Jättesen kongressrapport 9: Seeing the Future, Knowing the Past

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontips: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)

Seeing the Future, Knowing the Past

med Liz Bourke, Kari Sperring, Karen Miller, Sarah Ash, William B. Hafford

Om profetior och historia i fantasy.

Fallacy med fungerande profetior, försöker lugna med idén om historia som hänger ihop och följer bestämda linjer.

KM: (Försvarar statisk historia och förutsägbara troper) You have to write to the people who are reading your books. You can't tell people they're wrong.

KS: Yes, you can. That's what I do.

KS: Tanken på att ”mäns fantasy är såhär, kvinnors fantasy är såhär” är inget annat än en självuppfyllande profetia. Nämner Walter Jon Williams som exempel på man som inte skriver 'mäns fantasy för män', att kolla upp.

LB: Profetior: i en realistisk fantasy är de inte magi. Antingen skrivs de retroaktivt för att berättiga det som redan skett, eller också är de the language of revolution.

Det är vanligt att the grand tale väljs över the jagged edges. Folk är lata på det viset.

Det är under det här seminariet det föreslås att en kan/bör ha lika begränsade genre-förväntningar på fantasy som på så formulaiska genrer som romance och deckare. Jag och många med mig: O_o Att ha likartade genreförväntningar på fantasy som på deckare eller romans är (borde vara) som att jämföra ett helt bageri med muffins el limpor.

LB eller KS: There's no such thing as history, there's only histories.

Jättesen kongressrapport 8: "Your 'realistic' fantasy is a washed out colourless emptiness compared to the Rabelaisian reality." Discuss.

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontips: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)

"Your 'realistic' fantasy is a washed out colourless emptiness compared to the Rabelaisian reality." Discuss.

med Kate Elliott, Nic Clarke, Edward James, Kari Sperring, Jenny Blackford

Om en double fallacy: att fantasy som bara innehåller vita män skulle vara historiskt korrekt. 1) det är FANTASY 2) det är INTE historiskt korrekt.

KS: One of the problems of being a celticist is celtic fantasy novels. Börjar lista missuppfattningar. T ex: under samma tid som keltiska kvinnor var inget annat än egendom kunde muslimska kvinnor skilja sig och äga egendomar. Istället skildrar keltisk fantasy gärna tiden som nån sorts matriarkat. ”We expect the past to make us feel good about ourselves.”

Bechdel-testet mk II diskuteras. Förslag: ”We do not require the agency of female characters to be 'kick-ass', or 'as good as a man'.”

Ifrågasätt och gräv i ”historically correct” sexism.

Ifrågasätt och gräv i tropen att ”only what upper-class men do is historically important” i stort och smått. Historia =/= vad kungar gör.

”We were taught revisionist history as if it were realist history.”

Bokmässerapport: Andra Världar 2013

Jag har kommit hem från fantastik-bokmässan Andra Världar 2013, och det känns verkligen som att jag har kommit hem från andra världar. Det känns som att jag har kommit tillbaka från att ha varit bergtagen i sju år - sju fruktansvärt roliga år bland trollbergets eller Faeries alla skatter. Eller ja, who am I kidding, i sällskap med Skogsrået (foto t h av Mats Karlsson). Det var väldigt märkligt att vara tillbaka i verkligheten på jobbet idag. Redan börjar jag frukta att det hela var en dröm. Men jag tog bilder, och programmet (vilket modifierades en aning) finns kvar som minnesstöd, så här följer ett försök till rapport. Temat är: ni borde ha varit där. Vi hade så himla kul. Men ni får chansen igen nästa år!


Andra Världar är en bokmässa för fantasy, science fiction, skräck, steampunk, folktro "och allt annat som tar dig med till andra världar". Detta var mässans första år.


För det första, platsen. Sägnernas Hus ligger mitt ute i sagoskogen, och det kan kanske vara svårt att leta sig dit (exakta gps-koordinater utlovas till nästa år, och bussoptionen fanns; frågor om boende besvaras på bloggen) men det är så värt det. Själva mässgolvet är i vanliga fall dansbana (!) i en enorm ombyggd lada (?) vilket innebär ljus och luft och rymd och stadiga plank, hemliga vrår och gott om utrymme.

(Det är inte TARDISar. Eller är det?) Lokalen är fantastisk i sig, men ännu bättre blir det av att i Sägnernas Hus ingår ett underbart folktromuseum, där man kan vandra bland älvor, vättar och annat om man törs - mer om det nedan. Nu mer om mässan.

