Keats & Marlowe & Bear

Inför Eurocon läser jag inte bara McDonald och Stross och Downum och bl a Strandberg & Bergmark Elfgren, jag har framför allt läst mycket Elizabeth Bear - och, i samband med detta, en del Shakespeare, Marlowe och Keats.

John Keats säger i novellen "This Tragic Glass" av E.Bear (i samlingen The Chains That You Refuse):

It's a fact that poets are liars. (...) But we always speak the truth, and a thing is what you name it. Isn't that so, Marlowe?

och Marlowe håller med. Jag börjar fundera på Keats "Beauty is truth, Truth beauty" och om/hur man kan byta ut "beauty" med "fiction". Att skönlitteratur - välskriven, fungerande skönlitteratur, "always speaks the truth". Ska fundera mer runt detta. (*)

Kit Marlowe är inte bara med i samma två noveller som Keats är med i (den andra heter L'Esprit d'Escalier: Not A Play In One Act), han är ju också - tillsammans med Will Shakespeare - en av de viktigaste protagonisterna i The Stratford Man, Bears historiska fantasy. Vilket lite sent nu har fått mig att läsa The Tragical History of Doctor Faustus, den antagligen huvudsakliga källan till Bears slash-fic (jag vet nästan med mig att hon har sagt det själv men kan inte hitta länken) mellan Kit och Djävulen. Jag fastnade för den här biten (och jag är knappast den första):

FAUSTUS.
Stay, Mephistophilis! and tell me what good
Will my soul do thy lord?
MEPHIST.
Enlarge his kingdom.
FAUSTUS.
Is that the reason why he tempts us thus?
MEPHIST.
Solamen miseris socios habuisse doloris.

Solamen miseris socios habuisse doloris betyder bokstavligen "It is comforting to the wretched to have had company in their pain". Idiomatisk översättning = Misery loves company.

FAUSTUS.
Why, have you any pain that tortures others?
MEPHIST.
As great as have the human souls of men.

På grund av en av mina favoritscener i Stratford Man har jag också läst en del av Wills sonetter, och kan bara bekräfta något jag säger emellanåt: Att läsa Shakespeare är som att lyssna på Beethoven. När man inte gjort det på ett tag kan man frestas att tänka att "men så bra kan det väl ändå inte vara?" Men det är det ju.

(*) Om beauty/truth: Jämför med bildtexten/kommentaren till den här bilden: "Can nature come up with colors like those?" Om vi nu antar att bilden är manipulerad, så beror det ju på huruvida man räknar in [kameror/Photoshop/internet/människorna som använder dessa] i Naturen ...

Tematrio: Läst i sommar

Lyrans tematrio den här veckan vill att vi ska berätta om tre minnesvärda texter (romaner, noveller etc) som vi läst i sommar. Utmärkt, underlättar för mig att blogga ikapp litegrann ;) De tre bästa jag läst sen förra gången jag bloggade ikapp:

1: Kate Atkinson: Started early, took my dog
Jag gillar verkligen Kate Atkinson. Hennes senaste fyra böcker ser lite grann ut som deckare om man sneglar på dem snabbt, men jag skulle snarare föra dem till genren Riktigt Bra Romaner. Huvudpersonen Jackson Brodie (som jag också gillar skarpt) är f.d. snut och numera f.d. privatdeckare, och det brukar begås brott, och gamla brott brukar komma upp till ytan. Men det handlar i första hand om de inblandade människorna, hur det har påverkat dem att drabbas av eller begå brotten - och om de brott man begår för att försöka göra gott, försöka förhindra värre (?) brott. Ett ledmotiv i Started early, took my dog är ramsan For want of a nail, vilket innebar att mitt mentala soundtrack till boken blev Tom Waits' Misery's the river of the world. Ett rätt passande soundtrack, men det finns ljusglimtar av hopp också.

Jackson Brodie-böckerna rekommenderas mycket varmt; börja med Case Histories. Atkinson låter många olika personer berätta ur sina perspektiv, utifrån sina bakgrunder och motiv, och böckerna blir en både breda och gripande.

