Bill & Ben

Jag har lagt upp rätta svar på Gissa boken i kommentarerna - första bokstav B-D, och motton och dedikationer. Det var ingen som tog Bill & Ben blir sheriffer! Detta mästerverk av den eminente stilisten Marshall Grover. Det kan väl inte bara vara jag som har denna western-pulp som skamlös njutningsläsning? De är ju inte "litteratur" på något vis, men om man har ens den minsta western-fetisch så är de hur roliga som helst.

De två långa kofösarna från Texas som drar runt i Vilda Västern och bara försöker ta det lugnt och undvika bråk, men som förstås alltid fångar skurken och räddar de oskyldiga, är hjältar i inte mindre än 504 böcker. Man brukar hitta dem på ställen som säljer begagnade Knasen och Fantomen, för en femma eller en tia. Jag hade några säkra ställen i Göteborg, men har inte hittat något konstant i Malmö ännu...

En rolig sak i sammanhanget är att Bill & Ben verkar vara större i Sverige än i USA? Ett ovetenskapligt påstående som mest baserar sig på den större informationsmängden på svenska Wikipedia jämfört med engelskspråkiga. Kanske har jänkarna helt enkelt mer western-pulp att välja på? Men samma förhållande gäller för Familjen Macahan / How the West Was Won. Det är något med svenskar och indianer å kobojsare?

Mer dark magicks i Tombstone!

På Nerd Central-bloggen idag: författarbloggar! Och på Emma Bulls blogg hittar jag den mycket positiva nyheten att hon skriver på en uppföljare till Territory! Claim ska den heta. Hurra! Mer warlocks i Vilda Västern!

China Miéville: Iron Council

Long Live Iron Council!
9/10
Den var lika bra som jag hoppades! Behöver inte äta upp några lovord, allt stämmer. Och därtill:

Historien som växer fram ur det underbara berättandet rör sig runt revolution, motstånd, uppror. Det handlar om människorna mitt i det. Kan en människa (eller kaktusman, eller vodyanoi, eller wyrman) förändra historien, påverka historiens gång? Kan många? Gör det någon skillnad om motiven är kärlek eller ideal? Helgar ändamålen medlen?

Magi och monster vävs in i denna konkreta värld på ett fullt naturligt sätt. Krig förs med magiska medel, vilket inte innebär att slå ner folk med blixtar utan att förstöra verkligheten för dem. "Och vilka är egentligen monstren?" är en kliché, men eftersom det inte finns några klichéer i boken så tror jag den överlever.

Våldsamt poetiskt och poetiskt våldsamt... Slösande kreativt på ett sätt som aldrig blir ansträngt. En Bra Bok.

Förslag på musik: Power to the people, Working class hero, People have the power, Notes to the future:

And the children shall march
And bring the colors forward
Investing within them

The redeeming blood
Of their revolutionary hearts.

Nyförälskad

Jag är liksom kär i China Miéville. Knappt 200 sidor in i Iron Council börjar jag bli riktigt orolig. Det kan väl inte vara så här bra hela vägen igenom? Jag kommer väl att tvingas bli besviken? Och om hela romanen håller denna otroliga klass så kan väl inte resten av böckerna vara lika bra? Men jag har blivit lovad att jo, han är lika bra hela tiden. Vilket gör mig orolig igen. Och förbannad: att jag inte har läst honom förrän nu!

Miéville verkar ha samma syndrom som Pynchon - att vara allergisk mot meningar/stycken som någon annan någonsin kan ha skrivit. Och att vara allergisk mot meningar som inte är perfekta. Men mer otherworldly än Pynchon, och mindre absurt-galet. Och så snyggt, och så skrämmande fantasirikt utan att nånsin bli "kolla jag har en massa häftiga idéer": istället är det detdär bästa "så här var det - låt mig berätta om det." Jag är både lycklig och upprörd över att det är ganska långsamläst...

Miljön är en löjligt väl fungerande blandning av steampunk, western, 30-tal och high fantasy. Stämningen, åtminstone i den ena av de två handlingsspåren, påminner en hel del om The Gunslinger - fast bättre, då. (Och jag gillade The Gunslinger.) Och dethär är Staden:

A window burst open high above the market. Windows everywhere opened above markets. A city of markets, a city of windows.

New Crobuzon again. Unceasing, unstintingly itself. Warm that spring, gamy: the rivers were stinking. Noisy. Uninterrupted New Crobuzon.

