New Amsterdam av Elizabeth Bear

Miljön: sekelskifte - det förra alltså; med alternativ historielinje, zeppelinare och steampunk sorcery. Huvudpersonen, eller navet för berättelserna: Don Sebastien de Ulloa, en över tusen år gammal vampyr.

Sebastien har en excentricitet, eller en svaghet, som han delar med få av those of the blood: han fäster sig för mycket vid de dödliga medlemmarna av sitt "hov", de människor han omger sig med och dricker av. Han gör sitt bästa för att inte låtsas om eller erkänna det, men han är alldeles för benägen att skänka dem sitt hjärta (som de skänker honom sina), fastän han vet att han kommer att överleva dem många gånger om. Om, vill säga, han inte gör som så många av the wampyr gör när deras o-liv blir alltför långa: går ut i solen, låter sig brinna.

Ja, han brinner i solen, och han har ingen spegelbild. Han uppfyller många av klichéerna, men han gör det helt lugnt och självsäkert, med en huvudskakning och ett snett leende åt oss. No run-of-the-mill vampire is our Mr de Ulloa. Han påminner faktiskt en hel del om Silas i The Graveyard Book, och med tanke på hur mycket jag älskade den är det mycket sagt med det.

Den han senast skänkt sitt hjärta när boken börjar är unge Jack Priest -

who presented every appearance of being a young man of excellent family. In truth, his breeding was no better than Sebastien's. But - also like Sebastien's - his education was unparalleled, and a work in constant progress. He was seventeen years old and looked fifteen, with delicate bones and tousled fair hair like a girl's.

Jag kan nämna här att jag älskar Jack och Sebastien och beskrivningen av deras komplexa förhållande, vilket trots taggen går långt utöver yaoi...

När Sebastien och Jack anländer till den brittiska kolonin New Amsterdam (ni vet, runt ön Manhattan) ca år 1900 korsar de så småningom vägar med Abigail Irene Garret: Detective Crown Investigator, forensic sorceror to the King! En formidabel dam runt femti som takes no shit och gör sitt bästa för att vara både lojal och ärlig. Hennes arbete och Sebastiens kall/tidsfördriv/samvetslugnare/hobby som mästerdetektiv ger lite deckarhandling åt de löst sammanhållna historierna i boken.

Men det viktigaste och det gripande är ändå relationerna mellan personerna. Sebastiens ofattbart långa liv och hur hans olika courtiers hanterar det och sina förhållanden med honom. Nåt av det bästa jag läst i genren. Måste det vara, med tanke på hur det drabbat mig...

Alternativhistorien förtjänar sitt eget stycke: början av 1900-talet med New England och New Holland som brittisk koloni. Abigail Irene har ett förhållande med Hertigen av New Amsterdam... San Diego är huvudstad i Spanska Amerika, irokeserna med sina trollkarlar hotar kolonierna västerut, och det jäser mot inbördeskrig för Home Rule i New England samtidigt som vapen rasslas mellan Frankrike och England - mest här borta i kolonierna.
Och sedan, rätt vad det är, har vi dessutom ett Paris som lyses upp av Nikola Teslas trådlösa "broadcast electricity", därtill med spöken av vargar på de köldskarpa gatorna när Seine fryser.

Och ett stycke om vampyrismen kanske? Mest för att citera varför man skulle vilja ingå i en wampyrs hov:

First the prickle of the fangs, and then the pain, tremendous, scathing, all out of proportion to the injury (...) And after the pain - so impatiently endured - the pleasure. Transporting, incomparable.

"Narcotic rush" och "a passion worth anything" är andra beskrivningar...

Allt detta sagt, och ni måste läsa boken - så hatar jag slutet. Sista, hm, fyra sidorna. Vill skriva om dem. Nu! Bear har en fullständigt godtagbar och plausibel utläggning om saken på sin blogg (link might contain spoilers), och jag håller t o m med henne, men jag är fortfarande arg och ledsen.

Och detta bevisar naturligtvis vilken fantastisk författare hon är, vilket är min sista punkt: någon som kan, genom romankonst, få mig att bita mig i knogarna medan jag läser och sedan vara arg och ledsen i två dygn (and counting) är en jävligt skicklig författare. Det blir mer Bear. Nu vet jag ju dessutom att jag kan förvänta mig den här typen av slut... Once more unto the breach.

