New Amsterdam av Elizabeth Bear

Miljön: sekelskifte - det förra alltså; med alternativ historielinje, zeppelinare och steampunk sorcery. Huvudpersonen, eller navet för berättelserna: Don Sebastien de Ulloa, en över tusen år gammal vampyr.

Sebastien har en excentricitet, eller en svaghet, som han delar med få av those of the blood: han fäster sig för mycket vid de dödliga medlemmarna av sitt "hov", de människor han omger sig med och dricker av. Han gör sitt bästa för att inte låtsas om eller erkänna det, men han är alldeles för benägen att skänka dem sitt hjärta (som de skänker honom sina), fastän han vet att han kommer att överleva dem många gånger om. Om, vill säga, han inte gör som så många av the wampyr gör när deras o-liv blir alltför långa: går ut i solen, låter sig brinna.

Ja, han brinner i solen, och han har ingen spegelbild. Han uppfyller många av klichéerna, men han gör det helt lugnt och självsäkert, med en huvudskakning och ett snett leende åt oss. No run-of-the-mill vampire is our Mr de Ulloa. Han påminner faktiskt en hel del om Silas i The Graveyard Book, och med tanke på hur mycket jag älskade den är det mycket sagt med det.

Den han senast skänkt sitt hjärta när boken börjar är unge Jack Priest -

who presented every appearance of being a young man of excellent family. In truth, his breeding was no better than Sebastien's. But - also like Sebastien's - his education was unparalleled, and a work in constant progress. He was seventeen years old and looked fifteen, with delicate bones and tousled fair hair like a girl's.

Jag kan nämna här att jag älskar Jack och Sebastien och beskrivningen av deras komplexa förhållande, vilket trots taggen går långt utöver yaoi...

När Sebastien och Jack anländer till den brittiska kolonin New Amsterdam (ni vet, runt ön Manhattan) ca år 1900 korsar de så småningom vägar med Abigail Irene Garret: Detective Crown Investigator, forensic sorceror to the King! En formidabel dam runt femti som takes no shit och gör sitt bästa för att vara både lojal och ärlig. Hennes arbete och Sebastiens kall/tidsfördriv/samvetslugnare/hobby som mästerdetektiv ger lite deckarhandling åt de löst sammanhållna historierna i boken.

Men det viktigaste och det gripande är ändå relationerna mellan personerna. Sebastiens ofattbart långa liv och hur hans olika courtiers hanterar det och sina förhållanden med honom. Nåt av det bästa jag läst i genren. Måste det vara, med tanke på hur det drabbat mig...

Alternativhistorien förtjänar sitt eget stycke: början av 1900-talet med New England och New Holland som brittisk koloni. Abigail Irene har ett förhållande med Hertigen av New Amsterdam... San Diego är huvudstad i Spanska Amerika, irokeserna med sina trollkarlar hotar kolonierna västerut, och det jäser mot inbördeskrig för Home Rule i New England samtidigt som vapen rasslas mellan Frankrike och England - mest här borta i kolonierna.
Och sedan, rätt vad det är, har vi dessutom ett Paris som lyses upp av Nikola Teslas trådlösa "broadcast electricity", därtill med spöken av vargar på de köldskarpa gatorna när Seine fryser.

Och ett stycke om vampyrismen kanske? Mest för att citera varför man skulle vilja ingå i en wampyrs hov:

First the prickle of the fangs, and then the pain, tremendous, scathing, all out of proportion to the injury (...) And after the pain - so impatiently endured - the pleasure. Transporting, incomparable.

"Narcotic rush" och "a passion worth anything" är andra beskrivningar...

Allt detta sagt, och ni måste läsa boken - så hatar jag slutet. Sista, hm, fyra sidorna. Vill skriva om dem. Nu! Bear har en fullständigt godtagbar och plausibel utläggning om saken på sin blogg (link might contain spoilers), och jag håller t o m med henne, men jag är fortfarande arg och ledsen.

