The Promethean Age (bok 1 & 2) av Elizabeth Bear

Blood and Iron och Whiskey and Water är de första två böckerna i Elizabeth Bears serie The Promethean Age. De utspelar sig ungefär i nutid; bok 3 & 4 utspelar sig runt sekelskiftet 15/1600-tal. Bears planer är minst 12 böcker - "a vast mad edifice" - som i olika tider följer det 500-åriga kriget mellan Faerie* och de mänskliga magikerna i The Prometheus Club. Vad jag kan säga om de planerna är: wohoo! Nom nom!
* (Här pratar vi alltså inte om snälla små älvor: Faerie är inte onda - men de är inte att leka med; fråga bland andra Neil Gaiman, HollyBlack, Susanna Clarke, Terry Pratchett, Hope Mirrlees, och förstås Will Shaxper.)

Det här är nämligen riktigt bra. Och bok 2 är dessutom bättre än bok 1 - på det där bra sättet; ämnen och karaktärer utvecklas, handlingar får långtgående följder, trådar tvinnas vidare, avslöjanden leder till nya frågor... världen breddas och fördjupas på sätt som gör att tolv böcker känns fullt möjligt och mycket välkommet. (Dessutom är bok 2 mörkare; folk är skadade och hämndlystna, bittrare samtidigt som de är starkare och erfarnare.)

En enkel sammanfattning vore att säga att böckerna "har allt". Men det vore för enkelt, inte minst för att det är så många böcker som "har allt", åtminstone enligt sina baksidestexter... Här används dessutom allt på bra vis: det blir en väldigt komplex och väl uppbyggd värld.

Handlingen i extrem korthet: Under Elizabeth I:s regering grundades The Promethean Club, en sammanslutning mänskliga magiker som motarbetar Faerie: de binder världen i järn och tämjer magin. Blood and Iron börjar 1997, när en uppgörelse drar allt närmare. Två av huvudpersonerna är Elaine, född människa men bunden i tjänst till en Faerie-drottning, och Matthew, en Prometheus-magiker.

What is this "allt" böckerna har you speak of? Faerie förstås - inte bara elf knights utan också t ex kelpies, pucks, floder av blod, den vilda ritten, Tam Lin; en snårskog av regler, geasa, namn-magi, bortbytingar och bergtagna, tionde till Helvetet... Och i Annwn/Avalon/Tir nan Og ligger förstås Arthur och sover, och det är förutspått en ny Arthur, närmare bestämt en ny Drakfurste, och med det en ny Merlin, för Draken brukar få som hon vill... Vi har kluvna magiker som farligen inser att det finns gråzoner; vi har Morgan le Fay, skotska och ryska varulvar, svanmöer, enhörningar, talande pilträd, levande New York, en bunyip, Kit Marlowe, en generös portion djävlar, en ängel, goth-kids som direkt ur Valiant; lojalitet, självständighet, livslögner, skuld och försoning... och kärlek.

Och vi har, inte minst, sagor, myter och legender som verklighet. "All stories are true." - och de är inte skilda från "verkligheten". Detta ligger som en grundtanke för hela världen. Man kan ta makt över sin egen historia, men det kan inte vara lätt;

"I've heard stories that differ." ...
"Then they must be true."

I sitt sammanhang är meningen "Matthew fell silent, contemplating the vagaries of metatextual polycreationism." en av de bästa meningar jag läst :)

Alltihop väldigt välskrivet med intelligens, humor, känsla och fantasi. Nämnde jag att det är bra?

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Woman power. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - New York, New York. - Magikologi . - Wolves & weres . - Faerie tales.

Förstameningar:
Blood and Iron:

Matthew the Magician leaned against a wrought iron lamppost on Forty-second Street, idly picking at the edges of his ten iron rings and listening to his city breathe into the warm September night.

vilket placerar den mellan Martin Bircks ungdom och Grabben i graven bredvid... (gosh. de får huka sig)
Whiskey and Water:

Once upon a time in New York City, there lived a Mage with a crippled right hand.

vilket placerar den mellan The Onion Girl och Deathwish (makes more sense).

Man kan läsa första kapitlena ur Blood and Iron via Bears hemsida.

Två gammaldags varulvshistorier

The Werewolf av Clemence Houseman (i den här samlingen) publicerades 1896; Wolf Bride av Aino Kallas (i den här samlingen; några kapitel ur romanen Vargbruden) publicerades 1928 men utspelar sig på 1600-talet och är skriven i den tidens stil. Två saker texterna har gemensamt är: att varulven är en kvinna, och att varulven är ett hot mot den kristna gemenskapen.

