Cornelius Jakhelln: Gudarnas fall

Hågkomster och halvsanningar, nedtecknade av Hängdrotten Bitter.
6/10
Hmm. Tja, føkking kreizi var ju orden... Gudarnas fall vann den stora norska romantävlingen 2007 - den vars svenska motsvarighet lades ner av Forum - och jag gissar att den norska juryn inte hade samma riktlinjer som den svenska... De flesta budorden bryts det ju mot iochförsig.

Vår huvudsaklige berättare är Oden, även kallad Allfader, även kallad Odis-Podis. Han sitter för det mesta och röker cigarrer och lyssnar på Wagner och black fucking shitmetall i Valhall. Det Andra Valhall vill säga, nere i Underjorden, dit asar och dvärgar utvandrade år 1000 när de tröttnade på att inte vara trodda på längre. Utvandringen kallar de Fallet.

Nu är det sent 990-tal Efter Fallet - dvs sent 1990-tal - och gudarna börjar längta upp till Ovanjorden igen. Är det inte dags för litet Ragnarök, gubbs? Kan bli najs, vajpa ut lite mänsklighet och återta makten, ju nåo.

Till att börja med gillade jag boken, är jag relativt säker på. Oden är rätt gubbsjuk och gnällig, men han är även filosof - komisof, exkjos mi - och han hanteras ganska respektlöst av Jakhelln. (Men bara ganska. Förf. tackar gudarna först i efterordet.) Och språket är lajbans.

Men: grabbigheten som genomsyrar boken ökade faktiskt när först Frigg och sedan dvärgkvinnan Hild fick ordet (i korta kapitel) - för de blev väldigt klyschiga.Det är mycket "ack, män kan aldrig förstå Kvinnorne" (förutom då att kläder och sex och gnäll är det enda de är intresserade av). Morr.

Och sedan östes på med genomskinlig metaforisk samhällskritik samt kiss-, bajs- och kukhumor (och jag använder ordet 'humor' med reservation). Andra hälften av boken är väldigt spretig, den tappar farten och gör om vad den har gjort. Som Samtidsroman tillför den knappast något nytt.

Men igen: Ragnarök som blodbollsmatch mellan Valhall BK och Jättekamraterna till tonerna av black fucking shitmetall är kul. Odis-Podis bittra misantropi har sina poänger. Och dessutom har han läst American Gods - och känner sig förfördelad.

vilket jävla skämt till titel. Norse Gods. End-åv-diskaschen. End-åv-ståry.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Religion?. - The end of the world as we know it. - Philosophy?. - Make ’em laugh. - Music is the best. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Geografiska nedslag (Island). - Ja vi elsker . - Monsterboken .

Jack Williamson: Darker than you think

'our moving mind complexes can draw only upon the chance energies that they happen to grasp from the atoms of the air or other substances we possess, by the linkage of probability.'
6/10
Hm. Tja. Kvantmekaniska häxerier. Schrödingers varulv? Innan solen går upp kan man vara både människa och varg, båda är lika sannolika. Om, vill säga, man har tillräcklig tankekontroll över sannolikheterna.

Jag tror att herr Williamson (fast det är nog en synonym; boken är nog skriven av någon som behöver berätta för oss hur det ligger till och behöver vara anonym för att undkomma monstren) kom över alldeles för många böcker om kvantfysik, psykoanalys, genetik och folklorehistoria och började tänka alldeles för mycket. Det är ingen dålig bok, men allt förklarande och sammankopplande blir bara, ja, för mycket. Det blir lika mycket sf som skräck, vilket kanske gör mitt missnöje till en förväntningsfråga, men till råga på allt är det sf på det tråkiga "titta, jag kan bevisa det!"-sättet.

