New Amsterdam av Elizabeth Bear

Miljön: sekelskifte - det förra alltså; med alternativ historielinje, zeppelinare och steampunk sorcery. Huvudpersonen, eller navet för berättelserna: Don Sebastien de Ulloa, en över tusen år gammal vampyr.

Sebastien har en excentricitet, eller en svaghet, som han delar med få av those of the blood: han fäster sig för mycket vid de dödliga medlemmarna av sitt "hov", de människor han omger sig med och dricker av. Han gör sitt bästa för att inte låtsas om eller erkänna det, men han är alldeles för benägen att skänka dem sitt hjärta (som de skänker honom sina), fastän han vet att han kommer att överleva dem många gånger om. Om, vill säga, han inte gör som så många av the wampyr gör när deras o-liv blir alltför långa: går ut i solen, låter sig brinna.

Ja, han brinner i solen, och han har ingen spegelbild. Han uppfyller många av klichéerna, men han gör det helt lugnt och självsäkert, med en huvudskakning och ett snett leende åt oss. No run-of-the-mill vampire is our Mr de Ulloa. Han påminner faktiskt en hel del om Silas i The Graveyard Book, och med tanke på hur mycket jag älskade den är det mycket sagt med det.

Den han senast skänkt sitt hjärta när boken börjar är unge Jack Priest -

who presented every appearance of being a young man of excellent family. In truth, his breeding was no better than Sebastien's. But - also like Sebastien's - his education was unparalleled, and a work in constant progress. He was seventeen years old and looked fifteen, with delicate bones and tousled fair hair like a girl's.

Jag kan nämna här att jag älskar Jack och Sebastien och beskrivningen av deras komplexa förhållande, vilket trots taggen går långt utöver yaoi...

När Sebastien och Jack anländer till den brittiska kolonin New Amsterdam (ni vet, runt ön Manhattan) ca år 1900 korsar de så småningom vägar med Abigail Irene Garret: Detective Crown Investigator, forensic sorceror to the King! En formidabel dam runt femti som takes no shit och gör sitt bästa för att vara både lojal och ärlig. Hennes arbete och Sebastiens kall/tidsfördriv/samvetslugnare/hobby som mästerdetektiv ger lite deckarhandling åt de löst sammanhållna historierna i boken.

Men det viktigaste och det gripande är ändå relationerna mellan personerna. Sebastiens ofattbart långa liv och hur hans olika courtiers hanterar det och sina förhållanden med honom. Nåt av det bästa jag läst i genren. Måste det vara, med tanke på hur det drabbat mig...

Alternativhistorien förtjänar sitt eget stycke: början av 1900-talet med New England och New Holland som brittisk koloni. Abigail Irene har ett förhållande med Hertigen av New Amsterdam... San Diego är huvudstad i Spanska Amerika, irokeserna med sina trollkarlar hotar kolonierna västerut, och det jäser mot inbördeskrig för Home Rule i New England samtidigt som vapen rasslas mellan Frankrike och England - mest här borta i kolonierna.
Och sedan, rätt vad det är, har vi dessutom ett Paris som lyses upp av Nikola Teslas trådlösa "broadcast electricity", därtill med spöken av vargar på de köldskarpa gatorna när Seine fryser.

Och ett stycke om vampyrismen kanske? Mest för att citera varför man skulle vilja ingå i en wampyrs hov:

First the prickle of the fangs, and then the pain, tremendous, scathing, all out of proportion to the injury (...) And after the pain - so impatiently endured - the pleasure. Transporting, incomparable.

"Narcotic rush" och "a passion worth anything" är andra beskrivningar...

Allt detta sagt, och ni måste läsa boken - så hatar jag slutet. Sista, hm, fyra sidorna. Vill skriva om dem. Nu! Bear har en fullständigt godtagbar och plausibel utläggning om saken på sin blogg (link might contain spoilers), och jag håller t o m med henne, men jag är fortfarande arg och ledsen.

Och detta bevisar naturligtvis vilken fantastisk författare hon är, vilket är min sista punkt: någon som kan, genom romankonst, få mig att bita mig i knogarna medan jag läser och sedan vara arg och ledsen i två dygn (and counting) är en jävligt skicklig författare. Det blir mer Bear. Nu vet jag ju dessutom att jag kan förvänta mig den här typen av slut... Once more unto the breach.

Jo, och det finns en uppföljare. Kanske finns en uppföljare. Seven for a secret har hittills bara kommit i en utgåva, som är ur tryck. Here's hoping for tpb... Men i värsta fall vet jag var jag kan få låna den. När jag förlåtit Bear.

(Och upprepar mig lite: jag klurar på fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna...)

