Johan, my love

Blev nyss så glad att det nästan kom tårar över det här, och bara, Å, Johan! Jag gillar dig också så himla, himla mycket! Jag vet inte om man får säga så om karaktärer man själv hittat på egentligen, men nu sa jag visst det ändå, för så är det, Johan = mycket fin person. Är stolt tupp.

Om bokskrivande: Skrivtid och disciplin

Fråga: Har du ibland långa skrivuppehåll eller skriver du lite hela tiden?

Svar: Det beror mycket på hur resten av mitt arbetsliv ser ut. Just nu – när jag sedan några månader tillbaka jobbar heltid som författare/frilansjournalist skriver jag lite hela tiden. Men innan – när jag samtidigt hade ett heltidsjobb vid sidan av skrivandet var det väldigt långa skrivuppehåll inblandat i processen. För att jag inte hade möjlighet att skriva jämt, helt enkelt.

Jag inbillar mig att rätt många som skriver böcker styrs av inspiration och lust. När andan faller på och lusten finns så skriver de mycket och länge och intensivt. (Typ långt in på nätterna. Som besatta. Och så har de yvigt hår. Och dricker vin. Och blickar ut över vidderna som de ser från fönstret). Sådan är absolut inte jag. Jag styrs mer av… vet inte. Tid och disciplin? Jag skriver när jag har tid, och då tvingar jag mig ner på skrivbordsstolen oavsett om inspirationen finns eller inte. Nu när jag har skrivandet som heltidsjobb betyder det skrivtid mellan 9-16 på vardagar när Rufus är på dagis. Jag skriver extremt sällan på nätter och kvällar och helger – då är jag ledig.

Över lag skulle jag nog vilja säga att det är väldigt lite romantik inblandat i det här med att skriva bok. För min del, alltså. Det är mer ”jag-vet-att-det-är-fint-väder-och-du-inte-har-någon-lust-och-att-du-kört-fast-och-hatar-ditt-manus-och-tycker-att-allt-suger-men-NU-SKRIVER-DU-ÄNDÅ-DIN-LOSER-annars-får-du-ingen-lunch-FÖR-DET-HÄR-ÄR-DITT-JOBB”-monologer med mig själv och ganska mycket suckar.

Uppblandat (så klart) med euforiska ögonblick och stunder av asrolighet som gör att det ändå blir värt det i slutändan.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Musiken

Fråga: Jag undrar över det allra viktigaste, nämligen MUSIKEN. Har du också playlists till alla dina projekt? Antar att Säkert var nummer ett till förra boken, men till den du håller på med nu?

Svar: Nope, jag har ingen playlist och det hade jag inte förra gången heller. Inte förrän efteråt, när jag satte ihop en spellista till releasefesten med låtar som passade boken. Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag skriver, det måste vara tyst. ASTRÅKIGT! Men när jag inte skriver lyssnar jag på musik och snor bra grejer/känslor/textrader/stämningar och stoppar in dem i böckerna. Jag fastnar lättast för sådant som sjungs på svenska. Till exempel: Säkert, Jakob Hellman, Veronica Maggio, Håkan Hellström. Förra gången lyssnade jag nästan ihjäl mig på Säkert, och snodde till och med ett låtcitat av henne som titel till boken. Det har jag inte gjort den här gången. Än.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Redigeringen

Fråga: Hur känns det att skicka in första versionen till förläggaren? Brukar du få mycket förslag på ändringar, och hur känns det i så fall att bli ifrågasatt och kritiserad? Hur mycket brukar du få skriva om? Och gör du det under tiden, eller skriver du först slarvigt och sedan redigerar du i efterhand?

Svar: Det är så klart en ganska stor grej att skicka in manuset till förläggaren första gången. Då har jag skrivit och skrivit och skrivit i flera månaders tid, utan att någon annan fått läsa, och jag tycker det är nästan omöjligt att avgöra själv om texten är tillräckligt bra eller inte. På riktigt, alltså. Inte bara som jag säger. Jag VET verkligen inte om jag lyckats skriva något som kan bli en bok, eller om jag misslyckats. Call me clueless, men så är det. Så ja, det är nervöst. Men mest är det förtvivlat skönt, tycker jag.