Och detta bevisar naturligtvis vilken fantastisk författare hon är, vilket är min sista punkt: någon som kan, genom romankonst, få mig att bita mig i knogarna medan jag läser och sedan vara arg och ledsen i två dygn (and counting) är en jävligt skicklig författare. Det blir mer Bear. Nu vet jag ju dessutom att jag kan förvänta mig den här typen av slut... Once more unto the breach.

Jo, och det finns en uppföljare. Kanske finns en uppföljare. Seven for a secret har hittills bara kommit i en utgåva, som är ur tryck. Here's hoping for tpb... Men i värsta fall vet jag var jag kan få låna den. När jag förlåtit Bear.

(Och upprepar mig lite: jag klurar på fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna...)

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Romantiker. - Once upon a time. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - (Den vidunderliga kärleken). - Queerhyllan. - Paris. - Lalala-lalala-l’America. - New York, New York. - Lawmen. - Magikologi. - Aux armes, citoyens!. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Varning: Elizabeth Bear kan påverka din koncentration och tidsplanering

Sedan jag började på New Amsterdam i onsdags har jag tillbringat stora delar av mina dagar med att tänka "När får jag gå och fortsätta läsa? Får jag gå och läsa nu?" Samtidigt har jag läst väldigt långsamt - dels för att dra ut på det, förstås, och dels för att Dragons of Babel var en sådan höghastighetsbok.

Men idag hade jag en hel söndag utan spikade planer. Jag borde väl egentligen ha typ städat, gjort knappar, jobbat på minst ett av två skrivprojekt - men jag läste. (OK, diskade och handlade lite mat och fick sovmorgon, men framförallt läste.) Och så - men snälla Bear, men vad har jag gjort för att förtjäna detta - så är slutet så... hur kunde hon?!?!
Nå... Det är väl ett tecken på att författaren är skicklig, när en roman gör en så upprörd att man får samla sig innan man skriver sin lovprisande recension, vilken alltså kommer senare. Så det lär ju trots allt bli mycket mer Elizabeth Bear framöver.

Tills dess ska jag trösta mig med att fundera på eventuell fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna. Så det så. Kanske rentav slänger in Jean-Marc för att roa mig :-p

Siri Hustvedt: The sorrows of an american

Lost Cat. ... thinning fur, torn left ear, blind in one eye, missing tail, limps on right front foreleg. Answers to the name of Lucky.
8/10
Fastän jag verkligen gillade Vad jag älskade så sköt jag upp läsandet av The Sorrows of an American ganska länge - den lät så deprimerande. Titeln i sig, och så är huvudpersonen Erik en medelålders psykoanalytiker i New York, bland vars sorger vi finner hans fars död, hans obesvarade känslor för sin hyresgäst, en handfull familjehemligheter som börjar komma upp i ljuset, samt 11 september-katastrofen.

Och ja, det är mycket sorgligt i boken, men den är inte så deprimerande som den låter. Mycket tack vare Eriks - eller för all del Siri Hustvedts - medkännande, mångbottnade hantering av frågorna som dyker upp. Bland annat verkar Eriks - och Hustvedts - terapimetod vara centrerad (vilket är fel ord) runt story. Vi behöver historier för att förstå våra liv och vad som händer oss.

"Telling always binds one thing to another. We want a coherent world, not one in bits and pieces."

Men del av det är också hur medierna genast gjorde hjälteberättelser av skildringen av 9-11 för att täcka över skräcken. Inte för att det hjälpte dem som faktiskt var där.

"Trauma isn't part of a story; it is outside story. It is what we refuse to make part of our story."

Vid ett tillfälle, i jakten på faderns hemligheter, träffar Erik och hans syster Inga två dockmakare som gör väldigt realistiska små dockor, alla med sin egen tragiska historia.

"What comes first," I asked, "the story or the doll?"
"Why, the story, of course. Couldn't make 'em without knowing who they are and what's happened to them."

Ungefär som för en romanförfattare? Men också för en människa: vem man är och vad som har hänt en är historien man berättar för sig själv för att skapa sig själv. Och detta gör Erik och Inga och deras närmsta. De analyserar och kommer till insikter - och blir väl inte direkt lyckligare av det (snarare tvärtom ibland), men blir iallafall liksom mer delaktiga i sina egna liv. Det är tur att de har varandra att prata öppenhjärtigt med, dock, annars skulle nog flera av dem slutat som några av Eriks patienter.

