Jhereg av Steven Brust

Jag storälskade Freedom & Necessity av Emma Bull och Steven Brust, och eftersom jag redan läst allt tillgängligt av Bull var det dags att ge sig i kast med Brust.

Jhereg är den först skrivna boken om lönnmördaren och magikern Vlad Taltos - men böckerna ska gå att läsa i valfri ordning enligt författaren själv. Jhereg börjar ganska slentrianmässigt men blir bättre, och jag skulle nog helt enkelt jämföra den på många punkter med Storm Front. Och om herr Brust gör som herr Butcher och blir bättre och bättre bok efter bok så är det ju en bekantskap värd att vårda. Det är två böcker kvar i samlingen The Book of Jhereg, till att börja med.

Första mening:

There is a similarity, if I may be permitted an excursion into tenuous metaphor, between the feel of a chilly breeze and the feel of a knife's blade, as either is laid across the back of the neck.

vilket placerar den mellan Life, the Universe and Everything och Living next-door to the God of Love.

Into the Nightside av Simon R. Green

"Welcome to the Nightside," I said, smiling. "Abandon all taste, ye who enter here."
7/10 resp. 5/10
Into the Nightside är en samlingsvolym med Greens två första böcker om The Nightside, Something from the Nightside och Agents of Light and Darkness. The Nightside är den hemliga sidan av London - där är det alltid klockan tre på natten; människor, monster, gudar och andra väsen trängs på dess gator; faror lurar överallt och det är det som lockat de flesta som hittat dit; Nightside är både äldre och större än London.

Vår hjälte är John Taylor, en privatdeckare som kan hitta vad som helst med hjälp av sitt tredje öga, hans "private eye". Han är född till ett Stort Öde han inte själv vet något om, av en mor som inte var mänsklig men som han aldrig träffat.

Det tråkiga är att det här hade kunnat bli riktigt bra om det skrivits av en bättre författare... Green är för förtjust i sin egen jargong, och när han hittat en cool fras upprepar han den för många gånger.

Det begås också alldeles för många brott mot skrivregeln "Säg inte att kärringen skriker, låt henne skrika." Det sägs hur fantastiskt och jätteannorlunda och skrämmande och lockande Nightside är, men inte med tillräcklig närvaro / känsla / djup / mörker / detaljer för att jag ska kunna se det. Vilket är tråkigt, för det som faktiskt ges får mig att längta efter ett riktigt välbeskrivet Nightside, med farliga faror och lockande lockelser.

Jag gillade Greens bidrag till antologin Mean Streets, The difference a day makes, så jag hade hoppats på mer i romanformen. Istället känns det som att en handfull okej idéer upprepas och upprepas, när de hellre hade kunnat fördjupas och mjölkas - en miljö som Nightside hade kunnat ge mycket mer. Men bok ett får en sjua, och bok två får en femma: den är liksom bara samma grej igen.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Noir/noiresque. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Ellowen-Deeowen. - Magikologi.

Charlie Huston: Already dead

7/10
Godkänd urban horror. Huvudpersonen Joe Pitt är vampyr (eller, en av The Vampyre) på ett Manhattan som styrs av ett antal vampyrklaner. Själv är han dock Rogue men accepteras så länge han gör "tjänster" åt klanerna. Tjänster som att röja undan zombies, men också att hitta en förrymd tonårsdotter till suspekta men connected miljonärer.

Vampyrversionen i Already dead är att vampyrismen beror på ett virus (eller, ett Vyrus), som gör sin bärare nästan odödlig men i gengäld kräver stadig tillgång på färskt människoblod (djurblods-"vegetarianism" är ingen möjlighet här). Solsken, närmare bestämt UV-strålarna, är direkt dödliga men vitlök går bra (fast Joe "just don't like the shit").

Godkänt som sagt; bra spänning och välskrivet, men inget himlastormande. Joe är relativt sympatisk, och skildringen av hans och hans flickväns förhållande är det bästa med boken. Men annars är det liksom inget man inte har läst tidigare - det är ingen rip-off, men det är inte heller något nyskapande. Mer hårdkokt än noir - det är inte våldet som gör noir, det är stämningen.

