Ink and Steel av Elizabeth Bear

Ink and Steel, tredje boken i The Promethean Age, utspelar sig ca 400 år före nutida Blood and Iron och Whiskey and Water (q.v.) - under Elizabeths regering, med pest och pjäser och maktspel i London och snart dags för tionde i Faerie - men många viktiga karaktärer som var med i de förra böckerna är med redan här. As is their wont.

Huvudpersoner: Will Shakespeare och Kit Marley; Bears arbetsnamn på diptyken The Stratford Man var Will & Kit's Bogus Journey.

Det här är kort sagt riktigt riktigt bra stuffz. Återkommer förhoppningsvis med mer när jag läst Hell and Earth.

Första mening:

Christofer Marley died as he was born: on the bank of a river, within the sound and stench of slaughterhouses.

vilket placerar den mellan Stravaganza: City of Stars och Black Knight vol 1 (bara en sån sak!)

Freedom & Necessity av Emma Bull & Steven Brust

Freedom & Necessity är en av de bästa böcker jag läst i år. Det är en brev- och dagboksroman som inte bara är oupplåtligt spännande - och blir mer och mer spännande precis hela tiden fram till de sista fem sidorna - utan som till stor del blir spännande just genom att den på mästerligt sätt använder sig av formen brev- och dagboksroman.

Personer och handling, sanningar och lögner, avslöjas bit för bit på ett rent virtuost sätt: genom fragment och hintar, genom plötsliga upptäckter, och inte minst genom att läsa mellan raderna. Inte bara vem som skriver utan också vem de skriver till förändrar berättandet - och hur personerna, och deras inbördes förhållanden, växer fram och förändras är ofta mer spännande än själva den fysiska handlingen.

Det betyder dock inte att den fysiska handlingen inte är spännande. Här finns revolutionärer och nattliga ritter över hedar och hemliga sällskap och passionerad kärlek - men det är nästan lika spännande när våra hjältar diskuterar Hegels Science of logic eller debatterar socialistiska principer med Friedrich Engels.

Boken utspelar sig i England 1849 i efterdyningarna efter det revolutionära 1848. James Cobham antas ha dött i en drunkningsolycka - men två månader senare får hans kusin Richard plötsligt ett brev från James, som dock inte har något minne av de gångna månaderna. Deras kusin Susan skriver under tiden brev till sin kusin Kitty (som är Richards käresta och James styvsyster): Susan har ägnat tiden efter James död åt att försöka hitta svar på några av de många gåtorna runt hans liv, och hon använder metoder som ofta inte är lämpliga för en ärbar kvinna av börd.

Och efter denna relativt lugna början blir det mer och mer och mer spännande hela hela tiden. Jag kan varmt rekommendera Freedom & Necessity till alla, särskilt om man gillar brevromaner och historiska romaner och, liksom, bra romaner.

I och med den här boken har jag läst allt av Emma Bull som går och få tag på, och jag helt enkelt älskar henne. Nu får jag ju alltså ge mig på Steven Brust! Ska bli väldigt intressant.

Första mening:

My Dear Cousin,

I wonder how you will greet these words; indeed, I wonder how you will receive into your hands the paper that bears them, as I think you cannot be in expectation of correspondence from me.

vilket placerar den mellan Deathnote vol 10 och The Eyre Affair.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Philosophy?. - Just because you’re paranoid. - Écrire. - Once upon a time. - Woman power. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - Rule Britannia. - Aux armes, citoyens!. - Pussel.

The Stress of Her Regard av Tim Powers

The Stress of Her Regard i fem ord: Byron, Shelley, Keats och vampyrer.

Men innan du nu tänker "mjahaa..." och går vidare så är Tim Powers vampyrer ingalunda några transsylvaniska grevar (som den som gjorde Byron till vampyr i Tom Hollands The Vampyre), och de är definitivt inte några bleka, förföriska sidenskjortade byroniska vampyrer av typen som varit så populära sedan... Byron. Och sen Rice och Hamilton och hela flodvågen efter dem.

