Carson McCullers - The Ballad of the Sad Café

Handlar om kärlek och hur jävlig den kan vara, hur den kan förändra oss och vad vi är beredda att göra i dess namn. När jag läste den är romanen sist (och för första gången) fattade jag ingenting, inser jag nu. Då tänkte jag att den var fantastisk för att andra sade det. Nu vet jag det för att jag förstår det. Vilken skillnad 20 år kan göra. Nu är det jag som ska försöka övertyga unga läsare om storheten i McCullers kortroman. Jag kommer antagligen inte att lyckas jag heller men, äh, de får väl läsa om den om tjugo år.

I Chicago, del 1

Bara tanken att återge något av två hektiska veckor har hållit mig härifrån, men Chicago i korthet: det var kallt. Packa mössa och vantar för april. Vi anlände mitt i en snöstorm.

 

 

Den lite längre versionen: Chicago ser ut som Manhattan men är befolkat av vänliga människor. Det förvånade varje gång. Busschaufförer var trevliga, biljettkassörer var trevliga, människor på gatan var trevliga. Utan undantag. Det måste vara något de häller i vattnet tänkte jag och väninnan misstänktsamt, men kom sedan ihåg att Chicago är midwest och där är människor (uppenbarligen) vänliga i största allmänhet. Kontrasten storstad och småstadsmentalitet upphörde dock aldrig att förbrylla, t.o.m. oroa.

Strålande sol dag två, tre etc. och konferensen tvingade in oss i trista hotellsalar utan fönster, men fascinerande föreläsningar om bl.a. politiska aspekter av Bollywoodfilmen, Amelia Earhart och modet på 1930-talet, ras i Orange is the New Black, samt Richard Fords och Jane Smileys skildringar av finanskriser uppvägde. Och min egen föreläsning, så klart. Vi lyckades dock kombinera konferensschemat med en hel del sightseeing. Utsikten från Searstornet, numera kallat Willis, påminde om att Chicago ligger vid USAs största insjö.

Lake Michigans  karibiskt blå vatten beror f.ö. på att vindarna höst och vår piskar upp sedimentet på sjöns botten, som sedan påverkar den blå tonen. Om nu någon undrar. Den offentliga konsten var också riktigt sevärd. Eftersom hotellet låg i the Loop (Paretskyfans känner området som platsen där V.I. Warshawskis kontor ligger) koncentrerade vi promenaderna dit.

 

Frank Gehrys Jay Pritzker Pavilion

Alexander Calders Flamingo

Anish Kapoors Cloud Gate

 Nästa Chicagoinlägg: arkitektur och segregering.

Virginia Woolf - To the Lighthouse

Omläsning av Virgina Woolfs kanske bästa roman.

 

"Not as oneself did one find rest ever, in her experience [...] but as a wedge of darkness. Losing personality; one lost the fret, the hurry, the stir; and there rose to her lips  always som exclamation of triumph over life when things came together in this peace, this rest, this eternity; and pausing there she looked out to meet that stroke of the Lighthouse, the long steady stroke, the last of the three, which was her stroke, for watching in this mood always at this hour one could not help attaching oneself to one thing expecially of the things one saw; and this thing, the long steady stroke, was her stroke."

"...she looked at the steady light, the pitiless, the remorseless, which was so much her, yet so little her, which had her at its beck and call (she woke in the night and saw it bent across their bed, stroking the floor), but for all that she thought, watching it with fascination, hypnotized, as if it were stroking with its silver fingers some sealed vessel in her brain whose bursting would flood her with delight, she had known happiness, exquisite happiness, intense happiness, and it silvered the rough waves a little more brightly, as daylight faded, and the blue went out of the sea and it rolled in waves of pure lemon which curved and swelled and broke upon the beach and the ecstacy burst in her eyes and waves of pure delight raced over the floor of her mind and she felt, It is enough! It is enough!"

Efter lektionen: "The Blindfold"

Siri Hustvedts The Blindfold är en favorit också tjugo år efter att jag läste den första gången. Romanen brukar dela studenterna i två läger: de som tycker den är konstig och svårläst och de som tycker den är intressant (vilket inte är detsamma som bra). Så också denna gång, även om distansstudenterna uttryckte sig genomgående mer positivt än de på campus. Nåja, nu har jag ju inte lagt romanen till litteraturlistan för att de ska älska den (även om jag fortfarande hoppas) utan för Husvedts icke-kronologiska berättarteknik, huvudpersonens fragmenterade jagförståelse och den feministiska undertexten.

