The return of Fias fantasy- och sf-lista!

Det är fem år sedan Fias fantasy- och SF-100-lista! Nog har det hänt något sedan dess, undrar Fia? Låt se. Här är min lista från då. Förändringar, med lite övertolkning:

7. Skulle ha läst The Book of Dust av Pullman om den hade kommit ut sedan dess som den skulle då! *lugnar ner sig*
 
8 + 25. Har väl läst det mesta Neil kommit ut med sedan dess.

12. Har läst mer China (totalt Perdido Street Station, Iron Council, Kraken och The City & The City) men fortfarande inte Un Lun Dun. Men jag ska!

14. Skulle ha läst mer Ellen Kushner om det kommit nåt! *lugnar ner sig*

18. Läste Rowlings pseudonymdeckare. Kate Atkinson är klart bättre om man nu ska läsa om brittiska privatdeckare! (Hon är bättre generellt också.)

19. Har läst första Temeraire-boken!

24. Har nu även läst Left Hand of Darkness av Le Guin.
 
26. Har läst de tre första Song of Ice and Fire.

27. Har läst första Malazan-boken och kommer definitivt att läsa fler; det är bara ett så stort commitment med 1000-sidorsböcker när det hela tiden kommer nya böcker ..
.
28. Har läst mer Gabaldon men fortfarande bara Lord John-böckerna; see above re. 1000-sidorsböcker.

30. Har läst mer Richard Morgan, första två (enda två utkomna) i A Land Fit For Heroes-trilogin, längtar efter trean.

33. Skulle ha läst mer Susanna Clarke om det kommit nåt! *lugnar ner sig* Ser fram mot tv-serien av Jonathan Strange & Mr Norrell.

34. Har nog läst det mesta Ajvide kommit med sedan dess. Inte Tjärven än dock, fast jag har den. Ny bok i september!

43. Har fortsatt följa Mercy Thompson-serien.

47. Läst Best Served Cold av Abercrombie.

48. Skulle läst mer om inte Poppy Z Brite, numera Billy Martin, slutat skriva ;;_;;

50. Fortsatt följa Jasper Fforde.

56. Fortsatt följa Dresden Files.

58. Läst Hyperion av Dan Simmons och försökt läsa Ilium. (Dvs rekommenderar Hyperion, Ilium not so much.)

59. Läst fler VanderMeer-antologier.

69. Regelrätt "check! har läst nu!"

76. Läst fler Discworld.

86. Läst fler Charles de Lint.

87. Skulle ha läst mer Emma Bull om det kommit nåt! *lugnar ner sig* (Både Bull och Kushner har jag läst noveller, bl a Bordertown och Shadow Unit. Men.)

Årets bästa - hittills

Fem månader in är det tydligen läge att göra en årsbästa-[hittills, obvs]-lista, för 2013 har redan bjudit på mycket väldigt bra.

Kate Atkinsons Life After Life och Lauren Beukes The Shining Girls är sinsemellan olika men har det gemensamt att de gör nedslag i olika år under 1900-talet, fram och tillbaka, och i orienteringens namn har kapitlen datum och år som rubrik.

I Life After Life får vi följa Ursula Todd, som föds 1910, men dör vid födseln. Och sedan föds igen 1910 och lever tills hon blir fem år. Och sedan tills hon blir åtta år. Och sedan igen tills hon blir åtta år. Och så vidare. What if you had the chance to live your life again and again, until you finally got it right? är romanens tagline, men det dröjer länge innan Ursula ens börjar ana något - outtalade instinkter får henne att vilja överleva, vilja oförklarat ändra sitt öde gång efter gång. Det hade kunnat bli hur corny som helst men blir väldigt gripande, i många tidslinjer går det riktigt illa och realismen är hjärtskärande. Allt med fantastisk tidskänsla - så illa som det kan gå 1926 är mycket på grund av att det är just 1920-talet, och världskrigens roll för hur 1900-talet ser ut är helt avgörande. Skitbra bok.

I The Shining Girls följer vi seriemördaren Harper Curtis och hans offer, framför allt den enda som överlevde, Kirby Mazrachi. Hon blev väldigt svårt skadad men klarade sig mot alla odds, och börjar praktisera som journalist för att försöka hitta något om mördaren där polisen kört fast. Och det är inte konstigt att de kört fast: Curtis är från 1930-talet, där han hittade Huset - som släpper ut honom på Chicagos gator under olika år under 1900-talet, där han hittar sina lysande flickor, dragen av deras livfullhet, och mördar dem blodigt och rituellt. Igen, fantastisk tidskänsla i alla år vi landar i, och fantastiska porträtt av kvinnor och flickor skapade av den tid de lever i, som i alla tider är en tid där de ges mindre makt och röst än män. Skitbra bok. (Eh, ta bara för givet att alla böcker i det här inlägget är skitbra, så slipper jag upprepa mig.)

En annan diptyk: Six-Gun Snow White av Catherynne M Valente och The Six-Gun Tarot av R. S. Belcher.

Snövit i Vilda Västern. Det vill säga, mythpunk av bästa sort. Silverbaronen Mr H stjäl en kvinna från Crow-folket, och deras dotter växer upp ensam - först i en sagoaktig (ensam) frihet, men sedan gifter Mr H om sig med en vit kvinna. Det är hon som ger flickan namnet Snow White, "the one thing I was not and could never be." Resten av uppväxten blir en plåga, en plåga Snow White accepterar som sin lott tills hon slutligen drar ett steck och lämnar hemmet för den hårda världen. Ett mytiskt men enkelt berättande blandas med påtaglig, skitig och våldsam realism; en rättfram och klar berättelse med massor av lager.