De här vampyrerna är en helt annan livsform än människor - en annan livsform än några kolbaserade varelser - med ett annat förhållande till den fysiska världen. De kan ta mänsklig form, men det är bara en aspekt av dem. De är mytologiska varelser med mytologiska krafter; andra namn som används för dem i boken är nephelim, succubus, lamia - och muser. Vilket förklarar varför poeterna har så svårt att värja sig från dem... De är förföriska (på flera sätt), och beroendeframkallande, och de har valt ut Byron, Shelley och Keats.

Om du vid den korta sammanfattningen istället för "mjaha" tänkte "wohoo!" finns här massor av rolig intertextualitet att hämta. Keats dikt Lamia är bara toppen på isberget alpen: vampyrernas påverkan på poeternas liv bevisas helgjutet och omfattande med citat från dikter, brev och dagböcker. Det passar väldigt bra ihop, och den här sortens vampyrer passar de här poeterna mycket väl. En greve i sidenskjorta med vässade tänder hade varit för enkelt för dem - när man kan få uråldriga mytologiska företeelser!

Det är också väldigt skönt att det inte finns någon Van Helsing i boken. De som vet mest om vampyrerna är deras offer, och de gissar och spekulerar sig fram, kluvna av sitt förhållande till monstren: de kan inte leva - eller skriva - utan dem, men de, och framför allt deras familjemedlemmar, kan inte heller leva med dem.

Byron, Shelley och Keats är utmärkta romanfigurer (som jag skrev mer om här), och Powers använder dem mycket skickligt. Suspension of disbelief, he has it. Genom större delen av boken iallafall: tyvärr blir den lite långrandig mot slutet, och det krävs lite för mycket trasslande för att reda ut alla trådarna. Men det är säkert bara för att annars skulle boken ha blivit alldeles för bra, och så kan vi ju inte ha det. Bra gjort, Mr. P.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - Écrire. - O-ooh, that Byronian rag. - Romantiker. - Once upon a time (1816-1822). - Great (leading) men. - All’Italia. - Venedig. - Magikologi. - Vetenskap? . - Monsterboken. - The vampire library.

New Amsterdam av Elizabeth Bear

Miljön: sekelskifte - det förra alltså; med alternativ historielinje, zeppelinare och steampunk sorcery. Huvudpersonen, eller navet för berättelserna: Don Sebastien de Ulloa, en över tusen år gammal vampyr.

Sebastien har en excentricitet, eller en svaghet, som han delar med få av those of the blood: han fäster sig för mycket vid de dödliga medlemmarna av sitt "hov", de människor han omger sig med och dricker av. Han gör sitt bästa för att inte låtsas om eller erkänna det, men han är alldeles för benägen att skänka dem sitt hjärta (som de skänker honom sina), fastän han vet att han kommer att överleva dem många gånger om. Om, vill säga, han inte gör som så många av the wampyr gör när deras o-liv blir alltför långa: går ut i solen, låter sig brinna.

Ja, han brinner i solen, och han har ingen spegelbild. Han uppfyller många av klichéerna, men han gör det helt lugnt och självsäkert, med en huvudskakning och ett snett leende åt oss. No run-of-the-mill vampire is our Mr de Ulloa. Han påminner faktiskt en hel del om Silas i The Graveyard Book, och med tanke på hur mycket jag älskade den är det mycket sagt med det.

Den han senast skänkt sitt hjärta när boken börjar är unge Jack Priest -

who presented every appearance of being a young man of excellent family. In truth, his breeding was no better than Sebastien's. But - also like Sebastien's - his education was unparalleled, and a work in constant progress. He was seventeen years old and looked fifteen, with delicate bones and tousled fair hair like a girl's.

Jag kan nämna här att jag älskar Jack och Sebastien och beskrivningen av deras komplexa förhållande, vilket trots taggen går långt utöver yaoi...

När Sebastien och Jack anländer till den brittiska kolonin New Amsterdam (ni vet, runt ön Manhattan) ca år 1900 korsar de så småningom vägar med Abigail Irene Garret: Detective Crown Investigator, forensic sorceror to the King! En formidabel dam runt femti som takes no shit och gör sitt bästa för att vara både lojal och ärlig. Hennes arbete och Sebastiens kall/tidsfördriv/samvetslugnare/hobby som mästerdetektiv ger lite deckarhandling åt de löst sammanhållna historierna i boken.

