Fiction Island

Denna karta finns i den utmärkte Jasper Ffordes senaste bok One of our Thursdays is Missing, sjunde sjätte boken i den utmärkta serien om Thursday Next, literary detective. Det är kartan över Skönlitteraturens Ö i Bokvärlden, där alla genrerna ligger (klicka och zooma för större bild).
Om det är såhär man menar förstår jag bättre de som organiserar sin bokhylla efter genrer :) Men det kliar i fingrarna att få modifiera kartan en del. Och så har jag blivit utmanad att rita en karta över min egen bokhylla. Det kan bli riktigt spännande. Men det får vänta tills böckerna är på plats igen efter senaste omorganiseringen, så jag kan se dem ...

Jack of Fables är oväntat bra!

Ja, jag blev lite förvånad själv. Fables är ju bland det bästa som finns just nu om man gillar sagor, metalitteratur, fantasy med twists och välgjorda graphic novels. (Läs mer här och här och läs första lösnumret i pdf här. Det senare är inte ett råd utan en uppmaning.) Men spinoff-serien, Jack of Fables, har jag undvikt fram tills nu, för Jack (han med bönstjälken, även känd som Little Jack Horner, Jack B. Nimble, Jack Jättedödaren m fl) är nog den mest odrägliga karaktärerna i hela Fables-universat, och jag blev riktigt lättad när han lämnade huvudserien.

Men senaste Fables-albumet, nummer 13, är ”The Great Fables Crossover!”, där de pågående story-linjerna från Fables och Jack korsas. Och jag läste den naturligtvis, för det är ju Fables, och min enda invändning var: men det här med the Literals, och någon som försöker ”av-fabla” fabler (få dem att glömmas av människor och alltså bli maktlösa), och någon som kan skriva om verkligheten (som Titteliture!), och bibliotekarier med maskingevär, det känns så ryckt ur luften! Jag vill veta mer! (Och varför sitter Babe the Blue Ox i taxstorlek och hittar på små absurda plotlines för sig själv?)

Lösningen var naturligtvis: jag får väl läsa Jack of Fables då. Och det var så värt det!!

Självklart är JoF inte lika bra som Fables – men vad är det? Det är snarare som att Jack är till Fables vad Angel är till Buffy, på sätt och vis. (Jag tänker mig Gary som Lorne. Raven som Westley? Systrarna Page som Cordy, Fred, och ... Lilah?)

Jack själv är naturligtvis hela tiden precis lika odräglig som han alltid varit. Men han får väldigt mycket stryk, så det är ju bra. Och bifigurerna som dyker upp är helsköna – bara att personifiera The Pathetic Fallacy som en hopplöst likeable liten snubbe är helt genialt! Och därtill kommer t ex bibliotekarierna systrarna Page, trickstern Raven, Humpty Dumpty, personifierade genrer, Lady Luck och the Literals, bl a Mr Revise och The Bookburner - väldigt metalitterära existenser.

Story-linjerna är också väldigt bra. The Golden Boughs är Jacks Wolfram & Hart (och Americana är Jacks Pylea?), och ovanpå det kommer intressanta sidolinjer som inte bara gör JoF bättre utan också fördjupar hela Fables-universat.

Så, kort sagt, missa inte! Dessutom kan vi se fram mot ytterligare en Fables-spinoff: Cinderella ska få en egen story på sex lösnummer! Och det skulle förstås vara något av det bästa som hänt populärkulturen om vår perfekt castade tv-serie skulle bli av...

GloomCookie av Serena Valentino m fl

Valentino har skrivit och fem olika konstnärer har tecknat Gloom Cookie.

Det är gothigt och New Orleansigt, med monster under sängen, vampyrer, musik och märkliga karnevaler. Men det är bara en del av historien: det bästa för mig var hur Valentino & co alldeles underbart leker och retas med de flytande gränserna mellan fiktion, verklighet, drömmar, galenskap, alternativa verkligheter och magi.

Ted Naifeh är min favorit av konstnärerna, men ombytet är del av njutningen och lägger sitt till historien. (Men Sebastian bör vara gullig/kawaii snarare än snygg.) Se mer artwork på Valentinos hemsida.

