Visar inlägg med etikett lg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lg. Visa alla inlägg

onsdag 17 februari 2010

Myntning av nyord pågår. Språkvetares input välkomnas.

Förslag 1: pagopati.

Bildat av pago- [snö och is] och -pati [lidande?]
Bildningen pagofobi finns redan - irrationell rädsla för snö och is. Men om man inte är rädd utan bara psykiskt och fysiskt avskyr eländet och önskar att det månde sluta och försvinna, helst genast? Är -pati tillämpligt, rent språkligt?

Förslag 2: pagoangina.

En grekisk-latinsk hybrid, bildad av pago- [snö och is] och angina [smärta ... eller, när jag googlar, "to choke or suffocate" ... isåfall: double win]. Vackert att säga men har nackdelen att det kan låta som pagovagina... hrm...

Input? Fler förslag?

(Alltså, själv har jag det kroniskt, vad det nu heter; men jag kan tänka mig att det är många fler som får säsongsbetingade besvär när det har hållit på så här länge.)

lördag 30 januari 2010

Stavningskontrollen has unexpected depth...

Istället för "pennvässare" - menade du "renässanspoet"? Nej, men det är ett mycket intressant förslag...

söndag 3 januari 2010

Words of löv?

Nån som vet: finns det något ord för såna löv som är så vissna att det bara är nervskelettet kvar?

onsdag 1 juli 2009

The return of the Stavningskontrollen

Tillägg till min tidigare post om stavningskontrollens stavningskoll:

Skrev "mindmap". Fick väntad rödlinje. Det kanske heter "mind-map", tänkte jag.

Nej, nej. "Mindamp".

Antingen har man jävligt svårt att koncentrera sig på minor. Eller också har man en förstärkare till hjärnans verksamhet. Tur att this one goes to eleven, så att jag kan ignorera stavningskontrollen när så sig bör.

tisdag 23 juni 2009

"Gosh," she said. "Jösses", sade hon.

Min goda sagoredaktör uppmärksammar mig på att svenska och engelska har olika kommateringsregler vid direkt anföring med citationstecken:
"I truly hadn't noticed," she said.
"Det hade jag verkligen ingen aning om", sade hon.

Notera placeringen av kommatecknet. (Mycket snyggare på engelska...) [Den användningen av "..." är nog fel också...] Detta hade jag verkligen ingen aning om, och hade inte tänkt på. Kanske fick lära mig det någon gång på mellanstadiet. Jag brukar märka sånt, men det här har gått mig helt förbi. Jag vet att jag inte läst mycket på svenska på sistone, men ändå. (Och Ajvide använder >> istället för ", vilket kanske distraherade mig.)

Jag har mycket konsekvent använt engelsk kommatering i bokprojekt S - men där ska jag lyckligtvis börja om från början när jag är klar med bokprojekt R. Och i bokprojekt R använder vi talstreck. Tackochlov... Blir tillräckligt mycket pill redan med radindragningarna... *hrm*

tisdag 9 juni 2009

Stavning

Stavningskontrollen i gmail och blogger underkänner ordet "stavningskontroll". Det är ganska roligt. Jag får förslaget "rimlighetskontroll" vilket ökar humorn på en kurva som går igenom ironin och kommer ut på andra sidan? ("gmail" underkänns också)

Och jag högerklickade på "pärlemorskimrande" i OpenOffice i förhoppningen att få veta om det skulle vara två s. Fick förstås istället förslaget "demoraliserande". Som alla vet har pegaser demoraliserande vingar. (Åtminstone för oss som inte får följa med upp.)

