Franska thrillers och spänningsromaner

På begäran, franskinspirerade litteraturrekommendationer (del ett av två, eller kanske tre). Enligt BiF köper svenska förlag inte in franska deckare. Den svenska marknaden är mättad, inhemska mordgåtor säljer bäst. Kan man läsa franska (eller engelska) spelar det ingen roll. Min franska är knagglig och jag läser långsamt. Då är deckare idealiska. En igenkännlig formel underlättar förståelsen och en ”vad hände sedan?”-handling motiverar vidare läsning. Ord jag inte förstår letas upp senare. Förutom belgaren Georges Simenon, vars berättelser är otypiska och därför inte helt lätta att läsa i orginalet, läser jag gärna Jean-Christophe Grangés thrillers. De är förutsägbara och fyllda av klichéer. Perfekt när man läser för språket! Miljöerna är pinsamt exotiska och händelseförloppet kännetecknas av våld och dramatik. Jag blir sällan uttråkad. Ser ändå fram emot att snart läsa Sylvie Granotiers spänningsroman Double Je, om två kvinnor vars vänskap spårar ur i stil med filmen Single White Female. Tyvärr är hon inte översatt till svenska (eller engelska). Nyfiken är jag också på skrivarparet Boileau-Narcejacs polisdeckare. Deras böcker inspirerade Hitchcocks sjukaste film, Vertigo, och den ljuvligt onda filmen Les Diaboliques. Parskrivande kännetecknar också Claude Izner, en pseudonym för två samarbetande systrar. Deras Victor Legris-serie är bästsäljande i Frankrike, utspelar sig i 1800-talets Paris och är fulla av tidstypiska detaljer. Ytterligare en historisk serie utspelar sig i Paris, denna gång 1700-tal: I L'Énigme des Blancs-Manteaux (The Châtelet Apprentice) löser Nicholas Le Floch mord i skuggan av Revolutionen. En författare man inte alltid förknippar med deckare, men vars romaner ofta innhåller spänningsmoment är Sébastien Japrisot, mest känd för romanen En långvarig förlovning. Hans L’Été murtrier (One Deadly Summer) är en psykologisk thriller. Slutligen: 1988 vann Jean-Jacques Fichter det stora deckarpriset i Frankrike för Tiré à Part (Death by Publication), vars huvudperson planerar djävulsk hämnd på författarkollega.

För verkligt frankofila deckarentusiaster rekommenderas dessutom följande: Emile Gaboriaus tidiga polisroman L’Affaire Lerouge (The Widow Lerouge) vilken publicerades som följetong 1864. Maurice Leblancs böcker, vars hjälte Arsène Lupin ibland kallas för Frankrikes motsvarighet till Sherlock Holmes men faktiskt är tjuv. En mer hänsynslös anithjälte är Marcel Allain och Pierre Souvestres Fantômas. Där Lupin drar gränsen vid mord, har Fantômas inga sådana skrupler. Böckernas älskades av bland andra Appolinaire och Magritte, men var hittar man dem idag? Surrealisten Léo Malets böcker utspelas i olika arrondisséments (det gör även Victor Legis-serien nämnd ovan). Hans inspiration var (franska) deckarens ursprungstext, Euègene Sues kriminalföljetong Les Mystères de Paris. Och slutligen, en amerikansk version av arrandissémentdeckaren, Cara Blacks Murder in the Marais/Montmartre/Clichy etc. vars miljöbeskrivningar är underbara men huvudperson rätt outhärdlig.