Och förresten, vad är det med hårdkokta böcker och den obligatoriska tortyren av hjälten? Det är klart att han ska klås upp i mörka gränder i viss måtto, och det är klart att han ska drogas någon gång, och det är klart att en vampyr tål mer stryk än en mänsklig deckare. Men det verkar vara väldigt lockande för "hårdkokta" författare (Altered carbon, Hunter's moon) att överdriva saken - rejält. Joe plågas både av Hungern och av stryk efter stryk efter stryk. Det är en poäng med det, visar det sig många skott, hugg och slag senare, och den kommer säkert att följas upp i kommande delar, men... tjatigt.

Malcolm Pryce: Last tango in Aberystwyth

7/10
Det verkar falla sig lätt att jämföra Malcolm Pryce med Jasper Fforde, avdelningen Weird brittisk humor. Men Pryce är inte bara weirder, han är mörkare också.

Weirder (wyrdder?) i bemärkelsen fler fall av "du sade vad, sade du?", ofta i samband med den mörkare sidan. Den undre världen i Aberystwyth styrs av de rivaliserande sidorna druiderna och Meals on Wheels, och det är många som vilar betongskodda i havet utanför staden som följd av detta. Bland de många amoraliska hålorna i staden finns toffee-and-opium apple dens, buktalarnas ghetto och Fishwife's chess-casinot. Unga flickor fastnar i What-the-butler-saw-filmträsket, medelålders män rymmer med cirkusen och veteranerna från The Welsh Foreign Legion är spillror av sina forna jag.

Mitt i detta försöker privatdeckaren Louie Knight rädda de renhjärtade och glömma sitt eget brustna hjärta. Han anlitas för att hitta en förlupen dekan från begravningsfakulteten men verkar snart själv vara målet för en omfattande konspiration av onda clowner och gympalärare.

Som jag hoppades så har Pryces stil skärpt sig en del efter ettan, Aberystwyth mon amour - både absurdismen och noir-pastischen (mer noir än pastisch den här gången) funkar bättre, det är både roligt, förvirrande och gritty, i en bra blandning. Och man blir märkligt nyfiken på Aberystwyth, även om man skulle vilja ta med sig både livvakt och beväpning (och ordbok).

Lord John and the brotherhood of the blade / Diana Gabaldon

Will it be honor, then?
7/10
Tredje (eller andra) Lord John-boken (första; andra) - godisböcker allihop. Anglofili och välresearchad historisk skildring: check (engelsk överklass, 1750-tal). Helt lovable huvudperson: check (Lord John Grey, officer och hedersman). Clandestine love affairs och star-crossed love med en rejäl skopa yaoi: check (extra star-crossed pga att homosexualitet på 1750-talet var kriminellt med option på hängning).

The end of Mr Y / Scarlett Thomas

Oh, at the moment everything's a bit of a paradox. It wouldn't matter. [...] I don't think we are living in a cause-and-effect universe.
7/10
Ariel Manto brukade skriva en serie belästa, essä-artade artiklar under rubriken "Free Association" - hon började med Big Bang och associerade sig sedan vidare till bl a ljushastighet, kvantmekanik, Schrödingers katt, the luminiferous ether och artificiell intelligens och så Samuel Butler. Från honom kom hon till den obskyre viktorianen Thomas E. Lumas - sf-författare och excentrisk vetenskapsfilosof från 1890-talet.

Nu doktorerar Ariel på tankeexperiment - katten igen, Einsteins tåg mm. Men den dag då en av universitetets byggnader kollapsar hamnar Ariel av en slump i ett antikvariat, och mot alla odds hittar hon Lumas extremt - det finns ett känt ex - sällsynta roman The End of Mr Y. Det visar sig efterhand att den är sällsynt av en anledning...

Romanen fortsätter in i märkliga meta-[you now have at least five choices:]-fysiska, -foriska, -filosofiska, -litterära, -vetenskapliga äventyr. Det är riktigt spännande emellanåt. Det är riktigt tankeväckande emellanåt. Det är riktigt filosofiskt infodumpande emellanåt.

(Och intressant poäng för fantzy-läsare, eftersom säljpratet trycker på sexet: det positiva sexet är bra, men det är väldigt litet av det. Sexet med eughh-faktor får mer utrymme, men allt som allt överväger meta-joxet markant. In point of fact, allt utom sexet är väldigt detaljerat...)