Ett annat återkommande tema är "en annan värld" - det var en annan värld far och farfar levde i under Depressionen, mor kom till nya världen USA från Norge, far kom hem till en annan värld när han kom hem från kriget, det var en annan värld före 9-11 och en annan efter. Men vi skapar också egna andra världar - genom fiktion, i drömmar, i våra minnen - framför allt: genom språket. (I en roman med New York-intellektuella i huvudrollerna? Who'd have thunk?!)

Drömmar ja, Erik är psykoanalytiker, klart att ämnet kommer upp (under en middag).

"The nonsense theory of dreaming ... doesn't explain why dreams are narratives."

Nej, men vårt behov av historier förklarar kanske det? Och på middagen går de direkt vidare till att diskutera att Ingas mans romaner ofta använde sig av drömmens struktur för sina berättelser, vilket är motsägelsefullt samtidigt som det inte är det.

Även The Sorrows of an American har på sätt och vis en drömstruktur för berättelsen, ett hoppande mellan scener och historier som ändå spelar in på varandra hela tiden. Vilket är helt realistiskt: man går ju ständigt från en händelse och en roll till en annan, men ens tankar kan vara överallt hela tiden.

Detta dras (tyvärr) till sin spets i de sista sidorna, i någon sorts stream-of-consciousness nu-ska-jag-berätta-vad-det-är-du-har-läst onödig och litet olustig lyckligt-slut-sammanfattning. Jag hade inte väntat mig att reta mig på ett positivt slut i en sorglig, ganska deprimerande roman, men so it goes.

(Hm; ganska osammanhängande text, skriven ett tag efter läsning och medan jag var sjuk...)

Jack Keroac: The Dharma bums

7/10
It was all completely serious, all completely hallucinated, all completely happy.

De filosofiska luffarna/buddhisterna Ray Smith och Japhy Ryder vandrar i skog och berg i Kalifornien och Washington State (och Kina och Japan), mediterar över varandet och dricker sig fulla och glada i San Francisco och diskuterar varandet med andra fulla, fria filosofer.

Jag avskyr egentligen romaner som är skrivna på premissen ”Jag har listat ut hur Livet Ska Levas och nu ska jag välsigna er med detta Mitt Budskap som ska Göra Er Fria”. Denhär skulle kunna hamna i den genren, men den räddar sig.
Bland annat genom att den är ganska stenad, inte direkt manifestisk. Också genom att huvudpersonen har svårt att leva som han lär och inte hymlar med det. (Eftersom allt är Tomhet och Vakenhet, eftersom Allt Är Ett, så kan man lika gärna åka till Mexico och festa.) Eller rättare sagt, det han lär (en hemkokt blandning av buddhism och katolicism, be kind and pray for the light) är så fritt och tillåtande att allting passar in i det. Lätt att följa.

Boken var antagligen mer drabbande när den kom; nu är beatniks, hippies och bohemer historia och brandtalen mot squaresen och konsumtions- och borgarsamhället har vi hört en miljon gånger.

Men det är en poetisk, föredömligt naturromantisk, vild, emellanåt urspårad historia, alltsomoftast ointressant för den som inte är lagd åt buddhism, spretig men renhjärtat ärlig. 2007 kanske J.K. skulle ha skrivit en lika osammanhängande blogg om den fiktive Ray Smith istället och resultatet kanske skulle ha blivit likartat. Men The Dharma bums är utgiven ’59, utspelar sig ’55-’56 och det är trots allt oskiljbart från boken. Det var en annan värld. Vem hoppar på ett godståg nu?
”though the flesh be bugged, the circumstances of existance are pretty glorious.”

