Ilium av Dan Simmons

Ilium var tyvärr en besvikelse. När det kunde ha blivit så bra.

Vi har olympiska gudar på Mars (förstås) som har återupplivat trojanska kriget för sitt höga nöjes skull medelst genteknik, teleportering, litteraturvetenskap och öde - och vi har sentienta robotar från Jupiter som analyserar Shakespeare och Proust - och vi har Jorden efter "the post-humans" där folk dödas av dinosaurier men får tillbaka sin kropp, men inte har eller vill ha minsta hum om historia förutom några få personer som ställer obekväma frågor. Och tydligen har vi en författare som kan skriva riktigt bra böcker - kloka människor med god smak lovprisar såväl Hyperion-sviten som Song of Kali.

Men tyvärr är Ilium skriven av en tonårsgrabb "med Tom Clancy-psykos". Stilen är tafflig, upprepande och amatörmässig - och det viktigaste med de kvinnliga karaktärerna är hur vackra de är, och det är helt avgörande att i alla lägen skildra var deras bröst befinner sig. Om jag haft all tid i världen kanske jag hade orkat igenom boken för de överärgade potentiella godbitarnas skull, men det har jag inte: gav upp på sidan 175. Jag måste nog läsa någon av Simmons bra böcker för att skölja hjärnan.

Första meningar:

Rage.
Sing, O Muse, of the rage of Achilles, of Peleus' son, murderous, mankiller, fated to die, sing of the rage that cost the Achaeans so many good men and sent so many vital, hearty souls down to the dreary House of Death.

vilket placerar den mellan I Brokiga Blads vatten och Deathnote vol 3.

Jim Butcher: The warrior

Harry Dresden. Saving the world, one act of random destruction at a time.
4/10
Tja, någon gång ska man ju bli besviken på en av sina favoritförfattare också. The warrior är Jim Butchers bidrag till Mean streets, en samling av fyra långnoveller på temat paranormala privatdeckare åt noir-hållet. Gissningsvis är en av poängerna med samlingen att få läsare som gillar en av författarna att upptäcka de andra tre - men The warrior skulle knappast få mig att plocka upp Storm front (vilket är synd, eftersom jag rekommenderar alla att plocka upp Storm front).

För det första är det för mycket om korsriddaren Michael och hans holier-than-thou, humbler-than-thou perfekta familj. För det andra trängs det in alltför många demonstrativa exempel på att Harry minsann under sitt tuffa yttre är en all-round swell guy med ett hjärta av guld - som ett överarbetat säljsnack för The Dresden files, trodde jag. Men sedan och för det tredje visar det sig att allt har varit del av Guds Stora Plan.

WTF? Hur smög det sig in? Och sedan när accepterar Harry Dresden något sådant? Jag började oroa mig för fromhetsvibbar redan i Small favor, och nu börjar jag oroa mig inför Turn coat. Inte fan har väl herr Butcher blivit frälst? Det visar sig i april, för jag kommer ju definitivt att läsa den.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Religion?. - Noir/noiresque. - Alt+Verklighet. - Lalala-lalala-l’America. - Lawmen. - Magikologi. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite.

Men jag måste också lägga till att Mean streets var ett bra köp: för jag har börjat på Simon R. Greens bidrag, gillar det skarpt och har redan bokat Into the nightside, samlingsvolymen med del ett och två om Nightside, Londons mörka hjärta. Återkommer med rec.