Ink and Steel av Elizabeth Bear

Ink and Steel, tredje boken i The Promethean Age, utspelar sig ca 400 år före nutida Blood and Iron och Whiskey and Water (q.v.) - under Elizabeths regering, med pest och pjäser och maktspel i London och snart dags för tionde i Faerie - men många viktiga karaktärer som var med i de förra böckerna är med redan här. As is their wont.

Huvudpersoner: Will Shakespeare och Kit Marley; Bears arbetsnamn på diptyken The Stratford Man var Will & Kit's Bogus Journey.

Det här är kort sagt riktigt riktigt bra stuffz. Återkommer förhoppningsvis med mer när jag läst Hell and Earth.

Första mening:

Christofer Marley died as he was born: on the bank of a river, within the sound and stench of slaughterhouses.

vilket placerar den mellan Stravaganza: City of Stars och Black Knight vol 1 (bara en sån sak!)

Seven For A Secret av Elizabeth Bear

Jag hade äntligen hämtat mig tillräckligt för att läsa uppföljaren till New Amsterdam. Den utspelar 35 år efteråt, i London 1938.

England har varit ockuperat av Preussen i elva år, vilket innebär att Lady Abigail Irene har kunnat komma hem till London - hon har levt i exil sedan hon gjorde sig till fiende med den brittiska krona hon ändå ännu är lojal till. Hon är 88 år, nästan redo att dö men också redo att göra sitt i motståndet mot Kanslern.

Hon är fortfarande tillsammans med vampyren som i New Amsterdam hette Sebastien. Han har också blivit äldre, egentligen bara ett ögonblick äldre i hans mer än tusenåriga liv, men nu känner han det, de ständiga förlusterna, allt som slipper honom ur händerna. Han tror inte längre på lögnerna han försöker berätta för sig själv. Han har ett nytt namn för oräkneligaste gången, men glömmer det allt som oftast. I boken nämns han oftast bara som "the wampyr".

En natt får han syn på två unga kvinnor på Londons regniga gator: engelskor men kollaboratörer i Kanslerns ungdomsförbunds uniformer, ute för att olovligen kyssas i en gränd. Vad som får Sebastien att lystra är dock den svaga doften av varg. Men det finns ju inga varulvar? Inte numera. Men Preussen har en fäbless för teutonisk mytologi och har sina egna statsmagiker, och det kan vara något väldigt mörkt på gång.

En väldigt fin uppföljare, även om den är kort. Jag gillar nästan Abby Irene mer när hon inte är plucky investigator hela tiden, och Sebastiens ökande avstånd från de levande skildras medkännande men osentimentalt, som han själv hade velat ha det. Spoiler - och han saknar fortfarande Jack, vilket är bra, för det gör jag också.

Bears alternativhistoria är fortsatt lika genomtänkt och tankeväckande som i New Amsterdam. Preussen bär drag av det Preussen vi tänker på med spikhjälmarna osv, men också definitivt av Hitlertyskland. Dessutom gillar jag namnet "The Enchancery" på myndigheten för magi.

Det finns två ytterligare New Amsterdam-noveller, "The Tricks of London" och "Almost True", men de gavs ut i om möjligt ännu mer begränsad exklusiv upplaga än Seven For A Secret (som nu är hopplös att få tag på - tack och lov fick jag låna den av lindorm, som fick mig att läsa New Amsterdam). Man kan ju kanske hoppas på nån sorts samling av alla korthistorierna någon gång... kanske, kanske...

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Alt + verklighet. - Woman power. - Outside. - Ellowen-Deeowen. - Magikologi. - Wolves & weres. - The vampire library. Egentligen borde jag ha med Queerhyllan också - och då borde Palimpsest också stå där - men den börjar närapå kännas förlegad... Som att ha en särskild hylla för det vanligast förekommande, nästan... (Fast detsamma gäller väl för Woman power...)

Palimpsest av Catherynne M Valente

Fyra människor i vår värld upptäcker sagostaden Palimpsest. I början tror de att deras resor dit bara är drömmar, för man färdas till Palimpsest i sömnen efter att ha haft sex med någon annan som har varit där. Det är "a miracle, a mystery, a gift, and a curse", och de drabbade/utvalda märks med ett märke som en tatuering: en del av stadskartan över Palimpsest.

Och det är inte långsökt att tro att resorna är drömmar: Palimpsest är en väldigt drömsk värld. Komplex, oförutsägbar, vacker och skrämmande; omöjlig att sammanfatta. Det finns inget rent gott och rent ont, inget klart rätt och klart fel. Det som är fel kan rentav samtidigt vara rätt och tvärtom.

Staden ligger just som en palimpsest över (eller bakom) vår värld, och att det som händer de fyra resenärerna är som palimpsest över (eller bakom) deras liv, är också likt drömmar: såväl önskedrömmar som mardrömmar.

Påminner t ex om Spirited Away, Calvinos De osynliga städerna, eller för all del Underlandet (det förekommer t o m en kanin). Påminner också på flera sätt om Miévilles New Crobuzon, om än mer svårgripbart och, ja, drömskt.

Ganska snart står det dock klart för resenärerna att Palimpsest inte är en dröm utan verklighet - osannolik men ofrånkomlig verklighet. En verklighet som fullständigt och ostoppbart förändrar deras liv. Se trailern på författarens hemsida - den sammanfattar det rätt väl...