Jag har väldigt stort förtroende för att folket på förlaget kan det de jobbar med, och är proffs på att bedöma texter och göra dem så bra det går. Jag tycker det är lyxigt att lämna mitt manus i deras händer och höra vad de har att säga. Jag tror att jag är åtminstone okej bra på att ta kritik från dem också. Det vill säga, först tänker jag MEH! NI HAR FEEEL! och blir förbannad och vill gråta en stund. Sedan kommer jag på att de inte alls har fel, och testar att göra så som de föreslagit. Då blir det nästan alltid bättre. Just nu ser jag sjukt mycket fram emot att någon annan ska blanda sig i mitt ensamhetsprojekt och styra upp det lite åt mig.

Jag skriver om väldigt mycket redan under tiden jag skriver den första versionen. Det är därför det kan ta en freaking dag att skriva ett stycke, antar jag. Sedan skriver jag om en hel del till i nästa vända, och i nästa vända och i nästa vända. Men jag har ju bara gått igenom det där med en skönlitterär bok hittills, så jag vet inte riktigt om jag skriver om ”mycket” eller ”lite” eller ”normalt”. Det här vet jag: Den slutliga versionen av ”Det är så logiskt… ”skiljer sig inte så väldigt mycket från första versionen när det gäller handlingen. Det är mest språket som är putsat, tror jag. Och onödiga saker som är strukna.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Förlaget

Fråga: Vad har du för deal med förlaget, vem sätter tidsramarna? Är det du eller förlaget som gett dig en deadline? Hur gick det till när din första bok gavs ut? Och hur gör man när man vill skicka in ett bokmanus till ett förlag?

Svar: Min allra första bok var en intervjubok med och för mellanstadiebarn. Den heter ”Stora syndboken” och den skrev jag och en kompis ihop som examensarbete på journalisthögskolan. När den var klar kollade vi runt på olika barnboksförlags hemsidor, valde ut fem förlag som vi tyckte verkade bra, och skickade boken till alla fem samtidigt. Vi fick snabbt napp, och boken gavs ut av Natur & Kultur 2005.

Min första skönlitterära ungdomsbok kom till flera år senare för att jag fick ett mejl från en förläggare på Rabén & Sjögren som hade läst min blogg. Hon skrev ”Jag tror verkligen att du skulle kunna skriva fantastiska ungdomsböcker. Ska du inte försöka?” Efter att ha legat på golvet och kippat efter andan av smicker i ungefär ett halvår bestämde jag mig för att göra det. Försöka, alltså. Jag hade kontakt med förläggaren under hela tiden jag skrev, och när jag hade skrivit en tredjedel skickade jag den tredjedelen till henne. Då läste hon, gillade och gav mig ett kontrakt på boken. Jag brukar rodna när jag berättar det här, för det känns så OERHÖRT lyxigt och overkligt och skrytigt och jagvetinteallt, men så var det. Är fortfarande sjukligt smickrad.

Att ge ut en andra bok är så klart en annan sak (om inget gått snett med den första då, förstås), för då är ju kontakten med förlaget redan etablerad och man har en förläggare och allt sådant. Nu när jag skriver på min andra ungdomsbok har jag berättat för min förläggare att jag skriver, vad jag skriver, hur det går, hur jag tänker, och låtit henne läsa början. Jag har sagt att jag tänker vara färdig att lämna ifrån mig första versionen innan sommaren.

Hittills är det jag som satt upp spelreglerna, och gett mig själv deadlines, men så fort jag lämnat den första versionen av boken till förlaget tar de liksom över arbetsledarrollen. Det är (oftast) då man skriver kontrakt på boken och spikar ett utgivningsdatum. Sedan börjar redigeringen av manuset, och några vändor med omskrivningar. Och sedan följer jobb med omslaget, baksidestexten, marknadsföringen, tryckningen och allt sådant där efter hand. Allt det där lotsar förlaget en igenom, och styr upp. Mycket av det behöver man som författare inte ens vara så delaktig i om man inte vill, men jag är en sådan där som helst vill vara med på alla hörn hela tiden och tycka och komma med förslag. Då får jag det. Det är så klart inte säkert att jag får precis som jag vill hela tiden, men jag får i alla fall tycka. Och hittills har vi aldrig varit osams, förlaget och jag.

