Visar inlägg med etikett faerie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett faerie. Visa alla inlägg

tisdag 12 oktober 2010

Bokar kan vara farliga.

Ja, se bara: i Pildammsparken hittade jag den här boken som fångat inte mindre än fyra stackare och håller dem inspärrade; man ser bara deras ansikten. Men å andra sidan är det förstås mycket möjligt att de förtjänade det. Bokar vet nog vad de sysslar med?




Och i Stenshuvud nationalpark fanns den här snubben som förvandlats till en bok. Av en svartsjuk dryad? Man ser fortfarande tydligt hans torso och t o m navel.


(Klicka för större bilder.)

måndag 28 december 2009

Ink and Steel av Elizabeth Bear

Ink and Steel, tredje boken i The Promethean Age, utspelar sig ca 400 år före nutida Blood and Iron och Whiskey and Water (q.v.) - under Elizabeths regering, med pest och pjäser och maktspel i London och snart dags för tionde i Faerie - men många viktiga karaktärer som var med i de förra böckerna är med redan här. As is their wont.

Huvudpersoner: Will Shakespeare och Kit Marley; Bears arbetsnamn på diptyken The Stratford Man var Will & Kit's Bogus Journey.

Det här är kort sagt riktigt riktigt bra stuffz. Återkommer förhoppningsvis med mer när jag läst Hell and Earth.

Första mening:
Christofer Marley died as he was born: on the bank of a river, within the sound and stench of slaughterhouses.
vilket placerar den mellan Stravaganza: City of Stars och Black Knight vol 1 (bara en sån sak!)

söndag 8 november 2009

Once through the garden you will be in the wood.

När man, som jag, gärna ger sig ut i farliga men vackra, lockande men vasstandade sagovärldar (senast i sällskap med Holly Black och Elizabeth Bear) är det bra att hjälpsamma råd som Neil Gaimans Instructions finns. Och vad kan vara bättre ändå om inte nyheten att Instructions ska bli bilderbok, illustrerad av ingen mindre än Älvkungen Charles Vess! (klicka för större bilder)

Boken kommer i mars eller april; Vess är "deep into a intense deadline" och några bilder finns redan att se här och här. Längtan!

The Good Neigbors book 2: Kith av Holly Black och Ted Naifeh

Holly Blacks och Ted Naifehs samarbete fortsätter i samma utmärkta klass som bok ett. Faerie: there are many of them and they have a plan. Och jag må ha läst mycket om mörka, lockande och hotfulla fey tidigare, men så länge det är såhär välskrivet - och i det här fallet också såhär fantastiskt tecknat - så säger jag bara keep it coming. Och: när kommer bok tre då?!?! Med det slutet skulle det här kunna fortsätta i mååånga volymer :D

Förstamening:
Once you know things, you can't unknow them.
vilket placerar den mellan Time and the Gods och The House at Pooh Corner.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Faerie tales . - You are all a lost generation. - Just because you’re paranoid. - Wif pixchers. - Outside. - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - Man måste odla sin trädgård.

fredag 6 november 2009

The Promethean Age (bok 1 & 2) av Elizabeth Bear

Blood and Iron och Whiskey and Water är de första två böckerna i Elizabeth Bears serie The Promethean Age. De utspelar sig ungefär i nutid; bok 3 & 4 utspelar sig runt sekelskiftet 15/1600-tal. Bears planer är minst 12 böcker - "a vast mad edifice" - som i olika tider följer det 500-åriga kriget mellan Faerie* och de mänskliga magikerna i The Prometheus Club. Vad jag kan säga om de planerna är: wohoo! Nom nom!
* (Här pratar vi alltså inte om snälla små älvor: Faerie är inte onda - men de är inte att leka med; fråga bland andra Neil Gaiman, HollyBlack, Susanna Clarke, Terry Pratchett, Hope Mirrlees, och förstås Will Shaxper.)

Det här är nämligen riktigt bra. Och bok 2 är dessutom bättre än bok 1 - på det där bra sättet; ämnen och karaktärer utvecklas, handlingar får långtgående följder, trådar tvinnas vidare, avslöjanden leder till nya frågor... världen breddas och fördjupas på sätt som gör att tolv böcker känns fullt möjligt och mycket välkommet. (Dessutom är bok 2 mörkare; folk är skadade och hämndlystna, bittrare samtidigt som de är starkare och erfarnare.)