Valente har ett otroligt vackert språk - citat här och här - och boken är väldigt sensuell. Men inte, som man hade kunnat tro, i första hand på grund av sexscenerna som är ingångsportarna till Palimpsest: dessa är ibland vackra och personliga, men ofta rent praktiska och mekaniska, när de inblandade bara vill komma dit. Hittar man någon med gatumönster-tatueringen så är de en port, vilka de än är.

Men det sensuella i boken ligger framförallt i skildringen av Palimpsests sagolika värld - man riktigt känner smakerna och lukterna - och i skildringen av de fyra huvudpersonerna, hur deras känslor och minnen påverkas i grunden av deras upplevelser. De är också bundna till varandra -

you will go nowhere, eat no capon or dormouse, drink no oversweet port that they do not also taste, and they will visit no whore that you do not also feel beneath you ... you cannot breathe but that they breathe also

- och läsaren är bunden till dem på samma sätt.

När det blir obestridligt att drömstaden är verklig - har sin historia, sina stridigheter, sina avsikter med resenärerna - infinner sig också en viss narrativ linearitet i romanen som inte funnits där tidigare. Den förlorar litet på det, tyvärr; det blir mer fantasy och mindre dröm. Men å andra sidan hade den väl inte kunnat fortsätta som dröm i all evighet... Oh well...

Boken som en av huvudpersonerna läser, The Girl Who Circumnavigated Fairyland In A Ship Of Her Own Making, är nu ett pågående webpublicerat romanprojekt av Valente. Mer att läsa!
Hyllor i Det Stora Biblioteket: In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Just because you’re paranoid. - Geografiska nedslag (Kyoto, Rom, San Francisco). - New York, New York. - 6. - Romantiker. Här finns även tåg, nycklar, bin och bokbinderi, för specialintresserade.

The Stress of Her Regard av Tim Powers

The Stress of Her Regard i fem ord: Byron, Shelley, Keats och vampyrer.

Men innan du nu tänker "mjahaa..." och går vidare så är Tim Powers vampyrer ingalunda några transsylvaniska grevar (som den som gjorde Byron till vampyr i Tom Hollands The Vampyre), och de är definitivt inte några bleka, förföriska sidenskjortade byroniska vampyrer av typen som varit så populära sedan... Byron. Och sen Rice och Hamilton och hela flodvågen efter dem.

De här vampyrerna är en helt annan livsform än människor - en annan livsform än några kolbaserade varelser - med ett annat förhållande till den fysiska världen. De kan ta mänsklig form, men det är bara en aspekt av dem. De är mytologiska varelser med mytologiska krafter; andra namn som används för dem i boken är nephelim, succubus, lamia - och muser. Vilket förklarar varför poeterna har så svårt att värja sig från dem... De är förföriska (på flera sätt), och beroendeframkallande, och de har valt ut Byron, Shelley och Keats.

Om du vid den korta sammanfattningen istället för "mjaha" tänkte "wohoo!" finns här massor av rolig intertextualitet att hämta. Keats dikt Lamia är bara toppen på isberget alpen: vampyrernas påverkan på poeternas liv bevisas helgjutet och omfattande med citat från dikter, brev och dagböcker. Det passar väldigt bra ihop, och den här sortens vampyrer passar de här poeterna mycket väl. En greve i sidenskjorta med vässade tänder hade varit för enkelt för dem - när man kan få uråldriga mytologiska företeelser!

Det är också väldigt skönt att det inte finns någon Van Helsing i boken. De som vet mest om vampyrerna är deras offer, och de gissar och spekulerar sig fram, kluvna av sitt förhållande till monstren: de kan inte leva - eller skriva - utan dem, men de, och framför allt deras familjemedlemmar, kan inte heller leva med dem.

Byron, Shelley och Keats är utmärkta romanfigurer (som jag skrev mer om här), och Powers använder dem mycket skickligt. Suspension of disbelief, he has it. Genom större delen av boken iallafall: tyvärr blir den lite långrandig mot slutet, och det krävs lite för mycket trasslande för att reda ut alla trådarna. Men det är säkert bara för att annars skulle boken ha blivit alldeles för bra, och så kan vi ju inte ha det. Bra gjort, Mr. P.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - Écrire. - O-ooh, that Byronian rag. - Romantiker. - Once upon a time (1816-1822). - Great (leading) men. - All’Italia. - Venedig. - Magikologi. - Vetenskap? . - Monsterboken. - The vampire library.

Santa Olivia av Jacqueline Carey

Den lilla staden Santa Olivia ligger i södra Texas, nära muren mot Mexico. När den första vågen av farsoten kommer ökar också de mexikanska gerillaanfallen, och det är då soldaterna kommer till Santa Olivia. En ytterligare mur byggs i norr, och staden som döps om till Outpost no. 12 skärs helt av från omvärlden. Invånarna förbjuds att åka därifrån och kommunikationerna är förstörda, men man koncentrerar sig på att överleva farsoten och leva sina liv.

Carmen Garron växer upp i Outpost. Hon börjar dejta soldater och blir gravid med en av dem - han lovar att gifta sig med henne, trots att det är förbjudet, men dödas i en raid innan barnet föds. Carmen och sonen Tom lever ensamma i flera år, tills soldaten Martin kommer in på fiket där Carmen arbetar. Det är något väldigt annorlunda med honom, och han verkar ha deserterat, men han och Carmen faller hårt och djupt för varandra.