* "rutschkanan" - menade du "rutschakann"?. Nej, faktiskt inte.
* "smalnade" - menade du "smalenade"? Nej, är det någon sorts fettfri olivröra till tapas? (Vilket skulle lägga gastronomisk styggelse till lingvistisk styggelse.)
* "skolväska" - menade du "skol väska"? "kolväskas"? "spolväska" (sic!) ? NEJ! Vad gjorde ni i skolan?!

lördag 23 maj 2009

Inkorrekt användning av apostrof + s

Därtill inkorrekt användning av bindestreck, men det felet är ändå litet mer låt oss säga vardagligt. Inte riktigt lika himlaskriande unikt totalfel.

måndag 9 juni 2008

Torgny Lindgren: Norrlands Akvavit

Holmlunds är nedlagt och mejeriet är stängt och Herta Lyxell är död, sade Asta. Och Gransjö är öde.
Det händer ändå ett och annat även i våra trakter, sade Ivar.
6,5/10

En Torgny Lindgren-bok. Av 'en utflyttad gammal författare som återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgsen skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit'?

Den är väldigt Lindgrensk men den griper mig inte lika mycket som så många av de tidigare gjort: Ormens väg på hälleberget, Pölsan, Dorés bibel, Ljuset, I brokiga blads vatten, Merabs skönhet... Kanske är det Lundell-syndromet (hur många gånger kan man skriva samma bra bok egentligen?)? Kanske är det att det väger över för mycket åt skröna. Det där med skröna och - jag skulle ha skrivit magisk realism men förbjöd mig själv - det är litet som The Force. Det krävs så litet för att falla över åt the dark side, med bikupor i predikstolar och att lura i döende gummor akvavit istället för nattvardsvin.

Akvaviten - de har bytt ut etiketten på den, tydligen. Nuförtiden är vattenfallet på bilden en fantasi från södra Sverige, medan på de gamla flaskorna kunde det ha varit "ett av fallen i Vindelälven, kanske till och med Vormforsen eller Mårdseleforsen." Det blir (förstås) en bild av vad som har hänt det Västerbotten som beskrivits eller beskrönats i böckerna ovan.

Romanfigurerna står ännu stolta och raka, stärkta av sitt livets vatten. Akvaviten kan vara att de alla är ättlingar efter Karl XV, eller att de alla är frälsta av brinnande predikanter, eller att det var de som dikade ut trakten och gjorde den beboelig. Men nu i denna sena tid är allt livets vatten utspätt, mer och mer hela tiden. Inget är som det var.
Han tänke med sorg på alla dem som i framtiden inte skulle förunnas att vara avfällingar eftersom de aldrig ägt någon bekännelse, aldrig med hela sin själ trott på någonting. Vilken ohygglig tomhet! (...) Vad skulle dessa människor komma att ställa till med, vilsna och handfallna i en farofylld värld där ingen förnekelsens och förkastelsens övertygelse skänkte dem vägledning och riktning och mål?
Sorglig på so-it-goes-vis, litet för from, litet för skrönig (även fast den uppväger med antiskrönor).

Förslag på musik: dragspel. (Jag har aldrig gillat dragspel...)

torsdag 29 maj 2008

Oulipo

Om Georges Perec hade fått fortsätta skriva tills nu så tror jag att jag anar vad han hade använt för begränsningar/regler i en nutida text: Att börja skriva i ett ordbehandlingsprogram, och så fort stavningskontrollen underkände ett ord: välja det ord stavningskontrollen föreslår. Tanken svindlar inför vad resultatet kunde ha blivit; jag är frestad att göra experimentet när jag har några minuter över, men jag behöver ett färskt program isåfall: jag har redan rättat så mycket.

Tänk bara:
istället för rakryggade - kakryggade? (you can't catch me, I'm the gingerbread man!?)
istället för Medelhavet - sedelhavet? (Joakim von Anka? Bill Gates?)
istället för månnedgång - hånnedgång? (putting you down?)
istället för sköldvapen - skaldvapen? (pennan är mäktigare än svärdet! ha!)
istället för grönskimrande - grötskimrande? (wtf?)
istället för undflyende - kundflyende? (okej, de kan vara litet jobbiga ibland, men..?)
istället för kissekatten - bensinskatten? (riight...)
istället för svängom - svänggom? (It's Conrad Poohs and his Dancing Teeth!)