Men det viktigaste och det gripande är ändå relationerna mellan personerna. Sebastiens ofattbart långa liv och hur hans olika courtiers hanterar det och sina förhållanden med honom. Nåt av det bästa jag läst i genren. Måste det vara, med tanke på hur det drabbat mig...

Alternativhistorien förtjänar sitt eget stycke: början av 1900-talet med New England och New Holland som brittisk koloni. Abigail Irene har ett förhållande med Hertigen av New Amsterdam... San Diego är huvudstad i Spanska Amerika, irokeserna med sina trollkarlar hotar kolonierna västerut, och det jäser mot inbördeskrig för Home Rule i New England samtidigt som vapen rasslas mellan Frankrike och England - mest här borta i kolonierna.
Och sedan, rätt vad det är, har vi dessutom ett Paris som lyses upp av Nikola Teslas trådlösa "broadcast electricity", därtill med spöken av vargar på de köldskarpa gatorna när Seine fryser.

Och ett stycke om vampyrismen kanske? Mest för att citera varför man skulle vilja ingå i en wampyrs hov:

First the prickle of the fangs, and then the pain, tremendous, scathing, all out of proportion to the injury (...) And after the pain - so impatiently endured - the pleasure. Transporting, incomparable.

"Narcotic rush" och "a passion worth anything" är andra beskrivningar...

Allt detta sagt, och ni måste läsa boken - så hatar jag slutet. Sista, hm, fyra sidorna. Vill skriva om dem. Nu! Bear har en fullständigt godtagbar och plausibel utläggning om saken på sin blogg (link might contain spoilers), och jag håller t o m med henne, men jag är fortfarande arg och ledsen.

Och detta bevisar naturligtvis vilken fantastisk författare hon är, vilket är min sista punkt: någon som kan, genom romankonst, få mig att bita mig i knogarna medan jag läser och sedan vara arg och ledsen i två dygn (and counting) är en jävligt skicklig författare. Det blir mer Bear. Nu vet jag ju dessutom att jag kan förvänta mig den här typen av slut... Once more unto the breach.

Jo, och det finns en uppföljare. Kanske finns en uppföljare. Seven for a secret har hittills bara kommit i en utgåva, som är ur tryck. Here's hoping for tpb... Men i värsta fall vet jag var jag kan få låna den. När jag förlåtit Bear.

(Och upprepar mig lite: jag klurar på fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna...)

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Romantiker. - Once upon a time. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - (Den vidunderliga kärleken). - Queerhyllan. - Paris. - Lalala-lalala-l’America. - New York, New York. - Lawmen. - Magikologi. - Aux armes, citoyens!. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Lord John and the brotherhood of the blade / Diana Gabaldon

Will it be honor, then?
7/10
Tredje (eller andra) Lord John-boken (första; andra) - godisböcker allihop. Anglofili och välresearchad historisk skildring: check (engelsk överklass, 1750-tal). Helt lovable huvudperson: check (Lord John Grey, officer och hedersman). Clandestine love affairs och star-crossed love med en rejäl skopa yaoi: check (extra star-crossed pga att homosexualitet på 1750-talet var kriminellt med option på hängning).

Lästrion - Historiska skildringar

Veckans lästrio: historiska skildringar.

En lästrio av enastående historieskildrare, de som enligt mig - hjälpligt historiekunnig men hopplöst nutida - skriver fram en annan tid så att den framstår som en annan tid än den som är nu, men samtidigt del i historien, precis som vår tid är:

1. Eyvind Johnson
Drömmar om rosor och eld: häxprocessernas Frankrike, 1600tal;
Livsdagen lång: 800-tal till nutid, odödlig kärlek och odödliga älskande;
Strändernas svall: om att hitta hem eller inte åren efter trojanska kriget;
Krilon-trilogin: Sverige (och Norge) under andra världskriget.

2. P O Enquist
Livläkarens besök: Danska hovet, 1700tal;
Lewis resa: Sverige under första hälften av 1900talet.

3. delad bronsplats... de är ju tre, även om en av dem är fyra eller fem:

James Meek
The people's act of love: Sibirien, 1919, om att hitta hem eller inte efter första världskriget.