Jag lånade albumen så jag har inte första meningen tillhands, men den är garanterat ändå snyggare och bättre i sammanhang: med bilderna till.

Tom Holland: Supping with panthers

The Vampire Myths of India and Roumania: A Comparative Study.
5/10
Rätt besviken, tyvärr; extra synd eftersom jag gillade den ganska fristående föregångaren The Vampyre: The secret history of Lord Byron. Men där den var positivt inspirerad av Dracula och annan 1800-talsskräck och gotik, är Supping with panthers snarare efterapande och ooriginell.

Den hymlar inte med det för all del - Bram Stoker är en av de huvudsakliga berättarna för tusan hakar! Men det mjölkas alldeles för mycket. "Det här är sanningen som fick Stoker att skriva sin roman, som en varning för de vampyrhotade, minsann!" Brev och dagböcker (förda på fonograf) in absurdum. En av huvudpersonerna heter Lucy. De tar en tur till Whitby. Renfield är en ondskefull asylum-föreståndare och hans fågelätande patient heter Seward, nudge nudge, see what I did there? ;)

Dessutom blir det alldeles för mycket 1800-talsskräck när det visar sig vem den verkliga fienden är [hur sent dyker det upp, är det en spoiler? whatever]: Lilith. Ondskefullast och mäktigast av alla därför att hon är den vackraste och mest förföriska kvinna som någonsin existerat, så männen har ju inte en chans. (Inte kvinnorna heller, för all del, men ändå.)

Vår hjälte, Dr. Jack Eliot, använder sin analytiska förmåga för att logiskt och rationellt lösa mysterierna. Han är så Sherlock Holmes att Sherlock Holmes får skämmas. Det vill säga, fram tills han börjar acceptera att det är övernaturligheter han är inblandad i. Då blir han mer än lovligt flummig. Och luddigheter av typen "Vi avslöjar inte allt ännu utan antyder bara" kan funka jättebra, men inte här: andra halvan av boken blir mest just luddig.

Och det är sent 1880-tal i London, så vi måste ju ha med Oscar Wilde och Jack The Ripper, eller hur? Annat vore ju skamligt. Okej, det var litet det som fick mig att plocka upp boken (utöver att jag gillade The Vampyre), men... det blir, trots allt, för mycket. Kul att vampyr-Byron inspirerar till Dorian Gray, men inte tillräckligt kul. (Dessutom är det på det hela taget för lite Lord Byron.)

Första halvan är rätt bra, det är efter det luddigheten och övertydligheten (jodå!) sätter in. Rekommenderar att man nöjer sig med The Vampyre och sedan läser om Dracula istället.

The end of Mr Y / Scarlett Thomas

Oh, at the moment everything's a bit of a paradox. It wouldn't matter. [...] I don't think we are living in a cause-and-effect universe.
7/10
Ariel Manto brukade skriva en serie belästa, essä-artade artiklar under rubriken "Free Association" - hon började med Big Bang och associerade sig sedan vidare till bl a ljushastighet, kvantmekanik, Schrödingers katt, the luminiferous ether och artificiell intelligens och så Samuel Butler. Från honom kom hon till den obskyre viktorianen Thomas E. Lumas - sf-författare och excentrisk vetenskapsfilosof från 1890-talet.

Nu doktorerar Ariel på tankeexperiment - katten igen, Einsteins tåg mm. Men den dag då en av universitetets byggnader kollapsar hamnar Ariel av en slump i ett antikvariat, och mot alla odds hittar hon Lumas extremt - det finns ett känt ex - sällsynta roman The End of Mr Y. Det visar sig efterhand att den är sällsynt av en anledning...

Romanen fortsätter in i märkliga meta-[you now have at least five choices:]-fysiska, -foriska, -filosofiska, -litterära, -vetenskapliga äventyr. Det är riktigt spännande emellanåt. Det är riktigt tankeväckande emellanåt. Det är riktigt filosofiskt infodumpande emellanåt.