Om det potentiella Oulipo-projektet använde Open Office skulle det dessutom bli en fest i särskrivningar. Bruna håriga sjuka sköterskor överallt...

Jag är alltså för språklig kreativitet (en svenskalärare läste något jag skrivit; jag förklarade att jag läste Joyce; hon suckade) - uppfinn gärna egna ord, men underkänn inte andras för det...

Och att stavningskontrollen underkänner kladdkaka!!! De stackarna!!! Detta har hänt mig både i Word och i Open Office. Världen behöver mer kladdkaka, helt enkelt.

Sensmoralen? Lär dig ditt språk och upptäck vad du kan göra med det. Lita inte på datorer. Ät kladdkaka. Läs Perec. And try and live in peace and harmony with people of all creeds and nations.

tisdag 13 maj 2008

The Exeter Text de Ge'rges Perec

"These effete e-feet seem excellent!" the Reverend Excellence jested.

Nej, de e'nte reellt. Recensere en text efter Perecs eget regelverk? Ett exempel ger eventwellt heder, ett efter det e befengt. Ente lett heller.

The Exeter Text är den engelska översättningen av Les Revenentes, långnovellen Georges Perec skrev där e är den enda vokalen - till skillnad från La Disparition / Försvinna, som är en roman helt utan e. De två texterna är fullständigt olika. Försvinna är en rejäl roman, filosofisk och metalitterär och allt möjligt, och den följer alla språkregler. The Exeter Text däremot löser bristen på vokaler genom felstavningar och andra nödlösningar. Påminner mer om Ella Minnow Pea än Försvinna.

Exempel: Y får vara med i de fall det fungerar som konsonant, som i 'yes', men även i 'they'. Därmed kan översättaren Ian Monk använda 'ey' för alla [ei]-ljud och 'eye' för alla [ai]-ljud, och dessutom 'ee' för alla [i:]-ljud. Det blir reellee streynge.

Det är många franska låneord också, slang och föråldrade stavningar och ord. Rekommenderar att ha en omfattande och gärna gammal engelsk ordbok tillhands, samt en fransk av tillgängligt slag.

Men detta är ju typexemplet på att man inte kan bedöma originalet efter en översatt text. Jag har inte läst Les Revenentes, jag har läst The Exeter Text. Jag vet inte hur många nödlösningar Perec tog till - jag vet att han bad OuLiPo om viss grammatisk frihet, men jag vet inte hur mycket han utnyttjade den. Jag vet alltså inte om han använde lika många nödlösningar eller om han gjorde vad jag skulle trott var poängen med leken: tvingas välja ord med bara e i, vilket tvingar ut historien i oanade riktningar.

Själva storyn handlar om en kombinerad juvelkupp/orgie. Jodå. Greyvelee depreyved 'n' perverted Engleeshmen, Greek henchmen, then French eezee leys 'n' cheep screws. Strewth!

Jag kan inte ens sätta betyg på den. Intressant och förvirrande läsning. Imponerande förstås, men vansinnigt också. Heyelee weerd. Om man kan franska skulle jag definitivt rekommendera att läsa den i original. The Exeter Text finns i volymen 3 by Perec utgiven i VerbaMundi-serien (eller i dethär fallet, Lexesphere Press), där man även får med texterna Which moped with chrome-plated handlebars at the back of the yard och A gallery portrait.

torsdag 1 maj 2008

Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union

The righteous man of his generation... He is despised and rejected of men; A man of sorrows and acquainted with grief.
8,5/10


1948, efter krig och koncentrationsläger (och atombombningen av Berlin) tilldelades det judiska folket ett eget hemland... distriktet Sitka i Alaska. Ett kallt, mörkt hemland, långt bort från resten av världen - som världen vill ha det - med Yiddish som officiellt språk och den lokala kartan ritad av de olika religiösa sekterna.