Eva-Marie Liffner
Camera: mystiska London, början av 1900talet;
Imago: gåtor sträcker sig från 1860tal till 1930tal och nutid;
Drömmaren och sorgen: skräck runt nybyggt Tudor-slott, tidigt 190otal.

Luther Blissett/Wu Ming (ett kollektiv av italienska författare)
Q: reformationen Europa runt, inbördeskrig och revolution;
54: Italien och utåt Europa 1954. Med Cary Grant.



Vill även nämnas i sammanhanget:

Thomas Pynchon: för 1880-1920talen i Against the day; för 1780-90talen i Mason & Dixon; för andra världskriget i Gravity's rainbow.
Charles Dickens: för franska revolutionen i A tale of two cities.
Iain Pears: för 1660talet i Den fjärde sanningen.
Carl-Johan Vallgren: för 1800talet i Den vidunderliga kärlekens historia; för 1900talet i Dokument rörande spelaren Rubashov.
Carl Jonas Love Almqvist: för 1790talet i Drottningens juvelsmycke.
Julian Barnes: för nästan alltihop i En världshistoria i 10½ kapitel.
Umberto Eco: för 1600talet i Gårdagens ö; för 1300talet i Rosens namn.
Moa Martinson: för tidiga 1900talet i Kvinnor och äppelträd och Sallys söner.
Ellen Mattson: för 1718 i Snö.
Jeanette Winterson: för napoleonkrigen i The passion.

Och för antiken:
Maja Lundgren i Pompeji.
Margaret Atwood i The Penelopiad.
Torgny Lindgren i Bat Seba.
Sjón i Fisk och kultur.
Mikhail Bulgakov i Mästaren och Margarita.

Lord John and the hand of devils / Diana Gabaldon

I love you (...) I wish it were not so.
6/10
Det här är liksom fan fiction av originalförfattaren... Diana Gabaldon är så förtjust i sin bifigur Lord John Grey från Outlander-serien att han har fått två egna romaner (varav jag har läst den första) och tre noveller, som är samlade i den här volymen.

Och jag läser dem av samma anledning: jag älskar Lord John. Just my luck att han (utöver att han är fiktiv och hör hemma på 1750-talet dårå) föredrar män. Vilket ju naturligtvis är ett brott i den tid han råkar leva i, vilket gör honom till en tragisk hjälte med hemligheter han inte kan avslöja, vilket blir ännu värre av att han är hopplöst förälskad i en man som är en fiende i krig och dessutom inte besvarar hans känslor: den ene huvudpersonen i Outlander, Jamie Fraser (som inte verkar göra annat än att sitta i fängelse?).

Lord John är naturligtvis också en gentleman och en hedersman och en lojal officerare i Hans Majestäts armé, och han löser mysterier och härvor i ett dimmigt och lerigt London (och i en av novellerna, i ett dimmigt och lerigt Tyskland). *Sigh*...

Det är litet krångligt med kopplingen till Outlander-böckerna: jag vet inte alltid om det är meningen att jag ska känna till den och den referensen från en hint i en Lord John-bok eller om (vilket ofta är fallet) det hände i en Outlander-bok. Och jag tänker inte plöja minst sex 1000-sidors böcker bara för de få scenerna med min lord... Undras om man kan hitta nån lista över vilka kapitel han är med i... Men nu närmast ska jag leta rätt på Lord John and the brotherhood of the blade (jösses vilken titel, nudge nudge wink wink, eh?).

Mark Chadbourn: Jack of Ravens

The swords of Albion
5/10

Ger upp med ca 1/4 av boken kvar... och det som började så bra. En snubbe finner sig med minnesförlust och ett svärd i handen (förra gången jag läste detta blev det gôrbra) på en dimmig äng - en jätte dyker upp - han dödar den. Snubben visar sig heta Jack Churchill - hence Jack Jättedödaren - och befinner sig ca 2300 år före sin egen tid, vår nutid.