(Och intressant poäng för fantzy-läsare, eftersom säljpratet trycker på sexet: det positiva sexet är bra, men det är väldigt litet av det. Sexet med eughh-faktor får mer utrymme, men allt som allt överväger meta-joxet markant. In point of fact, allt utom sexet är väldigt detaljerat...)

Filosofisk infodump, där var vi. Men å andra sidan: allt - boken, mina tankar om boken, mitt läsande av boken, den här texten - allt är gjort av språk. Och allt är också, icke att förglömma, gjort av kvarkar och elektroner. I couldn't help but wonder: är språk gjort av kvarkar och elektroner? Kvarkar och elektroner är väl gjorda av språk [Joyce], iallafall. (Idéer kan förändra världen.

No one had decided whether or not light was waves or particles. And then people were surprised when they found that it was both at once.)

Kopplingarna mellan tanke, språk och verklighet utforskas våldsamt och entusiastiskt. Tecken. Signifier och signified. Derrida for the kill. Kvantdekonstruktion, för jösse [smeknamnsform för Jacques då i det här fallet] namn.

Jag skulle verkligen gilla att dekonstruera den här boken. Och det betyder alltså inte att jag inte gillar den - det gör det ibland, [men kom ihåg att dekonstruktion inte ens tillnärmelsevis är samma sak som destruktion] men i det här fallet skulle jag nog gilla den mer om jag fick tillbringa säg en doktorsavhandling på att dekonstruera först boken och därefter alla dess cameo-stjärnor, från Aristoteles och Platon, till Darwin d.ä.ä., Butler, Poe, Einstein, Derrida, Heidegger [could think you under the table], och... Wachowskis...

Den innehåller liksom allt jag skulle vilja kunna så väl att jag skulle kunna dekonstruera det, även om romanen i sig blir rätt pladdrig i stycken. Att dra i alla de trådarna, äta kakorna och ha dem, fläta upp flätorna och knyta knutar med dem... *academia sigh*

Men, vem har tio år över till en doktorsavhandling. Inte förrän jag lyckats med det där pesky odödlighetsexperimentet med an irrational particle accelerator, a liquid lunch, and a pair of rubber bands... Ja ja. Nu för den som orkat så här långt:
Och den här julgranen:

[...]doesn't want stars and tinsel: she wants to decorate that tree with black holes, wormholes and quarks. She wants to drape it in the fabric of space-time.

För övrigt anser jag att det var riktigt skönt att läsa en roman där det var så självklart att vara vegetarian, där det är klart att den maten man serveras är vegetarisk, och där enda gången det avviks från detta beskrivs som "Room service seems to consist mostly of dead stuff and chips." Jepp, det låter som England.

Bläckdöd / Cornelia Funke

Den här berättelsen gillar inte enkla vägar. Den har andra planer, jag känner det på mig.
6,5/10
Bläckvärlds-serien visar sig vara den där sällsynta sortens trilogi där bok två är den avgjort bästa boken... Bläckhjärta var riktigt bra, en bokfrossande sagorik överraskning. Bläckmagi var riktigt riktigt bra, tog världen som påbörjats och fördjupade den, berättade en riktigt fängslande saga. Bläckdöd fortsätter i samma värld, på samma saga.

Berättelser ska avslutas, trådar ska knytas ihop. Det blir litet för långt. Det märks att Funke inte vill lämna sin värld, men det vill ju egentligen inte jag heller... Och det måste bli långt: det finns flera författare till historien.

Världen boken utspelar sig i är en värld som skapats av författaren Fenoglio. Ett antal personer från vår "verkliga" värld har hamnat i denna bokvärld. Däribland en annan författare, som försöker ändra handlingen i världen för att själv gagna av det. Vad han och Fenoglio skriver kan bli verklighet. (Men bokmagin blir mer bruksmagi här, inte den fantastiska sagomagi den var i tidigare böcker.) Därtill har världen tagit sig eget liv, saker händer för att de måste hända, personerna är verkliga personer, inte bara skapelser av bläck och papper. Det är inte konstigt att det blir en lång, invecklad historia...

En okej, ganska vemodig avslutning på trilogin.