En enkel sammanfattning vore att säga att böckerna "har allt". Men det vore för enkelt, inte minst för att det är så många böcker som "har allt", åtminstone enligt sina baksidestexter... Här används dessutom allt på bra vis: det blir en väldigt komplex och väl uppbyggd värld.

Handlingen i extrem korthet: Under Elizabeth I:s regering grundades The Promethean Club, en sammanslutning mänskliga magiker som motarbetar Faerie: de binder världen i järn och tämjer magin. Blood and Iron börjar 1997, när en uppgörelse drar allt närmare. Två av huvudpersonerna är Elaine, född människa men bunden i tjänst till en Faerie-drottning, och Matthew, en Prometheus-magiker.

What is this "allt" böckerna har you speak of? Faerie förstås - inte bara elf knights utan också t ex kelpies, pucks, floder av blod, den vilda ritten, Tam Lin; en snårskog av regler, geasa, namn-magi, bortbytingar och bergtagna, tionde till Helvetet... Och i Annwn/Avalon/Tir nan Og ligger förstås Arthur och sover, och det är förutspått en ny Arthur, närmare bestämt en ny Drakfurste, och med det en ny Merlin, för Draken brukar få som hon vill... Vi har kluvna magiker som farligen inser att det finns gråzoner; vi har Morgan le Fay, skotska och ryska varulvar, svanmöer, enhörningar, talande pilträd, levande New York, en bunyip, Kit Marlowe, en generös portion djävlar, en ängel, goth-kids som direkt ur Valiant; lojalitet, självständighet, livslögner, skuld och försoning... och kärlek.

Och vi har, inte minst, sagor, myter och legender som verklighet. "All stories are true." - och de är inte skilda från "verkligheten". Detta ligger som en grundtanke för hela världen. Man kan ta makt över sin egen historia, men det kan inte vara lätt;
"I've heard stories that differ." ...
"Then they must be true."
I sitt sammanhang är meningen "Matthew fell silent, contemplating the vagaries of metatextual polycreationism." en av de bästa meningar jag läst :)

Alltihop väldigt välskrivet med intelligens, humor, känsla och fantasi. Nämnde jag att det är bra?

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Woman power. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - New York, New York. - Magikologi . - Wolves & weres . - Faerie tales.

Förstameningar:
Blood and Iron:
Matthew the Magician leaned against a wrought iron lamppost on Forty-second Street, idly picking at the edges of his ten iron rings and listening to his city breathe into the warm September night.
vilket placerar den mellan Martin Bircks ungdom och Grabben i graven bredvid... (gosh. de får huka sig)
Whiskey and Water:
Once upon a time in New York City, there lived a Mage with a crippled right hand.
vilket placerar den mellan The Onion Girl och Deathwish (makes more sense).

Man kan läsa första kapitlena ur Blood and Iron via Bears hemsida.

onsdag 10 juni 2009

This vampire followed me home may I keep him?

Läste ut Dragons of Babel (läs mer här!) på lunchrasten idag - och det enda jag hade att invända mot den var att allt gick för fort. Jag ville frossa mer i urban Fäerie utan gränser. Och vad hade jag hört talas om åt det hållet om inte Elizabeth Bears Promethean Age-böcker?! Konspirationer, återfödd Merlin, completely & entirely unreliable Fey. Det måste ju vara Just The Thing!

Men: precis bredvid Blood and Iron stod New Amsterdam, som jag också varit sugen på väldigt länge.

Så jag frågade min resident Bear authority, som sade: "New Amsterdam! Bästa boken! Wohoo!"

Mes som jag är ville jag ändå ha mer Faerie. Så min resident representative of Umbrella Corp. föreslog: slå en tärning. Gjorde så.
Tärning höll med resident Bear authority!
(Vidhöll ett tag att: jag har två ögon, jag kan läsa två böcker samtidigt! Men fick ge mig.)

Och resultatet? Omedelbar kärlek!! En tjugominuters eftermiddagsrast för att börja läsa om en uråldrig, striking vampyr ombord på en zeppelinare bound for New Amsterdam år 1899 i sällskap med sin vackra boytoy med tousled hair är inte tillnärmelsevis tillräckligt! Och sen sitter jag här och skriver bloggpost! När jag kan flyga till brittiska imperiets kolonier medelst vätgas? Shame on me! New Amsterdam here I come.
(Hm. När jag har sovit lite kanske.)Länk

The Dragons of Babel av Michael Swanwick

This is good shit. The Dragons of Babel är ett utmärkt exempel på vad fantasygenren är nuförtiden. En originell, får väl nästan säga unik, blandning av Fäerie tale och urban fantasy. (Om du invänder mot "unik" - ge mig boktips!!)