Cthulhu i Vilda Västern. Det vill säga, ungefär. Golgotha, Nevada, är en stad med hemligheter. Många av dem är kända för alla som bor där - det händer väldigt konstiga saker i Golgotha. Man hade kunnat tänka att staden ligger på the Hellmouth, men det är något annat som ligger begravt under den övergivna silvergruvan. Hint: eldritch evil! Ett mycket underhållande persongalleri, med en odöd/-lig sheriff, en vicesheriff som är halvblod varav hälften kan vara coyote, en bankirhustru med Modesty Blaise-förflutet, och i allmänhet folk med sadelväskorna fulla av oväntade hemligheter. Iä!

Hide Me Among the Graves av Tim Powers är en fristående uppföljare till The Stress Of Her Regard från 1989. Det var inte tänkt så, men som Powers berättar i en intervju i Locus, the research made him do it! Vampyrer som uråldriga, verkligen från-människor-väsensskilda varelser som har en oemotståndlig gentjänst för att livnära sig på ditt liv: inspiration. Dödliga musor. I TSOHR var det Byron, Keats och Shelley, här är det pre-Rafaeliterna, Christina Rossetti och Dante Gabriel Rossetti. Om ni gillar graderingar: på den enorma skalan för vampyrromaner ligger HMATG och TSOHR blodigt nära Dracula.

En annan uppföljare: Ha'penny av Jo Walton, uppföljare till Farthing, några år gammal men nu i efterlängtat nytryck. England 1949, i en alternativ historia där England slöt fred med Tredje riket 1941 och USA stannade utanför kriget. Hela kontinenten ligger under nazisterna och England blir alltmer fascistiskt - bomber, angiveri och att inte fråga efter folk som försvinner hör till vardagen. Vår huvudperson är kommissarie Carmichael på Scotland Yard. Han ser världen bli brunare och brunare och mörkare men eftersom hans överordnade vet att han själv är oönskvärd enligt fascismens normer är han en maktlös spelpjäs med bara några få medel sig till buds. Det här fallet börjar med en skådespelerska, en bomb och en genderswapped Hamlet. En väldigt dyster bok om vanmakt som man samtidigt är glad att läsa eftersom den är så jävla bra.

The Ocean at the End of the Lane, en ny Neil Gaiman-roman, släpps 18 juni. Jag har redan läst den. Jag kommer att läsa den igen. Jag har också suttit bredvid Neil Himself och ätit glass och fått boken personligen signerad, med bonus!kram! Boken är ganska kort, så ni vet (han trodde, när han började skriva, att den skulle bli en novell). Den är fantastisk. Den är vemodig. Den är kuslig. Den är vacker. Jag ska inte säga så mycket mer, för man spoilar tidigt på 200 sidor, men det finns mer i den här texten jag skrev för bokhandelns hemsida. Patrick Rothfuss sammanfattar det också ganska bra.

Helt oväntat har jag läst och älskat ett Stålmannen-album! Superman: Secret Identity av Kurt Busiek och Stuart Immonen är lysande. I en småstad i Kansas får herr och fru Kent en mörkhårig son, och deras humor är sådan att de ger honom namnet Clark. Ni kan gissa er till uppväxten av mobbing och gliringar; stulna skolväskor med "men flyg och ta den då!" och illa genomtänkta Stålmannen-relaterade presenter från släktingar. Tills den dag då unge Clark, på en av sina campingturer för att komma iväg från alla, vaknar av att han flyger. Fortsättningen innehåller allt och mer man kan önska av realistiska superhjälteberättelser. With great power comes great responsibility, och stort intresse från dem som undrar hur du fick dina great powers och vad du gör med dem. Oavsett hur den kommande Stålis-filmen är önskar jag att de hade baserat den på det här albumet istället.

En annan sort-of uppföljare: The Wind Through the Keyhole av Stephen King. Bok 8 - eller mer korrekt bok 4½ - i The Dark Tower. Mellan Wizard and Glass och Wolves of the Calla var Roland of Gilead och hans ka-tet på vandring när de plötsligt hotades av ett av de värsta väder Mid-World har att bjuda på: the starkblast. (And the intertextuality continues.) De bivackerar och för att få natten att gå berättar Roland om när han som ung gunslinger skickades ut till en gruvstad i gränsmarkerna där det sades att ett hamnskiftande monster åt folk. Inuti den här historien berättar unge Roland för ett ännu yngre ögonvittne berättelsen om Tim Ross, vars far dör strax innan skattesamlaren kommer till byn, och skattesamlaren är en viss man i svart. Det blir till att färdas along the Beam, i en omöjlig quest mot - det kan väl inte vara Maerlyn?

Saga av Brian K Vaughan och Fiona Staples har jag nu efter alla andra läst första volymen av. Hela galaxen är drabbad av kriget mellan "hornen" och "vingarna", folken från Wreath och Landfall. Alana från Landfall och Marko från Wreath har förälskat sig i varandra och deserterat, vilket inte uppskattas av makterna, så nu jagas de av två arméer och noga utvalda yrkesmördare. Trots att berättelsen går i sf-fällan "en planet - en kultur" var den rolig och inspirerande och jag ser fram mot volym två, som kommer snart. Och jag vill också ha ett trädrymdskepp!!