What circled around and over the city's upreached fingers? Birdlife, aerial vermin, wyrmen (laughing, monkey-footed things), and airships of cool colours, and smoke and clouds. The natural inclines of the land were all forgotten by New Crobuzon, which rose and fell according to quite other whims: it was mazed in three dimensions. Tons of brick and wood, concrete, marble and iron, earth, water, straw and daub, made roofs and walls.

In the days the sun burned away the colours of those walls, burned the raggedy ends of posters that covered them like feathers, making them all slowly a tea-yellow. Oddments of ink told of old entertainments, while concrete desiccated. There was the famous stencil-painting of the Iron Councillor, repeated in incompetent series by some dissident graffitist. There were skyrails, strung between jags of architecture like the broken-off pillars of some godly vault. The wires sliced air and made sounds, so wind played New Crobuzon as an instrument.

Jag vill ha Miéville-lov. Men å andra sidan måste jag dra ut på det! Jäkeln har ju bara skrivit ett halvdussin böcker. Och så är jag som sagt orolig över att jag kommer att få äta upp allt dethär...

Bokfemman - resa med böcker

Veckans bokfemma: främmande kulturer / resa med böcker. Min tolkning: fem drömresemål, som återkommer igen och igen i mina böcker.

1. Venedig.
Författare verkar inte kunna hålla sig borta från Adriatiska havets pärla. Thomas Pynchon åker dit i Against the day, Susanna Clarke i Jonathan Strange & Mr Norrell, Jan Kjaerstad i Kungen av Europa, Marius Brill i Making love: A conspiracy of the heart, Luther Blissett i Q, Jeanette Winterson i The passion, och förstås Lord Byron i Childe Harold's pilgrimage samt i The vampyre och The memoirs of Lord Byron: A novel. Sist men inte minst åker förstås Mary Hoffman till Bellezza i Talia i Stravaganza: Maskernas stad.

2. New Orleans.
Befolkat som alla vet av vampyrer och annat blodtörstigt (som Poppy Z. Brite - Lost souls, Wormwood, Exquisite corpse - och George R.R. Martin - Fevre Dream - vet), av bluesmusiker (som Patrick Neate - Twelve bar blues - vet), av pirater (som Isabel Allende - Zorro - vet) och av bluffmakare, tjuvar, horor och hallickar och annat löst folk (som Nelson Algren - A walk on the wild side - vet). Förslag på musik: well duh, Tom Waits förstås.

3. Vilda Västern.
Finge bli en resa i både tid och rum, men det kan jag leva med. Litet ont om böcker utöver ren pulp dock - men lyckligtvis gott om bra filmer. Anyways, ma'am, vi har Doc Holliday och Wyatt Earp i Emma Bulls Territory, "The man in black fled across the desert and the gunslinger followed" i Kings The dark tower, Shatzy som gör en western i Bariccos City, och apropå pulp mina älsklingar Bill & Ben (exempel).

4. Värmland,
du krona bland Svea rikes länder. Framför allt i sällskap med Selma Lagerlöf

Sjön har sina källor ganska långt upp i norr och där är ett härligt land för en sjö. Skogen och bergen upphöra aldrig att samla vatten åt den. Strömmar och bäckar störta ned i den året om. Den har fin vit sand.

(Morfar kallade 20-lappen "en fryksdaler") och Gustaf Fröding

Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.

I övrigt har vi ju t ex Tunström, en drömsk värmlandshistoria i Lars Anderssons Jag, herulen, och en utflykt österut för Erlend Loe i Volvo lastvagnar.

5. England.
Anglofil, som så många andra bibliofiler... Några exempel: Kate Atkinson, Douglas Adams, Stephen Fry, Susanna Clarke, Philip Pullman, Jasper Fforde, A.A. Milne, Richard Adams, Jerome K. Jerome, Mark Gatiss, Jeanette Winterson, Neil Gaiman, Charles Dickens, Zadie Smith, Sarah Waters, Byron, Shelley, Keats........ Pardon me, I'm off to play the grand piano. Put the kettle on!

Sen har vi ju möjligheten fiktiva världar som flera påpekat... de är ju ofta rätt farliga, iofs... Men fem jag skulle vilja besöka likaförbannat: Fantásien, Discworld, Neverland, Mumindalen, The Abarat.

Emma Bull: Territory

What brings you to Tombstone?
8/10

Doc Holliday* och Wyatt Earp. Diligensrån och sheriffer, hästar och revolvrar, poker och whisky, hårda män och tuffa kvinnor. Och dark magics av den kraftfulla, mäktiga sorten. Emma Bull ger ett extra mytiskt djup åt en av de stora amerikanska myterna, och gör det mycket väl.

* en av våra favoritantihjältar

Förslag på musik: ”My darling Clementine”