Men hemlandet är bara lånat, och nu är det två månader kvar till 60-årsdagen då Sitka återgår till Alaska och de två miljonerna invånare åter kommer att drivas ut i diaspora. "Strange times to be a Jew." Osäkerhet, uppgivenhet, rykten om omen och profetior präglar den mörka nordliga senhösten.

En mördad knarkare påträffas på det ungkarls-lopphotell där kriminalpolisen Meyer Landsman bor. Romanen handlar om utredningen av mordet. Men det i sig säger nästan ingenting om vad dethär är för en bok.

Chabon har nämligen gjort något med noir-deckaren. En dekonstruktion, en pastisch, en hyllning, en psykologisering, en allegorisering, en mångdubbling, en surrealisering (tja, nu är det ett ord...), en blandning av allt detta som gör att romanläsaren svindlar.
Det är i både i detaljerna (filthattfabriken!) och i språket (hejdlöst och oförutsägbart uppfinningsrikt, poetiskt och hårt, med många inslag av Yiddish). Det är också i humorn, mörk och zany på samma gång. Det är inte minst i personerna, framför allt huvudpersonen Landsman.

Landsman röker och dricker alldeles för mycket, fuckade upp sitt äktenskap, lever bara för jobbet - som han är riktigt bra på, intuitiv, hard-hitting och moralisk - och piggar upp sig genom att fundera på självmord. Han är en sån kliché av den deppade polisen att det inte blir någon kliché kvar! Han blir den sanne antihjälten som om han inte skrivits sönder sedan Chandler och Hammett (jag försökte låta bli att nämna dem, men... När t o m Chabon gör det, i romanen, litet onödigt, kommer jag väl inte undan.).

Landsman blir till och med, ibland, en Messias-gestalt. Redemption - återlösning, frälsning - är ett ofta förekommande ord. Den mördade ryktades i sin ungdom vara den rättfärdige, den som kan bli Messias om det är nu Han ska komma. Mordutredningen antyder ganska snart att både judiska sekter och amerikanska regeringen har relaterade planer för judarnas framtid... mer säger jag inte för att inte spoila.

Själva handlingen är väl den svagaste punkten i boken, det som drar ner betyget från en hel nia. Emellanåt, särskilt vid 3/4-delsstrecket ungefär, blir det - som alltid i deckare, tydligen även när man gör med dem allt Chabon har gjort - för mycket av "Jag vet allt hur ni har räknat ut det! Hur har ni räknat ut det?!" Men när boken tog slut ville jag bara fortsätta läsa. Antagligen törs man väl inte hoppas att Chabon gör som Atkinson och skriver fler av sina bättre än deckare-deckare? (Tredje Jackson Brodie-boken är på gång.)

måndag 21 januari 2008

Bokfemman - Språk

Vilken är din topp 5 av böcker för ordet språk?

Fem?!?! Bara fem?!

Georges Perec: Försvinna

Fransk roman i total avsaknad av bokstav nr. 5 - oftast använd bokstav i franskan. Dåraktigt? O ja. Bra? Mmm. :-)

Mark Dunn: Ella Minnow Pea
Pangrams och först försvinner Z, sen försvinner Q, sedan...

James Joyce: Ulysses
Thought is the thought of thought and the soul is the form of forms. Yes.

Jeanette Winterson
Every word written is a net to catch the word that has escaped. Words are the part of silence that can be spoken.

Cornelia Funke: Bläckhjärta/Inkheart; Bläckmagi/Inkspell
Läs högt. Böcker är magi.

Vad borde mer ha varit med? Barthes och Derrida förstås. ALL poesi. (Krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler!) Motherless Brooklyn. Tarantula; Diva; Kameler dricker vatten; Tecken till kärlek; Pynchon, Rushdie, Lagerlöf, Torgny Lindgren, Auster, Faulkner, Stridsberg, Fforde, and so on, and so on...

måndag 2 juli 2007

Sam Savage: Firmin - Adventures of a metropolitan lowlife

Lost in the world: epistemology and terror
9/10

Råttan Firmin växer upp i en antikvariatskällare i Boston på 60-talet, född i ett bo byggt av en sönderriven Finnegans wake. Som yngst av 13 ungar får han aldrig tillräckligt med mjölk och börjar äta böcker. Snart upptäcker han att han även kan läsa dem (”’Good to eat is good to read,’ became my motto.”) och läser på nätterna igenom alla böcker i antikvariatet.