Jo, och det finns en uppföljare. Kanske finns en uppföljare. Seven for a secret har hittills bara kommit i en utgåva, som är ur tryck. Here's hoping for tpb... Men i värsta fall vet jag var jag kan få låna den. När jag förlåtit Bear.

(Och upprepar mig lite: jag klurar på fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna...)

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Romantiker. - Once upon a time. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - (Den vidunderliga kärleken). - Queerhyllan. - Paris. - Lalala-lalala-l’America. - New York, New York. - Lawmen. - Magikologi. - Aux armes, citoyens!. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Varning: Elizabeth Bear kan påverka din koncentration och tidsplanering

Sedan jag började på New Amsterdam i onsdags har jag tillbringat stora delar av mina dagar med att tänka "När får jag gå och fortsätta läsa? Får jag gå och läsa nu?" Samtidigt har jag läst väldigt långsamt - dels för att dra ut på det, förstås, och dels för att Dragons of Babel var en sådan höghastighetsbok.

Men idag hade jag en hel söndag utan spikade planer. Jag borde väl egentligen ha typ städat, gjort knappar, jobbat på minst ett av två skrivprojekt - men jag läste. (OK, diskade och handlade lite mat och fick sovmorgon, men framförallt läste.) Och så - men snälla Bear, men vad har jag gjort för att förtjäna detta - så är slutet så... hur kunde hon?!?!
Nå... Det är väl ett tecken på att författaren är skicklig, när en roman gör en så upprörd att man får samla sig innan man skriver sin lovprisande recension, vilken alltså kommer senare. Så det lär ju trots allt bli mycket mer Elizabeth Bear framöver.

Tills dess ska jag trösta mig med att fundera på eventuell fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna. Så det så. Kanske rentav slänger in Jean-Marc för att roa mig :-p

Lord John and the brotherhood of the blade / Diana Gabaldon

Will it be honor, then?
7/10
Tredje (eller andra) Lord John-boken (första; andra) - godisböcker allihop. Anglofili och välresearchad historisk skildring: check (engelsk överklass, 1750-tal). Helt lovable huvudperson: check (Lord John Grey, officer och hedersman). Clandestine love affairs och star-crossed love med en rejäl skopa yaoi: check (extra star-crossed pga att homosexualitet på 1750-talet var kriminellt med option på hängning).

S. Roit: Paris Immortal: Awakenings

...Groovy.
8/10
Ack. Det var som jag fruktade. Bok två lika beroendeframkallande, berusande mörka choklad som ettan. Fasen också. Gjorde t o m paus i en bra bok för att jag inte kunde släppa de jämra franska vampyrerna...

Okej, den psykologiska gestaltningen kan ifrågasättas rejält. Men den kan också försvaras så som boken gör: de är unika, enastående personer, och de funkar så här. Och jag köper det! Suspense of disbelief, I has it.

(Och okej, den märkliga blandningen av Yoda grammar och lol-speak blir litet mycket ibland - "The tiniest details, he wanted them", "To go out, I must", "I knew that, yet try I did" osv osv - men jag köper det. The force is too strong.)

Luckor i handlingen, hela ödesgrejen, jag köper alltihop. Jag får ju så mycket choklad: en hel cast av oemotståndliga änglar! (Angel överlägset vanligaste term of endearment bland dessa rovdjur och trasiga människor.) (Och bara för att jag är så bra på att helt slumpvis och oplanerat matcha vad som händer med musiken jag lyssnar på så började just nu självklart There must be an angel med Eurythmics...) Michel, Gabriel, Trey, Geoff... *sigh* Det är bra att Polly är med rent rationellt, klok-bokläsare-mässigt och även för handlingen, men jag hade kunnat leva med bara alla de vackra pojkarna... Ja, jag är fruktansvärt sexistisk, jag vet. Men författaren började! *blushes*

Som jag nämnde förra gången: det är inne just nu att bli irrationellt besatt av vampyrromans - men de här böckerna kommer iallafall aldrig att komma till sensmoralen "kvinnor ska gifta sig tidigt och föda barn och lyda mannen". Om det finns någon sensmoral så är det något överdrivigt smörigt i stil med "Amor vincit omnia" eller "A thing of beauty is a joy forever". Och jag håller med om åtminstone den senare klyschan så - jag köper det.