2: Neil Gaiman: Marvel 1602
Upplägget är rätt enkelt: Neil Gaiman tar 1900-talets superhjältar - X-Men, Fantastiska fyran, Avengers, Daredevil, Spindelmannen, Captain America m fl - och släpper ner dem år 1602 bland Drottning Elizabeth, inkvisition och första kolonin i Amerika. Och resultatet blir helt fantastiskt. Väldigt välfungerande alternativhistoria: påläst både om dåtiden och nutiden. Det är en mörk och dramatisk story samtidigt som den har den glimt i ögat som behövs när man tar 1900-talets superhjältar och släpper ner dem år 1602. Hela biten när tidsdimensionerna ska förklaras blir lite fånig, men resten är såpass gôrbra att det är okej.

3: Dan Simmons: Hyperion
Riktigt bra rymdopera. Den är upplagd à la Canterbury tales: de sju resenärerna som skickas till den farliga och halvt okända planeten Hyperion berättar en i taget sin historia. Genom deras historier får man inte bara lära känna dem som personer - lite i taget kommer det också fram hur galaxen de lever i ser ut, hur den har blivit som den är, vilka konflikter som finns på många olika plan. Ett rejält och imponerande världs- och romanbygge (med bara lite corniness här och där) som kommer att fortsätta i tre böcker till.

Alla böckerna har tagit sina titlar från dikter av John Keats, och detta är långt ifrån de enda Keats-referenserna. Förutom att Keats' Hyperion-dikter är sammankopplade med handlingen figurerar även andra av hans dikter och han själv som historisk person - och den enda (suck) kvinnliga huvudpersonen heter Brawne Lamia (LOL om man kan sin Keats). Och sedan, i en scen som är en tiopoängare av flera skäl, dyker han tillochmed upp personligen! På sätt och vis ...

Keats!!

Men!! Plötsligt, utan förvarning, dyker min älskade John Keats upp på bio?!?! Hur? Vadan? Och jag kan inte ens se trailern förrän imorrn pga mitt sorgliga OS *mutter mutter* Blir det fånigt som Shakespeare in love eller bra som Il postino? Jag måste ju gå och se den! Men tänk om jag blir missräknad och ilsken?

The Stress of Her Regard av Tim Powers

The Stress of Her Regard i fem ord: Byron, Shelley, Keats och vampyrer.

Men innan du nu tänker "mjahaa..." och går vidare så är Tim Powers vampyrer ingalunda några transsylvaniska grevar (som den som gjorde Byron till vampyr i Tom Hollands The Vampyre), och de är definitivt inte några bleka, förföriska sidenskjortade byroniska vampyrer av typen som varit så populära sedan... Byron. Och sen Rice och Hamilton och hela flodvågen efter dem.

De här vampyrerna är en helt annan livsform än människor - en annan livsform än några kolbaserade varelser - med ett annat förhållande till den fysiska världen. De kan ta mänsklig form, men det är bara en aspekt av dem. De är mytologiska varelser med mytologiska krafter; andra namn som används för dem i boken är nephelim, succubus, lamia - och muser. Vilket förklarar varför poeterna har så svårt att värja sig från dem... De är förföriska (på flera sätt), och beroendeframkallande, och de har valt ut Byron, Shelley och Keats.

Om du vid den korta sammanfattningen istället för "mjaha" tänkte "wohoo!" finns här massor av rolig intertextualitet att hämta. Keats dikt Lamia är bara toppen på isberget alpen: vampyrernas påverkan på poeternas liv bevisas helgjutet och omfattande med citat från dikter, brev och dagböcker. Det passar väldigt bra ihop, och den här sortens vampyrer passar de här poeterna mycket väl. En greve i sidenskjorta med vässade tänder hade varit för enkelt för dem - när man kan få uråldriga mytologiska företeelser!

Det är också väldigt skönt att det inte finns någon Van Helsing i boken. De som vet mest om vampyrerna är deras offer, och de gissar och spekulerar sig fram, kluvna av sitt förhållande till monstren: de kan inte leva - eller skriva - utan dem, men de, och framför allt deras familjemedlemmar, kan inte heller leva med dem.