Utbudet och programmet: De inbjudna utställarna är i första hand författare snarare än förlag - fokus ligger på att lära känna berättarna och berättelserna, och målet är att alla som kommer ska träffa andra som tycker

att det är fantastiskt att läsa om varulvar och generationsrymdskepp, alver och rymdambassadörer. Eftersom det var mässans första år var vi tappra pionjärer som kommit dit en hanterlig mängd, vilket ledde till gott om tid att nörda loss tillsammans och ha jättekul ihop. Det blev som en blandning av sf-kongress och bokmässa; samtalet var hela tiden igång; nyfikenheten och berättarglädjen stor; träningsvärken i skrattmusklerna konstant. Programpunkten högläsning-i-ring växte fram av sig själv och gav många smakprov på texter och världar.

Några favoriter från resten av programmet: Mikael Thomasson från Sagomuseet i Ljungby är en äkta berättare som väckte folktro och sägner till liv, och sedan höll en helt spontan rundvisning inne i folktromuseet. Kristina Svensson höll en marknadsförings-workshop för författare. Och superhjältetrubadurduon Tveksamma Tvåan avslutade mässan på bästa sätt på söndagen med sånger om sagoväsen och superhjältar och miljoner andra saker, samt en mashup av I ett hus vid skogens slut och Flickan i Havanna som fick er trogna korrespondent att gråta av skratt.


Um, vad ska jag säga mer? Vi hade jättekul, det har jag sagt, eller hur? Och att det redan är avlägset som en  lycklig dröm, det har jag också sagt? Jo! Ni behöver inte bara ta mitt ord för det, andra utställare och besökare har bloggat och en länklista finns härstädes!

Följ Andra Världar på Facebook och/eller bloggen och håll utkik efter information om nästa års mässa! Vare sig om du vill komma som besökare, redo för en intrycksrik semester i sagoland/på Sirius, eller om du vill komma som utställare och visa upp dina egna skapelser. Och det behöver inte nödvändigtvis bara betyda böcker, serietecknaren Jennie Sörensen hade t ex också med sig sina gnistrande drakar.


När vi tömt mässhallen på söndagskvällen (jag hade äran att få vara en av mässgeneral Anna Vintersvärds entusiastiska minions) kändes det surrealistiskt, som om vi kanske var kvar på stadiet "men här skulle man kunna hålla en bokmässa, vore inte det coolt?" Och nu har jag uppnått nån sorts wistfulness à la Nathaniel Chanticleer och längtar tillbaka, längtar, minns fast minnena är svårgripbara och jag tänker "men så kul kan det väl inte ha varit?" Jag får väl öva på att slå ihop klackarna. Leta efter bortre väggen i garderober. Titta om det sticker ut svansar ur folks byxben.


Sammanfattningsvis: fyrverkerier och jubelrop för Anna Vintersvärd, som tänkte "Det behövs en bokmässa för science fiction, fantasy och skräck", och sedan bestämde sig för att anordna den bokmässan, och sedan gjorde det! Alla medaljer och multidimensionella rosor!! Oh! Och missa inte steampunk-projektet!


Avslutar med lite fler bilder. Från mässhallarna:

Från folktromuseet; det här är nytillkomna scener, fler bilder från mitt förra besök finns här!
Maran

Den onde

Mylingen

Kartan över fantasy

Den här bokstavligen och bildligen fantastiska kartan (möjligen är jag lite särskilt glad över att Mumindalen och Florin är med, även om det gärna hade kunnat vara fler länder från vuxenfantasy) hittade jag via The Daily What hos Dan Meth.

Cornelia Funke: Reckless

Reckless av Cornelia Funke hade kunnat bli en av mina absoluta favoritböcker någonsin. Om den hade skrivits som en vuxenbok. Eller föralldel en mycket tjockare ungdomsbok. Nu är den istället skriven som en slukaråldern-bok (trots att huvudpersonerna är 24 och 20-22 år gamla) - med väldigt korta kapitel och väldigt skissartade beskrivningar av allt. Världen är mörk och rik och otroligt fantasifullt skapad, karaktärerna har en massa konflikter och historia och goda och dåliga sidor - - potentiellt alltså. Allt detta hastas igenom och beskrivs bara så mycket att man kan se vad det kunde ha blivit.

Boken är bra, och den rekommenderas, men om den hade varit på 500 sidor med vuxenboks-storlek på typsnittet, skriven av t ex George RR Martin eller Michael Swanwick eller Charles de Lint eller Elizabeth Bear eller föralldel Cornelia Funke, då hade jag gett den i present till alla jag känner och inte låtit någon lämna bokhandeln utan att ha den med sig.

Historien handlar om bröderna Jakob och Will Reckless (förnamnen är ingen slump). När de var barn försvann deras far. Jakob upptäckte att spegeln i faderns rum var en magisk portal in i en värld där alla bröderna Grimms sagor finns på riktigt - de farliga, blodiga varianterna av sagorna alltså. När bröderna Reckless är vuxna har Jakob tillbringat större delen av sitt liv i sagovärlden, som äventyrare och skattletare, men när Will är på tillfälligt besök blir han allvarligt skadad och magiskt botemedel måste hittas. Commence quest.

