Psykoanalyserad på bio

Äntligen har jag sett Persona, filmen där två kvinnor blir en för att sedan bli två (delar av ett och samma psyke?) igen. Går f.ö. att se här, men säkert inte länge. Pratar sedan med K. om den psykologiska filmen och hur ovanlig/omöjlig den känns idag. Inte att se, men att nyproducera. K:s teori är att existensiella frågor utan social förankring inte är relevanta numera. Jag vet inte det, fast här är ett modernt ex. på hur dåligt det kan bli. C. S. Leigh har en annan förklaring. Han drar paralleller mellan den psykologiska filmens utdöende och det faktum att vi inte längre ser på film som vi gjorde förr: rent fysiskt befinner vi oss inte på samma plats längre. Vi har flyttat från den inrökta, mörka lilla biografen till hemmet och cineplexen. Därför har vi inte samma toleransnivå inför skildringar av inre, psykologiska skeenden:

"A film like Bergman’s last, Saraband, which reprised his warring couple from 1973’s Scenes from a Marriage some thirty years later, was largely ignored. A young woman who watched the film with me told me she thought those people who talked about their feelings and inner turmoil endlessly were 'losers'."

Leigh menar att den nya filmen, av regissörer som Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Sofia Coppola, görs delvis i reaktion till distraktioner och publikens ovilja att bli uttråkad: "These directors make films you can watch while doing the many other things we do while watching movies now, but that still command our attention". Jag är inte säker på vad han menar att vi gör, pausar kanske? Pratar i telefon medan vi tittar? Jaja, frågan om psykfilmens utdöende kvarstår. Undrar om inte David Lynch är den som bäst lyckats kombinera den psykologiska filmen med kravet på underhållning. Här inspirationskällan till hans film Lost Highway - Maya Derens Meshes of the Afternoon, vars ljud man kan stänga av om det stör.

Del 1.

Del 2.

Bloggterapi (sista delen)

Mer The New Black: enl. Leader söker sig melankolikern, i ett försök att uppehålla sig bland de levande och samtidigt bejaka sin dödslängtan, ofta till det banala livet: gäller människor, situationer, arbetsuppgifter - och kanske böcker, tänker jag. Min djupdykning i populärlitteraturen är mao ett självmördande via litteratur? Men nu får det vara nog. Maj månad hoppas jag ägna mer åt (möjlig) kvalitet än lättsmält kvantitet. Mår genast bättre. Nu ska jag sluta tjata om mitt själsliv.

Darian Leader -" The New Black"

Vad är en depression, undrar Darian Leader i The New Black: Mourning, Melancholia and Depression. Medan anti-depressiv medicinering och kognitiv terapi är medel med vilka man strävar efter att eliminera symptom söker Leader att identifiera de bakomliggande orsakerna. Därför är han också kritisk till själva begreppet "depression" och föredrar de äldre, mer precisa och något omoderna termerna "sorg/sörjande" (grief/mourning) och "melankoli".

Leader är Lacansk psykoanalytiker till vardags och man påminns boken igenom om att psykoanalys är en slags religion. Tron på orsaksrelationen mellan barnets förhållande till sina föräldrar (caregivers), drömmarna och den vuxnes neuroser är absolut. Så absolut att jag under läsningen ömsom blir irriterad, ömsom full i skratt. Kan man överse med de absoluta förklaringsleden är Leaders psykoanalytiska tolkningar av västerländsk kultur ofta både oväntade och tankeväckande. Bäst är insikterna i melankoli och dess relation till språk och skapande. Att jag tycker det beror förstås delvis på mitt nuvarande sinnestillstånd. Tyvärr fokuserar Leader mest på sorg och sörjande i The New Black. Han citerar bl.a. Joan Didion och diskuterar Sophie Calle. Jag tycker nog att man kan gå direkt till The Year of Magical Thinking istället. Leaders insikter i just sorg känns ibland väl självklara.

Läs också/istället: Leaders Stealing the Mona Lisa: What Art Stops Us from Seeing.

Darian Leader, Del III

Angående förlusten av en bok samt melankolikerns högst postmoderna dilemma:

"In some cases, what can be easily labelled 'depression' may conceal the fact that the subject has already died with their lost one. This may be a response not only to a real bereavement, but to the loss of a lover, a friend or even a political or religious idea. Several of the medieval medical texts on melancholia, in fact, mention the loss of one's books or library as a precipitating factor." (p. 173)

"We saw earlier how the work of mourning involves killing the dead. The mourner has the choice of killing the dead or dying with them. The melancholic choice here is to die with the dead. [---] Dying with the dead puts the melancholic in a very particular position: the world of the dead and the world of the living." (p. 172)

A melancholic subject is in two places at once, two entirely different spaces that cannot be superimposed. Critically, this sense of impasse is communicated. This means that part of the melancholic's struggle is to do with language, with finding a way to express the impossible. It isn't that the melancholic has got a problem and then wants to express it, but that wanting to express - and feeling that expression is blocked - is actually part of the problem. [---] Thus, at the heart of melancholia is a problem to do with language. Words and things seem radically separated for the melancholic." (p. 188-189)

Darian Leader, Del II

Angående sorg, Sylvia Plath och Förintelsen:

"If the comparison of mourning processes can be complex and multi-layered, what about those instances where the very possibility of comparison seems to be ruled out? The most evident - and perhaps the only - example of such a barrier in our culture is the Holocaust. When Sylvia Plath dared to use images of the Holocaust in her poem 'Daddy' to dramatize personal, autobiographical threads, the response was outrage and anger. If we take seriously the argument about the resonance between mournings, this produces a number of problems: in particular, the seal of prohibition on comparison that marks representions of the Holocaust prevents the pattern of mourning we have discussed from taking place. On a clinical level, this is a crucial point. Think of all those cases where a loss in a family has not been mourned. What consequences will this have, we can ask, on the children? How can they mourn if they are deprived of the very possibility of a dialogue of mournings?" (p. 80)

Darian Leader, Del I

Ric Stultz, History of Violence (2006).

Angående drottning Victoria, Lady Diana, Hamlet, Iliaden, 9/11, CSI etc:

"[E]very documented human society has mourning rituals which involve public display [---] The decline of mourning rituals in the West is linked to the mass slaughter of the First World War. The surplus of the dead - and bereaved - was far more extreme and concentrated than in earlier warfare. What sense would it make for a community to mourn every single soldier when the corpses were hardly even countable? [---] Without the symbolic support of mourning rites, images of death simply proliferate to the point of meaninglessness." (p. 72)

"Most Western human beings in fact watch images of death every night in the TV shows about crime investigation and murder. It is amazing to realize that this is what most people do after work: they watch programmes in which someone dies and whose death is subsequently explained and made sense of. The fact that this is reiterated endlessly suggests that death is ultimately not something that can be made sense of. And that the increasingly violent images multiply in the absence of a symbolic framework that might mediate them." (p. 74)

"The poet tells us that 'Nature mourns with the mourner'. This comment provides the crucial link between the personal and the social that we are looking for. It suggests that our own access to mourning can be helped if we perceive that other people are mourning too." (p. 75)