Kunzelmann & Vallgren 2

Efter förra bittra inlägget har jag givit Kunzelmann & Kunzelmann ett ärligt försök, men kommen till sidan 336 lägger jag den nu på is på obestämd tid. Jag slogs av det gamla citatet/klichén att "En bok som är värd att läsa är värd att läsa flera gånger" och det finns inte en chans att jag skulle läsa om den här.

Från sidan 49 hoppade jag över allt som utspelade sig i nutid, och det var en lättnad. Delarna som utspelade sig i 30- och 40-talets Tyskland och efterkrigstidens Stockholm var avgjort bättre, men ändå inte tillräckligt engagerande bra. Jag har inte tillräckligt mycket fritid för att ha tråkigt när jag läser.

Om konst och konstförfalskning har jag läst bättre (Till sanningens lov [Torgny Lindgren], Vad jag älskade, Berättelser om beskydd, Lord Nevermore [Agneta Pleijel], till exempel). Vad gäller huvudpersonen så kommer man inte honom tillräckligt nära för att egentligen bry sig om hans öde. Och det är antagligen poängen.

Jag får intrycket att författaren avsiktligt skapat distansen till personerna i boken, därför att de inte ska vara personer i första hand utan pusselbitar i vad som ska sägas om Samhället och Sanning och sånt där. Samt, naturligtvis, ursäkter för att arbeta med språk och stil. Och det vore väl helt okej, om det inte vore för att det som sägs om Samhället och Sanning och sånt där är ganska trött, och för att språket och stilen bara är konstigt och tillgjort och överspänt. Ur min synvinkel naturligtvis. Jag ger ett exempel; det handlar om konstrestauratörens älskare:

Restaureringen av Fabians sanna väsen var komplicerad. Materialet, konstaterade Viktor, var bräckligare än vad ytan gav vid handen. Materialet var en ung man som närsomhelst kunde krackelera under hans händers beröring. Bindemedelsnedbrytningen skedde med tårar och dåligt samvete. Under det friska ytskiktet uppstod för ögat osynliga brännblåsor eftersom materialets inre utsattes för kraftig upphettning av känslokaraktär. [...] Arbetet med skulptur och torso förflöt desto lättare. De fick materialet i de positioner de ville, kropparna underkastade sig verktygens makt, men på det dåliga samvetet gick de bet.

Och så vidare. Jag ser vad han försöker göra, men... det är inte för mig, om vi säger så. Den som gillar ovanstående skulle nog gilla boken. Själv lägger jag undan den.

Kunzelmann & Vallgren

Jag tittade inte på Carl-Johan Vallgren när han var med i Babel, för jag tänkte att jag skulle ju definitivt köpa Kunzelmann & Kunzelmann ändå, eftersom jag verkligen gillade Dokument rörande spelaren Rubashov och Den vidunderliga kärlekens historia. Men nu verkar det som att jag skulle nog ha sett det ändå och... kanske inte sparat pengarna, men väntat på pocketen? Kanske. Bara läst knappt 50 sidor, men... men...

Jag ville inte "ha en ny" Vidunderliga eller Rubashov. Men jag ville ha en bra roman av en bra romanförfattare. Jag behöver inte en pamflett om hur ointressanta och onödiga Aftonbladet och dokusåpor och Thorsten Flinck är, det vet jag redan. Och om jag hade velat ha en Lundell-roman hade jag läst en Lundell-roman: han skriver bättre. Jag behöver inte meningar som

"Under de perioder då han levt tillsammans med en kvinna hade tanken på att ladda ner det Kunzelmannska DNA:t i en ny generation mänsklig hårdvara äcklat honom på ett obestämbart vis."

eller

"Taktiskt nog hade hon inte angivit det som motiv när hon klivit i livbåten från den slippriga relingen till deras äktenskaps kantrande farkost, men Joakim var trots sina emotionella tillkortakommanden inte tappad bakom flötet."

eller bara en fras som "cendréfärgad förbrytarkalufs"?? (Och hur tusan kunde såväl författare som redaktörer och korrläsare släppa igenom "fara och färde"??)

(Och det är möjligt att det är praktarslet Joakim Kunzelmann snarare än författaren Carl-Johan Vallgren som får mig att rygga, men jag slutade läsa American psycho också (och Bret Easton Ellis skrev snyggare).)

Jag tänkte för mig själv att denna eftersläng av För herr Bachmanns broschyr skulle gå över när vi väl kom till konstförfalskningar/-kopior/-bedrägerier (alltid ett bra ämne) och mellankrigstids-Tyskland, men efter Babel är jag skeptisk mot att orka läsa mig dit... "Fläskig epik"? "Ta tempen på vår svenska samtid"?!? Jag betackar mig.

Så jag tittade vidare. DN: "Vallgren tecknar en nidbild av Stureplansmänniskan". Jag bryr mig så här mycket om Stureplansmänniskan:

















Å andra sidan:

"delen som handlar om världskrigen och Berlin, målarkonsten och sympatins hemlighetsfulla makt är den intressantaste. Här vimlar av läsefrukter och konstbeskrivningar, spända känslolägen fångas så att det luktar om sidorna."

Men den upprepade frågan huruvida jag orkar läsa mig dit får en törn till: "Men pa­stischstilens suggestionskraft är för svag, den lovar mer än den håller." SvD hävdar att "Sedan börjar det lyckligtvis vända" om än "långsamt och ganska trögt". Men frågorna om falskhet och äkthet ska tydligen komma, om konst och sexualitet och liv; och det ska till slut visa sig "vara en genomtänkt och läsvärd roman".

Och både SvD och GP flaggar för ett "lyckligt" slut jag tror att jag kommer att kväljas av, även om det är avsikten. Och med GP:s "Till slut blir de lika platta och grå som pelikanerna och pingvinerna som trängs innanför glasrutan i fågelhuset i Slottsskogen en regnig januaridag." och "pastischer av sig själva" (vilket jag redan håller med om) känns bokens framtid dyster.

Å tredje sidan, att ta recensioner med en nypa salt är ju alltid klokt. Jag tror att jag ska försöka klippa rakt fram till dekadenta Berlin för att se om något händer. Jag hoppas att det gör det. Jag ville ju ha en bra roman. Hmm...

Ny Vallgren!!

Wohoo! Carl-Johan Vallgren är tillbaka! Massor av år efter Den vidunderliga kärlekens historia kommer äntligen, och redan i januari, Kunzelmann & Kunzelmann.
Sweet :)