 

Ibland stannar diskussionerna vid identitetsdilemmat (tingen, fotografiet, kroppen), men den här gången kom frågan om huruvida huvudpersonen Iris enbart är ett offer att dominera senare halvan av seminariet online. I romanens skildras män som alla på ett eller annat sätt utgör ett hot mot Iris - mentalt, känslomässigt eller fysiskt, ibland alltihop på en gång.Samtidigt utsätter hon sig medvetet för de eventuella faror som hotar. I den till slut helt dysfunktionella relationen mellan Iris och Mr Rose, en medelålders gift professor, blir det tydligt att hon också besitter ett slags makt (om än av det mer klichéfyllda slaget) som ung och snygg kvinna. Hennes lätt föraktfulla beskrivning av Roses medelåldersförfallna kropp kan kanske förstås som en motvikt till de manliga blickar som dominerar romanen i övrigt. Det var i alla fall vad jag försökte föreslå till mina studenter, men jag är inte säker på att de köpte det resonemanget. Den feministiska läsningen bidrog dock till att flera av de studenter som först tyckte att romanen var svår och meningslös såg den i ett nytt ljus och det är väl en seger i sig. Calliope skrev om romanen 2008 och var då inte imponerad av sin föreläsares tolkning. Jag hoppas att hon skulle ha tyckt bättre om gårdagens seminarium.

Efter lektionen: "Frankenstein " m.m.

Gruppen som läser litteratur på b-nivå har sina seminarier på nätet och då är det bra att studenterna är få - mer bestämt bara fyra. Vi har hittills läst och diskuterat de romantiska poeterna och Mansfield Park, och idag var det dags för Frankenstein. Vid det här laget har studenterna en någorlunda bra uppfattning om vad som kännetecknar romantisk litteratur. Vi pratade om de moraliska frågor romanen väcker angående naturvetenskapliga framsteg och på vilka sätt Frankenstein och hans monster påminner om varandra. Romanens ramberättelse, där Robert Waltons rastlösa längtan efter äventyr och avlägsna platser dominerar, får nog sägas ingå i kritiken av de snabba samhällsförändringarna och den positivistiska andan som genomsyrar 1800-talet, samt uppfattningen om världen som något att bemästra. Samtidigt är det ju på de vita, vida vidderna och bland de höga alptopparna som de melankoliska, ensamma manliga huvudpersonerna - romanens romantiska hjältar, dvs Walton, Frankenstein och monstret - finner tröst och själslig näring. Mot slutet kom begrepp som transhumanism och cyborger upp och vi hann till och med att prata rebootade Robocop; dock inte filmen Frankenstein, en film vars uselhet blir uppenbar så fort man förstår att det är monstret i filmen titeln hänvisar till och inte hans skapare...

 På a-kursen har vi läst The Great Gatsby och Things Fall Apart sedan sist - två romaner vars manliga huvudpersoner inte handskas med förändringar särskilt bra. Det är nu tredje gången jag hållit seminarier om Fitzgeralds roman och jag finner vid det här laget Gatsbys polerade gangster ganska tröttsam. Det är istället berättaren Nick som gäckar och fascinerar. Han är det verkliga mysteriet i texten. Achebes roman har jag undervisat tidigare men då i sammanhanget afrikansk litteratur. Här läste vi den istället i relation to det narrativa elementet "character." Parallellerna mellan huvudpersonen Okonkwo och den tragiska hjälten i det grekiska dramat är flera. Mer intressant tycker jag dock att det är hur romanen kritiserar eller i alla fall problematiserar den västerländska hyllningen av individen på bekostnad av gruppen. Gatsby, Frankenstein och Okonkwo - ett gäng litterära egoister, skulle man kunna säga.

Efter lektionen: "Mansfield Park"

Jag har nämnt Mansfield Park i relation till Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman förut. Då gitte jag inte läsa om Austens roman eftersom jag mindes den som tråkigt moraliserande. Inför dagens b-kursseminarium var det annorlunda. Fanny och Edmund är om möjligt mer moraliserande och humorbefriade än jag minns dem - och Mary och Henry Crawford mer förföriska - men den här gången fick läsningen mig att undra om inte Austen spelar läsaren ett spratt. Betoningen på virtue i all ära (och den blir tydlig när man letar efter den), ämnen som kom upp var ändå berättarens distanserade förhållande till Fanny och hur Edmunds brist på humor kan förlikas med romanen i stort. Berättaren beskriver ofta den vuxna Fanny som ett barn. Hennes rival, Mary Crawford, är smart, rolig och skarp i sina kommentarer. Det är det sista Edmund inte kan förlåta henne för. Däremot är inte Mary Crawford en ond person, trots att Fanny gärna vill det. Crawford påminner f.ö. betydligt mer om hur jag föreställer mig Austen än Fanny gör. Det är kanske dags att leta upp de dammsamlande Austen-biografierna i bokhyllan. Övrigt: förra veckans fokusering på de romantiska poeterna var också den behjälpt av tidigare inlägg här. Nästa gång diskuterar studenterna Frankenstein. Tre seminarier i romantikens tecken är lyx i en historisk översiktskurs. 