Jag tänker hoppas att de gör en film av boken. Eller en graphic novel-adaptation. Jag vill ha mer!

Sommar- och semesterläsningen ...

Dan Simmons: Hyperion
håller jag på med just nu. En positiv överraskning. Jag blev besviken på Ilium, men lovades att Simmons egentligen är en bra författare, och det visar sig stämma utmärkt. Space opera med hemligheter som släpps lite efterhand, Canterbury Tales-upplägg, Keats-referenser, och kopplingar till bland annat Heart of Darkness och Beowulf. Och dessutom har han humor.

John Keats: The Fall of Hyperion
ska jag läsa i samband med Simmons. Keats Hyperion har jag nyss läst, och The Fall of är en sorts "author's preferred version", och båda blir nog bra att ha med sig i läsningen av Simmons svit.

Och efter dem, under väntan på semestern och under semestern själv, ska jag läsa vad jag hinner av dessa:

China Miéville: Kraken
Goa förväntningar på den här. Miéville blir bättre och bättre bok för bok; The City & the City var ju utmärkt (även om jag kanske gillade Iron Council lite mer); och enligt vad jag hört och läst kan det här mycket riktigt vara hans bästa hittills. Som om inte det var nog utspelar den sig i London, med jättebläckfiskar, magiker, kultister, demoner, andar från forntida egypten, Scotland Yards Arkiv X-avdelning, och en museiintendent i huvudrollen.

Margo Lanagan: Tender Morsels
Höga förväntningar här också. Mörk, rentav oroande, sagoomberättning, " characters that are vivid, passionate, flawed and fiercely devoted to their hearts' desires, whether these desires are good or evil." "Capable of blasting an entire genre out of the water with its audacity and grace" enligt en blurb; "deeply strange in the best possible way" enligt Jeff VanderMeer.

Paolo Bacigalupi: The Windup Girl
Apropå höga förväntningar. Nebula Award för bästa roman, Locus Award för bästa debutroman, Hugo-nominering för bästa roman (i gôtt fint sällskap), och i princip alla "Best novel of the year"-listor, inom både sf och mainstream. Och nästan förstummade lovord av folk som läst den. Och så nya genre-beteckningen "biopunk" förstås. Spännande.

Cherie Priest: Boneshaker
Apropå höga förväntningar. Också en Locus Award, bästa sf, och också en Hugo-nominering. Och lyckliga, steamiga, punkiga, skitiga, goggles- och gasmask-klädda lovord (med zombies) av folk som läst den (t ex här och här).




George R. R. Martin: A Clash of Kings
Här behövs inga höga förväntningar: jag vet att det kommer att vara bra. A Game of Thrones kicked epic fantasy ass (emphasis on kick, with knights who say "fuck") och den kommande tv-serien kommer att bli nästa års bästa tv-serie. Det måste den bli. Det kommer den att bli.



Helen Oyeyemi: The Icarus Girl
En födelsedagsbok som jag blev väldigt nyfiken på. Tvilling-/dubbel/halv-/spegel-temat är alltid intressant, och det är skönt och gott att läsa flickårsskildringar som kontrast till alla pojkårsskildringar därute. Men jag tror att jag får ha ganska mycket avstånd mellan den och Tender Morsels...


Neil Gaiman m fl: Marvel 1602
Aah, åter till Elisabetanska England. Nu i sällskap med Marvels transponerade och periodifierade superhjältar och mutanter, och i sällskap med Neil förstås.






Bryan Lee O'Malley: Scott Pilgrim 1
Trailersarna till filmen är gulligt eller fånigt nördiga. Kan vara uselt, kan vara en ny Bill & Ted. Jag grundar genom att läsa boken, helt enkelt.






Sharon Ashwood: Ravenous
Man behöver ju lite fantzy också! Och den här har fått bra word-of-mouth. Ny bekantskap!

Rachel Caine: Midnight Alley

Och man behöver lite young adult-vampyrer-fantzy. Väldigt gärna i form av Morganville Vampires, som har fina Buffy-vibbar. Både i att vampyrerna är rovdjur och farliga, och i att huvudpersonerna är ett scoobies-esque gäng.




Tim Powers: On Stranger Tides
Pirater! Jag storgillade både The Anubis Gates och The Stress of Her Regard, så Powers är En Av De Bra. Och den här handlar inte bara om pirater, den gör så till den milda grad att nästa Pirates of the Caribbean-film ska vara (löst) baserad på den. I can has plz kthxbai.



Mike Mignola: Seed of Destruction
Första Hellboy-albumet. Hög tid helt enkelt!!








David Petersen: Mouse Guard, Winter 1152
Första albumet var helt underbart; ser fram mot att få läsa mer om de tappra mössens äventyr. Och en vinterhistoria kanske blir lite svalkande?

