veckans utmaning: litterär favoritmiljö

Kulturkollo efterlyser litterära favoritmiljöer. Till dem som listat karga klippor och vindpinade hedar kommer här ett tips: förra årets film om systrarna Brontë, BBCs To Walk Invisible, där miljöerna från deras romaner, förlåt, deras liv återskapats. Sally Wainwright, som också skrivit tv-serien Happy Valley, har lyckats göra engagerande dramatik av systrarnas relativt isolerade tillvaro. Till sin hjälp har hon haft Brontë-familjens svarta får, Branwell Brontë, som f.ö. Daphne du Maurier - ännu en författare med förkärlek till melodramatiska miljer - var så fascinerad av att hon skrev hans biografi. Det är Branwell som utgör den problematik filmen centrerar kring, den som kommer att motivera systrarnas skrivande. I den här filmatiseringen, eller biopic som det ju faktiskt är, bidrar inte bara miljön utan också det fina skådespelet till att höja dramat till en litterär nivå. Framförallt Chloe Pirrie som Emily Brontë är beundransvärd (se andra klippet nedan):

Bokskörd i februari

17 grader varmt och världens smutsigaste fönster

tillskott i februari

Äntligen hemma igen, efter så kalla dagar i norrland. Där var jag frusen in till märgen, konstant trött och lite ledsen. Såg därför fram emot värme, kärlek och bokhögen ovan. Särskilt Olivia Mannings Balkantrilogi, samt Wolffs roman, en av de mest bloggade och hyllade i vår. Men kanske mest ändå de två översta titlarna, båda inspirerade av Charlotte Brontës Jane Eyre: Antologin Reader, I Married Him och Catherine Lowells The Madwoman Upstairs, vars upplägg påminner lite om Justine Picardies ljuvliga Daphne, en roman jag ser att jag aldrig skrev något om efter att ha läst den. Synd, för den var riktigt bra. Mer om den här.

Mörkt i november - morgonläsning

Det bästa med de mörka morgnarna är inte månen (normalstor i morse) utan att det känns helt naturligt att stanna kvar i sängen en stund för att läsa. Min senaste Jane Eyre-upplaga (Knickerbocker Classics) är nog finaste hittills. Mjuka, silkeslena pärmar i rosa och rejält gummiband håller omslaget på plats. Och typsnitt och papperskvaliteten superb. Som om jag läste romanen för första gången! Barnet Jane drömmer om Arktis, om Lappland och om fjordar. Själv är jag glad för att just nu vara långt därifrån. 

Det är kanske lite tidigt, men jag har redan börjat juldekorera eftersom jag är hemifrån största delen av december. Om nu vädret bara kunde förstå att det är november. Idag, nästan 20 grader varmt ute.

Blasted Heath (Penhaligon) och Jane Eyre (1847)

Först ut en kombination som känns väldigt given. Det brittiska parfymhuset Penhaligon lanserade Blasted Heath för bara något år sedan och liknar doften vid "a powerful swell breaking against the shore" och radar sedan upp följande doftkomponenter: först tång, salvia och gröna friska blad,  följt av tobak, whiskey och patchouli, för att sedan avslutas med cederträ och mysk. Just den här parfymen har jag bara ett (generöst) doftprov av men det kommer att räcka ett tag.

Blasted Heath är en unisexparfym men kanske lite för sträv och maskulin för att riktigt passa mig. Den är motsatsen till inställsam, dvs lite svår och gillas inte av alla. Just därför tycker jag att den passar ihop med Charlotte Brontës Jane Eyre så väl. Den här doften kan Jane och Rochester dela på. De gröna bladen - och namnet - för tankarna till Janes ödsliga hedar och saltstänket till Rochesters resor. "Blasted heath" är f.ö. ett citat från Macbeth och för några veckor sedan såg jag den senaste filmatiseringen av pjäsen, med Michael Fassbender i huvudrollen. Samma skådespelare alltså, som spelade Rochester i vad jag tror också är den senaste filmatiseringen av Jane Eyre.

En "blasted heath" förekommer dessutom i H.P. Lovecrafts novell "The Color Out of Space", där huvudpersonen funderar över platsen som bär namnet: "The name 'blasted heath' seemed to me very odd and theatrical, and I wondered how it had come into the folklore of a Puritan people. Then I saw that dark westward tangle of glens and slopes for myself, and ceased to wonder at anything besides its own elder mystery." (Lovecraft, p. 1)

Bokfynd, CA (2016)

Litterära godbitar i resväskan när jag packar upp. I närheten av hotellet i Menlo Park låg Feldman's Books, underbar andrahandsbokhandel. Vad jag har saknat att strosa runt bland hyllor med gamla böcker och inte veta riktigt vad jag kommer att hitta. Lokalen var uppdelad i två rum och mellan dem hade ägarna anlagt en grön oas, med rinnande vatten, ett avokadoträd och kvittrande småfåglar. Och läsplatser så klart.