Men den är riktigt spännande ibland, och det är ju en originell varulvsvariant, och miljön - sent 40-tal, som gjort för en mörk, regnig svartvit film - är utmärkt för noirskräck. Det är Lovecraft-vibbar också med arkeologiska expeditioner som söker svar om en uråldrig ondska men inte är redo för vad de väckt. Upplägget "drömmer han, eller är han galen, eller är det på riktigt?" funkar dock inte, men det kanske är för att det presenterats så totalt som en varulvsbok, så jag bara undrade när huvudpersonen äntligen skulle fatta att jo, det är på riktigt.

Boken är "widely acclaimed as the best American lycanthropy novel yet written"... Men å andra sidan är det sorgligt ont om riktigt bra varulvsromaner. Och det är väl för all del en viss skillnad mellan varulvsromaner - som t ex de Lints Wolf moon och Haugens Varulv - och lykantropiromaner, som har som mission att förklara och bevisa hur det skulle kunna fungera. Som sådan är Darker Than You Think intressant, om än överlastad.

Lord John and the hand of devils / Diana Gabaldon

I love you (...) I wish it were not so.
6/10
Det här är liksom fan fiction av originalförfattaren... Diana Gabaldon är så förtjust i sin bifigur Lord John Grey från Outlander-serien att han har fått två egna romaner (varav jag har läst den första) och tre noveller, som är samlade i den här volymen.

Och jag läser dem av samma anledning: jag älskar Lord John. Just my luck att han (utöver att han är fiktiv och hör hemma på 1750-talet dårå) föredrar män. Vilket ju naturligtvis är ett brott i den tid han råkar leva i, vilket gör honom till en tragisk hjälte med hemligheter han inte kan avslöja, vilket blir ännu värre av att han är hopplöst förälskad i en man som är en fiende i krig och dessutom inte besvarar hans känslor: den ene huvudpersonen i Outlander, Jamie Fraser (som inte verkar göra annat än att sitta i fängelse?).

Lord John är naturligtvis också en gentleman och en hedersman och en lojal officerare i Hans Majestäts armé, och han löser mysterier och härvor i ett dimmigt och lerigt London (och i en av novellerna, i ett dimmigt och lerigt Tyskland). *Sigh*...

Det är litet krångligt med kopplingen till Outlander-böckerna: jag vet inte alltid om det är meningen att jag ska känna till den och den referensen från en hint i en Lord John-bok eller om (vilket ofta är fallet) det hände i en Outlander-bok. Och jag tänker inte plöja minst sex 1000-sidors böcker bara för de få scenerna med min lord... Undras om man kan hitta nån lista över vilka kapitel han är med i... Men nu närmast ska jag leta rätt på Lord John and the brotherhood of the blade (jösses vilken titel, nudge nudge wink wink, eh?).

Deathnote / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

Kill 'em all and let god sort 'em out... 6/10

Nu har jag läst ut Deathnote. Storyn i korthet: en briljant student, Light Yagami, hittar en dödsguds anteckningsbok. Om man skriver någons namn i boken dör den personen (på villkor av en uppsjö av regler som måste följas). Light sätter genast igång med projekt Döda alla onda för att skapa en perfekt ny värld och bli gud över denna värld. Den briljante internationelle detektiven L sätts på fallet att hitta den skyldige när brottslingar börjar dö i drivor.

De moralfilosfiska frågorna detta väcker luftas ibland men är för det mesta underordnade det som i första hand driver handlingen: kampen mellan Light och hans motståndare, en pissing contest i logik. Det handlar inte så mycket om vem som har rätt eller fel, utan om vem som överlistar den andre först, längst och mest - vem som vinner. (Ganska fascinerande hur de kan vara så förbannat klarsynta när de har håret i ögonen hela tiden...)








Det är ingen brist på narrativitis och långa långa utläggningar om bevis och argument. Små grå celler i all ära, men jag behöver inte bevis i första hand: jag vill ha hållbar suspense of disbelief. Och okej, det bjuds också, men how-I/he-did-it-rabblandet hakar ibland upp den oförnekliga spänningen.

Porträtteringen av Light är en väl genomarbetad psykopatprofil. Det växer upp en kult runt honom som också säger en del bittra saker om populism. Och existentialistiskt är det väl frågan om vi inte bara är gudarnas tennisbollar - eller möjligen deras äpplen.