I’m a librarian it’ll be the death of me yet

Äntligen har böckerna kommit in i bokskogen (nu med en ek i) i nya hemmet!
I ett system som hittills testats på två personer som inte lyckats lösa det (he he he), men många fler tester återstår.
Det är ett väldigt intressant system. Och ett väldigt bra system såtillvida att till exempel:

Livet en bruksanvisning står på samma hylla som Varats olidliga lätthet och… Processen…

Firmin hamnade bredvid Lodges Small world; min Librarian Action Figure står framför dem. Och Egyptologens gåta och Den fjärde sanningen står tillsammans.

Den oändliga historien står i närheten av The picture of Dorian Gray, och Finnegans wake skulle ha stått med dem om jag kommit igenom den.

I ett annat mingelsällskap står Susanna Clarke, J. M. Barrie och Mervyn Peake, med Piratica 1 & 2 samt Thursday Next-böckerna på kanten.

The wind in the willows står bredvid Tre män i en båt ** Kvinnor och äppelträd bredvid Mänsklig krocket ** Robin McKinleys Sunshine står bredvid Lord Byron’s novel: The evening land ** Alice in Wonderland står bredvid Finder ** 1984 står bredvid Politics ** Skit i traditionerna står bredvid The remains of the day.

Ginny Woolf och Kicki Boye delar hylla och alldeles i närheten lurkar Varulven…

I den röda damens slott nuddar Against the day med ett kort litet finger.

Uffe och Jonas står och pratar… likaså Paul och William. Bret Easton Ellis och Joyce Carol Oates delar hylla.

Drömfakulteten, Kärlek i Europa och Fröken Julie står på samma hylla. På en annan hylla står soldaten Svejk, furst Mysjkin och lord Nevermore.

Mästaren och Margarita står ihop med Garth Nix’s Sabriel-trilogi, Döden och pingvinen och Slakthus 5. So it goes.

Detta är bara några få exempel, några få exempel!, på detta geniala system. Gissa fritt, nu eller vid första besöket i bokhyllan, jag menar lägenheten. You’ll never get it.

”First among sequels” av Jasper Fforde

It would have been easier to get a registered cheesehead off a five-times-a-day Limburger habit than to keep me away from fiction.
8/10

Thursday Next är tillbaka i den sjätte romanen om hennes äventyr. Om du bara har läst fyra böcker tidigare så är det inget att oroa sig för, den femte delen, The Great Samuel Pepys fiasco, är… inte längre tillgänglig.

Som vanligt har Thursday mycket att göra. Hindra den dramatiska minskningen av bokläsande i världen, men på vettigare sätt än förslaget på ”Reality book shows” (läsarna ska få rösta ut folk ur Pride and Prejudice). Stoppa ett genre-krig mellan Racy Novel och dess grannar Feminist och Ecclesiastical. Utbilda två helt omöjliga kadetter. Flytta pianon från Brontë till Christie. Smuggla ost. Lägga mattor. Få sin son att skärpa sig så han slutar bara slöa och lyssna på hårdrock och tar itu med att rädda världen nån gång.

Samtidigt kämpar regeringen mot sitt Stupidity Surplus, The Goliath Corporation har nya märkliga projekt på gång, och tiden hotar att repas upp och försvinna helt och hållet. Det är som vanligt i Swindon, alltså. ”Som vanligt” hos Jasper Fforde är förstås mycket bra, och det är många nya roliga idéer och väldigt kul och smart hela tiden. Som vanligt… ;-/

(Men min upplaga saknade fotnötter, så jag fick bara läsa halva samtalen när de pratade i footnoterphones…)

Av förslagen på potentiella titlar till bok #7 röstar jag på Paragraph Lost.

Umberto Eco: Gårdagens ö

Den Tidens vittra Mäns märkliga Läror
8/10

En barock bok. Det vill säga helt genomsyrad av barockens tankar och tankesätt – i och för sig genom ett filter av (post-)modern ironi, men ändå full av fallgropar som låter historien ånga på utan att hejdas.

Vi får följa den unge adelsmannen Roberto della Griva under första hälften av 1600-talet, från lantlig uppväxt i Italien, via krig och de filosofiska salongerna i Paris, till en havsresa med uppdrag att finna hemligheten med att beräkna longituderna. ”Berättaren” utgår från Robertos efterlämnade anteckningar och kommenterar dem gärna med modern men tolerant blick.