Om man har ett bokmanus och vill skicka in det till ett förlag men inte vet hur man gör så tycker jag att man ska börja med att kolla upp förlagens hemsidor. Där står instruktioner om vad de har för rutiner, adresser och hur de vill ha in manusen. Oftast vill de ha en utskriven bunt papper i ett kuvert på posten. Då skickar man det, tillsammans med ett kort brev om vem man är och vad man skrivit. Sedan väntar man och hoppas.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Tonårstiden

Fråga: Du skriver ju om tonåringar. Hur mycket har du fått grotta ner dig i din egen ungdomsperiod för att minnas alla de skakiga känslorna? Hur mycket är hämtat från din egen tonårstid?

Svar: Jag minns min egen tonårsperiod väldigt tydligt, så det har inte behövts någon nergrottning, direkt. Vill dessutom gärna tro att det inte är så himla stor skillnad på ungdomar och vuxna som många tycks anse. En person är ju en person, liksom. Först är den barn, sedan är den ung och sedan är den vuxen, men man blir väl inte någon HELT ANNAN på vägen? Eller? Jag ser det nog som att jag blivit mer sansad med åren, men den jag var när jag var sjutton är fortfarande på många sätt väldigt lik den jag är nu. Skala bort lite erfarenheter och vuxensans bara, så är världen fylld av sjuttonåringar. Så tänker jag. Plus: De skakiga känslorna är ju tacksamma på så vis att de just är skakiga, och därför ofta lämnar djupare spår i minnet än allt sansat man är med om.

Givetvis hämtar jag massor av inspiration från min egen ungdomstid när jag skriver. Min första ungdomsbok ”Det är så logiskt alla fattar utom du” utspelar sig i samma stad, på samma skola, och på samma platser som jag själv befann mig på när jag gick gymnasiet. Jag har varit överallt där Ester och Johan är i boken. Många av scenerna som finns med i boken har jag själv upplevt. Många av känslorna har jag själv känt. Så jepp, där har jag hämtat väldigt mycket från min egen tonårstid. Men långt ifrån allt, boken handlar verkligen inte om mig. Den handlar om Johan och Ester, och de är påhittade personer. Och så är det med boken jag skriver på nu också. Den ligger nära mig själv på många sätt (fast inte lika mycket som den förra, tror jag), men handlar verkligen inte om mig och min tonårstid.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Karaktärerna

Fråga: Hur får du ihop dina karaktärer? Skriver du listor innan på hur de är, eller hur gör du? Och hur får karaktärerna liv?

Svar: Ja, jag skriver faktiskt nästan listor! Eller faktarutor, i alla fall. Fast allra först fantiserar jag och tänker och jämför med personer/karaktärer som redan finns och liksom snickrar ihop en fin person som jag vill skriva om. Det är sjukt roligt. Om man tar Johan i ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” till exempel. När jag snickrade ihop honom tänkte jag väldigt mycket på killen i filmen Juno, min lillebror, en av mina högstadiepolare och killen som jag var ihop med under gymnasiet. Johan är liksom en blandning av dem, tror jag. Plus att han är väldigt lik mig själv också, på många sätt. Så gör jag med alla karaktärer jag hittat på hittills. Pusslar ihop dem med utgångspunkt i några olika verkliga personer eller andra karaktärer jag gillat, samt (oundvikligen, tror jag) mig själv. OBS! Viktigt det där med gillandet. Man vill ju inte skriva om någon man inte gillar, liksom.

Sedan, innan jag börjar skriva på allvar, plitar jag ner en faktaruta med basic stuff om de viktigaste karaktärerna, med fakta om namn, ålder, familj, intressen, klädstil, var de bor etc. Och så skriver jag en beskrivning av dem och deras personlighetsdrag i ett synopsis. Så jag kan gå tillbaka och kolla om jag glömmer. Fast jag glömmer inte, karaktärerna blir rätt verkliga efter en stund. Som bästa kompisar. Eller ja, bästa kompisar och bästa kompisar, förresten. Klart att jag ibland blir jag väldigt trött på dem och vill göra slut med dem också (de är ju så självupptagna, skitungarna!), men ändå. Jag gillar dem verkligen egentligen.