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Romantiker. - Once upon a time. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - (Den vidunderliga kärleken). - Queerhyllan. - Paris. - Lalala-lalala-l’America. - New York, New York. - Lawmen. - Magikologi. - Aux armes, citoyens!. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Paris Immortal: Absolutions av S. Roit

Lindorm satte fingret på vad det är med Paris Immortal-böckerna: de är som fan fiction. Författaren är fullständigt förälskad i samtliga sina karaktärer: den sexige advokaten Trey, hans gulliga pojkvän Geoff, och hans chefer, de övernaturligt sexiga vampyrerna Michel och Gabriel (som är gifta med varandra). I den här tredje boken slänger vi även in den sexiga australiensiska vampyren Travis, som åtminstone i mitt huvud är Hugh Jackman. Och alla de här sexiga killarna älskar varandra och älskar att varandra älskar varandra. (Mer eller mindre sexuellt.) Alla kallar varandra "angel". (Och okej, de har taskig klädsmak. Men de är rätt ofta utan kläder, så det är litet okej också.)

Men det är nog också just detta som gör böckerna till sådan beroendeframkallande guilty pleasure-godisläsning. (Skrev om ettan här och tvåan här.) Handlingen är ju sådär, rentav ganska fånig egentligen; med lite voodoo och lite vampyrpolitik och lite för mycket snack om öde och "meant to be". Det är stämningen och känslan mellan huvudpersonerna som är grejen - hur self-indulgent den än är. Ja, just self-indulgence, i båda bemärkelserna: "självsvåld, brist på självtukt" och "njutningslystnad". Paris Immortal: för den som vill ha fånig vampyrisk self-indulgence.

Hyllor i Det stora biblioteket: Romantiker. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - Queerhyllan. - Paris. - 6. - Monsterboken. - The vampire library. - Döden döden döden.

S. Roit: Paris Immortal

"This is what I hate about you vampires - sex and death and love and pain, it's all the same damn thing to you."
8/10
Mm, godisbok. Mmm, 85%-ig choklad... Fullständigt beroendeframkallande. Hela kakaobönor i också? Ja, tack...

Beroendeframkallande vampyrromans är väldigt aktuellt. (Jo, jag vill hålla om min frustrerade inre 17-åring, men efter det här kommer jag aldrig att läsa Meyer.) Tycker att som förebild för romantiska förhållanden betraktat är dethär nog att föredra [lite spoiler]: besvarad/ömsesidig förälskelse/fascination/tillit/åtrå/kärlek mellan en nyligen till Paris flyttad advokat, hans klienter herr och herr Lecureaux (ja, de sexiga vampyrerna Michel och Gabriel är gifta, det är tydligen lagligt i Frankrike? Vive La France!), en konstnärlig, söt ung kypare och en mystisk femme fatale med synska voodoo-vibbar.

Jag har aldrig läst Anne Rice och bara en snabbt glömd Laurell K Hamilton, och det är möjligt att dessa övernaturligt underbara vampyrer - som inte vill vara människor, they is what they is - är klichéer. Jag fick glimtar, bara glimtar, av Poppy Brite, och skruvade drömmar om vad en clubbing Bram Stoker kunde ha skrivit om han varit 22 i år. Men jag vill bara ha mer. Mer choklad!

När man är på vippen att reta sig på huvudpersonen, skadade advokatunderbarnet Trey, så säger han något som får en att smälta. Som choklad. När man tycker att vampyrerna är too much så säger de jävlarna precis rätt replik (eller rör Trey på precis rätt ställe).

Har redan bokat uppföljaren även om jag skrämd räknar med att den kommer att vara mycket sämre, grymt förutsägbar och äcklande fylld av voodoo/new ageig-mumbo-jumbo och romance-klyschor. That's the spirit, right? Men jag vill ha choklad... Mörk, likörfylld, kakaorik choklad... Choklad!!

(Samma förlag har även givit ut Maneater, som jag är litet nyfiken på...)

Michael Wallner: April i Paris

Peut-être une bombe en cadeau
7/10

Ockuperade Paris 1943, den unge tyske korpralen Roth kan flytande franska och används som tolk under SS förhör/tortyrsessioner. Äcklad av detta och fascinerad av att vara i det omdrömda Paris gör han det förbjudna: klär sig som civilperson och strosar omkring på boulevarderna som monsieur Antoine. Träffar en vacker fransyska och förälskar sig – och hon är med i motståndsrörelsen. Förstås, kan man tänka i det här läget, men Wallners roman blir aldrig klichéartad. De starka känslorna skildras stramt och aldrig sentimentalt; SS-förhören skildras mer detaljerat än kärleksmötena… De små människornas hjälplöshet i krigets ohygglighet – även under ockupationens relativa lugn jämfört med slagfältet – hur mycket motstånd man än är beredd att göra.

Förslag på musik: Maurice Chevalier