Filosofisk infodump, där var vi. Men å andra sidan: allt - boken, mina tankar om boken, mitt läsande av boken, den här texten - allt är gjort av språk. Och allt är också, icke att förglömma, gjort av kvarkar och elektroner. I couldn't help but wonder: är språk gjort av kvarkar och elektroner? Kvarkar och elektroner är väl gjorda av språk [Joyce], iallafall. (Idéer kan förändra världen.

No one had decided whether or not light was waves or particles. And then people were surprised when they found that it was both at once.)

Kopplingarna mellan tanke, språk och verklighet utforskas våldsamt och entusiastiskt. Tecken. Signifier och signified. Derrida for the kill. Kvantdekonstruktion, för jösse [smeknamnsform för Jacques då i det här fallet] namn.

Jag skulle verkligen gilla att dekonstruera den här boken. Och det betyder alltså inte att jag inte gillar den - det gör det ibland, [men kom ihåg att dekonstruktion inte ens tillnärmelsevis är samma sak som destruktion] men i det här fallet skulle jag nog gilla den mer om jag fick tillbringa säg en doktorsavhandling på att dekonstruera först boken och därefter alla dess cameo-stjärnor, från Aristoteles och Platon, till Darwin d.ä.ä., Butler, Poe, Einstein, Derrida, Heidegger [could think you under the table], och... Wachowskis...

Den innehåller liksom allt jag skulle vilja kunna så väl att jag skulle kunna dekonstruera det, även om romanen i sig blir rätt pladdrig i stycken. Att dra i alla de trådarna, äta kakorna och ha dem, fläta upp flätorna och knyta knutar med dem... *academia sigh*

Men, vem har tio år över till en doktorsavhandling. Inte förrän jag lyckats med det där pesky odödlighetsexperimentet med an irrational particle accelerator, a liquid lunch, and a pair of rubber bands... Ja ja. Nu för den som orkat så här långt:
Och den här julgranen:

[...]doesn't want stars and tinsel: she wants to decorate that tree with black holes, wormholes and quarks. She wants to drape it in the fabric of space-time.

För övrigt anser jag att det var riktigt skönt att läsa en roman där det var så självklart att vara vegetarian, där det är klart att den maten man serveras är vegetarisk, och där enda gången det avviks från detta beskrivs som "Room service seems to consist mostly of dead stuff and chips." Jepp, det låter som England.

Bläckdöd / Cornelia Funke

Den här berättelsen gillar inte enkla vägar. Den har andra planer, jag känner det på mig.
6,5/10
Bläckvärlds-serien visar sig vara den där sällsynta sortens trilogi där bok två är den avgjort bästa boken... Bläckhjärta var riktigt bra, en bokfrossande sagorik överraskning. Bläckmagi var riktigt riktigt bra, tog världen som påbörjats och fördjupade den, berättade en riktigt fängslande saga. Bläckdöd fortsätter i samma värld, på samma saga.

Berättelser ska avslutas, trådar ska knytas ihop. Det blir litet för långt. Det märks att Funke inte vill lämna sin värld, men det vill ju egentligen inte jag heller... Och det måste bli långt: det finns flera författare till historien.

Världen boken utspelar sig i är en värld som skapats av författaren Fenoglio. Ett antal personer från vår "verkliga" värld har hamnat i denna bokvärld. Däribland en annan författare, som försöker ändra handlingen i världen för att själv gagna av det. Vad han och Fenoglio skriver kan bli verklighet. (Men bokmagin blir mer bruksmagi här, inte den fantastiska sagomagi den var i tidigare böcker.) Därtill har världen tagit sig eget liv, saker händer för att de måste hända, personerna är verkliga personer, inte bara skapelser av bläck och papper. Det är inte konstigt att det blir en lång, invecklad historia...

En okej, ganska vemodig avslutning på trilogin.