Förslag på musik: buddhistisk tempelmusik, 60-tals-Zappa, 60-tals-Dylan (akustisk)

Jonathan Lethem: Motherless Brooklyn

When someone kills your partner you’re supposed to do something about it.
8/10

Det är dethär som är min typ av deckare! Man tar hårdkokt, och så gör man något snyggt och eget av det. Och när jag säger hårdkokt så menar jag noir, Hammett och Chandler, hårdkokt mätt i stämning och språk och stil, inte i mängden blod.

Vår antihjälte, som förstås berättar i jag-form, är en small-time halvgangster i Brooklyn: Lionel Essrog. Han har Tourettes syndrom, vilket inte bara innebär att skrika fula ord högt utan består av en uppsjö tvångstankar och tics som styr hela hans liv. Han vänder och vrider på språket, räknar och rör vid allt, fastnar i mönster. Men som hans chef och fadersfigur, small-time gangstern Frank Minna, påpekar så kan det också ge en fördel: när alla tror att du är galen tror de att du är dum också.

När Frank Minna mördas försvinner den trygga punkten i Lionels liv. Nu måste han hitta mördaren i en komplicerad och farlig komplott – samtidigt som han måste ta sig igenom de tvingande impulserna och trassliga ordsnåren i sin egen hjärna.

Så snyggt och drivet skrivet (vridet skrikit, skrid i diket, dyker direkt!), sjudande kreativt, tufft och samtidigt med en bitter humor. I och med att berättaren är som han är blir berättelsen skruvat och vasst fantasifull. Gangstrarna försöker vara Bogartar men blir ibland Blues Brothers, ibland påminner det om Bukowskis Pulp, men samtidigt är det gritty och äkta, och riktigt bra.

Förslag på musik: Tom Waits: Small change; Docent död: Stå på benen.

Jonathan Safran Foer: Extremely loud and incredibly close

Heavy, heavy boots.
9/10

En av de sorgligaste böcker det varit mig ett stort nöje att läsa. Underbart skriven, originell, unik, heartbreaking och ändå med humor. Och det låter klichéartat när man får reda på vad den handlar om, men klichéer behöver man inte oroa sig för det minsta. Det är inte en ’vacker och trösterik bok om sorg’, det är en riktigt bra roman. Om sorg.

9-årige Oskars pappa dog i World Trade Center. Två år efteråt är Oskars stövlar fortfarande väldigt, väldigt tunga och han tänker vitt och brett, frågar, söker, sover inte, ger sig själv blåmärken och uppfinner saker som ska göra människor tryggare. Till exempel uppfinner han en skjorta av fågelfrön, så att människor skulle kunna klara sig i situationer då man borde kunna flyga… Han har en enorm hemlighet om den värsta dagen. Han hittar en nyckel i pappans klädkammare och blir besatt av att hitta låset den öppnar.

Efterhand som Oskars historia skrivs fram kommer också hans farföräldrars historia: de överlevde brandbombningen av Dresden. Är vi deprimerade ännu? Men det är en underbar bok med makalösa berättarröster. (Och jag som skyr pojkårsskildringar – men dethär är inget i närheten av någon sådan.) Jag skulle ha strukit under en massa av den överflödande rika texten, ringat in det med rödpenna, men jag kunde inte sluta läsa.

Förslag på musik: Beatles

Sara Stridsberg: Drömfakulteten

Tillägg till sexualteorin; fucka upp är svaret.
8/10

Minst hälften av gångerna jag tänker på den här boken så tänker jag ”Stridsfakulteten,” av… nej, vänta nu, det stämmer inte. Samtidigt stämmer det märkligt väl.

Valerie Solanas skrev SCUM-manifestet (SCUM = Society for cutting up men) och sköt Andy Warhol. Varför? ”Frågan är felställd. Den bör lyda: Varför skjuter hon inte?”

En tragisk, arg och upprörande roman mycket väl berättad, ilsket, noggrant och förtvivlat berättad, det ”tvångsmässiga frammanandet av textfragment och kroppsmaterial”. Kanske ett försök till en baklänges psykoanalys av huvudpersonen, samtidigt som det är en dekonstruktion (”Allting bör ryckas ur sitt sammanhang.”) av både psykoanalys och begreppen ’förstå’ och ’varför’. Man blir förbannad.

