Véronique Ovaldé - "Kick the Animal Out"

Rose bor med sin mamma Rose (de delar förnamn) och styvpappan cirkusdirektören i en kuststad vid den franska atlantkusten. När Rose ser föräldrarna gradvis försvinna in i tv-apparaten sätter hon på sig sin lilla mantel och kastar sig över räcker på terrassen. Under självmordsförsöket råkar hon dra med sig nedre grannen mrs Iris kanariefågel, som inte överlever fallet. Väl tillbaka i hemmet är mamma Rose inte längre där. Ingen vet var hon är och ingen, inte cirkusdirektören och inte mrs Iris, verkar intresserad av att svara på Roses frågor. I jakten på svar utgör minnesfragment och mammans berättelser enda ledtrådarna.

Jag blir inte klok på romanens titel. Är det en omskrivning av författarens 'första steg', dvs barnets behov av att föreställa sig, fantisera ihop berättelser utifrån ofattbara skeenden och beteenden? Eller det nödvändiga i att sådana illusioner brister? Kick the Animal Out är hursomhelst Roses romantiska tolkning av mammans försvinnande. Resultatet är dråpligt och rätt gulligt. En hel del fina beskrivningar av snöiga landskap och terrassutsikter erbjuds också. Men det är faktiskt allt. Jag undrar om Ovaldé tror att läsaren inte begär mer än att charmas av hennes litterära metod? Eller har hon faktiskt inte har mer att säga än Roses ganska banala fantasier? Ibland räcker det nog - för charm kommer man långt med - men inte i det här fallet, trots efterord av Siri Hustvedt. Det bådar inte helt gott inför hennes senaste roman, som jag kanske gjort misstaget att köpa.

Byrons recension av "The Prelude"

Ur "Dedication", Don Juan (1819)

IV
And Wordsworth, in a rather long Excursion
(I think the quarto holds five hundred pages),
Has given a sample from the vasty version
Of his new system to perplex the sages;
'T is poetry -- at least by his assertion,
And may appear so when the dog-star rages --
And he who understands it would be able
To add a story to the Tower of Babel.

V
You -- Gentlemen!* by dint of long seclusion
From better company, have kept your own
At Keswick, and, through still continued fusion
Of one another's minds, at last have grown
To deem as a most logical conclusion,
That Poesy has wreaths for you alone:
There is a narrowness in such a notion,
Which makes me wish you'd change your lakes for ocean.

-- Lord Byron

*) Coleridge och Wordsworth.

William Wordsworth - "The Prelude"

Å, vilken tid det tog och hur ansträngade det var! Att läsa menar jag, men antagligen också att skriva. Så är The Prelude en ovanligt ofärdig text som existerar i tre fragmentariska versioner och kan förstås som väldigt mycket på en gång: Den är ett lååångt förord till The Recluse (det epos Wordsworth egentligen ville skriva och aldrig skrev); den är en självbiografisk Bildungsroman; den är en naturfilosofisk betraktelse och slutligen är den också en beskrivning av Wordsworths egen poetiska utveckling.

Och så är den förstås inspirationskälla för de poeter som kommer efter honom. Till skillnad från tidigare antik och kristen epik utgår Wordsworth från individen, då särskilt diktaren (mao han själv). Poeten är både unik (som observatör och förmedlare) och allmänmänsklig (den förståelse han gradvis når i samspelet med Naturen är i teorin något alla kan nå). Inte konstigt att hela projektet ofta känns både pretto och humorlöst. MEN, naturligtvis, genialiskt ur litthistorisk synpunkt.

Människa och natur i samspel? Roxy Paine i sin studio (ca 2004).

Särskilt njutbar läsning är det sällan. Wordsworth är alldeles för obskyr, indirekt i sitt tilltal och det är egentligen konstigt eftersom han strävade efter just klarhet och tillgänglighet i sitt skrivande. Det öppna tilltalet - och det "låga" ämnet, dvs. den enkla människan - är det tydligaste spåret av den entusiasm han ursprungligen hade inför de värderingar som sprang upp efter franska revolutionen. Innan han blev gammal och rädd för "mobben". Slutsats: att läsas för just sin plats i litteraturhistorien och inte för nöjes skull... Jag ser istället fram emot Byrons Don Juan, epos nummer två i mitt romantikprojekt.

"Gomorrah" - Roberto Saviano

Om Savianos bok har det skrivits så mycket att jag bara tillåter mig att kommentera hans stil. Först blir jag glatt förvånad, Saviano skriver anfått, som om hela camorran flåsade honom i nacken. Mycket effektivt. Sedan blir jag irriterad över anaforerna och textens historiska presens. Och alla dessa namnkataloger. Allt oftare hoppar jag över raderna av Raffaele Amato, Gennaro Marino McKay, Arcangelo Abate, Giacomo Migliaccio, Giovanni Cortese, Enrico D'Avanzo, Cosimo Di Lauro och så vidare i all evighet. Tills The Nations Henry Farrell förklarar:

"[Italian] investigative journalists--even the best ones-- use nicknames coined by insiders to refer to prominent politicians and ministries, and they frequently hint that they know much more than they can tell. Scandals are never fully described or resolved; instead, they always point to even wider scandals that will forever remain undisclosed. The result is a pervasive cynicism among newspaper readers. The Italian language even has a word, dietrologia, to denote the belief that everything important happens behind the scenes, away from the public eye."

Savianos rapande av namn är alltså både unikt och nödvändigt. Ingen dietrologia i hans bok. Här ska varenda person nämnas vid sitt rätta namn. Okej, men uttryckssättet då? Henry Farrell kommenterar också det:

"Gomorrah's rhythms aren't properly those of the English language. The book deploys words in ways that sometimes reflect their Italian cognates more than their ordinary given meanings. [---] Saviano hasn't written a sociological treatise about the Camorra. He doesn't state a thesis and draw carefully specified conclusions. Nor does he play coy. He's not only trying to understand the system of power that has ruined Campania but also doing his bit to attack and destroy it. His book pits his own form of writing--call it Savianologia--against the Camorra and the pervasive public attitude that nothing can be done about it."

Jag fattar. Och beundrar.

Stilbrister

Bokhororna diskuterar stil. Jag tycker inte heller om Joyce Carol Oates. För mig uppväger inte de fängslande ämnesvalen (var ska man börja) orddiarrén och bristen på punkt. Detaljbeskrivningarna och metaforerna i Sigrid Combüchens roman Byron framkallar en liknande reaktion. Till slut struntar jag i Byronsällskapet och alla älskarinnorna. Combüchen är en mycket bättre essäist. I Om en dag man vaknar undersöker hon litterär manlighet hos Wodehouse, Hemingway, Lawrence m.fl och skapar till och med ett intresse för ärkekonservativa d'Annunzio. Bland essäerna ingår otippat en om Oates. Och den är bland det bästa jag läst om hennes författarskap. Combüchen identifierar både dess styrka (ambitionen, närheten) och svagheter (patologisk oförmåga att välja bort) samtidigt som hon tecknar en översikt av Oates hela produktion. Nåja, fram till 1995, vilket iofs är en evighet sedan räknat i Oatesböcker. Jag blir lite nyfiken på Oates igen, fast faktiskt mer på Combüchen.