Vi har dels Fäerie, magi, odödliga och mytologiska varelser av alla de slag (inte en överdrift). The Debatable Hills, profetior, glamour, förbannelser, geaser, allt man kan önska.

Sammanvävet med detta, med perfekt pokerfejs och utan att missa ett taktslag, ligger kylskåpen och rostar på älvabyns soptipp. Man röker Marlboros och åker limousin, fäktar med katanas, spelar Beethoven och citerar Blake. Åter-från-de-döda-magin använder livslera, fladdermusben, krossade ägg - och "five cc. of dextroamphetamine sulphate." Drakarna är dvärgbyggda stridsflygplan av cold iron, ångdrivna och med riktigt elaka personligheter. Och Babel (Babel som det byggdes på Bruegels målningar) styrs av maktlystna alver och av protokoll, politik och byråkrati.

Jag glömde nämna att vi också har en dashing, swashbuckling hjälte med ett roguish grin. Och det är nog för att jag inte tänkte säga för mycket om handlingen. Vilket inte beror på spoiler-risken, som det brukar vara, utan helt enkelt på att: det är SÅ mycket handling.

Det händer jättemycket. Hela tiden. Det finns en överordnad story-arc - vår hjältes resa - men i den händer det så otroligt mycket! Och detta är också den eventuella invändning jag har mot boken. Det går så himla fort. Framför allt vad gäller vår huvudperson/hjälte Will. Alltför ofta får man veta att Will var förkrossad eller extatisk eller något annat känsloläge däremellan - utan att det märks. Klart brott mot regeln "Säg inte att kärringen skriker: låt henne skrika!"

Men snabbheten drabbar även världen Swanwick skapat. Eller, rättare: drabbar mig som läsare av världen. Jag vill ju frossa, dröja, veta mer, vara kvar!! Istället, whoosh, vidare till nästa spännandeochsenhändeochdåfickhansynpåochinsågochloveofhislifeochödeochmassoravcooltosv.

Å ANDRA SIDAN, intalar jag mig i ett försök att sansa mig: somliga andra fantasyförfattare... de flesta andra fantasyförfattare skulle ha dragit ut så här mycket handling+cool värld till minst en trilogi à minst 5-600 sidor/bok. Och världen behöver en fantasytrilogi till som... som... världen behöver inte en fantasytrilogi till.

Så tack, Michael Swanwick. När jag behöver en ny fix av Fäerie Babylon så får jag läsa om The Dragons of Babel. (För The Iron Dragon's Daughter är ur tryck!! Vafalls? Bah humbug!) (Men kommer i nytryck till nyår? Inbunden?? Stupid people.) Pfaugh. It's always the heroes who break your heart.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tunna böcker med tveksamt innehåll (tjockaste sådan hittills, på 350 sidor). - Liar!. - hela E-hyllan, faktiskt. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Magikologi. - Monsterboken. - Faerie tales.

torsdag 14 maj 2009

Shopping-spree!

Jag har köpt födelsedagspresenter till mig själv! (Alla ursäkter är bra ursäkter...)

Finast: The Vertigo Tarot. Med konst av Dave McKean och introduktion av Neil Gaiman. Tarot har aldrig varit och är inte heller nu min grej så sett - men Dave McKean! Jättefin leksak helt enkelt. Ska få trona i bokhyllan bredvid mitt andra Vertigo-skrytobjekt.



Och då var det ju liksom dags att börja bygga sig ett fint Vertigo-bibliotek också... så jag plockade också på mig John Constantine Hellblazer: Original Sins (Constantine är The Fool i tarotleken), The Books of Magic volym 1 (Tim Hunter är The Magician) och Lucifer volym 2 (vol 1 var slut, har bokat den; nån som vet om man bör läsa dem i ordning förresten?) (Lucifer är The Devil i tarotleken. Well, duh.)

När allt det var ihopplockat trillade det in en helt ny bok jag inte hört något om förut: Blackbringer av Laini Taylor. Faerie-fantasy med en huvudperson som heter Magpie Windwitch och har en faithful clan of crows - blurbad som "so much fun" av Holly Black och med många lockande recensionscitat. Den hade liksom mitt namn på sig (okej, mitt eller lindorms. Men... du hade väl köpstopp? Se det som en tjänst?... *hrm*) så den fick också följa med hem.