Vad följde med hem? Förutom Helen Oyeyemis Bird, Snow, Boy, från City Lights Books, följande: Två deckare skrivna av Margery Allingham (Agatha Christie var en beundrare), Venusberg av Anthony Powell, en engelsk översättning av en George Sand-roman, en liten och mörkblå inbunden Wuthering Heights, samt romaner skrivna av tidiga amerikanska kvinnliga författare. Mycket spännande:

Å norra Kalifornien, saknar det redan. Torr värme och dimma som sveper in över San Francisco på morgonen. Sekvojaträd, sjölejon, kustremsan mot Stilla Havet, grillad avokado och lokal honung, vin från Napa och Sonoma. San Andreas-förkastningens gröna kullar - what's not to like? Okej då, jordbävningsrisk, IT-miljonärernas upphaussande av huspriser och bilkultur. Och att titta ut över havet känns som att befinna sig vid världens ände. Vissa människor gillar den känslan. Inte jag.

tematrio: kärlek

Veckans tema hos Lyran är 3 x kärlek. Här kommer tre titlar på ämnet. Rekommenderas speciellt för olyckligt kära, övergivna, ensamma eller bara mycket intresserade av ämnet:

 

1. Lite tjatigt kanske, men Charlotte Brontës Villette (1853) är ett så uppfriskande alternativ till dåtidens typiska kvinnoskildringar som slutade antingen med att huvudpersonen gifter sig ("reader, I married him") eller dör. Lucy Snows förhållande i romanen är komplicerat och okonventionellt och just därför så inspirerande. En påminnelse om att ett kärleksförhållande inte är en mänsklig rättighet, utan en ynnest och en gåva.

 

2. Roland Barthes Kärlekens samtal (1977) består av en serie korta texter, fragment, som behandlar kärlekens alla stadier. Barthes refererar till hela den västerländska manliga kanonen (Freud, Platon, Nietzsche och gänget) men det blir aldrig pretentiöst. Den här boken har jag stuckit i handen på flertalet väninnor med brustet hjärta och de har alla funnit jättemycket tröst i texterna. Enkelt men genialt. Ny svensk utgåva kom nu i januari 2016.

 

3. I Drömmen om kärlek och livsavgörande möten (1989) närmast dissikerar författaren och psykologen Ethel S. Person våra uppfattningar om kärlek. Det är stundtals ganska tuff läsning, men nyttig. Person sticker hål på alla föreställningar och idéer om "den ende" osv. För den olyckligt förälskade, eller övergivna, är det närmast livsviktig läsning.

Sheila Kohler - "Becoming Jane Eyre"

Sheila Kohlers roman tillhör de finare porträtten av Charlotte Brontë och hennes syskon. Romanens fokus är skrivprocessen, hur Jane Eyre växer fram inom Charlotte Brontë och på pappret. Men Kohler intresserar sig också för relationerna mellan syskonen. Ur ett mer personligt perspektiv var det dessutom roligt att kunna identifiera vilka passager från Shirley och Villette Kohler använt sig av för illustrera händelser i Charlottes liv. Mitt försiktigt positiva intryck av Kohler kvarstår. I både ämnesval och stil påminner hon lite om brittiska författaren Michèle Roberts.

Adjani och Huppert som Emily och Anne

Helena på Bokhora läste romanen tidigare i år. Här också en audiointervju med Kohler om Becoming Jane Eyre. Den som bara inte kan få nog av vindpinade hedar, lungsjuka kvinnor och opiummissbruk kan leta upp Les Soeurs Brontë (1979) med bl. a. Adjani och Huppert i två av huvudrollerna. Själv har jag så smått börjat planera en resa upp till Yorkshire senare i vår. Nu blir det dock inte mer Brontë på den här bloggen ett tag.

Brontë på operan - Lucia di Lammermoor

Med tusen och åter tusen andra saker i minne glömde jag nästan bort att jag hade bokat biljetter till English National Operas uppsättning av Donizettis Lucia di Lammermoor. I Madame Bovary sitter Emma i operabåset, hänförd av den tragiska kärleksaffären mellan Lucia och Edgardo. När recensenter nämner systrarna Brontë och kallar ENOs uppsättning för en "haunted, dream-like early Victorian limbo" skyndar jag mig dit.