Spännande och snyggt och oförutsägbart, men föga originellt; inte direkt det mästerverk som fanbasen verkar tro.

Förslag på musik: Iggy & the Stooges: My idea of fun is killing everyone

Martin Millar: The good fairies of New York

Don't worry, fairy vomit is no doubt sweet-smelling to humans.
6/10

En bok full av goda möjligheter: två skotska älvor som vill färga håret, riva upp sina kiltar och spela Ramones på sina fiddles och pipes; en maoistisk fairy-gerilla i Cornwall; en baglady som tror att hon är Xenofon i korståg mot perserna; en "overweight enemy of humanity (...) the worst violinist in New York"; en allvarligt sjuk hippie som bygger ett keltiskt blomalfabete och möjligen, möjligen kan få lära sig spela alla New York Dolls gitarrsolon av Johnny Thunders spöke; samt en kaotisk uppsättning av (förstås!!) A midsummer night's dream.


Neil vår-älskling Gaiman skriver i förordet:

"you don't feel, reading it, that someone made this up, you feel instead that someone found out what happened and wrote it all down for you."

Detta stämmer för Neils böcker. Det stämmer tyvärr inte för denhär. Eller det kanske stämmer på sätt och vis, men i så fall var Millar ett illa valt ögonvittne som inte kan återberätta händelserna ordentligt. Berättelsen är nämligen hoppig på gränsen till, dare I say it, MTV. Ofta är det bara en halv sida (I kid you not) per berättelsetråd, och så raskt vidare till nästa. Snabba klipp mellan långsamma scener. Man får aldrig tid att komma in i någon scen eller tråd, ingen fördjupning - man hinner knappt dra efter andan eller börja bry sig.

Jag gillar verkligen storyn, när jag tänker efter. Jag önskar bara att någon annan hade berättat den...

Förslag på musik: En kväll på CBGB's

Richard K Morgan: ”Altered carbon”

Paranoid essentialism with its back to the wall
6/10

Jag är en dålig människa. Jag hoppade över de sista 100 sidorna, läste sista kapitlet och räknade boken som klar. Det märkliga är att jag inte tycker mig ha missat något.

Okej, det är en bra bok, välskriven och med spännande idéer – framtidsnoir där människors kroppar bara är fodral man byter ut när man behöver (om man har råd) med alla implikationer av detta från interstellära resor till mord- och självmordskomplikationer och identitetsproblematik/kropp- och själdualiteten driven till sin spets – men den är för lång. Det är inte våldsnivån som gör en deckare hårdkokt, det är berättarstilen. Cyniskt och mörkt, okej, men även isbergstekniken, tersenessen. Less is more! Gäller även plotten: plot twists är bra, men för mycket är för mycket.

Alastair Reynolds: Revelation space

Nostalgia for infinity
5,568/10

Reynolds debut är min första utflykt in i space opera (om man inte räknar LGTG eller Aniara…). 2500-talet, människorna reser mellan stjärnorna i nästan-ljushastighet, sedan länge utdöda civilisationer på andra planeter gömmer stora hemligheter som kan visa sig förödande för mänskligheten. Litet Krikkit-krigen, litet Alien, mycket teknik. Massor av teknik. Många detaljer.

Det är många detaljer även i handlingen och de rätt så överarbetade intriglösningarna – allting förklaras och berättigas mycket ingående. Jag är nog inte rätt målgrupp iofs, jag är lätt att övertala till suspense of disbelief utan att dubbelkolla att all vetenskapen och tekniken stämmer (om det är välskrivet alltså).

Parallellt med detta har vi också motsatsen: när man får veta närmast ingenting. Jag gillar verkligen berättartekniken att inte avslöja allting linjärt, att huvudpersonerna vet mer än läsaren. Men här är greppet efterhand överanvänt, och när man sedan får veta hur saker ligger till så är det gärna långsökt och oantytt (med reservation för att jag kan ha skumläst meningen där det antyddes).