Och till slut, det här kan möjligen vara årtiondets nerdgasm: i augusti kommer Shakespeare's Star Wars. Det här är fullständigt jävla genialt. Det är Stjärnornas krig som det var ödesbestämt att vara: ett shakespearianskt krönikedrama, på blankvers.

 It is a period of civil war,
The spaceships of the rebels, striking swift
From base unseen, have gain'd a vict'ry o'er
The cruel Galactic Empire, now adrift. 

Alla pratar blankvers, inklusive R2D2 och jawas. Det funkar. Det är helt fantastiskt.

The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi

Nu har jag, efter så många andra, läst 2010 års kanske största sf-debut, The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi. Och jag vill utnämna den till Good Shit. Så fort jag kommer till jobbet på tisdag tänker jag förhandsboka uppföljaren.

Den lyckas med konststycket att vara "hard sf" samtidigt som den är en bladvändar-spännande tjuv vs. deckare-/konspirations-historia. Att Rajaniemi är en bra författare märks inte bara i att han lyckas med detta, utan också i många eleganta formuleringar och en snygg berättarstruktur.

Apropå: en definition av "hard sf" jag kom på under läsandet: sf för sf-läsare. Om man inte redan är verserad i futuristisk hi-tech och postmänskliga samhällen kan det nog vara mycket i boken som är för konstigt för att man ska hänga med i handlingen. Särskilt som Rajaniemi använder sig av ett minimum (ibland mindre) av "As you know, Bob" och infodumpar. Men om man hänger med så förklaras det mesta tillräckligt av sammanhanget.

Jag tror också att Rajaniemi hade väldigt roligt medan han skrev boken. Några associationer jag gjorde: Zaphod Beeblebrox, Sherlock (mind palace!), horcruxes, Schrödingers mästerkatt i stövlar, och en kort Vader/Luke-scen. Många gånger under läsningen upptäckte jag att jag satt och fnissade eller log bara över att det var så smart, kul och välskrivet.

Dock har jag invändningar mot det amerikanska pocketomslaget ovan. Både Mieli och tjuven ska vara mer mörkhyade; hon har asiatiska drag, och om det är den scenen jag tror så ska han ha kortklippt gråsprängt hår. Och hennes vingar är silver. :p

Nu tror jag att jag ska läsa dessert i form av Rob Thurmans Doubletake, innan jag ger mig på nästa huvudrätt, Range of Ghosts av Elizabeth Bear.

Cornelia Funke: Reckless

Reckless av Cornelia Funke hade kunnat bli en av mina absoluta favoritböcker någonsin. Om den hade skrivits som en vuxenbok. Eller föralldel en mycket tjockare ungdomsbok. Nu är den istället skriven som en slukaråldern-bok (trots att huvudpersonerna är 24 och 20-22 år gamla) - med väldigt korta kapitel och väldigt skissartade beskrivningar av allt. Världen är mörk och rik och otroligt fantasifullt skapad, karaktärerna har en massa konflikter och historia och goda och dåliga sidor - - potentiellt alltså. Allt detta hastas igenom och beskrivs bara så mycket att man kan se vad det kunde ha blivit.

Boken är bra, och den rekommenderas, men om den hade varit på 500 sidor med vuxenboks-storlek på typsnittet, skriven av t ex George RR Martin eller Michael Swanwick eller Charles de Lint eller Elizabeth Bear eller föralldel Cornelia Funke, då hade jag gett den i present till alla jag känner och inte låtit någon lämna bokhandeln utan att ha den med sig.

Historien handlar om bröderna Jakob och Will Reckless (förnamnen är ingen slump). När de var barn försvann deras far. Jakob upptäckte att spegeln i faderns rum var en magisk portal in i en värld där alla bröderna Grimms sagor finns på riktigt - de farliga, blodiga varianterna av sagorna alltså. När bröderna Reckless är vuxna har Jakob tillbringat större delen av sitt liv i sagovärlden, som äventyrare och skattletare, men när Will är på tillfälligt besök blir han allvarligt skadad och magiskt botemedel måste hittas. Commence quest.

Jag tänker hoppas att de gör en film av boken. Eller en graphic novel-adaptation. Jag vill ha mer!

Tematrio: Läst i sommar

Lyrans tematrio den här veckan vill att vi ska berätta om tre minnesvärda texter (romaner, noveller etc) som vi läst i sommar. Utmärkt, underlättar för mig att blogga ikapp litegrann ;) De tre bästa jag läst sen förra gången jag bloggade ikapp:

1: Kate Atkinson: Started early, took my dog
Jag gillar verkligen Kate Atkinson. Hennes senaste fyra böcker ser lite grann ut som deckare om man sneglar på dem snabbt, men jag skulle snarare föra dem till genren Riktigt Bra Romaner. Huvudpersonen Jackson Brodie (som jag också gillar skarpt) är f.d. snut och numera f.d. privatdeckare, och det brukar begås brott, och gamla brott brukar komma upp till ytan. Men det handlar i första hand om de inblandade människorna, hur det har påverkat dem att drabbas av eller begå brotten - och om de brott man begår för att försöka göra gott, försöka förhindra värre (?) brott. Ett ledmotiv i Started early, took my dog är ramsan For want of a nail, vilket innebar att mitt mentala soundtrack till boken blev Tom Waits' Misery's the river of the world. Ett rätt passande soundtrack, men det finns ljusglimtar av hopp också.

