondaste av alla (djävulen hos Milton, här Judas) som istället visas som den rättfärdige. Eller kanske snarare som ännu ett offer för en ganska illvillig, småsint, självgod "ineffable" gud.

Allt detta i maffigaste rockopera-stil. Jesus och lärjungarna (med Maria Magdalena) är svidade som ett 70-talsrockband, och slutscenen med glittriga änglar i vita afro-peruker... wow. (Och ti-hi.) Det är respektlöst, på ett bra sätt. Programmet citerar Monty Pythons Michelangelo-sketch. (Men apropå slutet: när Jesus dör på korset - oj, ursäkta spoilern - utropade någon i publiken "Nej!" Hur kan man inte veta att det är så det slutar?!)

Jesus visas som en revolutionär som det slagit över för, han verkar ha börjat tro sina egna metaforer om gud och himlen osv. (Men det är inte entydigt åt något håll: Jesus kan vara en motståndsman som tappat vettet - men han gör fortfarande profetiorna om vad som kommer att hända, vilka mycket riktigt slår in.)

Judas, en av dem som följt honom från början, och som kanske gjort det främst av kärlek - till saken eller till personen - känner att han måste göra något när hosiannandet börjar gå överstyr. Men han används som ett verktyg, antingen av de jordiska makthavarna eller av den där illvillige outgrundlige guden. Som kristendomens första martyr (eller andra om Johannes döparen räknas) tar han livet av sig, fastän han kanske var den lärjunge som älskade Jesus mest. (Han tigger faktiskt om en kyss flera dagar före Getsemane, så det så...)
(Och förresten och apropå det: en av lärjungarna såg exakt ut som huvudpersonen i mina piratnoveller. Rejält överraskande och väldigt kul!)

Martin Millar: The good fairies of New York

Don't worry, fairy vomit is no doubt sweet-smelling to humans.
6/10

En bok full av goda möjligheter: två skotska älvor som vill färga håret, riva upp sina kiltar och spela Ramones på sina fiddles och pipes; en maoistisk fairy-gerilla i Cornwall; en baglady som tror att hon är Xenofon i korståg mot perserna; en "overweight enemy of humanity (...) the worst violinist in New York"; en allvarligt sjuk hippie som bygger ett keltiskt blomalfabete och möjligen, möjligen kan få lära sig spela alla New York Dolls gitarrsolon av Johnny Thunders spöke; samt en kaotisk uppsättning av (förstås!!) A midsummer night's dream.


Neil vår-älskling Gaiman skriver i förordet:

"you don't feel, reading it, that someone made this up, you feel instead that someone found out what happened and wrote it all down for you."

Detta stämmer för Neils böcker. Det stämmer tyvärr inte för denhär. Eller det kanske stämmer på sätt och vis, men i så fall var Millar ett illa valt ögonvittne som inte kan återberätta händelserna ordentligt. Berättelsen är nämligen hoppig på gränsen till, dare I say it, MTV. Ofta är det bara en halv sida (I kid you not) per berättelsetråd, och så raskt vidare till nästa. Snabba klipp mellan långsamma scener. Man får aldrig tid att komma in i någon scen eller tråd, ingen fördjupning - man hinner knappt dra efter andan eller börja bry sig.

Jag gillar verkligen storyn, när jag tänker efter. Jag önskar bara att någon annan hade berättat den...

Förslag på musik: En kväll på CBGB's

Det enda Putte vill ha i julklapp

Säsongens spellista:

Tom Waits & Peter Murphy – Christmas sucks
Dean Martin – The Christmas blues
Anders F Rönnblom – Det är inte snön som faller
Bruce Springsteen – Santa Claus is coming to town
Adolphson & Falk – Mer jul
Cornelis Vreeswijk – Jultomten är faktiskt död
Ebba Grön – Nu slocknar tusen mänskoliv
Wilmer X – En röd elektrisk gitarr
Spike Jones – All I want for Christmas is my two front teeth
South Park – Christmas time in Hell
The Pogues & Kirsty MacColl – Fairytale of New York

och på jobbet går förstås A Very Scary Solstice - utgiven av The H.P. Lovecraft Historical Society - varv på varv: It's beginning to look a lot like fishmen, I'm dreaming of a dead city, Silent night blasphemous night m fl klassiker...

Patrick Rothfuss: The name of the wind

Jag var ett mycket märkvärdigt barn
7/10

Vad var det för fel på denhär boken då? Den var… för bra. Närmare bestämt, hjälten – som hela tegelstenen handlar om – är för bra. Han är ett underbarn på magi och får folk att gråta med sin musik och kvinnorna faller för honom och han är allmänt mångförslagen och jätteklipsk. Naturligtvis drabbas han av rätt antal och sorter av bakslag och sorger, och eftersom han i större delen av boken är i femtonårsåldern är han ganska blyg inför alla dedär kvinnorna, men den pampiga musiken fortsätter oavbruten i bakgrunden.

Vår hjälte berättar sitt livs historia själv. Därmed är också allt det storslagna öppet inbjudet enkelt att dekonstruera: det räcker att tänka Muminpappans memoarer så har man det klart. Men även när det är så uppenbart att man får lov att se igenom självförhärligandet så blir det ganska mycket av det, särskilt staplat ovanpå alla Hobbska och Rowlingska episk fantasy-ingredienser som står på kö för att vara med.

Och så ska det naturligtvis bli en trilogi. Måtte demonerna ta alla trilogier! Det finns bara tre (!) botemedel mot dem: kill your darlings och skriv kortare, skaffa många fler darlings och skriv mer, eller skriv tre böcker om du måste – men gör det bättre!!

Med allt det sagt så var The name of the wind ganska bra. Hjälten hade ju det mesta. Och alla bra episk fantasy-ingredienser var med. Dessutom har jag en känsla av att författaren hela tiden blinkar åt en och flinar tillsammans med en åt skämtet – inte bara hjälteskämtet utan hela det underbara fantasyskämtet…

Joe Hill: Heart-shaped box

Jag kan ej dö, sa han
6/10

OK, kompetent skriven, drivet spännande skräckroman. Ingen wow-upplevelse, men rätt bra om än litet lång.

Justina Robson: Keeping it real

Elves do rock
7/10

Skön blandning av sf, fantasy och rock… En kvantbomb år 2015 slet upp gränserna som skilde människornas jord från bland annat alvernas, demonernas och faeriesarnas dimensioner. Vår hjältinna är nybliven robocop och börjar jobba som livvakt åt en sexig alvisk rocksångare.

Okej, litet förutsägbart, men mycket väl genomtänkt i detalj och i stort, och mycket snyggt skrivet. Roligt, smart och fantasifullt.

Förslag på musik: Mode-X-hårdrock.