”Döden är slutet på alla berättelser. Det finns inga lyckliga slut.”
”Kom ihåg att jag är den enda kvinnan här som inte är galen.”
”Ge upp är inte svaret, fucka upp är svaret.”
”Vad spelar det för roll om berättaren ljuger?”
”Vad betyder det när jag säger att det inte finns någon berättelse? (…) Det betyder att det finns en berättelse.”

Nick Mamatas: Move under ground

Do the absurd thing!
8/10

In the 1950s, America belonged to Jack Kerouac, Neal Cassady and William S. Burroughs. In the 1960s, it’s been taken over by soulless, mindless squares. Them, and/or the beetleman minions of Dread Cthulhu, awake now to devour the world. Interpretation open. “The more straitlaced a person is … the deeper they bow to the Dark Dreamer.” “Only Beats and grifters and bums and junkys are immune to the Call.”

R’lyeh has risen and it’s up to the Dharma bums to save the world. Jack Kerouac, wannabe Buddhist, trying to save the world of desires, thereby risking his own soul – who is the hero in that story? (The method, however, is: do the absurd thing.) Among the antiheroes anyway, besides Jack with Neal and Bill, there are also cameos by e. g. Allen Ginsburg, Nelson Algren and the ghost of Charlie Parker.

Nick Mamatas read rolls and rolls of his favourite authors, ate a lot of anchovies and went to bed with lots of writing material by the bed. Good for him. Good read.

Music suggestion: bebop

Thomas Pynchon: Against the day

Holy Toledo, that’s some wild ass stampede!
9/10

Ja jösses, en recension… Av en bok för vilken ordet ”tegelsten” inte ens riktigt räcker till. Vad vi har här är snarare en fyra-tegelstenars roman (fyra tegelstenar som sätts ihop i olika formationer vilka hela tiden faller mot botten för att bilda del i en större konstruktion).

Bland annat har vi här, något överraskande, ett gäng hjältar. De modiga unga grabbarna The Chums of Chance far jorden runt i sitt luftskepp The Inconvenience för att utföra spännande uppdrag och göra vad de hoppas är goda gärningar.

Men sen finns det förstås också ett uppbåd av antihjältar, bl a tre bröder som ger sig ut i världen för att söka hämnd för faderns död. Vi har dynamitarder och våldsam arbetarkamp i USA runt sekelskiftet, vi har spionintriger på Balkan före första världskriget, vi har ett monster som anfaller New York, vi har sökandet efter Shambhala och orsakerna till Tunguska-händelsen, vi har matematiker av flera olika skolor som är fiender av anledningar ingen stackars humanist begriper.

Dessutom har vi, naturligtvis, en världsomspännande historisk konspiration. Men: inte nog med det. Det kan till och med vara så att det är Historien som är konspirationen. Det kan vara tidens gång som är det stora brottet. Det, och brottet som är så stort att det inte finns med i lagboken: krig.

Allt detta och mer, och ljus därtill. Ljus: består det av vågor och/eller partiklar? (Och vad består romanen av?) Synvillor, speglar, synlighet/osynlighet, refraktion, dubletter och tvillingar. ”When you come to a fork in the road, take it.”

”Meanwhile, Thomas Pynchon is up to his usual business. Characters stop what they’re doing to sing what are for the most part stupid songs. Strange and weird sexual practices take place. Obscure languages are spoken, not always idiomatically. Contrary-to-fact occurrences occur.” Med gästspel från bland mycket annat Star Trek, The Dark Tower, The Hitch-Hiker’s Guide to the Galaxy, H.P. Lovecraft, samt herr P:s samtliga tidigare böcker. Och shit, jag måste ha missat görmycket.

“an hombre who knows full well that something has happened to him, but for the life of him he just can’t figure what – you know that feeling? – sure, who don’t – and he’s tryin to work ‘at through, here on paper, how it was done to him, and better yet who did it.”

Förslag på musik: ”Let’s do the time-warp again”, ”Those magnificent men in their flying machines”, and all that jass.