Lucia di Lammermoor är baserad på en tydligen oläslig roman av sir Walter Scott. Familjerna Ashtons och Ravenswoods befinner sig i fejd med varandra. När operan tar sin början har familjen Ravenswood övertagit Ashtons gods och förpassat Edgardo Ashton, den ende överlevande sonen, till ett isolerat torn vid kusten. Av en slump möter han Lucia Ravenswood på godset ägor. De blir förälskade och förlovar sig i hemlighet.

Edgardo och Lucia

Lucias bror Enrico har dock andra planer för systern. Hon måste gifta sig rikt för att säkra familjens framtid. Genom ränker och hot tvingar han Lucia att genomföra giftemålsceremonin. När Edgardo återvänder från en resa utomlands förbannar han Lucia för hennes svek. I desperation mördar hon sin nye make och tappar sedan vettet. När Edgardo får veta att Lucia ligger på sin dödsbädd, förlåter han henne och tar därefter sitt eget liv.

Enrico och Lucia

Scenografi och kostymer går i dovt blått och grått, vilket både dämpar och nyanserar meolodramatiken i operan. Godset är i förfall; de ljust grå tapeterna har luckrats upp och fuktfläckarna letar sig upp mot det höga taket. Diminutiva sångerskan Anna Christy spelar Lucia och ser ut som en sengustaviansk Alice i Underlandet. Brodern Enrico, vars händer vandrar över Lucias midja för att sedan högst incenstuöst försvinna under hennes kjolar, spelas av en sångare som liknar och låter som Orson Welles. Mycket passande. Vackrast är dock Lucias två berömda arior: den första sjunges vid åsynen av ett flickspöke vid fontänen, den andra efter mordet på den äkta mannen. I den senare arian speglar Lucias allt vackrare och växlande sång en galenskap på väg att slå ut i full blom.

Lucia inför bröllopet

Systrarna Brontë läste och måste ha uppskattat sir Walter Scott. Galna och maktlösa kvinnor, bannlysta män, avbrutna bröllop och en fördömande omgivning återkommer ju också i deras romaner. Slutligen: ENO hade den goda smaken att en låta en glasharmonika istället för flöjt ackompanjera Lucias vansinnessång. För att höra skillnaden, se den här korta filmen.

Charlotte Brontë - "Shirley"

Färre Brontërelaterade böcker blev lästa under februari än planerat. Orsaken var mest tidsbrist, men det berodde också på att Charlotte Brontës romaner Villette och Shirley är riktiga tegelstenar, den senare alltför otymplig också till innehållet för att riktigt falla mig i smaken.

"Förvänta Er inte en romantisk berättelse", varnar Brontë sina läsare. Shirley (1849) är en historisk roman som utspelar sig i början på 1800-talet. Fast visst rör det sig också om en kärlekshistoria. Två vänninor, Caroline och Shirley, faller för samma man, Robert Moore. Han friar till den mer välbärgade Shirley eftersom hans spinneri hotar att gå i konkurs, men älskar egentligen Caroline. Förvecklingar följer.

Shirley är också en skildring av de s.k. Ludditeupproren i början av 1800-talet. Då protesterade arbetare i norr mot den ökade mekaniseringen av brittiska bomullsspinnerier. Brontë förklarade det historiska perspektivet med att andra författare var så mycket bättre insatta i samtida samhällsproblem än hon själv var. Frågan är hur insatt hon var i historiska händelser. Jag tycker att beskrivningarna av upproren saknar trovärdighet. Brontë lyckas aldrig förklara vari missnöjet hos arbetarna egentligen består. Hon tycks också alltför förtjust i sina konträra gentlemannahjältar. Själv föredrar jag Elizabeth Gaskells betydligt mer nyanserade skildring av klasskonflikter i romanen North and South.

Slutligen saknar Shirley det framåtsträvande handlingsförlopp som gör både Jane Eyre och Villette till sådana intensiva läsupplevelser. Texten är mer fragmentarisk och betonar vikten av att kunna förlåta - på både ett personligt och ett samhälleligt plan - för att kunna gå vidare. Det är fint, men i det här fallet inte särskilt engagerande.