Och därtill två filmer: filmer i kategorin "det är så osannolikt att jag inte redan har sett och tyckt mycket om dem, att egentligen rättar jag bara till en statistisk anomali": Kikis expressbud och Pans labyrint. Kort sagt var jag min egen bästa kund idag...

söndag 12 april 2009

The Good Neighbors, book 1: Kin av Holly Black och Ted Naifeh

You know how sometimes, when you glance at something out of the corner of your eye, it looks different for a moment?
9/10
Holly Black gör det igen. Mörk, hotfull, trolskt fey urban fantasy som fortsätter hålla samma höga klass som i Tithe, Valiant och Ironside. Den här gången som grafisk roman - och konstnären är Ted Naifeh, som tidigare gjort bl a GloomCookie, Death Jr. och Polly and the Pirates.

Handlingen påminner en del om Tithe: Rues mamma försvinner - men var det inte något övernaturligt (alternativt galet) med henne? Och varför börjar Rue se folk med horn, och päls, och vingar, och spetsiga öron, och ännu spetsigare tänder?... Och varför börjar de intressera sig för henne, och hur farliga är de egentligen...

Jämförelsen med Tithe-böckerna är bara positiv. Handlingen och huvudpersonerna är tillräckligt olika (jag trodde iofs först att Birch skulle visa sig vara Kaye...) för att ge nya vinklar på den den här världen som blir mycket större när man ser den ur ögonvrån. Naifehs underbart suggestiva svartvita bilder ger många extra djup åt historien och jag har tillbringat dagen med att förvänta mig att se vingar och horn och spetsiga öron på folk på stan. Och känt mig samtidigt lättad och paranoid när jag inte sett det.

Läs första kapitlet på Amazon! Själv vill jag bara läsa om och läsa om Kin - och ha fortsättningen på The Good Neighbors, nu!

Hyllor i Det Stora Biblioteket: St. Looney-up-the-cream-bun-and-jam. - Just because you’re paranoid. - Wif pixchers. - Alt + verklighet. - Outside . - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - Man måste odla sin trädgård. - Faerie tales .

torsdag 11 september 2008

Justina Robson: Selling out

Lila Black is going to hell.
5/10
Suck. Selling out var tyvärr en besvikelse. Särskilt besvikande (it's a word) när Keeping it real var så bra. Suck.

Robson har gjort en så himla spännande värld. En kvantbomb sprängdes 2015 och då öppnades vägarna mellan de olika världarna: vår människovärld, alvernas Alfheim, Faerie, Demonia, elementarernas Zoomenon, och de dödas värld. I den förra boken var detta fyllt av fantasieggande möjligheter.

I den här boken har författaren tänkt till. Och tänkt och tänkt och listat ut hur saker måste funka, in i minsta detalj, i alla världarna, och let me show you it. Se mig bevisa alltihop, jag har bevis minsann, och diagram och tabeller. Alldeles för mycket detalj, alldeles för mycket tekniskt. Det blir fel sorts science fiction. Ville jag ha vetenskapliga bevis hade jag läst en avhandling istället för en roman - okej, det ska vara trovärdigt och plausibelt, men det innebär inte att det måste vara en jäkla manual.

Förra boken utspelade sig huvudsakligen i Alfheim, nästa ska utspela sig i Faerie, och jag hade intrycket att den här skulle fokusera på Demonia. En värld per bok hade varit mycket bättre än vad Selling Out istället blir: ett försök att i detalj - men samtidigt märkligt i-förbigående? - förklara alla världarna och kopplingarna mellan dem osv osv. Inte mycket till egentlig handling ens, mest en massa ofokuserat plåtter. Det hade varit mycket bättre att få uppleva världarna inom en rejäl plot istället för att genomlida en massa lektioner i dimensionologi. Jag skummade i och för sig stora delar när jag blev för uttråkad... men jag står nog vid det omdömet ändå.

Dessutom utlovar baksidestexten en "seriously sexy new heroine" och Lila är knappt sexig ett enda ögonblick i den här boken. (Hon är inte ens särskilt intressant.) Sorcha och Zal får några ögonblick, annars är fantzy-nivån mycket låg. "Smart and sexy fun" it ain't. Suck.

fredag 29 augusti 2008

Holly Black: Ironside - A Modern Faerie Tale

In the end, they all return to Faerie.
9/10
När det har gått ett bra tag mellan det att man läste förra boken tills uppföljaren kommer. När förra (och halvförra) boken dessutom klassats som "young adult". Det kan hända att man får känslan att, nej, det kanske inte var något vidare egentligen? Det kanske bara var godis, inte Riktigt Bra Böcker? Den känslan kan förstås stämma ibland. Men, tydligen, inte när det gäller Holly Black.