Jo, och så är personskildringarna ganska platta. Och författaren är alldeles för förtjust i långa ord: ja, de är jättefina, men ibland är less faktiskt more.

Idéerna och tankarna som romanen bygger på (hela plethoran av dem) är spännande och intressanta och genomtänkta. Men inte tillräckligt för att jag ska orka vara entusiastisk i nästan 600 sidor av den ovan angnällda berättarstilen. Det var som jag trodde, att space opera inte är min grej (bra grundinställning att börja med, jag håller med). Inte den här iallafall.

Förslag på musik: William Shatner sings

David Devereux: Hunter's moon

'De påstår att vägen till mannens hjärta går genom magen, men jag har funnit att om man sticker in kniven strax under revbenen...'
6/10

Jag tycker att jag recenserar mycket genom att skriva vad böckerna liknar på sistone... Måste alltså hitta nåt originellare att läsa. Det här var ungefär som en blandning av The Dresden Files och Hellblazer, med en dash av typ (antar jag) Andy McNab eller Clive Cussler. En del kul idéer och roligt skrivet för det mesta, men inget Wow. Och författaren är professionell exorcist. Riight...

Tim Davys: Amberville

Vad är väl ett mjukdjur, denna kvintessens av bomull?
6/10

(I denhär stilen kommer nog för all del många av recensionerna av Amberville att gå, men what the hey):
Bamse och hans vänner som ödesdrama? Björnen Paddington Karamazov? Det susar i säven av Jean-Paul Sartre, Deathnote av Aisopos, Arne Anka av Minette Walters, Djungelboken i regi av Martin Scorsese... Nalle Puh och de andra har flyttat ut ur Sjumilaskogen och urbaniserats i en mångmiljonstad helt befolkad av mjukisdjur. Berättelsen om följderna av gangstern Nicholas Duvas besök hemma hos Eric Björn blir en existentiell thriller och en bitter-arg-ironisk samhällssatir. Inga av referenserna ovan ska dock ses som kommentar på kvaliteten; boken är ganska amatör-/debutantmässigt skriven språkligt sett och även om det är en kul idé så finns det romaner som är långt mer originella, filosofiska och skruvade. Litet kul läsning men ingen jättehändelse.

Joe Hill: Heart-shaped box

Jag kan ej dö, sa han
6/10

OK, kompetent skriven, drivet spännande skräckroman. Ingen wow-upplevelse, men rätt bra om än litet lång.

Kaori Yuki: Cain saga vol. 1

Gasp!
6/10

En första expedition in i mangaverse... Jag valde serien pga ämnet - dekadenta, mystiska adelsmän i 1800-talets England - men valde nog fel bok: dethär var en novellsamling. Med det snabba berättandet som används blev det ungefär som att läsa ett antal trailers. Men det var ändå på något vis begynnande beroendeframkallande, och mot mina förväntningar blev jag litet förtjust i stilen. (Sen är det bara en parentes att det ofta använda dubbelgångartemat förlorade litet på att nästan alla ser nästan likadana ut...)

Walter Moers: The city of dreaming books

The catacombs of Bookholm
6/10

Släng Funkes Bläck-serie och Ffordes Thursday Next-böcker i en mixer och ställ den i bokhyllan. Ställ bokhyllan i bibliotekskatakomberna och se bokjägare, fearsome booklings och trädgårdsboksförfattande dinosaurier gå förbi. Resultatet blir, tja, litet über-clever men ganska kul.

Böcker och författare är det viktigaste som finns i samhällena Lindworm Castle – som vår berättare, dinosaurien Optimus Yarnspinner kommer från – och Bookholm, bokhandelshuvudstaden framför andra. Ett sällsynt genialiskt manuskript kan försätta folk i oanad fara i Bookholms boktäta katakomber. Massor av idéer men ganska torrt och ungdomsboksmässigt berättat; egentligen inga fel alls, förutom att boken är för lång, och att den inte är Funke eller Fforde…

Förslag på musik: The divine comedy: ”The booklovers”.