Miéville gör en trippel-Clarke!

China Miéville vann årets Arthur C. Clarke Award och blev därmed den förste författare som vunnit priset tre gånger. Han vann tidigare för Perdido Street Station, som var bra, och Iron Council, som var ännu bättre. The City & the City, som han vann för i år, var väldigt bra och väldigt annorlunda hans tidigare böcker.

På sätt och vis är The City & the City en klassisk polisdeckare, men på grund av var den utspelar sig blir den något mycket mer och större. Den utspelar sig nämligen i en stad som är två städer ... eller så skulle det iallafall beskrivas av en besökare till städerna.

För invånarna i Beszel och Ul Qoma, två städer som råkar ligga på samma fysiska plats "som två filmer projicerade på samma duk", är det snarare hädelse att beskriva städerna som en. Sedan barnsben har de lärt sig att "ose" och "ohöra" det som inte finns i deras stad, och det blir fullständigt naturligt beteende. Inte minst för att den märkliga hemlig-polis-makten "Breach" snabbt straffar den som skulle våga begå en överträdelse från ena staden till den andra (ens med sinnena) utan att gå igenom korrekta gränsförfaranden.

Här finns inga murar, jämförelser med Berlin och Jerusalem räcker inte till; hus på samma gata kan ligga växelvis i Beszel och Ul Qoma, den ena stadens spårvagnar går osedda genom den andra staden, och så vidare. Och det är inte heller ett rent politiskt beslut, inte bara för att det nästan inte är ifrågasatt alls: det finns märkliga detaljer, som att en viss sorts insekt bara överlever i den ena staden. De historiska anledningarna till att städerna ligger på samma plats är huvudsakligen glömda och dunkla.

I Beszel får kommissarie Tyador Borlú ett mord att utreda - ett mord som har kopplingar till båda städerna och till den sägenomspunna - amsagan enligt de flesta - tredje staden som kanske finns mellan eller under Beszel och Ul Qoma. Det blir naturligtvis en mycket märklig mordutredning, och en farlig en: farlig för livet såväl som för verklighetsuppfattningen.

Boken rekommenderas varmt. Mycket bra mindfuck, intelligent och originell.

Första mening:

I could not see the street or much of the estate.

vilket placerar den mellan Panduros Skit i traditionerna och Camus Främlingen - vilket faktiskt är väldigt roligt.

Richard Morgan: The steel remains

Den var bra! Mörkare fantasy av den "nya" skitiga sorten där hjältarna inte är shiny utan bastards. Läs mer om vad den handlar om i två bra sammanfattningar här och här.

Enligt myten (som jag inte minns vart jag läst) så gick Morgan till sin redaktör och sa att han ville skriva en fantasybok, varpå redaktören sa "En trilogi sa du?" Morgan svarade "Nja..." och redaktören inskärpte "En trilogi sa du?" "Ja, okej..." "It's a deal!" Hur det än är med det så ska trilogin heta A Land Fit For Heroes, och jag kan komma på få trilogier som har en mer bittert ironisk titel.

Det går att se vad i boken som antagligen tillkom för att göra den till första delen i en trilogi snarare än en standalone, och det bådar gott. Förhoppningsvis kommer Morgan att kunna använda sig av trilogi-formatet istället för att bara göra en trilogi för att det "ska va så i fantasy". Bok två, The Cold Commands, kommer under 2011. Förhoppningsvis. Den verkar ha drabbats av uppskjutet-släppdatum-sjukan som är så epidemisk just nu.

Här finns också en intervju med Morgan där han bland annat pratar om det "kontroversiella" beslutet att huvudpersonen är bög ("Well, it’s always seemed a little odd to me that homosexuality or explicit political discontent can be seen as controversial, whereas the act of chopping someone to pieces with a battle-axe isn’t. I mean, what is that?") och här skriver han på sin blogg om det första mejlet han fick som beklagar sig över att han beslutat sig att gå bög-lobbyns ärenden. Man skulle kunna jämföra med Joss Whedons Equality Now-tal där han radar upp svaren han brukar ge på frågan "Why do you write these strong women characters?" De första gångerna är svaren balanserade. Sedan blir svaret "Why don't you ask a hundred other guys why they don't?" (som också Poppy Z Brite brukar svara när man frågar henne varför hon skriver homosexuella huvudpersoner), och till slut blir svaret "Because you're still asking me that question!!"

Första mening(ar):

When a man you know to be of sound mind tells you his recently deceased mother has just tried to climb in his bedroom window and eat him, you only have two basic options. You can smell his breath, take his pulse and check his pupils to see if he's ingested anything nasty, or you can believe him.

vilket placerar den mellan The overnight av Ramsey Campbell och The Canterbury Tales.

Jack of Fables är oväntat bra!

