Tanglewreck av Jeanette Winterson

Wintersons ungdomsroman Tanglewreck har vibbar av: Pullmans His Dark Materials (inklusive en Lyra, en Will och en Mrs Coulter), Roald Dahl (särskilt i fastern Mrs Rokabye), Tim Powers The Anubis Gates (inklusive en Ra-präst) och inte minst Alice i Underlandet - med kaniner och klockor och märkliga tebjudningar och att vända sig om efter någon
Who
had
gone
down
a hole.

Wintersons vackra sagoberättarspråk är litet nedskruvat jämfört med hennes vuxenböcker, men det är förstås med. Som här till exempel:

In New York City the tops of the buildings tear the sky. When the snow falls the tops of the buildings look like mountain peaks. The most important people in the city live and work as high as they can on their man-made mountains. When they want to travel, a helicopter lands on the roof and carries them away, just as enchanters on glass mountains whistled for eagles.

Boken öser glatt på med tidsresor, telepati, mytologi, kvantfysik, alternativhistoria, modiga barn och dastardly skurkar och livvaktskaniner, mammutar, pirater, påvar, svarta hål och Schrödingers katt (förstås). Det låter överlastat men funkar riktigt bra... fram tills vi börjar närma oss slutet.

Till sist blir det nämligen lite väl rörigt med profetior och utvaldheter och sammanträffanden, och otillräckliga förklaringar av varför och hur det som händer händer. Jag gillar inte när science fiction överförklarar och överbevisar, men här slår det nästan över för långt åt andra hållet när alla trådarna ska knytas upp/ihop. Suspension of disbelief, som funkar så bra i större delen av boken, förlitar sig i slutet lite för mycket på förklaringen "jamen, därför att det är så". (Eller jag kanske läste sista 100 sidorna för fort?)

Men. Jag tror inte alls att jag skulle brytt mig lika mycket om det när jag var 13-14, då skulle jag nog mest slukat alltihop, som jag nu slukade och fnissade lyckligt åt allt fram till... biten med sfinxen, ungefär.

Första mening:

At six forty-five one summer morning, a red London bus was crossing Waterloo Bridge.

vilket placerar den mellan Mr Philips av John Lanchester och Mot strömmen av J. K. Huysmans.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Something for the kids. - Ellowen-Deeowen. - Vetenskap?. - Time, time, time. - Animal rights!.

The end of Mr Y / Scarlett Thomas

Oh, at the moment everything's a bit of a paradox. It wouldn't matter. [...] I don't think we are living in a cause-and-effect universe.
7/10
Ariel Manto brukade skriva en serie belästa, essä-artade artiklar under rubriken "Free Association" - hon började med Big Bang och associerade sig sedan vidare till bl a ljushastighet, kvantmekanik, Schrödingers katt, the luminiferous ether och artificiell intelligens och så Samuel Butler. Från honom kom hon till den obskyre viktorianen Thomas E. Lumas - sf-författare och excentrisk vetenskapsfilosof från 1890-talet.

Nu doktorerar Ariel på tankeexperiment - katten igen, Einsteins tåg mm. Men den dag då en av universitetets byggnader kollapsar hamnar Ariel av en slump i ett antikvariat, och mot alla odds hittar hon Lumas extremt - det finns ett känt ex - sällsynta roman The End of Mr Y. Det visar sig efterhand att den är sällsynt av en anledning...

Romanen fortsätter in i märkliga meta-[you now have at least five choices:]-fysiska, -foriska, -filosofiska, -litterära, -vetenskapliga äventyr. Det är riktigt spännande emellanåt. Det är riktigt tankeväckande emellanåt. Det är riktigt filosofiskt infodumpande emellanåt.

(Och intressant poäng för fantzy-läsare, eftersom säljpratet trycker på sexet: det positiva sexet är bra, men det är väldigt litet av det. Sexet med eughh-faktor får mer utrymme, men allt som allt överväger meta-joxet markant. In point of fact, allt utom sexet är väldigt detaljerat...)

Filosofisk infodump, där var vi. Men å andra sidan: allt - boken, mina tankar om boken, mitt läsande av boken, den här texten - allt är gjort av språk. Och allt är också, icke att förglömma, gjort av kvarkar och elektroner. I couldn't help but wonder: är språk gjort av kvarkar och elektroner? Kvarkar och elektroner är väl gjorda av språk [Joyce], iallafall. (Idéer kan förändra världen.

No one had decided whether or not light was waves or particles. And then people were surprised when they found that it was both at once.)

Kopplingarna mellan tanke, språk och verklighet utforskas våldsamt och entusiastiskt. Tecken. Signifier och signified. Derrida for the kill. Kvantdekonstruktion, för jösse [smeknamnsform för Jacques då i det här fallet] namn.

Jag skulle verkligen gilla att dekonstruera den här boken. Och det betyder alltså inte att jag inte gillar den - det gör det ibland, [men kom ihåg att dekonstruktion inte ens tillnärmelsevis är samma sak som destruktion] men i det här fallet skulle jag nog gilla den mer om jag fick tillbringa säg en doktorsavhandling på att dekonstruera först boken och därefter alla dess cameo-stjärnor, från Aristoteles och Platon, till Darwin d.ä.ä., Butler, Poe, Einstein, Derrida, Heidegger [could think you under the table], och... Wachowskis...