Jack visar sig ha tagit del i det andra slaget vid Magh Tuireadh, och han har ett sjungande svärd, och väldigt snart får vi ta del av Pendragons ande, träffa druider och följa ley-lines, möta en ande som kallar sig Hal och sjunga Sinatra i Tir nan Og. Man undrar nyfiket vad författaren ska hitta på härnäst, här kan det mesta hända?! Men istället för att fortsätta slå åt alla håll vilket hade kunnat bli förryckt och bra så verkar det mer och mer som att författaren har en agenda! Nu har jag listat ut hur vi ska leva och låt mig upplysa er! Bespara mig...

Tydligen är hjältarna favoriter i repris från flera tidigare böcker - om man gillat de böckerna är The Brothers and Sisters of Dragons kanske intressantare än de framstår som här. Skildringen av Jack börjar inlevelsefullt och gripande, men övergår snart till tredjehands, utomstående refererande avstånd. Det går hand i hand med tidsreseaspekten: när det går hundra år mellan scenerna kan författaren tydligen inte låta rollfigurerna visa sin psykologiska utveckling genom deras handlingar, han helt enkelt talar om det för oss. 25 words or less - så vi kan fortsätta med Handlingen.

Vid det här laget - 3/4 in i boken - känns det mest som att författaren tycker att han inte vill måla any old epic, not like a last meal or a final snack, but a real mother of a blow-out! När tempelriddarna och Janus och gnosticismen och Spring-heeled Jack (och kan vi inte ha en enda tidsresa till elisabetanska England som inte träffar Dr Dee och Kit Marlowe!) dyker upp kan jag rentav acceptera det, men det ena strået var Robin Goodfellow (oh for Puck's sake!!) och det andra var ännu en villain som kanske har ett djupt dolt hjärta av guld men dyker upp för att smärtsamt plåga de potentiella jedi-riddarna innan Vår Hjälte har en chans att nå dem.

Jag bryr mig inte om vad som händer framöver. Illa nog att jag inte har någon läslust för slutet av boken, jag har ingen direkt läslust för någon annan bok heller egentligen. Drar ner betyget ett streck till, ska bara redigera...

”Fevre dream” av George R R Martin

on earth as Vampire sent
8/10

Mycket välskriven vampyrroman som utspelar sig i amerikanska södern, framför allt på hjulångaren Fevre dream på Mississippi, före och efter inbördeskriget. Stämningsfullt, spännande, mörkt, vackert, och naturligtvis är Lord Byron med också (och Shelley).

Förslag på musik: Ol’ man river, Proud Mary

Umberto Eco: Gårdagens ö

Den Tidens vittra Mäns märkliga Läror
8/10

En barock bok. Det vill säga helt genomsyrad av barockens tankar och tankesätt – i och för sig genom ett filter av (post-)modern ironi, men ändå full av fallgropar som låter historien ånga på utan att hejdas.

Vi får följa den unge adelsmannen Roberto della Griva under första hälften av 1600-talet, från lantlig uppväxt i Italien, via krig och de filosofiska salongerna i Paris, till en havsresa med uppdrag att finna hemligheten med att beräkna longituderna. ”Berättaren” utgår från Robertos efterlämnade anteckningar och kommenterar dem gärna med modern men tolerant blick.

Robertos tankar och hans försök att få rätsida på tidens vetenskap och filosofi är fulla av motsägelser, kontraster och paradoxer – helt i tidens anda, där folk bygger metaformaskiner och talar i emblem och deviser. Filosoferandet och vetenskapandet (och romanförfattandet, på sådär ett halvdussin nivåer) framskrider obehindrat av vad vi nu ser som sanning och verklighet. Ett snyggt argument är ett bevis så gott som något.

Upptäcktsresandena har börjat utforska Stilla Havet men det finns ännu ingen pålitlig metod för att navigera där. Roberto förliser men räddar sig ombord på ett övergivet (?) skepp som han med olika befängda/obestridliga bevis hävdar befinner sig alldeles nära datumlinjen. Ett kort/oöverstigligt stycke från skeppet ligger en ö, som befinner sig på andra sidan datumlinjen – det vill säga igår. Detta börjar som ett vetenskapligt påstående men får alltmer magiska egenskaper för Roberto där han sitter och funderar över livet, universum och allting.