Ja, jag blev lite förvånad själv. Fables är ju bland det bästa som finns just nu om man gillar sagor, metalitteratur, fantasy med twists och välgjorda graphic novels. (Läs mer här och här och läs första lösnumret i pdf här. Det senare är inte ett råd utan en uppmaning.) Men spinoff-serien, Jack of Fables, har jag undvikt fram tills nu, för Jack (han med bönstjälken, även känd som Little Jack Horner, Jack B. Nimble, Jack Jättedödaren m fl) är nog den mest odrägliga karaktärerna i hela Fables-universat, och jag blev riktigt lättad när han lämnade huvudserien.

Men senaste Fables-albumet, nummer 13, är ”The Great Fables Crossover!”, där de pågående story-linjerna från Fables och Jack korsas. Och jag läste den naturligtvis, för det är ju Fables, och min enda invändning var: men det här med the Literals, och någon som försöker ”av-fabla” fabler (få dem att glömmas av människor och alltså bli maktlösa), och någon som kan skriva om verkligheten (som Titteliture!), och bibliotekarier med maskingevär, det känns så ryckt ur luften! Jag vill veta mer! (Och varför sitter Babe the Blue Ox i taxstorlek och hittar på små absurda plotlines för sig själv?)

Lösningen var naturligtvis: jag får väl läsa Jack of Fables då. Och det var så värt det!!

Självklart är JoF inte lika bra som Fables – men vad är det? Det är snarare som att Jack är till Fables vad Angel är till Buffy, på sätt och vis. (Jag tänker mig Gary som Lorne. Raven som Westley? Systrarna Page som Cordy, Fred, och ... Lilah?)

Jack själv är naturligtvis hela tiden precis lika odräglig som han alltid varit. Men han får väldigt mycket stryk, så det är ju bra. Och bifigurerna som dyker upp är helsköna – bara att personifiera The Pathetic Fallacy som en hopplöst likeable liten snubbe är helt genialt! Och därtill kommer t ex bibliotekarierna systrarna Page, trickstern Raven, Humpty Dumpty, personifierade genrer, Lady Luck och the Literals, bl a Mr Revise och The Bookburner - väldigt metalitterära existenser.

Story-linjerna är också väldigt bra. The Golden Boughs är Jacks Wolfram & Hart (och Americana är Jacks Pylea?), och ovanpå det kommer intressanta sidolinjer som inte bara gör JoF bättre utan också fördjupar hela Fables-universat.

Så, kort sagt, missa inte! Dessutom kan vi se fram mot ytterligare en Fables-spinoff: Cinderella ska få en egen story på sex lösnummer! Och det skulle förstås vara något av det bästa som hänt populärkulturen om vår perfekt castade tv-serie skulle bli av...

Ink and Steel av Elizabeth Bear

Ink and Steel, tredje boken i The Promethean Age, utspelar sig ca 400 år före nutida Blood and Iron och Whiskey and Water (q.v.) - under Elizabeths regering, med pest och pjäser och maktspel i London och snart dags för tionde i Faerie - men många viktiga karaktärer som var med i de förra böckerna är med redan här. As is their wont.

Huvudpersoner: Will Shakespeare och Kit Marley; Bears arbetsnamn på diptyken The Stratford Man var Will & Kit's Bogus Journey.

Det här är kort sagt riktigt riktigt bra stuffz. Återkommer förhoppningsvis med mer när jag läst Hell and Earth.

Första mening:

Christofer Marley died as he was born: on the bank of a river, within the sound and stench of slaughterhouses.

vilket placerar den mellan Stravaganza: City of Stars och Black Knight vol 1 (bara en sån sak!)

GloomCookie av Serena Valentino m fl

Valentino har skrivit och fem olika konstnärer har tecknat Gloom Cookie.

Det är gothigt och New Orleansigt, med monster under sängen, vampyrer, musik och märkliga karnevaler. Men det är bara en del av historien: det bästa för mig var hur Valentino & co alldeles underbart leker och retas med de flytande gränserna mellan fiktion, verklighet, drömmar, galenskap, alternativa verkligheter och magi.

Ted Naifeh är min favorit av konstnärerna, men ombytet är del av njutningen och lägger sitt till historien. (Men Sebastian bör vara gullig/kawaii snarare än snygg.) Se mer artwork på Valentinos hemsida.

Jag lånade albumen så jag har inte första meningen tillhands, men den är garanterat ändå snyggare och bättre i sammanhang: med bilderna till.

Jhereg av Steven Brust

Jag storälskade Freedom & Necessity av Emma Bull och Steven Brust, och eftersom jag redan läst allt tillgängligt av Bull var det dags att ge sig i kast med Brust.