Martin avslöjar sin hemlighet: han är en rymling från ett absurt vetenskapligt experiment, en genmodifierad krigare: oerhört stark, oerhört tålig och utan förmåga att känna rädsla. Sensationsblaskorna som fick nys om projektet kallade honom och hans bröder "artificial werewolves" och "wolf men". Carmen blir gravid. Martin tvingas fly Outpost. Hon föder deras dotter, och på hans önskemål döps hon till Loup Garron.

Carmen och Tom märker snart att Loup har ärvt sin fars alla "super"-egenskaper. Tom jobbar hårt på att lära henne att vara försiktig - att inte veta vad rädsla är "is a kind of stupid". När hon växer upp börjar hon och hennes vänner fundera på om inte Loups krafter kan användas till att förändra deras militärreglerade, isolerade, utsiktslösa liv. Det är en mycket farlig kamp som börjar.

Santa Olivia är en mycket välskriven roman, skriven utan att be om ursäkt för sig. Alternativhistorian fungerar obönhörligt: armén intar disciplinerat och utan att kunna ifrågasättas Ingenmanslandet mellan USA och Mexico. Och Martins och Loups superkrafter: när han berättar för Carmen reagerar hon med "men då var det dig som National Enquirer skrev om" och när Loup berättar för en vän springer han och hämtar en X-Men-tidning: "men då är du som de här!" Båda får lära sig utanförskapet i att vara annorlunda på ett sätt man inte kan göra något åt.

Det blir en blandning mellan (rural) urban fantasy och science fiction: det är inget övernaturligt inblandat, bara grymma experiment och en alternativ historielinje - eller en nära framtid?

Boken är en jordnära skildring av en ockuperad stad - än sen om den är ockuperad av sin egen sida - och en ovanlig flicka som vill förändra läget, och kanske har möjligheten att göra det. Spännande, dramatiskt och ofta gripande - och med ett väldigt bra slut. Särskilt bra eftersom det är potentiellt dubbeltydigt, om man är lagd åt det hållet (vilket jag tydligen är).

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Alt + verklighet. - Woman power. - Alla famiglia!. - Outside. - Den vidunderliga kärleken. - Queerhyllan . - Lalala-lalala-l’America. - Hard times. - War is hell, by Jingo. - Aux armes, citoyens!.

The Dragons of Babel av Michael Swanwick

This is good shit. The Dragons of Babel är ett utmärkt exempel på vad fantasygenren är nuförtiden. En originell, får väl nästan säga unik, blandning av Fäerie tale och urban fantasy. (Om du invänder mot "unik" - ge mig boktips!!)

Vi har dels Fäerie, magi, odödliga och mytologiska varelser av alla de slag (inte en överdrift). The Debatable Hills, profetior, glamour, förbannelser, geaser, allt man kan önska.

Sammanvävet med detta, med perfekt pokerfejs och utan att missa ett taktslag, ligger kylskåpen och rostar på älvabyns soptipp. Man röker Marlboros och åker limousin, fäktar med katanas, spelar Beethoven och citerar Blake. Åter-från-de-döda-magin använder livslera, fladdermusben, krossade ägg - och "five cc. of dextroamphetamine sulphate." Drakarna är dvärgbyggda stridsflygplan av cold iron, ångdrivna och med riktigt elaka personligheter. Och Babel (Babel som det byggdes på Bruegels målningar) styrs av maktlystna alver och av protokoll, politik och byråkrati.

Jag glömde nämna att vi också har en dashing, swashbuckling hjälte med ett roguish grin. Och det är nog för att jag inte tänkte säga för mycket om handlingen. Vilket inte beror på spoiler-risken, som det brukar vara, utan helt enkelt på att: det är SÅ mycket handling.

Det händer jättemycket. Hela tiden. Det finns en överordnad story-arc - vår hjältes resa - men i den händer det så otroligt mycket! Och detta är också den eventuella invändning jag har mot boken. Det går så himla fort. Framför allt vad gäller vår huvudperson/hjälte Will. Alltför ofta får man veta att Will var förkrossad eller extatisk eller något annat känsloläge däremellan - utan att det märks. Klart brott mot regeln "Säg inte att kärringen skriker: låt henne skrika!"

Men snabbheten drabbar även världen Swanwick skapat. Eller, rättare: drabbar mig som läsare av världen. Jag vill ju frossa, dröja, veta mer, vara kvar!! Istället, whoosh, vidare till nästa spännandeochsenhändeochdåfickhansynpåochinsågochloveofhislifeochödeochmassoravcooltosv.

Å ANDRA SIDAN, intalar jag mig i ett försök att sansa mig: somliga andra fantasyförfattare... de flesta andra fantasyförfattare skulle ha dragit ut så här mycket handling+cool värld till minst en trilogi à minst 5-600 sidor/bok. Och världen behöver en fantasytrilogi till som... som... världen behöver inte en fantasytrilogi till.

Så tack, Michael Swanwick. När jag behöver en ny fix av Fäerie Babylon så får jag läsa om The Dragons of Babel. (För The Iron Dragon's Daughter är ur tryck!! Vafalls? Bah humbug!) (Men kommer i nytryck till nyår? Inbunden?? Stupid people.) Pfaugh. It's always the heroes who break your heart.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tunna böcker med tveksamt innehåll (tjockaste sådan hittills, på 350 sidor). - Liar!. - hela E-hyllan, faktiskt. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Magikologi. - Monsterboken. - Faerie tales.