Robertos tankar och hans försök att få rätsida på tidens vetenskap och filosofi är fulla av motsägelser, kontraster och paradoxer – helt i tidens anda, där folk bygger metaformaskiner och talar i emblem och deviser. Filosoferandet och vetenskapandet (och romanförfattandet, på sådär ett halvdussin nivåer) framskrider obehindrat av vad vi nu ser som sanning och verklighet. Ett snyggt argument är ett bevis så gott som något.

Upptäcktsresandena har börjat utforska Stilla Havet men det finns ännu ingen pålitlig metod för att navigera där. Roberto förliser men räddar sig ombord på ett övergivet (?) skepp som han med olika befängda/obestridliga bevis hävdar befinner sig alldeles nära datumlinjen. Ett kort/oöverstigligt stycke från skeppet ligger en ö, som befinner sig på andra sidan datumlinjen – det vill säga igår. Detta börjar som ett vetenskapligt påstående men får alltmer magiska egenskaper för Roberto där han sitter och funderar över livet, universum och allting.

Avståndet och förhållandet mellan skeppet och ön får även stå för avståndet och förhållandet mellan Roberto och hans älskade Dam, som är och var samma vision av lyckligen oåtkomlig lycka. Sammanblandat med detta funderar han över atomernas och världarnas rörelser, förhållanden och sympatier, och över sin position där på antipoderna (motsägelser, kontraster, paradoxer) och sitt förhållande till en ständig ’den Andre’ som han känner sig förföljd av, även här mitt ute i ingenting (om nu Intet finns, hur var det nu…).

En väldigt lekfull, fantasirik, lärd roman som ständigt trovärdigt motbevisar sig själv. Man kan enkelt tänka sig glimten i den gode Ecos (ekon – dubbelheter, antipoder, hm?) ögon när han kom på tanken, och hans lätt förryckta leenden när han började leta efter hållbara paradoxer och ohållbara Sanningar… Välkommen in i Det Absurdas Palats.

Sam Savage: Firmin - Adventures of a metropolitan lowlife

Lost in the world: epistemology and terror
9/10

Råttan Firmin växer upp i en antikvariatskällare i Boston på 60-talet, född i ett bo byggt av en sönderriven Finnegans wake. Som yngst av 13 ungar får han aldrig tillräckligt med mjölk och börjar äta böcker. Snart upptäcker han att han även kan läsa dem (”’Good to eat is good to read,’ became my motto.”) och läser på nätterna igenom alla böcker i antikvariatet.

Utan något gemensamt med de andra råttorna och utan möjlighet att kommunicera med människor blir Firmin en av de sorgligaste utanförskapen som någonsin berättat sitt livs historia. Hans kärlek till böcker bär honom så långt det går genom svek, katastrofer och ensamhet, och hans roliga, belästa berättarröst visar vägen genom hopplöshet och ilska. Det är en mörk historia, men bitter på ett sätt som får en bokoholist att känna att man har träffat en vän…

Walter Moers: The city of dreaming books

The catacombs of Bookholm
6/10

Släng Funkes Bläck-serie och Ffordes Thursday Next-böcker i en mixer och ställ den i bokhyllan. Ställ bokhyllan i bibliotekskatakomberna och se bokjägare, fearsome booklings och trädgårdsboksförfattande dinosaurier gå förbi. Resultatet blir, tja, litet über-clever men ganska kul.

Böcker och författare är det viktigaste som finns i samhällena Lindworm Castle – som vår berättare, dinosaurien Optimus Yarnspinner kommer från – och Bookholm, bokhandelshuvudstaden framför andra. Ett sällsynt genialiskt manuskript kan försätta folk i oanad fara i Bookholms boktäta katakomber. Massor av idéer men ganska torrt och ungdomsboksmässigt berättat; egentligen inga fel alls, förutom att boken är för lång, och att den inte är Funke eller Fforde…

Förslag på musik: The divine comedy: ”The booklovers”.