Kuriosa: Tjejen jag skriver om nu tänker jag mig ser exakt ut som en av mina kompisar, så ibland när huvudpersonen i boken ska välja kläder och jag har slut på inspiration går jag in på min polares facebookkonto och kollar på hennes foton och bara: Jaha. Hon har på sig det här! Mycket praktiskt.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Snart även som pocket!

Saker vi gillar: I mars släpps min bok som pocket.

ÄLSKA POCKET!

Om titeln på boken

"Är det bara en tillfällighet att titeln på din bok är identisk med en del av sångtexten till låten Någon gång måste du bli själv av Säkert?"

Svar: Nej, det är ingen tillfällighet, det är väldigt medvetet. Precis när jag började skriva på boken hetslyssnade jag på Säkert (för vanlighetens skull) och tänkte när jag kom till den där låten att: Typ så som hon sjunger nu! Det ska den här boken handla om. Och så döpte jag textdokumentet till "Det är så logiskt, alla fattar utom du". Jag tänkte att det bara var en arbetstitel, och att jag så klart skulle ändra den sedan. För liksom, man kan ju inte bara sno en låttext så där hur som helst. Det kan man ju inte. Men ju längre jag lät arbetstiteln stå kvar, desto mer gillade jag den. Och sedan gillade förlaget den också. Den var ju så lång. Och så fin. Och passade så perfekt! Till slut frågade vi Säkert-Annika om det var okej att jag snodde hennes låttext till titeln. Det var det.
"Gärna" tyckte Annika till och med. "Då kanske folk äntligen fattar att jag inte sjunger Det är zoologiskt!"

Och så fick boken heta som den heter även i färdigt skick.

The end.

Det skrivs om boken

Fast det väger ju upp en hel del att vakna och se hjärtan intill sin bok i DN, det gör det faktiskt.

Andra recensioner i dagspressen:
GP skriver här.
Hallandsposten/Hallands nyheter här.
Expressen här.

Listan över (större delen av) de bloggar som recenserat boken hittar ni här.

Det bloggas om boken

Idag skriver DN Kultur om det här med den viktiga rollen som bokbloggarna numera spelar för en barnboksförfattare. Några recensioner i tidningar, teve och radio kan man nämligen inte räkna med att få när man släpper en barn eller ungdomsbok. Men i bloggvärlden! Där är det annat ljud i skällan. Min bok (som omnämns i artikeln, tackar som frågar) har recenserats noll gånger (vad jag vet) i tidningar, teve och radio hittills. Här är däremot en lista över bloggar jag hittat som skrivit recensioner av boken de senaste veckorna:

Bokhora recenserar här
Recension på Bokfreak här
Och här på Flaskposten, del 1
Och här på Flaskposten, del 2
Recension på Tonårsboken
Recension på En bok om dagen
Och på Bokfreak igen
Recension på En bokcirkel för alla
Och en på Barnboksprat
Och en recension hos Lilla O
Här skriver Bokgalleriet
Och här tycker Bokrecensioner för läslusar till om boken
Här på Anettes bokblogg
Och här skriver Anceborgsposten
Här skriver Den hemska tvillingen
Och här skriver Katta Kvack
Och Bokstavligt talat tycker så här
Annas resa så här
Och här skriver En full bokhylla är en rikedom
Och Barnboksbloggen här!
Och här på Dagens bok.
Nu även på Bokomaten!
Och på Boktoka här.

Och det är naturligtvis sant, som det sägs i artikeln. Som ungdomsboksförfattare älskar man bokbloggarna! Eller ja, jag gör det i alla fall. Rätt så jättemycket.

Vi skriver förresten mer om den där artikeln från DN Kultur på Bokunge idag, klicketiklick!

Tävlingarna står som spön i backen

Psst! Den här veckan har bloggen Barnboksprat kärlekstema, och som av en händelse figurerar både jag och min bok på både ett och annat hörn i bloggen under veckan. Plus! Man kan tävla om boken.

Klick!

Tygkasse?

Vilka var ni nu igen som sa att ni inte kunde leva utan en sådan här tygkasse?

Mejla mig på onekligenblogg@yahoo.se så pratar vi om saken.

UPPDATERING: Nonono, stopp! Mejla mig inte! Eller förresten, gör det för all del, men det kommer inte att hjälpa. Mina kassar är tyvärr slut.

Ny chans!