The Gone-Away World av Nick Harkaway

The Gone-Away World, Nick Harkaways debutroman, börjar i en postapokalyptisk frontiers-miljö à la Firefly eller Mad Max, komplett med swashbuckling. Vår berättare och hans bäste vän Gonzo Lubitsch (professionell hjälte) är två av frontfigurerna i The Haulage & HazMat Emergency Civil Freebooting Company of Exmoor County, som rycker ut när katastrofer hotar. Och nu har det inträffat en katastrof som hotar den efter katastrofen mödosamt uppbyggda världen.

Fria Kompaniet saddle up and haul out - och boken går tillbaka till början, för att berätta bakgrunden. Historien om den oemotståndlige hjälten Gonzo och vår berättare, den ständige Andre, den evige side-kicken, skuggan. Detta är även historien om hur världen gick under, vilket de båda var inblandade i: historien om The Go Away Bomb.

The Go Away Bomb kan "make the enemy Go Away." Den plockar bort Information från Massa och Energi så att Massa och Energi försvinner. Eller?

Världen efter the Go Away War är en värld av kaos och monster som omger de noga bevakade Livable Zones. Och nu hotar katastrofen, hjältarna rycker ut, swashbuckling ensues - och romanen gör en vändning.

En mycket bra vändning, som behövdes just precis där den kom och gör boken till en bra bok. Och efter en period av förvirring och paranoia så blir vändningen en Vändning, som gör den till en Bra Bok.

Som om inte detta var nog så erbjuder Nick Harkaway dessutom mimartister som slåss mot ninjor. Jepp. Och han använder ord som skulduggery och brouhaha och kerfuffle - samtidigt som han kan skriva liknelser som denna om sorg: "It's like crying, the way wine is like water."

Harkaway kan vara dramatisk och tragisk (krigets galenskap är krigets galenskap) och han kan också vara väldigt rolig (en av stridsstrategierna påminner mest av allt om valfri stridsstrategi i Spaced.) Det kan iofs hända att han ibland tar några cheap shots, men han prickar en hel del dyra skott också.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tjocka böcker med tveksamt innehåll. - The end of the world as we know it. - Just because you’re paranoid. - Education is an admirable thing. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - War is hell, by Jingo. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite.

Lejonkvinnan av Erik Fosnes Hansen

År 1912, i en liten landsortsstad någonstans i Norge, föds en dotter åt stationsmästare Arctander. Men modern dör under förlossningen - och barnet har päls över hela kroppen. Det händer ibland, tröstar de hjälpande, håret kommer att trilla av om några dagar. Men det gör det inte. Barnet, som får namnet Eva, ska leva sitt liv dold bakom en lång, kattmjuk päls.

Vi får följa Evas uppväxt, framför allt som nyfödd, som 7-8-åring, och som 13-14-åring (titelns lejonkvinna är alltså litet missvisande...). Det är, föga oväntat, en berättelse om utanförskap, om att vara annorlunda - och det låter kanske i sig inte så unikt.

Men hur det funkar är att bortsett från Evas extremt ovanliga utseende, så skulle hon kunnat vara vilket barn som helst som är utanför och annorlunda - skildrat såpass bra att hon blir en unik romanperson, med ett stort urval av de beröringspunkter som utanför och annorlunda (roman-)personer ofta har gemensamt. Det är väl, i princip, en bildningsroman.

En blurb beskriver boken som "En fantastisk roman om det fantastiska" - men det stämmer inte riktigt. Det handlar inte om det fantastiska, det är tvärtom väldigt realistiskt. Hypertrichosis lanuginosa congenita som syndromet heter förekommer, även om det är väldigt sällsynt, och om det drabbade en moderlös flicka i småstadsnorge på 10-talet hade det kunnat bli så här. En bra roman om det möjliga.

Hyllor i Det stora biblioteket, i första hand: Outside. - Ja vi elsker. - Vetenskap?. - Education is an admirable thing.

Perdido Street Station av China Miéville

The architect had been incarcerated, quite mad, seven years after Perdido Street Station was completed. He was a heretic, it was said, intent on building his own god.
8/10
Perdido Street Station är den första boken som utspelar sig i New Crobuzon, en av de märkligaste av fiktiva städer. Det är som en blandning av urban fantasy, klassisk high fantasy och steampunk. Vi har analytical engines och blunder-busses, vi har tyranniska politiker och desperata rättighetskämpar, vi har magiker och vi har definitivt monster.

Många olika folkslag lever i New Crobuzon: utöver människor de amfibiska Vodyanoi (jfr slavisk mytologi), de insektshövdade Khepri (jfr egyptisk mytologi), de bevingade Garuda (jfr hinduisk mytologi), och kaktusfolket. Och Remade - brottslingar som dömts till att "byggas om" genom bio-thaumaturgy: med modifierade kroppsdelar eller inplanterade delar av djur eller maskiner. (Samt, som jag nämnt tidigare, poststrukturalistiska spindlar.) Även staden själv är nästan organisk, och/eller magisk, med många dimensioner lurande under ytan.

Huvudpersonen (mer eller mindre) i Perdido Street Station är den oortodoxe forskaren Isaac der Grimnebulin. För att förenkla markant: han får ett uppdrag som får mycket värre följder än han anat. Följder i stil med fullständigt revolutionerande vetenskapliga upptäckter, blodtörst från myndigheters och gangstrars håll, och jo, ett gäng ostoppbara monster som släpps lösa för att mardrömshärja New Crobuzon. (Bilden på en slake-moth kommer från Scarypet.)