Efter lektionen: "Trifles"/"Dimension"

Efter undervisning på c- och d-nivå är jag fortfarande nervös inför a-nivån. För studenterna är inte bara ämnet utan ofta också universitetsstudier något helt nytt. Tidigare terminer har första seminariet fungerat sådär. Vissa studenter kommer helt oförberedda, andra har redan läst halva litteraturlistan. Att börja med noveller visade sig vara en bra idé. Klyftan mellan de två grupperna märktes nästan inte alls den här gången. Alla hade läst "Trifles" och identifierade den med lätthet som ett mordmysterium. Någon jämförde Mrs Hale och Mrs Peters med Holmes och Watson. Den liknelsen höll inte hela vägen, men betonar spänningen mellan de två kvinnorna och inte bara den mellan dem och männen i pjäsen. Munros "Dimension" vann ännu mer på att diskuteras i relation till 'plot.' Den av mig vanligtvis så ogillade 'Freytags pyramid' bidrog här till att fokus vändes från mordet i novellens mitt till huvudpersonens egentliga dilemma, dvs hur överleva tragedin. Trots det har pyramiden något irriterande schematiskt över sig, som alltid får mig att tänka på den här scenen från DPS:
 

Till skillnad från "Dr. J Evans Pritchard Ph.D." (de tre sista bokstäverna i hans titel är så avslöjande) pratar jag dock inte i termer av kvalitet, utan enbart om hur en författare konstruerar sin text. På frågan om "Dimension" är en detektivberättelse svarade studenterna först nekande. Novellen har ju ingen detektivkaraktär och förövaren är aldrig ett mysterium. För att göra dem uppmärksamma på sin egen tolkningsroll påpekade jag därför att novellens utveckling faktiskt bygger på en serie ledtrådar som för läsaren till insikt om Doree och varför hon sitter på bussen i novellens början. Det är ju mysteriet i novellen, inte vem mördaren är. Studenternas uppgift blev nu att hitta så många ledtrådar som möjligt. Slutsatsen blev att Freytgas 'klimaktiska' moment inte är morden utan något som sker senare i novellen - breven, olyckan? Där gick åsikterna isär. Jag avslutade seminariet med att dela ut Margaret Atwoods metaprosa "Murder in the Dark," där hon reflekterar över sin och läsarens respektive roller i begrepp lånade från leken med samma namn:

 

"If you like, you can play games with this game. You can say: the murderer is the writer, the detective is the reader, the victim the book. Or perhaps, the murderer is the writer, the detective the critic, and the victim is the reader [---] In any case, that's me in the dark. I have designs on you, I'm plotting my sinister crime, my hands are reaching for your neck or perhaps, by mistake, your thigh. You can hear my footsteps approaching [...] Just remember this, when the scream at last has ended and you've turned on the lights: by the rules of the game, I must always lie. Now: do you believe me?" (Atwood, Good Bones and Simple Murders 1994).

Inför lektionen: "Trifles"/"Dimension"

Jag ska försöka att skriva inlägg om de texter jag undervisar i vår. A-kursens första text är Susan Glaspells enaktare "Trifles," amerikanska high schoolklassikern från 1916. Den läser studenterna  tillsammans med Alice Munros "Dimension." De har fördelen att vara tillgängliga som etexter. Dessutom är de språkligt mer lättillgängliga än Henry James The Turn of the Screw, som jag egentligen föredrar när vi ska diskutera "plot" (delvis för att jag älskar HJ) men vars språk är närmast ogenomträngligt. Då kan man se filmen istället! Vad händer t.ex. med den i romanen öppna frågan om guvernanten är galen när filmen börjar på ett mentalsjukhus, där guvernanten sitter inspärrad? Hur uppfattar man guvernanten när hon spelas av redliga Deborah Kerr?

Varför byter man namn på filmversionen eller campar upp den genom att låta den utspelas i något slags swinging England (förutom att Marianne Faithful då kan anta rollen som ramberättare)?

Det finns hur många versioner som helst. Här en till:

 

 

Vid en omläsning av Glaspell och Munro ser jag f.ö. att ett tydligt och gemensamt tema i texterna är ungefär "män är djur," vilket faktiskt inte var meningen. Det kanske leder till bra diskussioner; jag får återkomma.

To the Lighthouse

 

Trots närmare (om jag räknar rätt) tolv somrars traskande upp och ner för avenyerna tog jag första gången the Circle Line runt Manhattan dagarna innan jul. För hur annars se norra Harlem, södra Bronx, om inte från vattnet? Så förspillde jag tre timmar av mitt liv, sittande bland klagande och snorande amerikanska barnfamiljer från Kansas. Tur att jag tog med en bok. Förutom den alltid vackra vyn ovan dock två andra höjdpunkter (!): The little red lighthouse och Blackwell island lighthouse. Den förstnämnda berömd pga barnbok, den senare för att ha konstruerats av en patient på fd mentalsjuhuset på Roosevelt island, vilket är öns nuvarande namn.


New York City Insane Asylum

Och på tal om mentalsjukhus planerar jag just nu vårens kurser. Nej, jag refererar inte till min arbetsplats utan till litteraturlistans Virginia Woolf och henns mentala instabilititet. Romanvalet är helt uppenbart hoppas jag.