Om du vill veta vem jag är...

Bokbabbel filosoferar idag om anonymiteten bland bokbloggarna. Det är en intressant fråga, för det är klart att man på många sätt är nyfiken på "vem folk egentligen är" (för att inte tala om hur de ser ut, vilket jag spekulerar i bland kommentarerna här). Själv tycker jag om att tänka på folk som Snowflake och Bokomaten, Spectatia och Hermia, och jag kommer absolut att kalla er det om vi nån gång får tillfälle att träffas. Jag brukar dessutom fantisera om att Ingrid kanske heter Majbritt eller Alexandra i verkligheten (för visst är det ultimata aliaset ett "vanligt" namn!?). En del vet jag vad de heter på riktigt, en del outar sig halvt om halvt genom att ange förnamn på bloggarna (Tekoppen, Paperback Lover) eller i kommentarerna (Holly Hock). En del blir plötsligt jätteoffentliga (och känns underligt nog främmande och annorlunda), som Maria som flyttar från Arianhrod till att blogga på UNT.

Själv är jag anonym för att jag tycker om att vara hemlig. Jag gillar själva företeelsen med pseudonymer och alternativa identiteter. Jag gillar att ha ett hemligt liv vid sidan om mitt riktiga, och en plats där jag visserligen uttrycker mina alldeles verkliga tankar och åsikter, men där dessa inte nödvändigtvis kopplas ihop med mitt vanliga namn. Det skulle inte vara en katastrof om så skulle ske, det skulle det inte. Men det är skönt att tänka att åtminstone den stora majoriteten av dem jag undervisar, sammanträder med, handleder, mejlar med, föreläser för och fikar med vid kaffebordet i den riktiga världen inte enkelt kan googla fram mina tankar om böcker och livet innan de kommer till våra möten. Till viss del hör den här inställningen samman med att jag av olika omständigheter ändå har en större bit av mitt privatliv än jag önskar till allmänt beskådande på min arbetsplats. Till viss del hör mitt val av anonymitet ihop med att jag har kolleger som är litteraturvetare (vilket jag inte är till professionen), som nog skulle tycka det var förmätet av mig att blogga om böcker utan att ha tillräckligt på fötterna. Okej, den där sista anledningen säger möjligen mest om mina fördomar om litteraturvetares förutfattade meningar.

Hur pass anonym jag "egentligen" är kan förstås diskuteras. Om någon känner mig så är det knappast alltför svårt att känna igen mig även på bloggen. Och den som inte känner mig på riktigt men håller på att dö av nyfikenhet kan skicka ett vänligt mejl, och om jag är på rätt humör är det inte alls omöjligt att du får veta vad jag heter. Genom att pussla ihop vad jag skrivit i bloggen och i kommentarer här och annorstädes kan man nog gissa sig till en hel del förresten, och såna där pussel och gissningslekar håller vi nog på med allihop, eller hur?

Men på det stora hela... Ja, jag överdriver ibland. Ljuger lite lite då och då (mest om att jag läst böcker som jag skulle vilja vara en person som har läst), och det händer att jag emellanåt flyttar om händelser i mitt liv och möjligen spetsar till dem med lite drastisk dramatik för att få ihop ett bra blogginlägg, men på det hela taget är jag ganska ärlig i den här bloggen. Mer ärlig än vad jag skulle varit om du träffat mig och tagit en fika. Det bidrar anonymiteten till också.