Det märks litet grann att Perdido Street Station är yngre än den senare boken Iron Council. Miévilles språk är helt underbart snyggt, men här finns det en del kvisthål som skulle ha kunnat slätas ut av en redaktör, framför allt en hel del upprepningar. Iron Council är också mer självsäker om den magisk-skitiga världen Bas-Lag; Perdido Street Station är väldigt fascinerad av sin skapelse (fullt förståeligt för all del!) och kan inte alltid hålla ett fast grepp om världen, och drar ibland ut i för långa beskrivningar. Men - om man har tålamodet så är den Bra.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Come fly away. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Aux armes, citoyens!. - Vetenskap?. - Monsterboken. ... och den står med åtminstone några sidor på flesta av de andra hyllorna också...

Till slut en bild på New Crobuzon, som verkar komma från det här spelet (hittade här):

Pride and Prejudice and Zombies av Jane Austen och Seth Grahame-Smith

"A woman must have a thorough knowledge of music, singing, drawing, dancing, and the modern languages; she must be well trained in the fighting styles of the Kyoto masters and the modern tactics and weaponry of Europe."
8/10
Nå, jag är mycket nöjd. När nyheten först dök upp att det kommer en bok som ska heta Pride and Prejudice and Zombies var väl den första reaktionen ZOMG WTF? Och sedan: hur ska detta gå? Men jag får säga att utförandet var så bra som man kunde ha hoppats. Om man har humor alltså.

Största delen av boken är ordagrant Austens originaltext (eller som jag inte kan låta bli att tänka på den: den censurerade versionen...). Det är bara det att England dessutom sedan 55 år har hemsökts av horder av levande döda vars enda mål är att festa på engelsmännens saftiga hjärnor. Detta är vardag för familjen Bennet, Mr Darcy och de andra och nämns ibland bara i en bisats, ibland i hela scener av zombieslakt.

Zombiernas närvaro har även påverkat samhället: det är mer vardagsvåldsamt, med fler dueller och savage beatings. Systrarna Bennet är naturligtvis utbildade i the deathly arts i ett Shaolin-tempel och halshugger the sorry stricken med Katanas. (Den ökade våldsnivån gör även att en av bifigurerna får sina schyssta desserter istället för att komma undan.)

Förutom våldet har censuren även släppts en aning vad gäller sex. Bland andra antydningar gillar Mr Darcy att ordvitsa med ordet "balls" - och "there is something of dignity in the way his trousers cling to those most English parts of him."

Och utöver det här är det alltså samma gamla historia om hur stolthet och fördomar sätter käpppar i hjulet för Elizabeth Bennets och Mr Darcys kärlekshistoria. Baler och visiter och brev och heder och outtalade känslor. Med zombies.

Jag får ibland rentav samma känsla som jag fick av Tom Hollands The Vampyre - att "jamen det är klart att det är så, den övernaturliga förklaringen är den mest logiska." Precis som det förklarar mycket att Lord Byron var vampyr, så är zombieplågan en vettig bakgrund till mycket i Pride and Prejudice. Charlotte Lucas argument för att gifta sig med Mr Collins till exempel, vad Darcy hade emot Jane, och hans och Lizzies krigarheder inte minst. Så ja, jag är nöjd! Det var kul.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Make ’em laugh. - Once upon a time. - Woman power. - Great (leading) men. - Den vidunderliga kärleken. - Rule Britannia. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Monsterboken.

Simon R. Green: The difference a day makes

Greens bidrag till långnovellsamlingen Mean Streets.
8/10
En mycket trevlig ny bekantskap är privatdeckaren John Taylor på Londons Nightside. Noiresque urban fantasy-P.I. - jämförelsen med Harry Dresden måste ju göras. Så för det första: Greens historia utspelar sig inte i London på samma sätt som Butchers historier utspelar sig i Chicago. Nightside är en egen värld. Det är alltid klockan tre på natten/morgonen, och i samstämmighet med tiden är det en sorts mardrömsland. Faerie, trollmarknaden eller Halloweentown är några möjliga jämförelser.

"[...] Is this hell?"
"No," I said. "Though on a good day you can see Hell from here. [...]
This is where all the secret people come, in search of forbidden knowledge and all the pleasures people aren't supposed to want, but still do. You can pursue any dream here, or any nightmare. Sell your soul or someone elses. [...]"

Och för det andra verkar det alltså som att Green har en mörkare och mindre pryd fantasi än Butcher. Låter gôtt efter min olyckliga besvikelse med senaste korta Harry. John Taylor har ett bad-ass rykte och en historia jag vill veta mer om. Han är

most definitely not on the side of the angels. Either variety. I do, however, wear a white trench coat, get in over my head more often than not, and get personally involved with my female clients far more often than is good for me.

Och hans sidekick är en död kille som heter Dead Boy.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Noir/noiresque. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - Ellowen-Deeowen. - Time, time, time. - Monsterboken.

Så idag har jag burit hem Into the Nightside, samlingsvolymen med de första två Nightside-böckerna. Ska dyka in i den så "fort" jag läst ut Perdido Street Station -vilket kommer att ta sin tid, och vilket får lov att ta sin tid.

Siri Hustvedt: The sorrows of an american

Lost Cat. ... thinning fur, torn left ear, blind in one eye, missing tail, limps on right front foreleg. Answers to the name of Lucky.
8/10
Fastän jag verkligen gillade Vad jag älskade så sköt jag upp läsandet av The Sorrows of an American ganska länge - den lät så deprimerande. Titeln i sig, och så är huvudpersonen Erik en medelålders psykoanalytiker i New York, bland vars sorger vi finner hans fars död, hans obesvarade känslor för sin hyresgäst, en handfull familjehemligheter som börjar komma upp i ljuset, samt 11 september-katastrofen.