Housemans långnovell är den mer svartvita av dem. Varulven är något helt väsensskilt från människorna, nästan mer lik en hemsökande vålnad. Tre gånger i vinternatten knackar det på dörren till den nordliga, vikingaliknande gården, utan att någon står utanför. Sedan kommer gästen: en vild och vacker ung kvinna som alla genast faller för - utom husets yngre son, som sett vargspåren som ledde fram till dörren. Men ingen tror honom, förstås, och hemsökelsen väljer ut sina offer under tre besök. (Vargfotot av Kate Walker)

Den här varulven är styrd av sin förbannelses/forms regler: hon måste skifta hamn vid midnatt, och om någon människa ser det tvingas hon kvar i sin vargform. Hon är sårbar för vigvatten, och för kristen självuppoffring. Den yngre sonen heter Christian, vilket är aningen övertydligt... Plotten är enkel: ett monster hotar min familj, hur kan jag försvara den?

Kallas berättelse har fler gråzoner. Det är den unga frun Aalo som under byns stora vargjakt hör en röst kalla på henne från skogen: 'Aalo, Aalo my lass, will you join the wolves at the swamp?' Till slut går hon ut i skogen en natt, träffar flocken, drar en vargfäll över sig och blir varulv. Och nu är hon förlorad för alltid och Jesus dog i onödan för henne,

For she, who once had been meek and mild, was now bold and blood-thirsty; she, who once had been timid, was now untamed; she, who once had been chaste, was now brimming with lust.

Hennes och flockens värsta synder är att jaga, slakta och äta människornas boskap (och, hm, alla kristna är vegetarianer? Eller hur det nu var) och "even blasphemy against the Almighty." Gosh.

Varulvarna är kvinnor - för det är ju mycket hemskare att de skulle vara "brave and fearless, a spirit of strength and freedom, and yet also of rage and violence", att de skulle välja att följa sina passioner och lämna den trygga traditionella bygemenskapen - och som vi alla vet, "'Turn away, my sons, turn your eyes from beautiful women, for many a man has their beauty maddened.'"

Författarens (eller författarens berättarpersonas?) dygdiga fördömande av varulvarna blir nästan självironisk, eller ironisk mot den tidens moral. Skogsanden, som leder flocken, har det korrekta latinska namnet Diabolus Sylvarum, vilket ju bevisar de djävulusiska kopplingarna. Och,

If any man of a doubtful disposition should question whether these events are possible, may he read for his enlightenment what the philosophus Pomponatius has written and published, or the works of Theophrastus Bombastus Paracelsus and Thomas Aquinas, or indeed what the Council of Ancyra Anno 381 proclaims in a treatise ...

Så, som 1600-talshistoria är den ganska moralisk och trångsynt, men som 1920-talshistoria kan den mycket väl ifrågasätta och utmana just den moraliska trångsyntheten, samtidigt som den skildrar farorna i att bryta sig loss från den. I vilket fall är båda texterna intressanta tillägg till varulvsmytologin. Läs mer på hyllan Wolves & weres i Det Stora Biblioteket...

Deathwish av Rob Thurman

BYOA. Bring your own angst. It's festive as hell.
9/10
Fullständigt subjektivt betyg för fullständig njutningsläsning. Deathwish är nog den bästa hittills av böckerna om Cal och Niko. (Ettan - tvåan - trean.)

For those who are just joining us: Thurmans böcker är urban fantasy med bett, roliga idéer och en huvudperson som har anledning att vara bitter, med många cyniska one-liners på lager och en benägenhet att kick ass.

Cal Leandros är till hälften monster. Hans far var en av The Auphe, uråldriga, mordgalna, nästan oövervinnerliga mångtandade monster. Hans mor tog Auphes pengar för tjänsten, gav den nyfödde namnet Caliban, lämnade över honom till hans fyraårige bror Niko, och lade därefter endast tid på honom för att berätta hur monstruös och hopplös han var. Niko å andra sidan tog sitt ansvar för lillebror på blodigt allvar, uppfostrade Cal själv och blev sedermera en fulländad superninja för att beskydda honom från monstren. I bok ett, Nightlife, lägger de sig även till med sidekicks i form av en vampyr och en puck - Robin Goodfellow själv, no less.

En anledning till att Deathwish är den bästa boken hittills är att Cal och Niko båda får föra ordet, som jag-berättare i varannat kapitel (tidigare har bara Cal berättat storyn). Utan att dra bort från njutningsläsningen (tvärtom!) ger detta... okej, kalla det trots allt mer djup, eller fler dimensioner... åt historien. Niko, som tidigare knappt haft ett hårstrå snett, har sina egna issues. Nej, nej.

(Cal:) "People on Dr. Phil have issues. We have atomic-powered, demonic-flavored, fresh-from-the-pits-of-hell, full-blown fucking neuroses."

Det kommer också in litet klassisk syskonrivalitet, naturligtvis.

(Niko:) "I'd realized years ago Cal was most certainly his own person. He wasn't me, couldn't be me.
I have a bigger sword."