Utan något gemensamt med de andra råttorna och utan möjlighet att kommunicera med människor blir Firmin en av de sorgligaste utanförskapen som någonsin berättat sitt livs historia. Hans kärlek till böcker bär honom så långt det går genom svek, katastrofer och ensamhet, och hans roliga, belästa berättarröst visar vägen genom hopplöshet och ilska. Det är en mörk historia, men bitter på ett sätt som får en bokoholist att känna att man har träffat en vän…

torsdag 24 maj 2007

Jonathan Lethem: Motherless Brooklyn

When someone kills your partner you’re supposed to do something about it.
8/10


Det är dethär som är min typ av deckare! Man tar hårdkokt, och så gör man något snyggt och eget av det. Och när jag säger hårdkokt så menar jag noir, Hammett och Chandler, hårdkokt mätt i stämning och språk och stil, inte i mängden blod.

Vår antihjälte, som förstås berättar i jag-form, är en small-time halvgangster i Brooklyn: Lionel Essrog. Han har Tourettes syndrom, vilket inte bara innebär att skrika fula ord högt utan består av en uppsjö tvångstankar och tics som styr hela hans liv. Han vänder och vrider på språket, räknar och rör vid allt, fastnar i mönster. Men som hans chef och fadersfigur, small-time gangstern Frank Minna, påpekar så kan det också ge en fördel: när alla tror att du är galen tror de att du är dum också.

När Frank Minna mördas försvinner den trygga punkten i Lionels liv. Nu måste han hitta mördaren i en komplicerad och farlig komplott – samtidigt som han måste ta sig igenom de tvingande impulserna och trassliga ordsnåren i sin egen hjärna.

Så snyggt och drivet skrivet (vridet skrikit, skrid i diket, dyker direkt!), sjudande kreativt, tufft och samtidigt med en bitter humor. I och med att berättaren är som han är blir berättelsen skruvat och vasst fantasifull. Gangstrarna försöker vara Bogartar men blir ibland Blues Brothers, ibland påminner det om Bukowskis Pulp, men samtidigt är det gritty och äkta, och riktigt bra.

Förslag på musik: Tom Waits: Small change; Docent död: Stå på benen.

onsdag 9 maj 2007

Sara Stridsberg: Drömfakulteten

Tillägg till sexualteorin; fucka upp är svaret.
8/10

Minst hälften av gångerna jag tänker på den här boken så tänker jag ”Stridsfakulteten,” av… nej, vänta nu, det stämmer inte. Samtidigt stämmer det märkligt väl.

Valerie Solanas skrev SCUM-manifestet (SCUM = Society for cutting up men) och sköt Andy Warhol. Varför? ”Frågan är felställd. Den bör lyda: Varför skjuter hon inte?”

En tragisk, arg och upprörande roman mycket väl berättad, ilsket, noggrant och förtvivlat berättad, det ”tvångsmässiga frammanandet av textfragment och kroppsmaterial”. Kanske ett försök till en baklänges psykoanalys av huvudpersonen, samtidigt som det är en dekonstruktion (”Allting bör ryckas ur sitt sammanhang.”) av både psykoanalys och begreppen ’förstå’ och ’varför’. Man blir förbannad.

”Döden är slutet på alla berättelser. Det finns inga lyckliga slut.”
”Kom ihåg att jag är den enda kvinnan här som inte är galen.”
”Ge upp är inte svaret, fucka upp är svaret.”
”Vad spelar det för roll om berättaren ljuger?”
”Vad betyder det när jag säger att det inte finns någon berättelse? (…) Det betyder att det finns en berättelse.”