Och ja, det är mycket sorgligt i boken, men den är inte så deprimerande som den låter. Mycket tack vare Eriks - eller för all del Siri Hustvedts - medkännande, mångbottnade hantering av frågorna som dyker upp. Bland annat verkar Eriks - och Hustvedts - terapimetod vara centrerad (vilket är fel ord) runt story. Vi behöver historier för att förstå våra liv och vad som händer oss.

"Telling always binds one thing to another. We want a coherent world, not one in bits and pieces."

Men del av det är också hur medierna genast gjorde hjälteberättelser av skildringen av 9-11 för att täcka över skräcken. Inte för att det hjälpte dem som faktiskt var där.

"Trauma isn't part of a story; it is outside story. It is what we refuse to make part of our story."

Vid ett tillfälle, i jakten på faderns hemligheter, träffar Erik och hans syster Inga två dockmakare som gör väldigt realistiska små dockor, alla med sin egen tragiska historia.

"What comes first," I asked, "the story or the doll?"
"Why, the story, of course. Couldn't make 'em without knowing who they are and what's happened to them."

Ungefär som för en romanförfattare? Men också för en människa: vem man är och vad som har hänt en är historien man berättar för sig själv för att skapa sig själv. Och detta gör Erik och Inga och deras närmsta. De analyserar och kommer till insikter - och blir väl inte direkt lyckligare av det (snarare tvärtom ibland), men blir iallafall liksom mer delaktiga i sina egna liv. Det är tur att de har varandra att prata öppenhjärtigt med, dock, annars skulle nog flera av dem slutat som några av Eriks patienter.

Ett annat återkommande tema är "en annan värld" - det var en annan värld far och farfar levde i under Depressionen, mor kom till nya världen USA från Norge, far kom hem till en annan värld när han kom hem från kriget, det var en annan värld före 9-11 och en annan efter. Men vi skapar också egna andra världar - genom fiktion, i drömmar, i våra minnen - framför allt: genom språket. (I en roman med New York-intellektuella i huvudrollerna? Who'd have thunk?!)

Drömmar ja, Erik är psykoanalytiker, klart att ämnet kommer upp (under en middag).

"The nonsense theory of dreaming ... doesn't explain why dreams are narratives."

Nej, men vårt behov av historier förklarar kanske det? Och på middagen går de direkt vidare till att diskutera att Ingas mans romaner ofta använde sig av drömmens struktur för sina berättelser, vilket är motsägelsefullt samtidigt som det inte är det.

Även The Sorrows of an American har på sätt och vis en drömstruktur för berättelsen, ett hoppande mellan scener och historier som ändå spelar in på varandra hela tiden. Vilket är helt realistiskt: man går ju ständigt från en händelse och en roll till en annan, men ens tankar kan vara överallt hela tiden.

Detta dras (tyvärr) till sin spets i de sista sidorna, i någon sorts stream-of-consciousness nu-ska-jag-berätta-vad-det-är-du-har-läst onödig och litet olustig lyckligt-slut-sammanfattning. Jag hade inte väntat mig att reta mig på ett positivt slut i en sorglig, ganska deprimerande roman, men so it goes.

(Hm; ganska osammanhängande text, skriven ett tag efter läsning och medan jag var sjuk...)

Jim Butcher: Backup

Let's get something clear right up front.

I'm not Harry Dresden.

Harry's a wizard. A genuine, honest-to-goodness wizard. He's Gandalf on crack and an IV of Red Bull, with a big leather coat and a .44 revolver in his pocket. He'll spit in the eye of gods and demons alike if he thinks it needs to be done, and to hell with the consequences--and yet somehow my little brother manages to remain a decent human being.

I'll be damned if I know how.

But then, I'll be damned regardless.

My name is Thomas Raith, and I'm a monster.

8/10

Det torde inte vara någon överraskning att jag gillar Jim Butchers The Dresden Files. Wizard noir-godis i Chicago, I'm there. De senaste böckerna har jag dessutom varit väldigt förtjust i [spoiler] Harry Dresdens halvbror white-court-vampyren Thomas Raith. Och nu har Thomas fått en egen story.

En långnovell, 70 sidor - illustrerad av ingen mindre än BPRD:s grundare Mike Mignola. Fint inbunden av Subterranean Press (bara en sån sak).

Cons:
*Bara 70 sidor?!?! Thomas är en utmärkt character, och storyn hade kunnat utvecklats - mer!
*"Bara" 4-5 Mignola-illustrationer?! Mer!!
*Lösryckt: det är inte en riktig self-contained novell, den existerar i Dresdenverse.

Pros:
*Jim Butcher! Thomas Raith! :-D Utmärkt fix för att hålla nivån uppe efter Welcome to the jungle och i väntan på Turn coat.
*Vampyrer, uråldriga konspirationer, Necronomicon, star-crossed-love, urban fantasy.

Den lever inte 100 % upp till inledningen quoted above. Men den gör sitt bästa. Ett måste för läsare som vet vilken wizard-named-Harry som faktiskt kicks ass.

K, J. Parker: Evil for evil

It's the combination of imaginative flair and scrupulous attention to detail that does it.
8/10

Precis som i Parkers förra trilogi har tvåan långsammare tempo än ettan. Detta är dock - enligt vad jag kan bedöma hittills - Parkers enda eftergift till trilogisjukan som ständigt skördar nya fantasy-offer.