Kohta Hirano: Hellsing vol 1

Such a nice, quiet night. Makes me want to suck some blood.
7/10
När nu Alucard verkar vara på väg mot en hedrande tredjeplats i vampyrfighten fick jag ju läsa Hellsing och se vad han är för en. Och jodå, han var en trevlig bekantskap, hard-ass och leering. Om vi ska skicka Lord Byron och Henry Fitzroy på en dejt så får vi skicka Spike och Alucard på en pubrunda. De skulle nog kunna, eh, måla stan röd...

Och det är litet kul att för en japan går det tydligen att se motsättningarna mellan protestanter och katoliker som rivalitet mellan två olika vampyrjägargäng...

Robert A. Heinlein: Have space suit - will travel

I don't charge for world saving and don't do it to order; it just happens.
7/10

När vi nu ändå håller på med what ifs: Tänk om jag hade läst Have space suit - will travel för 20 år sen (gosh), när jag läste Den hemlighetsfulla ön, och när jag hade läst Liftarens guide bara ett ensiffrigt antal gånger... Då hade jag älskat den. Nu blir det tyvärr litet kuriosa över det...

En highschool-grabb i ett alternativt 50-tals-USA (med månbaser) vinner en rymddräkt i en tvålslogan-tävling. Rustar upp den till fungerande skick och tar en promenad hemmavid - och ett rymdskepp landar framför honom. Galaktiska äventyr vidtar.

Verne-referensen är ingen slump: det är samma känsla av "du vet aldrig vad som kan komma att hända så det är bäst att veta litet om allt, eller helst mycket om allt." Rätt vad det är behöver man kunna både latin och avancerad matematik. Och detta är självklart ännu en bok på listan "Böcker Douglas Adams läst". Får jaga rätt på en svensk översättning på nåt antikvariat och ge den till brorsonen när han blir sådär tio-tolv år.

Torgny Lindgren: Norrlands Akvavit

Holmlunds är nedlagt och mejeriet är stängt och Herta Lyxell är död, sade Asta. Och Gransjö är öde.
Det händer ändå ett och annat även i våra trakter, sade Ivar.
6,5/10

En Torgny Lindgren-bok. Av 'en utflyttad gammal författare som återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgsen skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit'?

Den är väldigt Lindgrensk men den griper mig inte lika mycket som så många av de tidigare gjort: Ormens väg på hälleberget, Pölsan, Dorés bibel, Ljuset, I brokiga blads vatten, Merabs skönhet... Kanske är det Lundell-syndromet (hur många gånger kan man skriva samma bra bok egentligen?)? Kanske är det att det väger över för mycket åt skröna. Det där med skröna och - jag skulle ha skrivit magisk realism men förbjöd mig själv - det är litet som The Force. Det krävs så litet för att falla över åt the dark side, med bikupor i predikstolar och att lura i döende gummor akvavit istället för nattvardsvin.

Akvaviten - de har bytt ut etiketten på den, tydligen. Nuförtiden är vattenfallet på bilden en fantasi från södra Sverige, medan på de gamla flaskorna kunde det ha varit "ett av fallen i Vindelälven, kanske till och med Vormforsen eller Mårdseleforsen." Det blir (förstås) en bild av vad som har hänt det Västerbotten som beskrivits eller beskrönats i böckerna ovan.

Romanfigurerna står ännu stolta och raka, stärkta av sitt livets vatten. Akvaviten kan vara att de alla är ättlingar efter Karl XV, eller att de alla är frälsta av brinnande predikanter, eller att det var de som dikade ut trakten och gjorde den beboelig. Men nu i denna sena tid är allt livets vatten utspätt, mer och mer hela tiden. Inget är som det var.

Han tänke med sorg på alla dem som i framtiden inte skulle förunnas att vara avfällingar eftersom de aldrig ägt någon bekännelse, aldrig med hela sin själ trott på någonting. Vilken ohygglig tomhet! (...) Vad skulle dessa människor komma att ställa till med, vilsna och handfallna i en farofylld värld där ingen förnekelsens och förkastelsens övertygelse skänkte dem vägledning och riktning och mål?

Sorglig på so-it-goes-vis, litet för from, litet för skrönig (även fast den uppväger med antiskrönor).

Förslag på musik: dragspel. (Jag har aldrig gillat dragspel...)