Byron, Shelley och Keats är utmärkta romanfigurer (som jag skrev mer om här), och Powers använder dem mycket skickligt. Suspension of disbelief, he has it. Genom större delen av boken iallafall: tyvärr blir den lite långrandig mot slutet, och det krävs lite för mycket trasslande för att reda ut alla trådarna. Men det är säkert bara för att annars skulle boken ha blivit alldeles för bra, och så kan vi ju inte ha det. Bra gjort, Mr. P.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - Écrire. - O-ooh, that Byronian rag. - Romantiker. - Once upon a time (1816-1822). - Great (leading) men. - All’Italia. - Venedig. - Magikologi. - Vetenskap? . - Monsterboken. - The vampire library.

Apropå Keats -

senast omskriven här nyss - satt det någon och sjöng på min gård nyss innan grannarna bar sig åt som mänskor...

My heart aches, and a drowsy numbness pains
My sense, as though of hemlock I had drunk,
Or emptied some dull opiate to the drains
One minute past, and Lethe-wards had sunk:
'Tis not through envy of thy happy lot,
But being too happy in thine happiness, -
That thou, light-winged Dryad of the trees,
In some melodious plot
Of beechen green and shadows numberless,
Singest of summer in full-throated ease.

O, for a draught of vintage! that hath been
Cool'd a long age in the deep-delved earth,
Tasting of Flora and the country green,
Dance, and Provençal song, and sunburnt mirth!
O for a beaker full of the warm South,
Full of the true, the blushful Hippocrene,
With beaded bubbles winking at the brim,
And purple-stained mouth;
That I might drink, and leave the world unseen,
And with thee fade away into the forest dim:

Fade far away, dissolve, and quite forget
What thou among the leaves hast never known,
The weariness, the fever, and the fret
Here, where men sit and hear each other groan;
Where palsy shakes a few, sad, last gray hairs,
Where youth grows pale, and spectre-thin, and dies;
Where but to think is to be full of sorrow
And leaden-eyed despairs,
Where Beauty cannot keep her lustrous eyes,
Or new Love pine at them beyond to-morrow.

Away! away! for I will fly to thee,
Not charioted by Bacchus and his pards,
But on the viewless wings of Poesy,
Though the dull brain perplexes and retards:
Already with thee! tender is the night,
And haply the Queen-Moon is on her throne,
Cluster'd around by all her starry Fays;
But here there is no light,
Save what from heaven is with the breezes blown
Through verdurous glooms and winding mossy ways.

I cannot see what flowers are at my feet,
Nor what soft incense hangs upon the boughs,
But, in embalmed darkness, guess each sweet
Wherewith the seasonable month endows
The grass, the thicket, and the fruit-tree wild;
White hawthorn, and the pastoral eglantine;
Fast fading violets cover'd up in leaves;
And mid-May's eldest child,
The coming musk-rose, full of dewy wine,
The murmurous haunt of flies on summer eves.

Darkling I listen; and, for many a time
I have been half in love with easeful Death,
Call'd him soft names in many a mused rhyme,
To take into the air my quiet breath;
Now more than ever seems it rich to die,
To cease upon the midnight with no pain,
While thou art pouring forth thy soul abroad
In such an ecstasy!
Still wouldst thou sing, and I have ears in vain -
To thy high requiem become a sod.

Thou wast not born for death, immortal Bird!
No hungry generations tread thee down;
The voice I hear this passing night was heard
In ancient days by emperor and clown:
Perhaps the self-same song that found a path
Through the sad heart of Ruth, when, sick for home,
She stood in tears amid the alien corn;
The same that oft-times hath
Charm'd magic casements, opening on the foam
Of perilous seas, in faery lands forlorn.

Forlorn! the very word is like a bell
To toll me back from thee to my sole self!
Adieu! the fancy cannot cheat so well
As she is fam'd to do, deceiving elf.
Adieu! adieu! thy plaintive anthem fades
Past the near meadows, over the still stream,
Up the hill-side; and now 'tis buried deep
In the next valley-glades:
Was it a vision, or a waking dream?
Fled is that music: - Do I wake or sleep?