Tithe, Valiant och Ironside:
Faeries som de skulle vara: farliga, förföriska, opålitliga (utan att kunna ljuga), underbara, vilda, komplexa, åtråvärda, dödliga (you know, för oss), okända.
Sagor av det oväntade, det vackra, det kusliga, sense of wonder.
Berättande helt beroendeframkallande, nej-vadå-jobbet/maten/sömnen, berätta-vad-som-hände-sen!

Figurer från både Tithe och Valiant återkommer.
Kaye, bortbytingen, inser att hon dejtar The Lord of the Night Court, skickas på en omöjlig quest.
Corny bestämmer sig för att inte vara ett offer längre utan slå tillbaka.
Luis dras in mot sin vilja, har oförenliga skyldigheter.

By the Sun, Moon and Stars and the Golden Apples of the West. Akta er för the debatable lands. Det är så underbart vackert ändlöst där.

fredag 9 maj 2008

Lud-in-the-Mist av Hope Mirrlees

By the Sun, Moon and Stars and the Golden Apples of the West!
7,5 /10

Jag har letat efter den här sedan jag läste Neil Gaimans lovord - en Neil-blurb är en bra blurb. Har nog bara blivit besviken en gång. Och jag kan definitivt förstå the affinity: detta är Neils Faerie. Det är litet för mycket engelsk 20-talsroman i mitten kanske, därav 7,5, men början och slutet gör boken till ett läsmåste för alla som en gång ätit fairy fruit och sedan dess inte kan ta det "verkliga" på allvar, finner att de inte alltid kan skilja på dröm och vardag, vet att fakta är böjbara... the wistful.

the Written Word is a Fairy, as mocking and elusive .., speaking lying words to us in a feigned voice. So let all readers of books take warning!


En annan text om boken finns här.

Förslag på musik: Columbine

With lily, germander and sops in wine
With sweet-brier

And bonfire
And straw-berry wire

And columbine

(Jag måste bara nämna att i min bokhylla hamnade den mellan Biblioteket i Babel och Medea. That is all.)

söndag 24 februari 2008

Mark Chadbourn: Jack of Ravens

The swords of Albion
5/10

Ger upp med ca 1/4 av boken kvar... och det som började så bra. En snubbe finner sig med minnesförlust och ett svärd i handen (förra gången jag läste detta blev det gôrbra) på en dimmig äng - en jätte dyker upp - han dödar den. Snubben visar sig heta Jack Churchill - hence Jack Jättedödaren - och befinner sig ca 2300 år före sin egen tid, vår nutid.

Jack visar sig ha tagit del i det andra slaget vid Magh Tuireadh, och han har ett sjungande svärd, och väldigt snart får vi ta del av Pendragons ande, träffa druider och följa ley-lines, möta en ande som kallar sig Hal och sjunga Sinatra i Tir nan Og. Man undrar nyfiket vad författaren ska hitta på härnäst, här kan det mesta hända?! Men istället för att fortsätta slå åt alla håll vilket hade kunnat bli förryckt och bra så verkar det mer och mer som att författaren har en agenda! Nu har jag listat ut hur vi ska leva och låt mig upplysa er! Bespara mig...

Tydligen är hjältarna favoriter i repris från flera tidigare böcker - om man gillat de böckerna är The Brothers and Sisters of Dragons kanske intressantare än de framstår som här. Skildringen av Jack börjar inlevelsefullt och gripande, men övergår snart till tredjehands, utomstående refererande avstånd. Det går hand i hand med tidsreseaspekten: när det går hundra år mellan scenerna kan författaren tydligen inte låta rollfigurerna visa sin psykologiska utveckling genom deras handlingar, han helt enkelt talar om det för oss. 25 words or less - så vi kan fortsätta med Handlingen.