Philip Pullman: Once upon a time in the North

with all the nonchalance proper to a prince of the air
7/10
En fin liten inbunden bok som utspelar sig i samma värld som His dark materials. Långnovellen handlar om när Lee Scoresby och Iorek Byrnison träffades för första gången, en actionfylld historia om hjältemod och lakoniska kommentarer. Dessutom innehåller boken några hintar om vad Lyra håller på med "nuförtiden", samt spelet Peril of the pole (for four to six players and their daemons), som går ut på att vara den sista ballongen i luften ovanför den farliga Nordpolen.

The Atrocity Archives / Charles Stross

Computational demonology for dummies
7/10
Bokens premiss: H.P. Lovecraft hade rätt. På andra sidan tunna gränser mellan vår dimension och deras väntar namnlösa fasor som bara längtar efter att ta sig igenom och äta våra hjärnor, förstöra våra själar och förvandla vårt universum till ännu en helvetesdimension. Detta kan förstås både skrämma och utnyttjas på olika sätt.

Den hemliga myndighet som beskyddar Storbritannien från implikationerna av detta kallas The Laundry. (De har ett träningscenter i Dunwich...) Bob Howard, nekromantiker/hacker, jobbar som datorsupport i The Laundry tills han tas i aktiv tjänst och dras in i härvor av nazister, terrorister, gorgoner och namnlösa fasor som vill äta våra hjärnor osv.

Det demoniska/ockulta/magiska förklaras plausibelt och praktiskt av Bob: att kalla på Elder Gods är helt enkelt att skicka matematisk information genom platonisk rymd. Det finns ett Turing-Lovecraft teorem och Mandelbrotmängden är involverad på något vis som jag inte begriper eftersom jag tyvärr inte är matematiker, men det är övertygande. En viss katt i en viss låda gör naturligtvis några unbilled cameos.

Datanörderi med svart magi möter "squamous and rugose" skräckparanoia möter spionthriller mittemellan Bond (vilket tydligen ska dras till sin spets i bok två) och Mannen från UNCLE med tillägg av byråkrati och kontorsintriger. Jag tror att Stross hade väldigt roligt när han skrev och det är väldigt roligt att läsa, även om jag som sagt får ta hans ord på en del av den mer kryptiska matematiken och tekniken. Rekommenderas varmt för kultister och andra nördar.

Förslag på musik: titellåtarna till Bond-filmerna; soundtracket till Call of Cthulhu samt övrig musik av HPLHS.

Deathnote vol. 8 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

He could have been eating chocolate...
7/10

Se där ja, en character som är långt mer irriterande än psykopojken. Undras om det är för att man ska hålla på honom mer? :-p Föga risk; jag håller fortfarande på Ryuk...

Deathnote vol. 6 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

The person whose name was misspelled four times on purpose will not be free of death from a Death Note.
7/10

Jag fick veta att i del 7 kommer det att hända Nånting Stort, som har fått många att sluta läsa serien helt, så jag läste denhär ganska fort. Det är mycket tjuv-och-polis, och de tänker mycket (man ser tre punkter [...] ovanför ett väldigt koncentrerat ansiktsuttryck). Vidare! Vidare!

Deathnote vol. 4 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

I'll be killing her eventually... I can't develop feelings. That's how most idiots screw up.
7/10

Jepp, jag gillade inte blondinen. Hon var iofs irriterande på ett annat sätt jag trott - inte flakey utan übervåpig. Det var t o m värre... Och det är fina logiska luckor både här och var i handlingen. Men jag gillar det iallafall: jag måste ju veta vad som ska hända! Icke desto mindre skulle jag vilja läsa någon riktigt bra manga som nästa. Har blivit tipsad om Monster, nån som har fler förslag?

Deathnote vol. 3 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

I mean, if it is an act, it's just way too corny...
7/10

Lilla psychoboy blir allt mer motbjudande och lilla Hercule-kun blir allt mer en prick-till-prick av grå celler. De pratar en faslig massa i denhär massmordutredningen och komplicerar till sig i komplikationer. Icke desto mindre är Deathnote fortfarande addictive - även om jag tror att jag kommer att hysa stark antipati mot blondinen. Ryuk är fortfarande min favorit.