Jane Eyre walks with the Zombies

Via Brontëbloggen uppmärksammas jag återigen (Lars Lönnroth gjorde det först) på filmen I Walked with a Zombie. Kanadensisk sköterska tar arbete på St. Sebastian i västindien, för att där vårda hustrun till tjusig, plågad man. Hustrun hålls instängd eftersom hon visar sig ha ovanlig och svårbotad sjukdom och sköterskan faller för den äkta mannen - visst känns ramberättelsen igen:

(resten av filmen här)

James Tully - "The Crimes of Charlotte Brontë"

Tänk om syskonen Brontë inte alls tynade bort i tuberkulos. Tänk om de istället blev förgiftade. Tänk om de förgiftades för att hemlighålla ett förbjudet förhållande. Tänk om mördaren hörde till familjen! Ja, tänk om. James Tully tänkte uppenbarligen så när han skrev en fiktiv biografi över Brontëfamiljens sista, sorgliga år. I boken föreslår han att en seriemördare härjade i prästgården. Precis som i Valerie Martins roman Mary Reilly berättas en redan välkänd historia ur ett nytt perspektiv, en ung tjänstekvinnas. I Tullys fall bekräftas berättelsen med jämna mellanrum av en advokat, som av en slump hittat kvinnans dagbok på byråns vind.

I en skicklig författares händer kunde det här ha blivit jättekul, kanske också spännande. Tyvärr kan kriminologen Tully inte skriva skönlitterärt. Kvinnans berättelse är så själslös och tråkig att jag bara orkar skumma igenom texten. Advokatens kommentarer är dessutom både långsökta och onödigt sexistiska. När Tully bestämde sig för att pränta ner den här smörjan torde han snabbt ha insett att han saknade det grundläggande litterära handlaget. Det var då han skulle ha tänkt om.

Charlotte Brontë - "Villette"

Villette, "which we, at least, would rather read for the third time than most new novels for the first."

- George Eliot, Westminster Review 65 (1856)

Vad svårt att skriva om Villette (1853). Å ena sidan känner jag ett akut behov av att skriva ner några tankar om det jag just läst. Å andra sidan berodde den omtumlande läsupplevelsen delvis på att jag inte visste vad som skulle komma härnäst. En liknande upplevelse önskar jag såklart också andra läsare. Det här inlägget blir därför en osammanhängande kompromiss mellan att berätta och att hålla hemligt.

Omständigheterna medför att romanens huvudperson Lucy Snowe befinner sig på bar backe. De yrkesbanor som står henne till buds i Storbritannien (sällskapsdam eller guvernant - yrken som f.ö. också Mary Wollstonecraft nödgades till och hatade) får Lucy att känna sig levande begravd. Hon reser istället till den belgiska staden Villette, där hon får anställning som engelsklärare i en dyster flickskola. Inte heller här verkar livet erbjuda många möjligheter. Dessutom blir hon olyckligt förälskad.

 

Precis som Jane Eyre är Lucy Snowes förbannelse att vara fattig, alldaglig och samtidigt passionerad och intelligent. Också inom henne krockar viljan att uttrycka med behovet av att hålla tillbaka. Lucy är en person som livet hotar att passera förbi; hon protesterar mot sin lott och försöker samtidigt desperat att förlika sig med den. Ett central tema i boken är insikten i att livet är fundamentalt orättvist, att vi tilldelas olika kort. Lucy omges av en rad kvinnor. För de unga, vackra och välbärgade är framtiden ljus. För de något äldre, osnygga och mindre bemedlade verkar framtiden mer osäker, nej faktiskt riktigt eländig.

Kritikerna Gilbert och Gubar läser Villette som en protest mot det patriarkala system som hotar att kväva Lucy. Och så kan man naturligtvis läsa romanen. Den är som skriven för det. Själv föredrar jag att här fokusera på de mer allmänna existentiella frågor romanen väcker: hur handskas man med besvikelser, hur förlikar man sig med att livet inte blev som man tänkte sig det? Vad är egentligen priset man betalar när man väljer - eller tvingas ta - den smala stigen framför den breda vägen? I Villette ställs de här frågorna om och om igen.

 

Problemen, dvs. the Woman question och det existentiella dilemmat, återkommer i t.ex. Cora Sandels Alberte-serie. Fast Lucy är inte alls lika kroniskt deprimerad som Alberte. Den förras känslosvall är mer dramatiska, livfulla. Stormiga nätter och desperata utbrott följs av soliga dagar och tillfredställt lugn. Lucy är också mer uppfriskande cynisk än Jane Eyre. Liksom i Sandels serie och Jane Eyre är perspektivet ett enda. Lucys röst är distinkt, själva texten en protest och ett förverkligande.