Vid det här laget - 3/4 in i boken - känns det mest som att författaren tycker att han inte vill måla any old epic, not like a last meal or a final snack, but a real mother of a blow-out! När tempelriddarna och Janus och gnosticismen och Spring-heeled Jack (och kan vi inte ha en enda tidsresa till elisabetanska England som inte träffar Dr Dee och Kit Marlowe!) dyker upp kan jag rentav acceptera det, men det ena strået var Robin Goodfellow (oh for Puck's sake!!) och det andra var ännu en villain som kanske har ett djupt dolt hjärta av guld men dyker upp för att smärtsamt plåga de potentiella jedi-riddarna innan Vår Hjälte har en chans att nå dem.

Jag bryr mig inte om vad som händer framöver. Illa nog att jag inte har någon läslust för slutet av boken, jag har ingen direkt läslust för någon annan bok heller egentligen. Drar ner betyget ett streck till, ska bara redigera...

fredag 15 februari 2008

Rob Thurman: Madhouse

I like being less fortunate. Gives me something to bitch about.
8/10

Cal Leandros är tillbaka, vår favorit av cyniska halv-monster wise-ass punks. Återigen, kul med personer i (planerade) långkörarserier som faktiskt får lov att förändras (men fortsätta vara bra!) - om nu brodern Niko kan få en spricka i rustningen i nästa bok vore det ännu bättre... Väl godkänt som spännande & rolig urban fantasy, men underkänt som fantzy [definition på gång]: så fort det blir sexscener dras ridån för. Cal är väl för blyg antar jag.

tisdag 29 januari 2008

Martin Millar: The good fairies of New York

Don't worry, fairy vomit is no doubt sweet-smelling to humans.
6/10

En bok full av goda möjligheter: två skotska älvor som vill färga håret, riva upp sina kiltar och spela Ramones på sina fiddles och pipes; en maoistisk fairy-gerilla i Cornwall; en baglady som tror att hon är Xenofon i korståg mot perserna; en "overweight enemy of humanity (...) the worst violinist in New York"; en allvarligt sjuk hippie som bygger ett keltiskt blomalfabete och möjligen, möjligen kan få lära sig spela alla New York Dolls gitarrsolon av Johnny Thunders spöke; samt en kaotisk uppsättning av (förstås!!) A midsummer night's dream.


Neil vår-älskling Gaiman skriver i förordet:
"you don't feel, reading it, that someone made this up, you feel instead that someone found out what happened and wrote it all down for you."
Detta stämmer för Neils böcker. Det stämmer tyvärr inte för denhär. Eller det kanske stämmer på sätt och vis, men i så fall var Millar ett illa valt ögonvittne som inte kan återberätta händelserna ordentligt. Berättelsen är nämligen hoppig på gränsen till, dare I say it, MTV. Ofta är det bara en halv sida (I kid you not) per berättelsetråd, och så raskt vidare till nästa. Snabba klipp mellan långsamma scener. Man får aldrig tid att komma in i någon scen eller tråd, ingen fördjupning - man hinner knappt dra efter andan eller börja bry sig.

Jag gillar verkligen storyn, när jag tänker efter. Jag önskar bara att någon annan hade berättat den...

Förslag på musik: En kväll på CBGB's

torsdag 3 januari 2008

Patricia Briggs: Iron kissed

5/10

Blir inte både Sookie och Mercy liksom mesigare allteftersom? Och detta eviga alfa-/dominans-tjat när det gäller varulvar... Fey-biten är intressant och genomarbetad föralldel. Men slutet drar ner hela boken, jag köper det icke.

onsdag 9 maj 2007

Justina Robson: Keeping it real

Elves do rock
7/10


Skön blandning av sf, fantasy och rock… En kvantbomb år 2015 slet upp gränserna som skilde människornas jord från bland annat alvernas, demonernas och faeriesarnas dimensioner. Vår hjältinna är nybliven robocop och börjar jobba som livvakt åt en sexig alvisk rocksångare.

Okej, litet förutsägbart, men mycket väl genomtänkt i detalj och i stort, och mycket snyggt skrivet. Roligt, smart och fantasifullt.

Förslag på musik: Mode-X-hårdrock.

Rob Thurman: Moonshine

You say tomato, I say murderous death incarnate. It’s all good fun.
9/10


Uppföljaren till ”Nightlife” får lika stark och subjektiv guilty pleasure-femma. Urban fantasy med stort galleri av monster och riktigt sköna huvudpersoner. Cal är lika bitter och tyken och växlar nu mellan wise-ass och bad-ass. Niko och Robin Goodfellow (!) är stencoola och till råga på allt visar sig Niko, ninja extraordinaire, ha ett sinne för humor. Vad kan man mer begära?