Det intelligenta fantasy-som-tankeexperiment fortsätter. Pusslandet med riken och individer följs i stora drag och på detaljnivå. Insatser höjs. Ödestrådar dras åt. Fällor slår igen. Shit is loaded onto catapult aimed at fan.

(Somliga antihjältar blir mer villains och somliga antihjältar blir mer tragic heroes. Jag kan leva med det i det här fallet.)

K. J. Parker: Devices and desires

Love's always the most dangerous thing.
8,5/10
K. J. Parker skriver fantasy utan magi och orcher - fantasy som tankeexperiment. Jag älskade Scavenger-trilogin (gamla rec: ettan, tvåan, trean) och hade höga förhoppningar inför Engineer-trilogin, ytterligare matade av lyriska recensioner i bl a Locus: och efter första boken och hundra sidor av andra är mina förhoppningar mycket väl uppfyllda!

Stadsrepubliken Mezentia är det ojämförligt mäktigaste riket i den här delen av världen, och den styrs av sina skrån. Skråna reglerar all yrkesverksamhet genom Specifikationerna, detaljerade beskrivningar av hur allt ska gå till för bästa resultat. Mezentinska varor är alltid de bästa, för de följer alltid Specifikationerna. Att bryta mot Specifikationerna, framför allt att försöka förbättra dem, är det grövsta brottet man kan begå - för det skulle antyda att hela basen för Mezentias överlägsenhet inte är perfekt som den är.

Ingenjören Ziani Vaatzes bryter mot Specifikationerna - han ändrar storleken på några kugghjul och lägger till en spärrhake, ungefär - för att kunna bygga en leksak till sin dotter. Han avslöjas och döms summariskt till döden.

Vaatzes flyr och hamnar hos Mezentias fiender, det i hans ögon barbariska bergsriket Eremia. Där börjar han bygga Maskinen.

Maskinen är en enorm apparat av händelser, med människor och krig som sina aktiva komponenter. Vaatzes manipulerar och spelar med historiens gång - det är litet psykohistoria över det, med skillnaden att han inte bara observerar utan även griper in - allt för ett enda mål, ett "litet, trivialt mål": att kunna återförenas med sin fru och dotter. För detta är han fullt beredd att förgöra hela länder.

I've got to breach the city wall, bash through the gates, pick my way over the dead bodies of millions, just to reach my front door and get home.

Detta är ungefär allt som sägs om hans kärlek till sin fru. Inga långa melodramatiska eller smöriga tal om hur mycket han älskar henne, bara: om jag behöver åvägabringa världens undergång för att komma hem till henne, så är det vad jag kommer att göra.

Romanen följer Vaatzes och de som ovetande är hans kugghjul och spelpjäser i Maskinen. Det blir en mycket rik, bred, intelligent berättelse om människor. Inga hjältar, istället de imperfekta, komplexa människor som alltid är de avgörande komponenterna i den maskin som är historien. Klokt och snyggt och inte sällan spännande. Mycket bra.

S. Roit: Paris Immortal: Awakenings

...Groovy.
8/10
Ack. Det var som jag fruktade. Bok två lika beroendeframkallande, berusande mörka choklad som ettan. Fasen också. Gjorde t o m paus i en bra bok för att jag inte kunde släppa de jämra franska vampyrerna...

Okej, den psykologiska gestaltningen kan ifrågasättas rejält. Men den kan också försvaras så som boken gör: de är unika, enastående personer, och de funkar så här. Och jag köper det! Suspense of disbelief, I has it.

(Och okej, den märkliga blandningen av Yoda grammar och lol-speak blir litet mycket ibland - "The tiniest details, he wanted them", "To go out, I must", "I knew that, yet try I did" osv osv - men jag köper det. The force is too strong.)

Luckor i handlingen, hela ödesgrejen, jag köper alltihop. Jag får ju så mycket choklad: en hel cast av oemotståndliga änglar! (Angel överlägset vanligaste term of endearment bland dessa rovdjur och trasiga människor.) (Och bara för att jag är så bra på att helt slumpvis och oplanerat matcha vad som händer med musiken jag lyssnar på så började just nu självklart There must be an angel med Eurythmics...) Michel, Gabriel, Trey, Geoff... *sigh* Det är bra att Polly är med rent rationellt, klok-bokläsare-mässigt och även för handlingen, men jag hade kunnat leva med bara alla de vackra pojkarna... Ja, jag är fruktansvärt sexistisk, jag vet. Men författaren började! *blushes*

Som jag nämnde förra gången: det är inne just nu att bli irrationellt besatt av vampyrromans - men de här böckerna kommer iallafall aldrig att komma till sensmoralen "kvinnor ska gifta sig tidigt och föda barn och lyda mannen". Om det finns någon sensmoral så är det något överdrivigt smörigt i stil med "Amor vincit omnia" eller "A thing of beauty is a joy forever". Och jag håller med om åtminstone den senare klyschan så - jag köper det.

Det är också det som köper boken mycket av dess Get out of jail free-cards: till skillnad från de flesta paranormal romance-böcker så slipper den fånigt leende läsaren allt skräp i form av maktspel, förförelsespel, svartsjukor, öht de dåliga vibbarna. Därmed inte sagt att URST saknas -tvärtom. Och nagelbitande är det också gott om. Fasen.


Så jag hittade författarens blogg och fick veta att det kommer minst två böcker till.
*Eeek yes joy!!* / Ja okej det får jag väl leva med.
Hon har dessutom många intressanta bildikoner med våra favoritpojkar... Samt, vilken tydligen vandrat runt blogosfären ett tag, en fin "10 reasons why gay marriage is wrong" - citerar presently.