Jhereg är den först skrivna boken om lönnmördaren och magikern Vlad Taltos - men böckerna ska gå att läsa i valfri ordning enligt författaren själv. Jhereg börjar ganska slentrianmässigt men blir bättre, och jag skulle nog helt enkelt jämföra den på många punkter med Storm Front. Och om herr Brust gör som herr Butcher och blir bättre och bättre bok efter bok så är det ju en bekantskap värd att vårda. Det är två böcker kvar i samlingen The Book of Jhereg, till att börja med.

Första mening:

There is a similarity, if I may be permitted an excursion into tenuous metaphor, between the feel of a chilly breeze and the feel of a knife's blade, as either is laid across the back of the neck.

vilket placerar den mellan Life, the Universe and Everything och Living next-door to the God of Love.

The Promethean Age (bok 1 & 2) av Elizabeth Bear

Blood and Iron och Whiskey and Water är de första två böckerna i Elizabeth Bears serie The Promethean Age. De utspelar sig ungefär i nutid; bok 3 & 4 utspelar sig runt sekelskiftet 15/1600-tal. Bears planer är minst 12 böcker - "a vast mad edifice" - som i olika tider följer det 500-åriga kriget mellan Faerie* och de mänskliga magikerna i The Prometheus Club. Vad jag kan säga om de planerna är: wohoo! Nom nom!
* (Här pratar vi alltså inte om snälla små älvor: Faerie är inte onda - men de är inte att leka med; fråga bland andra Neil Gaiman, HollyBlack, Susanna Clarke, Terry Pratchett, Hope Mirrlees, och förstås Will Shaxper.)

Det här är nämligen riktigt bra. Och bok 2 är dessutom bättre än bok 1 - på det där bra sättet; ämnen och karaktärer utvecklas, handlingar får långtgående följder, trådar tvinnas vidare, avslöjanden leder till nya frågor... världen breddas och fördjupas på sätt som gör att tolv böcker känns fullt möjligt och mycket välkommet. (Dessutom är bok 2 mörkare; folk är skadade och hämndlystna, bittrare samtidigt som de är starkare och erfarnare.)

En enkel sammanfattning vore att säga att böckerna "har allt". Men det vore för enkelt, inte minst för att det är så många böcker som "har allt", åtminstone enligt sina baksidestexter... Här används dessutom allt på bra vis: det blir en väldigt komplex och väl uppbyggd värld.

Handlingen i extrem korthet: Under Elizabeth I:s regering grundades The Promethean Club, en sammanslutning mänskliga magiker som motarbetar Faerie: de binder världen i järn och tämjer magin. Blood and Iron börjar 1997, när en uppgörelse drar allt närmare. Två av huvudpersonerna är Elaine, född människa men bunden i tjänst till en Faerie-drottning, och Matthew, en Prometheus-magiker.

What is this "allt" böckerna har you speak of? Faerie förstås - inte bara elf knights utan också t ex kelpies, pucks, floder av blod, den vilda ritten, Tam Lin; en snårskog av regler, geasa, namn-magi, bortbytingar och bergtagna, tionde till Helvetet... Och i Annwn/Avalon/Tir nan Og ligger förstås Arthur och sover, och det är förutspått en ny Arthur, närmare bestämt en ny Drakfurste, och med det en ny Merlin, för Draken brukar få som hon vill... Vi har kluvna magiker som farligen inser att det finns gråzoner; vi har Morgan le Fay, skotska och ryska varulvar, svanmöer, enhörningar, talande pilträd, levande New York, en bunyip, Kit Marlowe, en generös portion djävlar, en ängel, goth-kids som direkt ur Valiant; lojalitet, självständighet, livslögner, skuld och försoning... och kärlek.

Och vi har, inte minst, sagor, myter och legender som verklighet. "All stories are true." - och de är inte skilda från "verkligheten". Detta ligger som en grundtanke för hela världen. Man kan ta makt över sin egen historia, men det kan inte vara lätt;

"I've heard stories that differ." ...
"Then they must be true."

I sitt sammanhang är meningen "Matthew fell silent, contemplating the vagaries of metatextual polycreationism." en av de bästa meningar jag läst :)

Alltihop väldigt välskrivet med intelligens, humor, känsla och fantasi. Nämnde jag att det är bra?

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Woman power. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - New York, New York. - Magikologi . - Wolves & weres . - Faerie tales.

Förstameningar:
Blood and Iron:

Matthew the Magician leaned against a wrought iron lamppost on Forty-second Street, idly picking at the edges of his ten iron rings and listening to his city breathe into the warm September night.

vilket placerar den mellan Martin Bircks ungdom och Grabben i graven bredvid... (gosh. de får huka sig)
Whiskey and Water:

Once upon a time in New York City, there lived a Mage with a crippled right hand.

vilket placerar den mellan The Onion Girl och Deathwish (makes more sense).

Man kan läsa första kapitlena ur Blood and Iron via Bears hemsida.