Det är också det som köper boken mycket av dess Get out of jail free-cards: till skillnad från de flesta paranormal romance-böcker så slipper den fånigt leende läsaren allt skräp i form av maktspel, förförelsespel, svartsjukor, öht de dåliga vibbarna. Därmed inte sagt att URST saknas -tvärtom. Och nagelbitande är det också gott om. Fasen.


Så jag hittade författarens blogg och fick veta att det kommer minst två böcker till.
*Eeek yes joy!!* / Ja okej det får jag väl leva med.
Hon har dessutom många intressanta bildikoner med våra favoritpojkar... Samt, vilken tydligen vandrat runt blogosfären ett tag, en fin "10 reasons why gay marriage is wrong" - citerar presently.

S. Roit: Paris Immortal

"This is what I hate about you vampires - sex and death and love and pain, it's all the same damn thing to you."
8/10
Mm, godisbok. Mmm, 85%-ig choklad... Fullständigt beroendeframkallande. Hela kakaobönor i också? Ja, tack...

Beroendeframkallande vampyrromans är väldigt aktuellt. (Jo, jag vill hålla om min frustrerade inre 17-åring, men efter det här kommer jag aldrig att läsa Meyer.) Tycker att som förebild för romantiska förhållanden betraktat är dethär nog att föredra [lite spoiler]: besvarad/ömsesidig förälskelse/fascination/tillit/åtrå/kärlek mellan en nyligen till Paris flyttad advokat, hans klienter herr och herr Lecureaux (ja, de sexiga vampyrerna Michel och Gabriel är gifta, det är tydligen lagligt i Frankrike? Vive La France!), en konstnärlig, söt ung kypare och en mystisk femme fatale med synska voodoo-vibbar.

Jag har aldrig läst Anne Rice och bara en snabbt glömd Laurell K Hamilton, och det är möjligt att dessa övernaturligt underbara vampyrer - som inte vill vara människor, they is what they is - är klichéer. Jag fick glimtar, bara glimtar, av Poppy Brite, och skruvade drömmar om vad en clubbing Bram Stoker kunde ha skrivit om han varit 22 i år. Men jag vill bara ha mer. Mer choklad!

När man är på vippen att reta sig på huvudpersonen, skadade advokatunderbarnet Trey, så säger han något som får en att smälta. Som choklad. När man tycker att vampyrerna är too much så säger de jävlarna precis rätt replik (eller rör Trey på precis rätt ställe).

Har redan bokat uppföljaren även om jag skrämd räknar med att den kommer att vara mycket sämre, grymt förutsägbar och äcklande fylld av voodoo/new ageig-mumbo-jumbo och romance-klyschor. That's the spirit, right? Men jag vill ha choklad... Mörk, likörfylld, kakaorik choklad... Choklad!!

(Samma förlag har även givit ut Maneater, som jag är litet nyfiken på...)

Lord John and the hand of devils / Diana Gabaldon

I love you (...) I wish it were not so.
6/10
Det här är liksom fan fiction av originalförfattaren... Diana Gabaldon är så förtjust i sin bifigur Lord John Grey från Outlander-serien att han har fått två egna romaner (varav jag har läst den första) och tre noveller, som är samlade i den här volymen.

Och jag läser dem av samma anledning: jag älskar Lord John. Just my luck att han (utöver att han är fiktiv och hör hemma på 1750-talet dårå) föredrar män. Vilket ju naturligtvis är ett brott i den tid han råkar leva i, vilket gör honom till en tragisk hjälte med hemligheter han inte kan avslöja, vilket blir ännu värre av att han är hopplöst förälskad i en man som är en fiende i krig och dessutom inte besvarar hans känslor: den ene huvudpersonen i Outlander, Jamie Fraser (som inte verkar göra annat än att sitta i fängelse?).

Lord John är naturligtvis också en gentleman och en hedersman och en lojal officerare i Hans Majestäts armé, och han löser mysterier och härvor i ett dimmigt och lerigt London (och i en av novellerna, i ett dimmigt och lerigt Tyskland). *Sigh*...