Welcome to the jungle / Jim Butcher & Ardian Syaf

Magic. It can get a guy killed.
8/10
Jag gillar Harry Dresden. Jag har undvikit tv-serien, för allt verkar bara helt fel. Men nu har Harry blivit comic! Manuset är av Jim Butcher, och tecknaren Ardian Syaf har lyckats med en Harry som är riktigt lik hur han ser ut i mitt huvud:
Storyn utspelar sig strax före Storm front (som också snart kommer som comic!) och börjar med besatta djur på Chicago Zoo. Murphy är rätt, Mister är rätt, Bob är rätt, och Harry är precis som han ska vara: tuff och bitter (inte lika bitter än som i de senare böckerna) men samtidigt wistful, oneliners överallt, avarage Joe Geek som samtidigt är en mäktig trollkarl. Kort sagt en utmärkt Harry-fix i väntan på Backup (som håller på att skeppas!! Eeek!!! Give me!) och Turn Coat.

When will there be good news? / Kate Atkinson

Tomorrow and tomorrow and tomorrow
8/10
Atkinson gör det igen. Tredje boken om Jackson Brodie - nej, med Jackson Brodie som en av huvudpersonerna, eller som fokus eller koppling mellan de olika handlingstrådarna - håller lika hög klass som ettan och tvåan.

Man skulle kunna klassa Brodie-böckerna som deckare, men det vill jag inte. Inte bara för att de faktiskt är riktigt bra romaner (fördomar? jag? inte då!), men framför allt för att brottsutredningen inte är det viktiga. Det viktiga är människorna som på olika sätt har anknytning till de brott som begås eller händer inom romanerna. Offren och utredarna, deras historia och överlevnadsvillkor, deras patos och engagemang som ändå lämnar dem i viss mån hjälplösa inför... hm... ödet? eller slumpen? eller - världen, livet.

Jackson själv är f.d. polis, numera privatdeckare eller "in security", men det är inte hans fall som är huvudhandlingen heller. Han har en enastående talang för att snubbla in i andras historier, dras in i handlingar genom ödet eller slumpen eller världen, livet.

When will there be good news? känns, som titeln antyder, mörkare än de tidigare böckerna. Historierna i dem var mörka så det förslog, men här är mer av frågorna om hur länge man är offer när man varit offer en gång, hur man överlever. Hoppfullheten finns där också, men skuggad av "det skulle ha kunnat sluta helt annorlunda".

Atkinsons mörka, torra humor finns dock förstås kvar, särskilt när Jackson för ordet - romanen har många POVs, alla med sin egen röst. Och allt detta ihop med Atkinsons underbara språk och känsla för alla dimensionerna i historier gör detta till ännu en Mycket Bra Bok.

Förslag på musik: skotska dirges.

S. Roit: Paris Immortal

"This is what I hate about you vampires - sex and death and love and pain, it's all the same damn thing to you."
8/10
Mm, godisbok. Mmm, 85%-ig choklad... Fullständigt beroendeframkallande. Hela kakaobönor i också? Ja, tack...

Beroendeframkallande vampyrromans är väldigt aktuellt. (Jo, jag vill hålla om min frustrerade inre 17-åring, men efter det här kommer jag aldrig att läsa Meyer.) Tycker att som förebild för romantiska förhållanden betraktat är dethär nog att föredra [lite spoiler]: besvarad/ömsesidig förälskelse/fascination/tillit/åtrå/kärlek mellan en nyligen till Paris flyttad advokat, hans klienter herr och herr Lecureaux (ja, de sexiga vampyrerna Michel och Gabriel är gifta, det är tydligen lagligt i Frankrike? Vive La France!), en konstnärlig, söt ung kypare och en mystisk femme fatale med synska voodoo-vibbar.

Jag har aldrig läst Anne Rice och bara en snabbt glömd Laurell K Hamilton, och det är möjligt att dessa övernaturligt underbara vampyrer - som inte vill vara människor, they is what they is - är klichéer. Jag fick glimtar, bara glimtar, av Poppy Brite, och skruvade drömmar om vad en clubbing Bram Stoker kunde ha skrivit om han varit 22 i år. Men jag vill bara ha mer. Mer choklad!

När man är på vippen att reta sig på huvudpersonen, skadade advokatunderbarnet Trey, så säger han något som får en att smälta. Som choklad. När man tycker att vampyrerna är too much så säger de jävlarna precis rätt replik (eller rör Trey på precis rätt ställe).

Har redan bokat uppföljaren även om jag skrämd räknar med att den kommer att vara mycket sämre, grymt förutsägbar och äcklande fylld av voodoo/new ageig-mumbo-jumbo och romance-klyschor. That's the spirit, right? Men jag vill ha choklad... Mörk, likörfylld, kakaorik choklad... Choklad!!

(Samma förlag har även givit ut Maneater, som jag är litet nyfiken på...)

Neil Gaiman: Odd and the frost giants

It was the smile that did it.
8/10
En långnovell - nej, säg sant: en saga - som gavs ut i en £1-världsbokdag-utgåva i år. Och vad ska man säga, Neil Gaiman är Sagoberättare.

Här är det pojken Odd, uppvuxen i en vikingaby, som rymmer hemifrån när vintern aldrig tar slut och alla bybor blir odrägliga. I skogen träffar han en örn, en björn och en räv. Örnen har ett öga, okej? Björnen stark, räven listig, gettit? Asgård nästa.

Mer sagor åt alla!!!