Fables vol 12 - The Dark Ages av Bill Willingham m fl

Efterlängtade tolfte samlingsalbumet med älskade Fables. Vad ska jag säga utan att spoila för mycket? Riktigt bra. En ny story-arc börjar, eller en ny fas i den stora story-arcen. Och det är mycket lovande. Tand-feerna i Hellboy 2 är mesar i jämförelse... Dessutom börjar fablerna bli existentialistiska. Vad kom först - sagan eller sagofiguren? Finns häxan för att sagan om Hans och Greta finns, eller finns sagan om Hans och Greta för att häxan finns?...

Så jag längtar efter volym 13 lika mycket som jag längtade efter volym 12. Fastän jag också är väldigt arg på Bill Willingham. Den nedrige lymmeln! Blackguard! Villain! Och jag kan inte säga varför. Men jag kan väl få säga att jag började få onda aningar redan när jag såg James Jeans (som alltid fantastiska) omslag, för vem skulle inte få det? (Bland annat här är det en helt annan omslagsbild? [som förstås också är väldigt snygg och betydelseladdad] Jag vet inte om den finns i två varianter eller om de bytte i sista stund?)

Första mening:

New York City. "Ready to go, Pops?"

vilket placerar den mellan antologin Avsändare Norden och femte Fables, The Mean Seasons.

Palimpsest av Catherynne M Valente

Fyra människor i vår värld upptäcker sagostaden Palimpsest. I början tror de att deras resor dit bara är drömmar, för man färdas till Palimpsest i sömnen efter att ha haft sex med någon annan som har varit där. Det är "a miracle, a mystery, a gift, and a curse", och de drabbade/utvalda märks med ett märke som en tatuering: en del av stadskartan över Palimpsest.

Och det är inte långsökt att tro att resorna är drömmar: Palimpsest är en väldigt drömsk värld. Komplex, oförutsägbar, vacker och skrämmande; omöjlig att sammanfatta. Det finns inget rent gott och rent ont, inget klart rätt och klart fel. Det som är fel kan rentav samtidigt vara rätt och tvärtom.

Staden ligger just som en palimpsest över (eller bakom) vår värld, och att det som händer de fyra resenärerna är som palimpsest över (eller bakom) deras liv, är också likt drömmar: såväl önskedrömmar som mardrömmar.

Påminner t ex om Spirited Away, Calvinos De osynliga städerna, eller för all del Underlandet (det förekommer t o m en kanin). Påminner också på flera sätt om Miévilles New Crobuzon, om än mer svårgripbart och, ja, drömskt.

Ganska snart står det dock klart för resenärerna att Palimpsest inte är en dröm utan verklighet - osannolik men ofrånkomlig verklighet. En verklighet som fullständigt och ostoppbart förändrar deras liv. Se trailern på författarens hemsida - den sammanfattar det rätt väl...

Valente har ett otroligt vackert språk - citat här och här - och boken är väldigt sensuell. Men inte, som man hade kunnat tro, i första hand på grund av sexscenerna som är ingångsportarna till Palimpsest: dessa är ibland vackra och personliga, men ofta rent praktiska och mekaniska, när de inblandade bara vill komma dit. Hittar man någon med gatumönster-tatueringen så är de en port, vilka de än är.

Men det sensuella i boken ligger framförallt i skildringen av Palimpsests sagolika värld - man riktigt känner smakerna och lukterna - och i skildringen av de fyra huvudpersonerna, hur deras känslor och minnen påverkas i grunden av deras upplevelser. De är också bundna till varandra -

you will go nowhere, eat no capon or dormouse, drink no oversweet port that they do not also taste, and they will visit no whore that you do not also feel beneath you ... you cannot breathe but that they breathe also

- och läsaren är bunden till dem på samma sätt.

När det blir obestridligt att drömstaden är verklig - har sin historia, sina stridigheter, sina avsikter med resenärerna - infinner sig också en viss narrativ linearitet i romanen som inte funnits där tidigare. Den förlorar litet på det, tyvärr; det blir mer fantasy och mindre dröm. Men å andra sidan hade den väl inte kunnat fortsätta som dröm i all evighet... Oh well...

Boken som en av huvudpersonerna läser, The Girl Who Circumnavigated Fairyland In A Ship Of Her Own Making, är nu ett pågående webpublicerat romanprojekt av Valente. Mer att läsa!
Hyllor i Det Stora Biblioteket: In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Just because you’re paranoid. - Geografiska nedslag (Kyoto, Rom, San Francisco). - New York, New York. - 6. - Romantiker. Här finns även tåg, nycklar, bin och bokbinderi, för specialintresserade.

Steampunk chivalry?

Skickade ett meddelande på Facebook och fick upp en sån där "bekräfta att du är människa, identifiera de här suddiga orden"-ruta. Orden var "galahads steamer". Den boken skulle jag vilja läsa! Ser framför mig Sir Galahad på en stor skovelhjuls-ångbåt på Mississippi sent 1800-tal, gärna med en crossover till Fevre Dream.