Den innehåller liksom allt jag skulle vilja kunna så väl att jag skulle kunna dekonstruera det, även om romanen i sig blir rätt pladdrig i stycken. Att dra i alla de trådarna, äta kakorna och ha dem, fläta upp flätorna och knyta knutar med dem... *academia sigh*

Men, vem har tio år över till en doktorsavhandling. Inte förrän jag lyckats med det där pesky odödlighetsexperimentet med an irrational particle accelerator, a liquid lunch, and a pair of rubber bands... Ja ja. Nu för den som orkat så här långt:
Och den här julgranen:

[...]doesn't want stars and tinsel: she wants to decorate that tree with black holes, wormholes and quarks. She wants to drape it in the fabric of space-time.

För övrigt anser jag att det var riktigt skönt att läsa en roman där det var så självklart att vara vegetarian, där det är klart att den maten man serveras är vegetarisk, och där enda gången det avviks från detta beskrivs som "Room service seems to consist mostly of dead stuff and chips." Jepp, det låter som England.

Jeanette Winterson: Sexing the cherry

And so what we have told you is true, although it is not.
8/10
Igen i Wintersons sällskap: storytelling through storytelling. På ett sätt en historisk roman, i 1650-/60-talens England med inbördeskrig och puritaner. Tydligast när vi följer den ena berättarrösten, The Dog Woman - men som hennes son säger:

"but she is a fantasist, a liar and a murderer, though none of that would stop me loving her."

Sonen, Jordan, är den andra berättarrösten, och han förklarar:

"Every journey conceals another journey within its lines: the path not taken and the forgotten angle. These are journeys I wish to record. Not the ones I made, but the ones I might have made, or perhaps did make in some other place or time."

Det blir sagor och drömmar och tusen kärleksfulla lögner, fantastiska resor i tid och rum. Påminner en hel del om Calvinos De osynliga städerna. Det myllrande berättandet visar framåt mot The PowerBook, och frågorna kring rumtiden visar fram mot Gut Symmetries. Behandlingen av idén "historisk roman" är som i The Passion, ur vilken jag tar ett citat som passar om alla Wintersons böcker:

"I'm telling you stories. Trust me."

Tim Powers: The Anubis Gates

Through caverns measureless to man
8/10
En tidsreseroman med övernaturliga inslag. Eh... jodå. Själva tidsresorna förklaras med vetenskapliga termer för både oss och den motvillige hjälten, men sedan tillkommer magi och mytologiska företeelser - men bara en ren omöjlighet.

Omöjligheten skulle professor Chronotis hållit med mig om, och den biten var inte enda gången jag tänkte på Dirk Gently's Holistic Detective Agency. Bland annat är Coleridge med... Inga elektriska munkar, men väl klonade magiker. Men iallafall:

Professor Brendan Doyle anställs som Coleridge-expert inför en tidsresa till 1810, vars syfte är att lyssna på en föreläsning av den berömde poeten. Han tror förstås först att researrangören är galen, men när han sedan blir lämnad kvar i 1810 blir det väldigt, väldigt verkligt för honom.

De första 100 sidorna gick litet långsamt, men mest för att boken otroligt mycket liknade Jack of Ravens, som jag tröttnade på och gav upp (och som är skriven 25 år senare, eh, mr Chadbourn?): vi har den nutide akademikern som hamnar i det historiska England och jagas av magisk-mytologiska skurkar som tror att han vet mer än han vet och tänker tortera honom för information, vi har realistisk detalj (läs: lera, misär och våld), vi har inverkan på verkliga historiska händelser och möten med d:o personer, vi har en tragisk kärlek bakom oss, vi har t o m en missbildad clown för tusan hakar, och allt detta i London. Med avstickare till medelhavskulturvaggor.

Men sen tog det fart: mycket tack vare injektionerna av skräck, meta-humor och Lord Byron. (Dessutom är skurken här inte Ondskan Själv utan snarare en klassisk Bad Guy, vilket är bättre.) Det blir en rolig, smart, mångbottnad äventyrsberättelse kryddad med frågor om öde, tid och historia. Powers har verkligen känsla för att kunna beskriva märkliga, fantastiska, annorlunda företeelser så att man hänger upp sin disbelief och hamnar rakt på plats. Jag har ett stort frågetecken om upplösningen, men det kanske löser sig om jag bläddrar igenom den en gång till...

Förslag på poesi: Coleridge, Byron och William Ashbless.

Isaac Asimov: Foundation

All is taken into account.
8/10

Om någon berättat för mig (okej, det har de visst gjort) hur bra Asimov var skulle jag inte ha väntat så här länge med att läsa honom, och fått skämmas för att jag inte gjort det förr. Och om någon berättat att Douglas Adams läst Asimov skulle jag definitivt plöjt Stiftelse-böckerna för länge sen. Bara en sån sak som att det första man träffar på är Encyclopedia Galactica (som i mer avslappnade delar av galaxen ersatts med Liftarens guide till galaxen...).