Deathnote vol. 2 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

Gods of death love apples
7/10

Jag tar nog tillbaka referensen till Raskolnikov från posten om ettan: Jag tänker inte hålla andan i väntan på att den där lilla psykopaten ska få någon sorts skuldkänslor överhuvudtaget. Och så ställer vi Hercule Poirot bredvid jämförelsen med Sherlock Holmes (Poirots små grå celler + Holmes social skills...).

Fortfarande spännande och trean står och väntar på mig. Men till min nästa manga vill jag ha något Riktigt Bra. Det måste ju finnas, typ, mangans Sandman? Eller varför inte mangans Pynchon, eller mangans Eco, eller mangans Hammett eller Brite eller Clarke eller Fforde eller Bulgakov eller... Nån som har några tips?

Clive Barker: The great and secret show

7/10

Episk fantasy/skräck som lyckas med att mitt i det storslagna - världen-och-mänskligheten-och-drömmar-och-verkligheten - vara en småstadsberättelse om människorna som hamnar mitt i handlingen. Vad som också plockar bort ett antal versaler från epiken är att den Onde och den Gode inte riktigt är den Onde och den Gode. Snarare en bitter skurk med för mycket makt och en drömmare som är den ende som kan stoppa honom; och kampen mellan dem är bara början.

Icke desto mindre känns det som att det finns sprickor och glappkontakter mellan författarens episka idéer och hur han ska berätta dem. Ofta känns det som att he's making it up as he goes along. Bra bok, men inte ett mästerverk. ...Och dessutom funkar det bara inte med uråldriga konspirationer efter man har läst Foucaults pendel.

Förslag på musik: Innocent when you dream

Patrick Rothfuss: The name of the wind

Jag var ett mycket märkvärdigt barn
7/10

Vad var det för fel på denhär boken då? Den var… för bra. Närmare bestämt, hjälten – som hela tegelstenen handlar om – är för bra. Han är ett underbarn på magi och får folk att gråta med sin musik och kvinnorna faller för honom och han är allmänt mångförslagen och jätteklipsk. Naturligtvis drabbas han av rätt antal och sorter av bakslag och sorger, och eftersom han i större delen av boken är i femtonårsåldern är han ganska blyg inför alla dedär kvinnorna, men den pampiga musiken fortsätter oavbruten i bakgrunden.

Vår hjälte berättar sitt livs historia själv. Därmed är också allt det storslagna öppet inbjudet enkelt att dekonstruera: det räcker att tänka Muminpappans memoarer så har man det klart. Men även när det är så uppenbart att man får lov att se igenom självförhärligandet så blir det ganska mycket av det, särskilt staplat ovanpå alla Hobbska och Rowlingska episk fantasy-ingredienser som står på kö för att vara med.

Och så ska det naturligtvis bli en trilogi. Måtte demonerna ta alla trilogier! Det finns bara tre (!) botemedel mot dem: kill your darlings och skriv kortare, skaffa många fler darlings och skriv mer, eller skriv tre böcker om du måste – men gör det bättre!!

Med allt det sagt så var The name of the wind ganska bra. Hjälten hade ju det mesta. Och alla bra episk fantasy-ingredienser var med. Dessutom har jag en känsla av att författaren hela tiden blinkar åt en och flinar tillsammans med en åt skämtet – inte bara hjälteskämtet utan hela det underbara fantasyskämtet…

Margaret Atwood: The Penelopiad

Don’t follow my example, I want to scream in your ears
7/10

Odysseus tålmodiga, trofasta hustru Penelope, som väntade i 20 år, får här berätta sin historia. Hon får skildra sin sida av saken, sina bevekelsegrunder och vad hon egentligen gjorde - som inte kom med i sångerna. Framför allt gäller det de tolv tjänarinnor som Odysseus och Telemachos hängde när de skjutit ihjäl alla friarna, och som nu hemsöker Penelope i Hades.

Atwood låter Penelope se igenom lögnerna, kulisserna och förskönandet som gjorde henne till en förebild och Odysseus till en hjälte. Hon är inte heller rädd för gudarna längre och beskriver dem som lätt korkade figurer som leker med människorna för sitt eget nöjes skull.

En intressant, rolig, indignerad och tänkvärd variant av myten, om än ganska enkel och kortfattad.