John Keats, Ode to a Nightingale (1819)

I mean Negative Capability, that is when man is capable of being in uncertainties, Mysteries, doubts without any irritable reaching after fact & reason.

Keats i ett brev 1817.

Byron, Shelley och Keats som romanfigurer

Håller på och läser den hittills alldeles underbara The Stress of Her Regard av Tim Powers, där de romantiska poeterna Byron, Shelley (t.h.) och Keats är alternerande huvudpersoner/första biroller. Ungefär samtidigt som jag började på den skrev Ingrid på Ingrids boktankar tematrion om resor och nämnde bl a En katedral av färgat glas, Gunnar Hardings bok om de tre poeterna. Ingrid frågade om jag hade fler boktips om de tre, och det blev alltså en bloggpost av det.

Lord Byron (t.h.) är den av de tre som oftast blivit romanfigur, efter vad jag har hittat. Jag har å andra sidan en viss Byron-fetisch och har aktivt sökt upp böcker han är med i... men det beror nog också på att han hade det mest dramatiska, skandalösa, mysteriefyllda livet av dem, låt vara att de alla tre förstås var omsusade av mysterier och drama som det anstår romantiska poeter.

Percy Bysshe Shelley kommer på andra plats, delvis för att han var vän med Byron, men även på egen merit som revolutionär ateist, och som make till Mary Shelley. John Keats (t.h.) - min första kärlek av de tre, den som dog yngst och kanske egentligen skrev vackrast, Adonais, he whose name was writ in water - brukar inte få så mycket romanutrymme - men han tar igen det rätt mycket i The Stress of Her Regard!

Eftersom Byron är oftast romaniserad är det honom jag har byggt listan i Det Stora Biblioteket på - länkarna i listan är till mina recensioner. Shelley är som sagt med i flera av dem. Det lustiga med de här böckerna är att det är de med övernaturliga eller alternativhistoriska inslag som är de bästa - t ex The Vampyre (Byron huvudperson), Jonathan Strange & Mr Norrell och The Anubis Gates (Byron biroll), The Difference Engine (Byron president i republiken Storbritannien), och så nu The Stress of Her Regard, som kanske är bäst av dem allihop och ger väldigt plausibla övernaturliga förklaringar till poeternas livsöden. Det säger väl lika mycket om mig som om poeterna - borgerliga vardagshistorier är inget för oss.

Fler tips om romaner med Byron, Shelley och Keats i mottages tacksamt!! Jag har Sigrid Combüchens Byron - jag hade inte tålamod nog den gången jag började på den, men ska en vacker dag ge den den tid den förtjänar.

P.S. Samuel Taylor Coleridge är förstås med i Douglas Adams Dirk Gently's Holistic Detective Agency. Det gäller en viss albatross...

On Earth as Vampyre sent

Utan minsta föraning bar jag hem Blood bank, den märkligt betitlade novellsamlingen innehållande diverse äventyr med huvudpersonerna från Tanya Huffs Blood-böcker, som nyligen blivit himlaskriande fel-castad tv-serie.

Täckte den vidriga omslagsbilden med klisterlappar och dök direkt på den första novellen om en av mina favoritvampyrer: Henry Fitzroy, bastard son of Henry VIII, once duke of Richmond and Somerset, Earl of Nottingham, and Lord President of the Council of the North. (För övrigt ser han snarare ut såhär än såhär. Mutter mutter.)

Denna första novell om Henry (och det är nog i ärlighetens namn bara de med honom i jag kommer att läsa) utspelar sig i London i början av 1800-talet. Och vem dyker då upp? Vem, I ask you, dyker bloody upp i en fantasyvampyrromans i det brittiska imperiet i början av 1800-talet?? George Gordon, sixth Lord Byron, that's who.

Jag älskar min mad, bad lord. Men om jag någonsin skriver något tidsresigt eller alternativhistoriskt eller ens historiskt som nuddar vid England mellan 1788 och 1824 så ska mina stackars karaktärer fanimig träffa John Keats och aldrig se röken av that other guy.