 

Ett oväntat och problematiskt exempel på Lucys berättarperspektiv är därför censuren av den egna berättelsen. I flickskolan styr Madame Beck, en bister och snokande kvinna, som inte respekterar elever eller lärares privatliv. Kanske är det därför Lucy undanhåller viktiga detaljer också för läsaren. Först flera hundra sidor senare nämner hon dem, som i förbigående. Beskrivningarna av känslosamma händelser är ibland frustrerande vaga. Som läsare tvingas man gissa sig till vad som sker (en kyss? ett slag?). Det mest hjärtskärande exemplet är det ambivalenta romanslutet. Kanske är Lucys diskretion en rädsla för att själva utsägandet ska få henne att tappa den livsviktiga kontrollen. Samtidigt är det just den olösliga konflikten mellan kontroll och passion som gör hennes perspektiv så unikt.

De frågor Lucy tampas med är centrala i romanen, men Villette är så mycket mer: ett kaleidoskop av magnifika och märkliga kvinnoporträtt och en utsökt, orginell kärlekshistoria. Å, vilket kärlekspar! Läs Brontës roman. F.ö. förstår jag varför George Eliot var förtjust i Villette. Hon skrev ju också intelligent om bristande illusioner och kvinnliga kompromisser.

En liten film om Emily Brontë

Imorgon skriver jag mer om Villette. Den intresserade kan under tiden se Discovery Channels romantiserande spelfilmsdokumentär om framförallt systern Emilys senare liv och död:

Lucy Snowe i London

Har just avslutat Villette, Charlotte Brontës sista roman och en mer mångfacetterad, tragisk berättelse än Jane Eyre - samtidigt lika ljuvlig. Känner mig alldeles tagen och kommer att läsa om vissa delar av romanen innnan jag skriver mer om den. Men ett kan jag redan skriva: läs den! Det ångrar du inte (vem du nu är).

"In London for the first time; at an inn for the first time; [---] I wet the pillow, my arms, and my hair, with rushing tears. A dark interval of most bitter thought followed this burst; but I did not regret the step taken, nor wish to retract it. [---] I became sufficiently tranquil to be able to say my prayers and seek my couch. I had just extinguished my candle and lain down, when a deep, low mighty tone swung through the night. At first I knew not; but it was uttered twelve times, and at the twelfth colossal hum and trembling knell, I said: 'I lie in the shadow of St. Paul's.'"

- Charlotte Brontë, Villette (1853), s. 107.

Jasper Fforde - "The Eyre Affair"

Inspirerad av bl. a. Helena och Calliope läser jag Brontë och Brontëinspirerat den här månaden. Först ut är lättsamma The Eyre Affair, första delen i Jasper Ffordes halvfuturistiska deckarserie. Jane Eyre kidnappas från texten och Brontës roman slutar plötsligt halvvägs in i berättelsen. Thursday Next är säkerhetsagenten vars arbetar går ut på att lösa brott med litterär anknytning. Hon får i uppdrag att hitta Jane Eyre och återintroducera henne i romanen. Tyvärr är kidnapparen särskilt hänsynslös och tar ihjäl i stort sett alla hennes medarbetare. Next plågas också av minnen från ett pågående världskrig och lever med enbart en dodo som sällskap. Återinförandet av Jane riskerar dessutom att ytterligare ändra händelseförloppet i Brontës roman.

För att motivera den panik som utbryter när Jane Eyre plötsligt skrivs om har Fforde skapat en verklighet där kärleken till klassisk litteratur och konst dominerar populärkulturen. På gatorna slåss inte fotbollshuliganer, utan impressionister mot renässansanhängare. Baconister knackar dörr i syfte att övertyga människor om att Bacon var den verklige författaren av Shakespeares verk. Och så vidare. Underhållande, jättenördigt och ibland väl krig- och vapenfixerat (à la Robert A. Heinlein) metalitterärt mysterium.

Poetisk landskapsguide 2*

Ur "Wuthering Heights" (september 1961)

The horizons ring me like faggots,
Tilted and disparate, and always unstable.
Touched by a match, they might warm me,
And their fine lines singe
The air to orange
Before the distances they pin evaporate,
Weighting the pale sky with a soldier color.
But they only dissolve and dissolve
Like a series of promises, as I step forward.

There is no life higher than the grasstops
Or the hearts of sheep, and the wind
Pours by like destiny, bending
Everything in one direction.
I can feel it trying
To funnel my heat away.
If I pay the roots of the heather
Too close attention, they will invite me

To whiten my bones among them.

-- Sylvia Plath

*) BBCs "A Poet's Guide to Britain" fortsätter genom att påminna om att Plath också var landskapspoet.