Avståndet och förhållandet mellan skeppet och ön får även stå för avståndet och förhållandet mellan Roberto och hans älskade Dam, som är och var samma vision av lyckligen oåtkomlig lycka. Sammanblandat med detta funderar han över atomernas och världarnas rörelser, förhållanden och sympatier, och över sin position där på antipoderna (motsägelser, kontraster, paradoxer) och sitt förhållande till en ständig ’den Andre’ som han känner sig förföljd av, även här mitt ute i ingenting (om nu Intet finns, hur var det nu…).

En väldigt lekfull, fantasirik, lärd roman som ständigt trovärdigt motbevisar sig själv. Man kan enkelt tänka sig glimten i den gode Ecos (ekon – dubbelheter, antipoder, hm?) ögon när han kom på tanken, och hans lätt förryckta leenden när han började leta efter hållbara paradoxer och ohållbara Sanningar… Välkommen in i Det Absurdas Palats.

Michael Wallner: April i Paris

Peut-être une bombe en cadeau
7/10

Ockuperade Paris 1943, den unge tyske korpralen Roth kan flytande franska och används som tolk under SS förhör/tortyrsessioner. Äcklad av detta och fascinerad av att vara i det omdrömda Paris gör han det förbjudna: klär sig som civilperson och strosar omkring på boulevarderna som monsieur Antoine. Träffar en vacker fransyska och förälskar sig – och hon är med i motståndsrörelsen. Förstås, kan man tänka i det här läget, men Wallners roman blir aldrig klichéartad. De starka känslorna skildras stramt och aldrig sentimentalt; SS-förhören skildras mer detaljerat än kärleksmötena… De små människornas hjälplöshet i krigets ohygglighet – även under ockupationens relativa lugn jämfört med slagfältet – hur mycket motstånd man än är beredd att göra.

Förslag på musik: Maurice Chevalier

Thomas Pynchon: Against the day

Holy Toledo, that’s some wild ass stampede!
9/10

Ja jösses, en recension… Av en bok för vilken ordet ”tegelsten” inte ens riktigt räcker till. Vad vi har här är snarare en fyra-tegelstenars roman (fyra tegelstenar som sätts ihop i olika formationer vilka hela tiden faller mot botten för att bilda del i en större konstruktion).

Bland annat har vi här, något överraskande, ett gäng hjältar. De modiga unga grabbarna The Chums of Chance far jorden runt i sitt luftskepp The Inconvenience för att utföra spännande uppdrag och göra vad de hoppas är goda gärningar.

Men sen finns det förstås också ett uppbåd av antihjältar, bl a tre bröder som ger sig ut i världen för att söka hämnd för faderns död. Vi har dynamitarder och våldsam arbetarkamp i USA runt sekelskiftet, vi har spionintriger på Balkan före första världskriget, vi har ett monster som anfaller New York, vi har sökandet efter Shambhala och orsakerna till Tunguska-händelsen, vi har matematiker av flera olika skolor som är fiender av anledningar ingen stackars humanist begriper.

Dessutom har vi, naturligtvis, en världsomspännande historisk konspiration. Men: inte nog med det. Det kan till och med vara så att det är Historien som är konspirationen. Det kan vara tidens gång som är det stora brottet. Det, och brottet som är så stort att det inte finns med i lagboken: krig.

Allt detta och mer, och ljus därtill. Ljus: består det av vågor och/eller partiklar? (Och vad består romanen av?) Synvillor, speglar, synlighet/osynlighet, refraktion, dubletter och tvillingar. ”When you come to a fork in the road, take it.”

”Meanwhile, Thomas Pynchon is up to his usual business. Characters stop what they’re doing to sing what are for the most part stupid songs. Strange and weird sexual practices take place. Obscure languages are spoken, not always idiomatically. Contrary-to-fact occurrences occur.” Med gästspel från bland mycket annat Star Trek, The Dark Tower, The Hitch-Hiker’s Guide to the Galaxy, H.P. Lovecraft, samt herr P:s samtliga tidigare böcker. Och shit, jag måste ha missat görmycket.

“an hombre who knows full well that something has happened to him, but for the life of him he just can’t figure what – you know that feeling? – sure, who don’t – and he’s tryin to work ‘at through, here on paper, how it was done to him, and better yet who did it.”

Förslag på musik: ”Let’s do the time-warp again”, ”Those magnificent men in their flying machines”, and all that jass.