Jackson Brodie-böckerna rekommenderas mycket varmt; börja med Case Histories. Atkinson låter många olika personer berätta ur sina perspektiv, utifrån sina bakgrunder och motiv, och böckerna blir en både breda och gripande.

2: Neil Gaiman: Marvel 1602
Upplägget är rätt enkelt: Neil Gaiman tar 1900-talets superhjältar - X-Men, Fantastiska fyran, Avengers, Daredevil, Spindelmannen, Captain America m fl - och släpper ner dem år 1602 bland Drottning Elizabeth, inkvisition och första kolonin i Amerika. Och resultatet blir helt fantastiskt. Väldigt välfungerande alternativhistoria: påläst både om dåtiden och nutiden. Det är en mörk och dramatisk story samtidigt som den har den glimt i ögat som behövs när man tar 1900-talets superhjältar och släpper ner dem år 1602. Hela biten när tidsdimensionerna ska förklaras blir lite fånig, men resten är såpass gôrbra att det är okej.

3: Dan Simmons: Hyperion
Riktigt bra rymdopera. Den är upplagd à la Canterbury tales: de sju resenärerna som skickas till den farliga och halvt okända planeten Hyperion berättar en i taget sin historia. Genom deras historier får man inte bara lära känna dem som personer - lite i taget kommer det också fram hur galaxen de lever i ser ut, hur den har blivit som den är, vilka konflikter som finns på många olika plan. Ett rejält och imponerande världs- och romanbygge (med bara lite corniness här och där) som kommer att fortsätta i tre böcker till.

Alla böckerna har tagit sina titlar från dikter av John Keats, och detta är långt ifrån de enda Keats-referenserna. Förutom att Keats' Hyperion-dikter är sammankopplade med handlingen figurerar även andra av hans dikter och han själv som historisk person - och den enda (suck) kvinnliga huvudpersonen heter Brawne Lamia (LOL om man kan sin Keats). Och sedan, i en scen som är en tiopoängare av flera skäl, dyker han tillochmed upp personligen! På sätt och vis ...

Bloggar ikapp. Med urban fantasy-rekommendationer!

I all korthet. If there were world enough and time...

... skulle jag skriva en lång, intressant och klok jämförelse mellan Someplace to be flying av Charles de Lint och Udda verklighet av Nene Ormes, en jämförelse som skulle bli till båda böckernas fördel. Båda är mycket välskriven urban fantasy - och båda har hamnskiftande fågelfolk i några av huvudrollerna. Men de mytologier de bygger upp och bygger på är sinsemellan väldigt olika (även om jag tror att the crow girls skulle bli väldigt nyfikna på Hemming), så istället för risk för upprepning så berikar böckerna varandra. Båda får en också att vilja hälsa artigt på de kråkfåglar man möter. Och tack vare Udda verklighet är Malmö nu lite mer Newford :)


... skulle jag skriva mycket längre om två andra bra urban fantasy-romaner jag nyligen läst: The Enchantment Emporium av Tanya Huff och White Cat av Holly Black. Huffs bok har också de Lint-vibbar - eller, som jag tror det var Socialistsimon som jämförde: Udda i Kanada. Gammal mytologi och mängder av mostrar präglar en släkt av häxor, som ger nya konnotationer till ordet "horny". Och man blir väldigt sugen på paj. Blacks bok påminner en del om Tithe-trilogin, men har även lite alternativhistoria och mörka familjehemligheter man blir gôtt paranoid av. När jag läst ut den trodde jag att jag fortfarande läste den, och var sugen på att få veta vad som hände härnäst. Men den är första delen i en serie, så det lär bli mer.




... skulle jag breda ut mig i en jämförelse mellan Morganville Vampires av Rachel Caine och Vampire Academy av Richelle Mead - till Morganvilles fördel. Inte för att jag inte gillade Vampire Academy, men det var för mycket high schoolande och intrigerande i korridorerna för min smak. Medan Morganville har en viktig ingrediens som saknas i mycket nutida vampyrlitteratur: vampyrerna är inte snälla. De är kanske inte automatiskt onda, men de är rovdjur, och det är de som bestämmer i Morganville. Böckerna ger klar Buffy-känsla - kanske särskilt avsnittet "The Wish" ... Ibland går kanske berättandet lite för fort, men jag gillar huvudpersonerna, stämningen och dramatiken.



Och så har jag fått ett läsex av Fallen ängel - svenska översättningen av Hush hush. Jag hade väl inte tänkt läsa den, eftersom den uttalat vänder sig till de som lider av Edward Cullen-abstinens, och det gör jag ju inte. (Men jag kan rekommendera den bittra artikeln Why Team Jacob always has to lose.) Men jag är iofs lite nyfiken på hur ängelpojken hann få på sig jeansen innan han blev nedslängd från himlen ... Och Wahlströms skickade i sin godhet med en fjäderpenna! Mycket uppskattat, särskilt av katten (hennes reaktion: OMG OMG det är det finaste som finns den måste vara min visst är den min den ser ut som att den är min GE MIG!).

Miéville gör en trippel-Clarke!

China Miéville vann årets Arthur C. Clarke Award och blev därmed den förste författare som vunnit priset tre gånger. Han vann tidigare för Perdido Street Station, som var bra, och Iron Council, som var ännu bättre. The City & the City, som han vann för i år, var väldigt bra och väldigt annorlunda hans tidigare böcker.

På sätt och vis är The City & the City en klassisk polisdeckare, men på grund av var den utspelar sig blir den något mycket mer och större. Den utspelar sig nämligen i en stad som är två städer ... eller så skulle det iallafall beskrivas av en besökare till städerna.