Psst, hörni! Ni kan tävla om min bok + tygkasse på Rabén och Sjögren nu om ni vill.
Gör det! Gör det! Gör det! Det är en superenkel tävlingsfråga. Ni kan inte misslyckas.
Klicka här!

Tjuvläsning pågår, del 10

”Ni glömmer väl inte nu att det är friluftsdag i morgon?”
Torbjörn har precis blåst av innebandymatchen och förklarat gympalektionen avslutad.
”Det är samling för er som vill gå i samlad trupp till Vaistorpet klockan halv nio här utanför i morgon bitti. Om ni hellre vill ta er dit på egen hand är det klockan nio där uppe som gäller.” Johan slänger ner klubban bland de andra i samlingen bakom plintarna och hinner ifatt Ester precis innan hon slinker in i tjejernas omklädningsrum. Något måste han faktiskt säga nu. Hon har konsekvent ignorerat honom hela dagen sedan svenskalektionen i morse, och det spelar ingen roll hur lite han än vill höra om henne och Adam.
Det är alldeles för tråkigt utan henne.
”Du, vänta”, säger han och rycker tag i hennes t-shirt. ”Jag är snäll igen nu.”
Hon tittar skeptiskt på honom, uppifrån och ner.
”Det är säkert”, fortsätter han. ”Skitsnäll. Jag tänkte till exempel erbjuda mig att laga din cykel.” ”Jaså du.” Ester ser fortfarande inte helt övertygad ut. ”Inga mer otrevlighetsattacker mot stackars oskyldiga kompisar, alltså?”
”Nope.”
”Ingen mer oprovocerad tjurighet?”
”Ingen alls”, säger han och gör korstecknet över bröstet. ”Snäll som ett lamm.”
”Och du kan laga min cykel säger du?”
”Ja wohl.”
Hon rycker åt sig kontrollen över sin t-shirt igen och ler inte riktigt, men nästan, i alla fall nästan. ”Då så”, säger hon. ”Då ses vi vid cyklarna om en stund.”

I tio inlägg har jag publicerat tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här var det sista inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps den 30 april.

Roastad på Rabén

Förläggaren INNAN releasefesten:
- Ja, och så är det ju kul om vi säger några ord på scenen under festen. Jag kan ju ställa några frågor om boken till dig, till exempel? Inga konstigheter. Fast det är kanske bättre att du inte vet om vilka frågor det blir innan, så slipper man det där uppstyltade. Okej? Bra!

Förläggaren PÅ releasefesten:
- Ja, nu står vi alltså här på scenen på din releasefest. Och du kanske tror att vi ska prata om din bok, Lisa, men jag tänkte att den ska ju ändå alla läsa sedan, så jag tycker det vore roligare att prata om hur du var som tonåring själv. Så jag har gjort lite research. Ringt runt lite. Pratat med din mamma. En gammal pojkvän. Några gamla kompisar. Du fattar. Och jag tänkte att jag berättar vad de sagt, så kan du kommentera det sedan? Okej? Bra! Vi kan väl börja med att prata om din första kille...

Förläggaren EFTER releasefesten:
- Eh, är vi kompisar fortfarande?

Intressant upplevelse, gott folk!
Mycket, mycket intressant.

Läs mer om releasen här och här.

Rester av en release

Eller: Att leva i ett blomsterhav.

En lovely låtlista åt folket

Jag tror den är klar nu, releaselåtlistan.

Och så här, va: Jag plockade russinen från era fina tips och blandade upp dem låtar som jag var tvungen att ha med för att de... var tvungna att vara med. För att jag lyssnat sönder dem under tiden jag skrivit boken, för att låtarna är som Ester och Johan, eller för att de passar ihop med boken, bara.

Här kan ni lyssna!

Och kom inte och gnäll på att det är för mycket Annika Norlin och Håkan Hellström på listan nu.

Det är min releasefest, jag bestämmer.

(Och vad jag egentligen menar med det här är: Tack för hjälpen! I love you.)