Kanske han kan vara den oskuldsfulle rättframme unge maskinisten i pannrummet som döljer sin sanna (uppenbarligen odödliga) identitet för att med hjälp av den vampyriske kaptenen äntligen återfinna Graalen, som givetvis är gömd i New Orleans. Good stuff.

Varning: Elizabeth Bear kan påverka din koncentration och tidsplanering

Sedan jag började på New Amsterdam i onsdags har jag tillbringat stora delar av mina dagar med att tänka "När får jag gå och fortsätta läsa? Får jag gå och läsa nu?" Samtidigt har jag läst väldigt långsamt - dels för att dra ut på det, förstås, och dels för att Dragons of Babel var en sådan höghastighetsbok.

Men idag hade jag en hel söndag utan spikade planer. Jag borde väl egentligen ha typ städat, gjort knappar, jobbat på minst ett av två skrivprojekt - men jag läste. (OK, diskade och handlade lite mat och fick sovmorgon, men framförallt läste.) Och så - men snälla Bear, men vad har jag gjort för att förtjäna detta - så är slutet så... hur kunde hon?!?!
Nå... Det är väl ett tecken på att författaren är skicklig, när en roman gör en så upprörd att man får samla sig innan man skriver sin lovprisande recension, vilken alltså kommer senare. Så det lär ju trots allt bli mycket mer Elizabeth Bear framöver.

Tills dess ska jag trösta mig med att fundera på eventuell fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna. Så det så. Kanske rentav slänger in Jean-Marc för att roa mig :-p

The Dragons of Babel av Michael Swanwick

This is good shit. The Dragons of Babel är ett utmärkt exempel på vad fantasygenren är nuförtiden. En originell, får väl nästan säga unik, blandning av Fäerie tale och urban fantasy. (Om du invänder mot "unik" - ge mig boktips!!)

Vi har dels Fäerie, magi, odödliga och mytologiska varelser av alla de slag (inte en överdrift). The Debatable Hills, profetior, glamour, förbannelser, geaser, allt man kan önska.

Sammanvävet med detta, med perfekt pokerfejs och utan att missa ett taktslag, ligger kylskåpen och rostar på älvabyns soptipp. Man röker Marlboros och åker limousin, fäktar med katanas, spelar Beethoven och citerar Blake. Åter-från-de-döda-magin använder livslera, fladdermusben, krossade ägg - och "five cc. of dextroamphetamine sulphate." Drakarna är dvärgbyggda stridsflygplan av cold iron, ångdrivna och med riktigt elaka personligheter. Och Babel (Babel som det byggdes på Bruegels målningar) styrs av maktlystna alver och av protokoll, politik och byråkrati.

Jag glömde nämna att vi också har en dashing, swashbuckling hjälte med ett roguish grin. Och det är nog för att jag inte tänkte säga för mycket om handlingen. Vilket inte beror på spoiler-risken, som det brukar vara, utan helt enkelt på att: det är SÅ mycket handling.

Det händer jättemycket. Hela tiden. Det finns en överordnad story-arc - vår hjältes resa - men i den händer det så otroligt mycket! Och detta är också den eventuella invändning jag har mot boken. Det går så himla fort. Framför allt vad gäller vår huvudperson/hjälte Will. Alltför ofta får man veta att Will var förkrossad eller extatisk eller något annat känsloläge däremellan - utan att det märks. Klart brott mot regeln "Säg inte att kärringen skriker: låt henne skrika!"

Men snabbheten drabbar även världen Swanwick skapat. Eller, rättare: drabbar mig som läsare av världen. Jag vill ju frossa, dröja, veta mer, vara kvar!! Istället, whoosh, vidare till nästa spännandeochsenhändeochdåfickhansynpåochinsågochloveofhislifeochödeochmassoravcooltosv.

Å ANDRA SIDAN, intalar jag mig i ett försök att sansa mig: somliga andra fantasyförfattare... de flesta andra fantasyförfattare skulle ha dragit ut så här mycket handling+cool värld till minst en trilogi à minst 5-600 sidor/bok. Och världen behöver en fantasytrilogi till som... som... världen behöver inte en fantasytrilogi till.

Så tack, Michael Swanwick. När jag behöver en ny fix av Fäerie Babylon så får jag läsa om The Dragons of Babel. (För The Iron Dragon's Daughter är ur tryck!! Vafalls? Bah humbug!) (Men kommer i nytryck till nyår? Inbunden?? Stupid people.) Pfaugh. It's always the heroes who break your heart.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tunna böcker med tveksamt innehåll (tjockaste sådan hittills, på 350 sidor). - Liar!. - hela E-hyllan, faktiskt. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Magikologi. - Monsterboken. - Faerie tales.