För invånarna i Beszel och Ul Qoma, två städer som råkar ligga på samma fysiska plats "som två filmer projicerade på samma duk", är det snarare hädelse att beskriva städerna som en. Sedan barnsben har de lärt sig att "ose" och "ohöra" det som inte finns i deras stad, och det blir fullständigt naturligt beteende. Inte minst för att den märkliga hemlig-polis-makten "Breach" snabbt straffar den som skulle våga begå en överträdelse från ena staden till den andra (ens med sinnena) utan att gå igenom korrekta gränsförfaranden.

Här finns inga murar, jämförelser med Berlin och Jerusalem räcker inte till; hus på samma gata kan ligga växelvis i Beszel och Ul Qoma, den ena stadens spårvagnar går osedda genom den andra staden, och så vidare. Och det är inte heller ett rent politiskt beslut, inte bara för att det nästan inte är ifrågasatt alls: det finns märkliga detaljer, som att en viss sorts insekt bara överlever i den ena staden. De historiska anledningarna till att städerna ligger på samma plats är huvudsakligen glömda och dunkla.

I Beszel får kommissarie Tyador Borlú ett mord att utreda - ett mord som har kopplingar till båda städerna och till den sägenomspunna - amsagan enligt de flesta - tredje staden som kanske finns mellan eller under Beszel och Ul Qoma. Det blir naturligtvis en mycket märklig mordutredning, och en farlig en: farlig för livet såväl som för verklighetsuppfattningen.

Boken rekommenderas varmt. Mycket bra mindfuck, intelligent och originell.

Första mening:

I could not see the street or much of the estate.

vilket placerar den mellan Panduros Skit i traditionerna och Camus Främlingen - vilket faktiskt är väldigt roligt.

Richard Morgan: The steel remains

Den var bra! Mörkare fantasy av den "nya" skitiga sorten där hjältarna inte är shiny utan bastards. Läs mer om vad den handlar om i två bra sammanfattningar här och här.

Enligt myten (som jag inte minns vart jag läst) så gick Morgan till sin redaktör och sa att han ville skriva en fantasybok, varpå redaktören sa "En trilogi sa du?" Morgan svarade "Nja..." och redaktören inskärpte "En trilogi sa du?" "Ja, okej..." "It's a deal!" Hur det än är med det så ska trilogin heta A Land Fit For Heroes, och jag kan komma på få trilogier som har en mer bittert ironisk titel.

Det går att se vad i boken som antagligen tillkom för att göra den till första delen i en trilogi snarare än en standalone, och det bådar gott. Förhoppningsvis kommer Morgan att kunna använda sig av trilogi-formatet istället för att bara göra en trilogi för att det "ska va så i fantasy". Bok två, The Cold Commands, kommer under 2011. Förhoppningsvis. Den verkar ha drabbats av uppskjutet-släppdatum-sjukan som är så epidemisk just nu.

Här finns också en intervju med Morgan där han bland annat pratar om det "kontroversiella" beslutet att huvudpersonen är bög ("Well, it’s always seemed a little odd to me that homosexuality or explicit political discontent can be seen as controversial, whereas the act of chopping someone to pieces with a battle-axe isn’t. I mean, what is that?") och här skriver han på sin blogg om det första mejlet han fick som beklagar sig över att han beslutat sig att gå bög-lobbyns ärenden. Man skulle kunna jämföra med Joss Whedons Equality Now-tal där han radar upp svaren han brukar ge på frågan "Why do you write these strong women characters?" De första gångerna är svaren balanserade. Sedan blir svaret "Why don't you ask a hundred other guys why they don't?" (som också Poppy Z Brite brukar svara när man frågar henne varför hon skriver homosexuella huvudpersoner), och till slut blir svaret "Because you're still asking me that question!!"

Första mening(ar):

When a man you know to be of sound mind tells you his recently deceased mother has just tried to climb in his bedroom window and eat him, you only have two basic options. You can smell his breath, take his pulse and check his pupils to see if he's ingested anything nasty, or you can believe him.

vilket placerar den mellan The overnight av Ramsey Campbell och The Canterbury Tales.

Jack of Fables är oväntat bra!

Ja, jag blev lite förvånad själv. Fables är ju bland det bästa som finns just nu om man gillar sagor, metalitteratur, fantasy med twists och välgjorda graphic novels. (Läs mer här och här och läs första lösnumret i pdf här. Det senare är inte ett råd utan en uppmaning.) Men spinoff-serien, Jack of Fables, har jag undvikt fram tills nu, för Jack (han med bönstjälken, även känd som Little Jack Horner, Jack B. Nimble, Jack Jättedödaren m fl) är nog den mest odrägliga karaktärerna i hela Fables-universat, och jag blev riktigt lättad när han lämnade huvudserien.

Men senaste Fables-albumet, nummer 13, är ”The Great Fables Crossover!”, där de pågående story-linjerna från Fables och Jack korsas. Och jag läste den naturligtvis, för det är ju Fables, och min enda invändning var: men det här med the Literals, och någon som försöker ”av-fabla” fabler (få dem att glömmas av människor och alltså bli maktlösa), och någon som kan skriva om verkligheten (som Titteliture!), och bibliotekarier med maskingevär, det känns så ryckt ur luften! Jag vill veta mer! (Och varför sitter Babe the Blue Ox i taxstorlek och hittar på små absurda plotlines för sig själv?)