Frågan om monstret-i-Cal har varit med från början, men får här ytterligare nya sidor. Snacka om att vara sin egen värsta fiende. Thurman vidgar också perspektivet en aning, bort från att bara handla om "The Holy Trinity of Hotness" (Cal, Niko och Robin) - världen i stort är inte omedveten om monsters existens, vilket bröderna hittills hoppats på.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: St. Looney-up-the-cream-bun-and-jam. - Just because you’re paranoid. - Make ’em laugh. - Noir/noiresque. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - New York, New York. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - By the sword. - Monsterboken. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Det finns en hel del i Deathwish som skulle kunna antyda att detta är sista delen - men författarens hemsida lovar att så inte är fallet. Yay! Det hade varit ett bra slut, faktiskt, men jag vill självklart ha mer. Om Thurman likt Butcher fortsätter att bli bättre och bättre bok för bok är det bara goda nyheter. Hon har dessutom en ny serie på gång! Första delen, Trick of the light, ska komma i september.

Jack Williamson: Darker than you think

'our moving mind complexes can draw only upon the chance energies that they happen to grasp from the atoms of the air or other substances we possess, by the linkage of probability.'
6/10
Hm. Tja. Kvantmekaniska häxerier. Schrödingers varulv? Innan solen går upp kan man vara både människa och varg, båda är lika sannolika. Om, vill säga, man har tillräcklig tankekontroll över sannolikheterna.

Jag tror att herr Williamson (fast det är nog en synonym; boken är nog skriven av någon som behöver berätta för oss hur det ligger till och behöver vara anonym för att undkomma monstren) kom över alldeles för många böcker om kvantfysik, psykoanalys, genetik och folklorehistoria och började tänka alldeles för mycket. Det är ingen dålig bok, men allt förklarande och sammankopplande blir bara, ja, för mycket. Det blir lika mycket sf som skräck, vilket kanske gör mitt missnöje till en förväntningsfråga, men till råga på allt är det sf på det tråkiga "titta, jag kan bevisa det!"-sättet.

Men den är riktigt spännande ibland, och det är ju en originell varulvsvariant, och miljön - sent 40-tal, som gjort för en mörk, regnig svartvit film - är utmärkt för noirskräck. Det är Lovecraft-vibbar också med arkeologiska expeditioner som söker svar om en uråldrig ondska men inte är redo för vad de väckt. Upplägget "drömmer han, eller är han galen, eller är det på riktigt?" funkar dock inte, men det kanske är för att det presenterats så totalt som en varulvsbok, så jag bara undrade när huvudpersonen äntligen skulle fatta att jo, det är på riktigt.

Boken är "widely acclaimed as the best American lycanthropy novel yet written"... Men å andra sidan är det sorgligt ont om riktigt bra varulvsromaner. Och det är väl för all del en viss skillnad mellan varulvsromaner - som t ex de Lints Wolf moon och Haugens Varulv - och lykantropiromaner, som har som mission att förklara och bevisa hur det skulle kunna fungera. Som sådan är Darker Than You Think intressant, om än överlastad.

So many books...

Min "short" list bara växer och växer. Som om det inte räcker att When will there be good news? har släppts så har Orions fiiina Horror Classics-serie kommit (synd att de inte är stoltare över det själva - de hade väl kunnat ha temasidor för de fiiina Future Classics- (sf), Fantasy Classics- och Horror Classics-serierna?). Jag var tvungen att ha (till att börja med) Darker than you think.
Efter två varulvs-fails hoppas vi på third time lucky. (Wagner the Werewolf var penny dreadful-pulp på alla sätt, inklusive att vara faktiskt dålig. The sacred book of the werewolf var oväntat olockande på många sätt - återkommer kanske om detta.)

På Hamrelius för att inhandla Atkinson märkte jag glatt att Firmin kommit i en jättefin - gnagd! - utgåva på placerad på framträdande plats i butiken. Rekommenderas varmt!
Och när som helst kommer väl Robson, Gabaldon, Parker, för att inte tala om allt man inte visste att man ville ha förrän det kommer. Oh well. It's the bear we have to cross.

Heja varulvarna!

Rösta på varulvarna!

Patricia Briggs: Iron kissed

5/10

Blir inte både Sookie och Mercy liksom mesigare allteftersom? Och detta eviga alfa-/dominans-tjat när det gäller varulvar... Fey-biten är intressant och genomarbetad föralldel. Men slutet drar ner hela boken, jag köper det icke.

A. Lee Martinez: Gil’s All Fright Diner

Pig-latin Armagedddon
5/10

Ganska kul Buffy/Sookie-variant. Litet uppfriskande att varken varulven, vampyren eller servitrisen är sexiga. Men baksidestexten som jämförde med Douglas Adams var nog ganska svältfödd.

Patricia Briggs: Blood bound

sort of popcorn and vampire
7/10

Uppföljare till Moon Called.
Mercy Thompson, coyote-shapeshifter, VW-mekaniker och uppvuxen hos varulvar, blir nu även Slayer of the Vampyre. Spännande och kul.