Tjuvläsning pågår, del 9

”Hej!”
Hon glider ner bredvid Johan vid bordet och vänder på boken framför honom för att se vilken han valt. ”Vilken tog du?”
Han vänder irriterad tillbaka boken utan att möta hennes blick.
”Den allvarsamma leken”, mumlar han och återgår till läsningen.
Jo tack, allvarsam verkar den absolut vara om man ska döma av hans uppsyn. Hon stirrar på hans koncentrerade nacke en stund utan resultat. Vad tjurar han för? Livet som är så fint! Ester lutar sig tillbaka på stolen och tittar ut genom fönstret bakom Johan. Kan inte låta bli att le när hon ser cykelstället och skymtar sin röda cykel som hon hatade så innerligt för en halvtimme sedan, men känner sig så väldigt tacksam mot så här i efterhand. Det finns väl ingen som helst anledning att tjura en så fantastisk morgon som den här. Solen lyser ju till och med!

Hon slår upp boken bara för syns skull. Chansen att hon ska kunna koncentrera sig på läsning just nu är så liten att den knappt är mätbar. Det finns så mycket annat hon behöver ägna sin energi åt. Adams hand mot hennes cykelstyre, till exempel. Bilden är tillräckligt fantastisk för att hon skulle vilja rama in den och hänga upp den på väggen bakom sängen. Allting han sa på vägen till skolan, fem hundra gånger om och om igen i hennes huvud. Ljudet när han skrattade åt något hon svarade. Helgplanerna han lyckades göra upp för henne utan att hon ens behövde lyfta ett finger. ”Vi repar på söndagarna. Kom förbi i helgen och lyssna om du vill.” Och så hans hand som hälsning i luften när cykeln slutligen var parkerad, gitarren bortlyft och han framme vid sitt skåp. ”Gitarren tackar för skjutsen. Vi ses!” Så gärna så. Verkligen, alltså: Så jättegärna så. Hon skulle till och med kunna tänka sig att sticka hål på sitt eget cykeldäck varenda morgon om det krävdes. Några stick med en sylvass nål bara, det fixar hon. Inga problem.

”Hallå?” Ester petar Johan regelbundet med sin penna i hans rygg. ””Vill du inte veta varför jag är så sen?”
Till slut sliter ögonen från sin bok och blänger på henne i stället. En förbättring i alla fall.
”Det vet jag ju”, viskar han irriterat. ”Du fick punktering.”
”Men vill du inte veta vem som såg alltihop och som hjälpte mig leda hit cykeln sedan då?” Johan reagerar inte, men hon fortsätter ändå.
”Det gjorde Adam, förstår du Johan. Det gjorde Adam.”
”Jaha.”
Ester spärrar upp ögonen mot honom.
”Jaha?!?” säger hon skeptiskt. ”Är det allt du har att säga om det?”
”Men sluta någon gång då”, fräser Johan. ”Jag läser faktiskt.”
Han vänder huvudet mot boken igen, ignorerar hennes himlande blickar.
”Förresten fattar jag inte hur man kan behöva hjälp med att leda en cykel.”

Nej, men skit i det då. Skit i att din bästa kompis sitter här och ler bredvid dig som en lycklig idiot, att det känns som om de berömda fjärilarna i magen tappat besinningen för länge sedan och att blodet i ådrorna blivit kolsyrat dagen till ära.
Skit gärna i det, Johan.
Jävla mupp.

I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är nionde inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.

Växjömobben angriper

Firar världsbokdagen med att hurra tyst (så att inte barnet vaknar) över att min bok sålts till Danmark och ska översättas till danska, samt genom att korrespondera med mina gamla lärare. Bibliotekarien på min gamla gymnasieskola har till exempel läst min bok och tycker att det är fint att den utspelar sig i Växjö, men vill lägga in sitt veto kring min beskrivning av biblioteket han jobbar i. Där finns inga stoppade möbler, säger han. Som jag skrivit att det gör.

Sacre bleu!

Här har jag gått omkring och trott att jag varit smart som låtit handlingen utspela sig i en stad som jag känner till, liksom, orka hitta på gator och torg och ställen när man kan ta sådana man redan vet. Det är inte förrän nu jag inser hur läskigt det är också. Plötsligt ser jag framför mig hur en mobb av argt Växjöfolk ska stå utanför min dörr och banka på den så träflisorna yr mitt i natten efter att de läst boken.

"Det finns inte alls en isfläck utanför Broqvists konditori" kommer de att skrika. "Och man kan inte stämpla in på Kafé de luxe, din idiot! Och det finns definitivt inga förvaringsskåp kvar på stationen! DU SKA DÖ!"

Otäckt.