Lösningen var naturligtvis: jag får väl läsa Jack of Fables då. Och det var så värt det!!

Självklart är JoF inte lika bra som Fables – men vad är det? Det är snarare som att Jack är till Fables vad Angel är till Buffy, på sätt och vis. (Jag tänker mig Gary som Lorne. Raven som Westley? Systrarna Page som Cordy, Fred, och ... Lilah?)

Jack själv är naturligtvis hela tiden precis lika odräglig som han alltid varit. Men han får väldigt mycket stryk, så det är ju bra. Och bifigurerna som dyker upp är helsköna – bara att personifiera The Pathetic Fallacy som en hopplöst likeable liten snubbe är helt genialt! Och därtill kommer t ex bibliotekarierna systrarna Page, trickstern Raven, Humpty Dumpty, personifierade genrer, Lady Luck och the Literals, bl a Mr Revise och The Bookburner - väldigt metalitterära existenser.

Story-linjerna är också väldigt bra. The Golden Boughs är Jacks Wolfram & Hart (och Americana är Jacks Pylea?), och ovanpå det kommer intressanta sidolinjer som inte bara gör JoF bättre utan också fördjupar hela Fables-universat.

Så, kort sagt, missa inte! Dessutom kan vi se fram mot ytterligare en Fables-spinoff: Cinderella ska få en egen story på sex lösnummer! Och det skulle förstås vara något av det bästa som hänt populärkulturen om vår perfekt castade tv-serie skulle bli av...

Jag har läst på sistone:

The City & The City av China Miéville; Changes av Jim Butcher; The Great Fables Crossover av Bill Willingham m fl; Hell and Earth av Elizabeth Bear; Roadkill av Rob Thurman. Jag tyckte om dem allihop, om än på olika sätt. Miéville och Bear hänger med mig mest, slutet på Butcher gjorde mig arg (för man gör inte plötsligt en sån cliffhanger i tolfte boken) och crossovern fick mig att inse att jag måste läsa Jack of Fables också. För närvarande faller bokbloggandet precis utanför ramen för vad jag gör mig tid för tyvärr, men jag kanske återkommer med längre texter ... man vet aldrig ... Fråga gärna om ni undrar nåt!

Shades of Grey av Jasper Fforde

Omslaget på Jasper Ffordes nya bok Shades of Grey (första i en ny serie) är designat som painting-by-numbers. Alltså...
Före och efter:











Läs mer om den här.

Första mening:

It began with my father not wanting to see the Last Rabbit, and ended up with me being eaten by a carnivorous plant.

vilket placerar den mellan The Stars' Tennis Balls och Anansi Boys.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: The end of the world as we know it. - Just because you’re paranoid. - Make ’em laugh. - Rule Britannia. - Dystopia.

Läst på sistone

Har sammanfattat det jag läst under november och december, i korthet som inte gör någon av böckerna rättvisa. Fråga gärna om du vill veta mer!
Ink and Steel av Elizabeth Bear
Waiting for an angel av Helon Habila
GloomCookie av Serena Valentino m fl
Jhereg av Steven Brust
Ilium av Dan Simmons

Ink and Steel av Elizabeth Bear

Ink and Steel, tredje boken i The Promethean Age, utspelar sig ca 400 år före nutida Blood and Iron och Whiskey and Water (q.v.) - under Elizabeths regering, med pest och pjäser och maktspel i London och snart dags för tionde i Faerie - men många viktiga karaktärer som var med i de förra böckerna är med redan här. As is their wont.

Huvudpersoner: Will Shakespeare och Kit Marley; Bears arbetsnamn på diptyken The Stratford Man var Will & Kit's Bogus Journey.

Det här är kort sagt riktigt riktigt bra stuffz. Återkommer förhoppningsvis med mer när jag läst Hell and Earth.

Första mening:

Christofer Marley died as he was born: on the bank of a river, within the sound and stench of slaughterhouses.

vilket placerar den mellan Stravaganza: City of Stars och Black Knight vol 1 (bara en sån sak!)

Waiting for an angel av Helon Habila

Waiting for an angel utspelar sig i Nigeria under Abachas militärdiktatur på 90-talet. Romanen är en samling sammanhållna berättelser och ganska osentimental - eller kanske rättare sagt vardaglig, men drabbande just därför: den slår tydligt fast att de som levde i detta ofria, korrumperade land var helt vanliga människor med olika planer och drömmar, men begränsade och/eller tvingade till handling av en omöjlig vardag. (Ängeln som väntas på... är Dödens Ängel.)

Första meningar:

In the middle of his second year in prison, Lomba got access to pencil and paper and he started a diary. It was not easy. He had to write in secret, mostly in the early mornings when the night warders, tired of peeping through the door bars, waited impatiently for the morning shift.

vilket placerar den mellan Close Range och Gil's All-fright Diner.

Jhereg av Steven Brust

Jag storälskade Freedom & Necessity av Emma Bull och Steven Brust, och eftersom jag redan läst allt tillgängligt av Bull var det dags att ge sig i kast med Brust.

Jhereg är den först skrivna boken om lönnmördaren och magikern Vlad Taltos - men böckerna ska gå att läsa i valfri ordning enligt författaren själv. Jhereg börjar ganska slentrianmässigt men blir bättre, och jag skulle nog helt enkelt jämföra den på många punkter med Storm Front. Och om herr Brust gör som herr Butcher och blir bättre och bättre bok efter bok så är det ju en bekantskap värd att vårda. Det är två böcker kvar i samlingen The Book of Jhereg, till att börja med.