Det är litet krångligt med kopplingen till Outlander-böckerna: jag vet inte alltid om det är meningen att jag ska känna till den och den referensen från en hint i en Lord John-bok eller om (vilket ofta är fallet) det hände i en Outlander-bok. Och jag tänker inte plöja minst sex 1000-sidors böcker bara för de få scenerna med min lord... Undras om man kan hitta nån lista över vilka kapitel han är med i... Men nu närmast ska jag leta rätt på Lord John and the brotherhood of the blade (jösses vilken titel, nudge nudge wink wink, eh?).

Yaoi

I allmänbildningens namn har jag läst några yaoi-böcker - manga som handlar om kärlek mellan män. Okej, det var inte bara allmänbildning, jag räknar mig trots allt som en litterär faghag (Kushner, Brite, Gabaldon, Huff, Gatiss... Lord Byron...), men detta var inget för mig. Anledningen till att yaoi framför allt läses av flickor och kvinnor - och nu är jag fördomsfull - är att det är romantik, i betydelsen romance literature. Och romance är inget för mig.

De jag har läst är: Black Knight vol. 1, Stolen heart och After I win. Försökte även läsa The moon and sandals, men där fick de bara extreme face hela tiden (bokstavligen hela tiden), så det gick bara inte. Några av böckerna hade extra noveller efter huvudstoryn. Och eftersom det är så formulaiskt skrivet alltihop, som romance ska vara, så klumpar jag ihop dem och skriver om det generella. Kanske litet få böcker att göra en bedömning utifrån, men jag gör det iallafall.

Några av historierna är främst gulligt romantiska - ska de få varandra, ska de våga visa vad de känner - men vanligare är att övertalning/förförelse är huvudtemat: allt från "bejaka dina innersta känslor" via "jodå, du vill visst" hela vägen till "det är inte våldtäkt om du gillar det". Urk. Och paren är genomgående (med ett undantag, se nedan) dominant + submissive; frasen "göra dig till min" (medelst penetrering) är återkommande. Likaså fraserna "gör det ont, förlåt älskling" respektive "det gör ont älskling, men sluta inte". Har de inga glidmedel i Japan eller?

Kort sagt, det handlar egentligen inte alls om homosexuella män, utan om dominanta män och undergivna flickor (som egentligen vill, jodå) - lätt förklätt så att vi slipper sånt där jobbigt som kvinnodiskriminering, så vi kan känna oss ohotade. Med ett undantag, alltså, en av novellerna i Stolen heart. Författaren skriver i efterordet att han/hon fick i uppdrag att rita båda männen i paret som "similar body types, so they could be switchers like a real gay couple. That was something new to me." Det var något nytt för genren också... (och de killarna håller inte på att tjata om hur ont det gör heller).

Men nu har jag orienterat mig litet iallafall, och återgår till att undvika böcker med för mycket rosa på omslagen.

Poppy Z Brite: Exquisite corpse

If you lived here, you’d be dead
7/10

En blodig och intensiv kärlekshistoria med tre seriemördare i huvudrollerna: nekrofilen Andrew, kannibalen Jay och epidemin AIDS… Många scener är vidriga och bör inte läsas medan man äter, särskilt om man inte är vegetarian. Alltihop skrivet i Brites fantastiska, laddade, fängslande stil. Riktigt bra våldsbögporrskräckis, helt enkelt.

Förslag på musik: Patti Smith: ”Land”

Lynn Flewelling: Stalking darkness

Mucking about.
3/10

Bok 2 i ”The nightrunner series”. Hela trilogin hade kunnat bli bra som en 250-sidorsbok; keep your darlings, kill the ”plot”.

Mark Gatiss: The devil in amber

A shocker!
7/10

Vår hjälte, Lucifer Box, Esq, hans majestäts skickligaste, stiligaste och på det hela taget mest dashing hemliga agent, är tillbaka. 20 år efter ”The Vesuvius Club” befinner vi oss nu efter första världskriget, Lucifer känner av åren men har förstås bevarat sitt oemotståndliga utseende. Han jagar fascister och satanister och förför vackra unga män och kvinnor och fäller torra kommentarer och missar inte ett tillfälle att tala om hur fantastisk han är.

Inte riktigt lika smashing som ettan, men skön läsning.
Förslag på musik: Kinks