Hari Seldon har utvecklat vetenskapen psykohistoria: en metod för att genom matematiska beräkningar av sannolikheter fastställa hur framtiden kommer att se ut. Det handlar inte om spådom eller öde, utan helt enkelt att "detta kommer att hända för det är det som kommer att hända," alla faktorer medräknade.

Seldon kommer fram till att det galaktiska Imperiet - som styrt den av människobefolkade planeter fulla galaxen i 12 000 år - är på väg mot oundviklig nedgång och fall. För att förkorta den lika oundvikliga perioden av kaos och anarki som kommer att följa grundar Seldon Stiftelsen, och ger den uppgiften att sammanställa Encyclopedia Galactica, så att all mänsklighetens kunskap ska bevaras över den kommande krisen. Men hans planer är långt mer intrikata än så, visar det sig så småningom. Och i Stiftelsen finns inga psykohistoriker, så de flyger blint - lika blint som vi, och vem som helst i mänsklighetens historia.

Hans planer, förresten: det är ju inte någons planer, det är historiens gång. Frågor om hur man kan påverka det som händer, huruvida man bör göra det, huvuvida det ens är möjligt, hur långsiktiga mål man har och kan ha med sina handlingar, är bärande för Foundation, som utspelar sig under Stiftelsens första 150-200 år. Historiska skeenden granskas av individer med olika synsätt genom några nedslag vid avgörande händelser. Det är mycket fjärilen och orkanen. Planetnära och händelserikt men samtidigt med svindlande perspektiv.

Klassisk SF: det är ute i rymden med strålvapen och imperial cruisers, men rakt igenom det är det filosofiskt om den mänskliga tillvaron, väldigt "what if?" Sätter små atommyror i huvudet på en när man tittar på nutiden; jag skulle inte vilja vara Hari Seldon här och nu, det vore otroligt deprimerande. Samtidigt kryper det i en att gå in på djupet och tolka de senaste 10, 100, 1000 åren och se om man kan lista ut vart vi - antagligen helt uppenbart för en matematisk psykohistoriker - är på väg, men som sagt, just nu tror jag att det vore alltför deprimerande... Å andra sidan skulle någon som visste, som t ex Hari Seldon, bara genom rätt handling vid rätt tillfälle, kunna göra något för att minska 30 000 års kaos till bara 1000 år. Hmm...

Mark Chadbourn: Jack of Ravens

The swords of Albion
5/10

Ger upp med ca 1/4 av boken kvar... och det som började så bra. En snubbe finner sig med minnesförlust och ett svärd i handen (förra gången jag läste detta blev det gôrbra) på en dimmig äng - en jätte dyker upp - han dödar den. Snubben visar sig heta Jack Churchill - hence Jack Jättedödaren - och befinner sig ca 2300 år före sin egen tid, vår nutid.

Jack visar sig ha tagit del i det andra slaget vid Magh Tuireadh, och han har ett sjungande svärd, och väldigt snart får vi ta del av Pendragons ande, träffa druider och följa ley-lines, möta en ande som kallar sig Hal och sjunga Sinatra i Tir nan Og. Man undrar nyfiket vad författaren ska hitta på härnäst, här kan det mesta hända?! Men istället för att fortsätta slå åt alla håll vilket hade kunnat bli förryckt och bra så verkar det mer och mer som att författaren har en agenda! Nu har jag listat ut hur vi ska leva och låt mig upplysa er! Bespara mig...

Tydligen är hjältarna favoriter i repris från flera tidigare böcker - om man gillat de böckerna är The Brothers and Sisters of Dragons kanske intressantare än de framstår som här. Skildringen av Jack börjar inlevelsefullt och gripande, men övergår snart till tredjehands, utomstående refererande avstånd. Det går hand i hand med tidsreseaspekten: när det går hundra år mellan scenerna kan författaren tydligen inte låta rollfigurerna visa sin psykologiska utveckling genom deras handlingar, han helt enkelt talar om det för oss. 25 words or less - så vi kan fortsätta med Handlingen.

Vid det här laget - 3/4 in i boken - känns det mest som att författaren tycker att han inte vill måla any old epic, not like a last meal or a final snack, but a real mother of a blow-out! När tempelriddarna och Janus och gnosticismen och Spring-heeled Jack (och kan vi inte ha en enda tidsresa till elisabetanska England som inte träffar Dr Dee och Kit Marlowe!) dyker upp kan jag rentav acceptera det, men det ena strået var Robin Goodfellow (oh for Puck's sake!!) och det andra var ännu en villain som kanske har ett djupt dolt hjärta av guld men dyker upp för att smärtsamt plåga de potentiella jedi-riddarna innan Vår Hjälte har en chans att nå dem.

Jag bryr mig inte om vad som händer framöver. Illa nog att jag inte har någon läslust för slutet av boken, jag har ingen direkt läslust för någon annan bok heller egentligen. Drar ner betyget ett streck till, ska bara redigera...