Första mening:

There is a similarity, if I may be permitted an excursion into tenuous metaphor, between the feel of a chilly breeze and the feel of a knife's blade, as either is laid across the back of the neck.

vilket placerar den mellan Life, the Universe and Everything och Living next-door to the God of Love.

Ilium av Dan Simmons

Ilium var tyvärr en besvikelse. När det kunde ha blivit så bra.

Vi har olympiska gudar på Mars (förstås) som har återupplivat trojanska kriget för sitt höga nöjes skull medelst genteknik, teleportering, litteraturvetenskap och öde - och vi har sentienta robotar från Jupiter som analyserar Shakespeare och Proust - och vi har Jorden efter "the post-humans" där folk dödas av dinosaurier men får tillbaka sin kropp, men inte har eller vill ha minsta hum om historia förutom några få personer som ställer obekväma frågor. Och tydligen har vi en författare som kan skriva riktigt bra böcker - kloka människor med god smak lovprisar såväl Hyperion-sviten som Song of Kali.

Men tyvärr är Ilium skriven av en tonårsgrabb "med Tom Clancy-psykos". Stilen är tafflig, upprepande och amatörmässig - och det viktigaste med de kvinnliga karaktärerna är hur vackra de är, och det är helt avgörande att i alla lägen skildra var deras bröst befinner sig. Om jag haft all tid i världen kanske jag hade orkat igenom boken för de överärgade potentiella godbitarnas skull, men det har jag inte: gav upp på sidan 175. Jag måste nog läsa någon av Simmons bra böcker för att skölja hjärnan.

Första meningar:

Rage.
Sing, O Muse, of the rage of Achilles, of Peleus' son, murderous, mankiller, fated to die, sing of the rage that cost the Achaeans so many good men and sent so many vital, hearty souls down to the dreary House of Death.

vilket placerar den mellan I Brokiga Blads vatten och Deathnote vol 3.

Freedom & Necessity av Emma Bull & Steven Brust

Freedom & Necessity är en av de bästa böcker jag läst i år. Det är en brev- och dagboksroman som inte bara är oupplåtligt spännande - och blir mer och mer spännande precis hela tiden fram till de sista fem sidorna - utan som till stor del blir spännande just genom att den på mästerligt sätt använder sig av formen brev- och dagboksroman.

Personer och handling, sanningar och lögner, avslöjas bit för bit på ett rent virtuost sätt: genom fragment och hintar, genom plötsliga upptäckter, och inte minst genom att läsa mellan raderna. Inte bara vem som skriver utan också vem de skriver till förändrar berättandet - och hur personerna, och deras inbördes förhållanden, växer fram och förändras är ofta mer spännande än själva den fysiska handlingen.

Det betyder dock inte att den fysiska handlingen inte är spännande. Här finns revolutionärer och nattliga ritter över hedar och hemliga sällskap och passionerad kärlek - men det är nästan lika spännande när våra hjältar diskuterar Hegels Science of logic eller debatterar socialistiska principer med Friedrich Engels.

Boken utspelar sig i England 1849 i efterdyningarna efter det revolutionära 1848. James Cobham antas ha dött i en drunkningsolycka - men två månader senare får hans kusin Richard plötsligt ett brev från James, som dock inte har något minne av de gångna månaderna. Deras kusin Susan skriver under tiden brev till sin kusin Kitty (som är Richards käresta och James styvsyster): Susan har ägnat tiden efter James död åt att försöka hitta svar på några av de många gåtorna runt hans liv, och hon använder metoder som ofta inte är lämpliga för en ärbar kvinna av börd.

Och efter denna relativt lugna början blir det mer och mer och mer spännande hela hela tiden. Jag kan varmt rekommendera Freedom & Necessity till alla, särskilt om man gillar brevromaner och historiska romaner och, liksom, bra romaner.

I och med den här boken har jag läst allt av Emma Bull som går och få tag på, och jag helt enkelt älskar henne. Nu får jag ju alltså ge mig på Steven Brust! Ska bli väldigt intressant.

Första mening:

My Dear Cousin,

I wonder how you will greet these words; indeed, I wonder how you will receive into your hands the paper that bears them, as I think you cannot be in expectation of correspondence from me.

vilket placerar den mellan Deathnote vol 10 och The Eyre Affair.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Philosophy?. - Just because you’re paranoid. - Écrire. - Once upon a time. - Woman power. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - Rule Britannia. - Aux armes, citoyens!. - Pussel.

The Good Neigbors book 2: Kith av Holly Black och Ted Naifeh

Holly Blacks och Ted Naifehs samarbete fortsätter i samma utmärkta klass som bok ett. Faerie: there are many of them and they have a plan. Och jag må ha läst mycket om mörka, lockande och hotfulla fey tidigare, men så länge det är såhär välskrivet - och i det här fallet också såhär fantastiskt tecknat - så säger jag bara keep it coming. Och: när kommer bok tre då?!?! Med det slutet skulle det här kunna fortsätta i mååånga volymer :D

Förstamening:

Once you know things, you can't unknow them.

vilket placerar den mellan Time and the Gods och The House at Pooh Corner.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Faerie tales . - You are all a lost generation. - Just because you’re paranoid. - Wif pixchers. - Outside. - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - Man måste odla sin trädgård.

The Promethean Age (bok 1 & 2) av Elizabeth Bear

Blood and Iron och Whiskey and Water är de första två böckerna i Elizabeth Bears serie The Promethean Age. De utspelar sig ungefär i nutid; bok 3 & 4 utspelar sig runt sekelskiftet 15/1600-tal. Bears planer är minst 12 böcker - "a vast mad edifice" - som i olika tider följer det 500-åriga kriget mellan Faerie* och de mänskliga magikerna i The Prometheus Club. Vad jag kan säga om de planerna är: wohoo! Nom nom!
* (Här pratar vi alltså inte om snälla små älvor: Faerie är inte onda - men de är inte att leka med; fråga bland andra Neil Gaiman, HollyBlack, Susanna Clarke, Terry Pratchett, Hope Mirrlees, och förstås Will Shaxper.)

Det här är nämligen riktigt bra. Och bok 2 är dessutom bättre än bok 1 - på det där bra sättet; ämnen och karaktärer utvecklas, handlingar får långtgående följder, trådar tvinnas vidare, avslöjanden leder till nya frågor... världen breddas och fördjupas på sätt som gör att tolv böcker känns fullt möjligt och mycket välkommet. (Dessutom är bok 2 mörkare; folk är skadade och hämndlystna, bittrare samtidigt som de är starkare och erfarnare.)

En enkel sammanfattning vore att säga att böckerna "har allt". Men det vore för enkelt, inte minst för att det är så många böcker som "har allt", åtminstone enligt sina baksidestexter... Här används dessutom allt på bra vis: det blir en väldigt komplex och väl uppbyggd värld.

Handlingen i extrem korthet: Under Elizabeth I:s regering grundades The Promethean Club, en sammanslutning mänskliga magiker som motarbetar Faerie: de binder världen i järn och tämjer magin. Blood and Iron börjar 1997, när en uppgörelse drar allt närmare. Två av huvudpersonerna är Elaine, född människa men bunden i tjänst till en Faerie-drottning, och Matthew, en Prometheus-magiker.

What is this "allt" böckerna har you speak of? Faerie förstås - inte bara elf knights utan också t ex kelpies, pucks, floder av blod, den vilda ritten, Tam Lin; en snårskog av regler, geasa, namn-magi, bortbytingar och bergtagna, tionde till Helvetet... Och i Annwn/Avalon/Tir nan Og ligger förstås Arthur och sover, och det är förutspått en ny Arthur, närmare bestämt en ny Drakfurste, och med det en ny Merlin, för Draken brukar få som hon vill... Vi har kluvna magiker som farligen inser att det finns gråzoner; vi har Morgan le Fay, skotska och ryska varulvar, svanmöer, enhörningar, talande pilträd, levande New York, en bunyip, Kit Marlowe, en generös portion djävlar, en ängel, goth-kids som direkt ur Valiant; lojalitet, självständighet, livslögner, skuld och försoning... och kärlek.

Och vi har, inte minst, sagor, myter och legender som verklighet. "All stories are true." - och de är inte skilda från "verkligheten". Detta ligger som en grundtanke för hela världen. Man kan ta makt över sin egen historia, men det kan inte vara lätt;

"I've heard stories that differ." ...
"Then they must be true."

I sitt sammanhang är meningen "Matthew fell silent, contemplating the vagaries of metatextual polycreationism." en av de bästa meningar jag läst :)

Alltihop väldigt välskrivet med intelligens, humor, känsla och fantasi. Nämnde jag att det är bra?

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Woman power. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - New York, New York. - Magikologi . - Wolves & weres . - Faerie tales.

Förstameningar:
Blood and Iron:

Matthew the Magician leaned against a wrought iron lamppost on Forty-second Street, idly picking at the edges of his ten iron rings and listening to his city breathe into the warm September night.

vilket placerar den mellan Martin Bircks ungdom och Grabben i graven bredvid... (gosh. de får huka sig)
Whiskey and Water:

Once upon a time in New York City, there lived a Mage with a crippled right hand.

vilket placerar den mellan The Onion Girl och Deathwish (makes more sense).

Man kan läsa första kapitlena ur Blood and Iron via Bears hemsida.

Bloggar inte - läser. Och skriver.

Ett tag höll jag på med tre böcker samtidigt: The Orphan's Tales - In the Night Garden av Catherynne M Valente, Blood and Iron av Elizabeth Bear, och Sense and Sensibility and Sea Monsters av Jane Austen och Ben H Winters.

Det gick bra ett tag, en bok på morgonen, en på lunchen och en på kvällen till exempel - och In the Night Garden är helt fantastisk underbar men inte egentligen en sträckläsningsbok, och Sea Monsters är mycket absurdare och galnare än P&P&Z - men sedan blev Blood and Iron för bra. Så då läste jag bara den - text kommer såsmåningom här - och när den var utläst läste jag vidare i de andra två tills jag inte kunde hålla mig utan började på Whiskey and Water, uppföljaren till Blood and Iron.

Och den är ännu bättre. Inte bara för att Bear har blivit ännu bättre och fördjupar sin historia och sin värld, utan också för att historien och världen har blivit mörkare och hotfullare som en följd av händelserna i första boken, som jag inte ska säga något om. Men hämnd, skuld och gruvligen spända maktförhållanden blir det.

Under tiden har min omedelbara att-läsa-"short"-list vuxit till typ 12 böcker...

Och så skriver jag flitigt och duktigt på nästa avsnitt i piratsnusk-följetongen. Den hoppas jag dock rätt snart kunna ro i land och publicera. Stay tuned for all your naughty pirate needs. Meanwhile, have some kittehs!